Var har Riksrevisionen publicerat felaktigheter om Försvarsmaktens ekonomi?

23 oktober 2014

Det är uppenbart att ingen av de regeringar vi haft de senaste åren har trott att Riksrevisionen är kompetent att granska om tillräckliga åtgärder har vidtagits för att skapa ekonomiska förutsättningar för att uppnå Riksdagens inriktning av Försvarsmakten. Riksrevisionen har nämligen avrapporterat sin granskning, som även omfattat en bedömning av vilken roll frågor om långsiktig ekonomi har spelat vid viktiga beslut om försvarets framtida inriktning. Granskningen fokuserade på de ekonomiska beräkningar som utgjort underlag för omställningen av försvaret samt den kostnadsutveckling som skett sedan 2009, samt belyser även vissa av de åtgärder som genomförts sedan 2009 års inriktningsproposition.

Riksrevisionens övergripande bedömning är att de åtgärder som hittills genomförts för att åstadkomma ekonomiska förutsättningar för omställningen av försvaret inte är tillräckliga. Riksrevisionen bedömer vidare att frågor om långsiktig ekonomi haft en alltför underordnad roll i de olika underlag som togs fram inför beslut.

Statsministern (och gärna även Alliansen) bör snarast publicera varför ingen hänsyn tas till Riksrevisionens genomlysning av den stora skillnad som finns mellan Riksdagens uppdrag till Försvarsmakten och vad FM har för reella möjligheter att genomföra uppdraget.
Det vore naturligtvis även angeläget att vice statsministern uppdrog åt någon kompetent medarbetare att kommentera hennes ståndpunkt i relation till RR rapport.

I en demokrati, särskilt i en som säger sig arbeta för största möjliga transparens, borde ingen medborgare tvingas begära att regeringen handlar enligt publicerade principer.


Försvarsfrågor och valresultatet

15 september 2014

I min senaste blogg (15 maj 2014) skrev jag
”I år inträffar två händelser som är särskilt intressanta för en pensionerad flygofficer med intresse för säkerhetspolitik. Den ena är Försvarsberedningens rapport, den andra är om man kan spåra de olika partiernas inställning till det militära försvaret i resultatet av riksdagsvalet”.
Därefter skrev jag några kommentarer till rapporten som kan läsas under rubriken

”Med överblick över de närmaste fem åren ?”.

Det slutliga resultatet av riksdagsvalet väntar fortfarande på utlandsröster mm men idag, dagen efter valet, finns material nog för att dra de väsentligaste slutsatserna. Jag vet att massmedia kommer att vara fulla av analyser men för att ha så få influenser som möjligt av vad andra skriver utifrån sina perspektiv så vill jag nu skriva sett från mitt perspektiv.

Riksdagsvalet 2014 ledde till ett byte av regering från Alliansen till Socialdemokraterna med idag okänd(a) allierad(e). Att notera är att Socialdemokraterna inte vann genom att många, som tidigare röstat på annat parti, nu övergått till Socialdemokratrna. Tvärtom gjorde de sämre val än 2010, när Mona Sahlin fick lämna ordförandeposten.

Två partier har haft stora förändringar av röstetalet, (M) har minskat och (SD) har ökat jämfört med 2010 års val. Enligt svt.se vallokalsundersökning bestod 41 % av (SP) väljare av tidigare (SP)-väljare medan 29 % kom från från (M) och 16 % från (S). Från (FP) kom 5 % och från de övriga partierna sammanlagt 9 %. Slutsatsen måste bli att en väsentlig del av väljarkåren ansett att (SD) står för en attraktivare politik än deras gamla parti.

Sverigedemokraternas inställning till migrationspolitik och assimilering är välkänd varför jag endast pekar på tre huvudpunkter i deras valmanifest:
– Ett skifte från det regelmässiga beviljandet av permanenta uppehållstillstånd till temporära samt en kraftig begränsning av asyl- och anhöriginvandringens omfattning till en nivå som vårt samhälle klarar av att hantera och som inte är högre än den i våra grannländer Danmark och Finland.

- Ett slopande av den generella arbetskraftsinvandringen till förmån för en så kallad ”blåkorts-modell” som uteslutande riktar sig till kvalificerad arbetskraft med en kompetens som saknas på den svenska arbetsmarknaden.

- En återgång till den assimileringspolitik som gällde fram till mitten av 1970-talet och som innebär att det är invandrarna som skall anpassa sig till Sverige och inte tvärtom.

Mot detta står Alliansens och i hög grad (M):s vädjan om att ”Jag kommer att vädja till svenska folket att öppna sina hjärtan för de mycket utsatta människor som vi nu ser runt om i världen. Jag kan redan säga att det kommer att bli omfattande kostnader för att ta emot dessa människor. De är så pass omfattande att det kommer att lägga ytterligare restriktioner för vad som finns utrymme för i offentlig finansiering. Därför lovar vi nära nog ingenting i den här valrörelsen, det kommer inte att finnas inget utrymme för det”.

(SD) har vidare i sitt valmanifest ett stort antal punkter som handlar om sjukvård, åldringsvård, miljöpolitik etc men där slås man inte av att (SD) väsentligt skulle skilja sig från vad andra partier skulle vilja lova om de hade mer pengar i budgeten.
När det gäller Försvaret skiljer sig dock (SD) väsentligt från vad andra partier utlovar:

- En betydande upprustning av försvaret med det långsiktiga målet att hela landet skall kunna försvaras i händelse av ett angrepp.

- Ett fördjupat nordiskt försvarssamarbete på alla områden med målet att upprätta en nordisk försvarsallians, men ett fortsatt nej till svenskt medlemskap i Nato

(M) har lett två försvarsberedningar. 2007 benämndes rapporten ”Säkerhet i samverkan” och där stod att läsa bl a ”Rysslands agerande gentemot de länder som tidigare ingick i Sovjetunionen kommer att vara ett lackmustest för den väg Ryssland väljer framöver”.
Ja, Rysslands krig mot Georgien 2008 blev ett lackmustest – men på Försvarsberdningens trovärdighet eftersom försvaret fortsatt urholkades genom underfinansiering. Nästa lackmustest blev kriget mot Ukraina. Rapporten maj 2014 benämndes ”Starkare försvar för en osäker tid”. Att beredningen fått några månades extra tid till sin rapport hade räddat den från att helt negligera Rysslands ambitioner kring tidigare sovjetstater.
Trots rapportens rubrik och omvärldsanalys föreslog Alliansen för 2015 en ”förstärkning” på ynka 7 promille och Försvarets andel av Sveriges BNP samma 1,2 % som de gågna åren för . Ingen substansiell förstärkning planerades förrän efter 2017, d v s i samband med nästa riksdagsval. Detta i ett läge där Försvarets organisation ”IO 2014″ som beställdes 2009 men i realiteten inte skulle bli fullt bemannad och utrustad förrän på 2020-talet och att exempelvis Riksrevisionen konstaterat att varken idag eller de närmaste åren kommer Försvarsmakten att kunna nå upp till de krav på insatsverksamheten som riksdagen och regeringen har beslutat. Det saknas både tillräckligt med personal och materiel. Huvudorsaken till detta är underfinansiering. Steg har vidtagits av Alliansregeringen som torde kunna leda till närmare samarbete med de nordiska länderna även vid kris och krig men Försvarsmaktens resursbrist såväl i nutid som i den överblickbara framtiden talar mot att det skulle ge väsentligt större slagkraft eller uthållighet.

Den säkerhetspolitiska situationen i Europa sägs idag av det svenska politiska toppskiktet vara den allvarligaste sedan 1945. Tyvärr finns det inga tecken till något ljus i andra änden av tunneln.

Att gardera sig för risken att bli överraskad är ett fundament i en fungerande försvarspolitik. Där har Alliansen, ledda av Moderaterna, fallerat. Opinionsundersökningar alldeles före valet visade att Reinfeldt och Borg åtnjuter största förtroendet av dagens politiker. Ändå gjorde de en brakförlust.

SIFO publicerade i början av september en undersökning som visade att en majoritet av svenska folket vill stärka försvaret. Frågan verkar inte ställts om när denna stärkning borde ske men jag utgår från att de tillfrågade inte menade stärkning från 2018.

Det räcker inte att ha god ordning på statsfinanserna. De måste även fördelas rätt mellan anslagen.
Sannolikt har (M) aviserade flyktingpolitik med medföljande kostnadsstegringar varit en av orsakerna till den kraftiga valförlusten, men jag drar även slutsatsen att försvarsfrågor har haft avgörande inverkan på valutgången.


Med överblick över de närmaste fem åren?

15 maj 2014

I år inträffar två händelser som är särskilt intressanta för en pensionerad flygofficer med intresse för säkerhetspolitik. Den ena är Försvarsberedningens rapport, den andra är om man kan spåra de olika partiernas inställning till det militära försvaret i resultatet av riksdagsvalet. Den första händelsen har nu inträffat.

Mot bakgrund av Rysslands krig mot Georgien och med den utvecklingen som efterhand blivit helt annorlunda mot vad som hade förutsatts vid försvarsbeslutet 2009 skrev jag november 2011

”Felbeslutat i gammal god demokratisk ordning”:
Innan Riksdagen tog beslut om Försvarsmaktsorganisation 14 hade flera års arbete lagts ned för att ta fram underlag för beslutet. Representanteter för Riksdagens partier hade, var och en i samklang med sitt partis ideologi men även nöjaktigt jämkat till en gemensam uppfattning föreslagit den organisation om vilken Försvarsministern uttalat: ”Regeringen och riksdagen har beslutat om den största förnyelsen av försvaret på flera decennier. Resultatet är ett användbart försvar där Sveriges försvarsförmåga avsevärt ökar.”
Jag konstaterar dock tyvärr att beslutet redan före 2012 visat sig innehålla allvarliga felprioriteringar, så allvarliga att man snarast bör tänka igenom vilka förutsättningar som finns för att FMO14 överhuvud taget skall ha realistiska möjligheter att påverka ett stridsförlopp.Vare sig 2014 eller 2019.
När det gäller frågor om Försvarets utformning och inriktning anser jag att Regering och Riksdag snarast måste ersätta dagens alltför långsamma beslutsprocedur med något som inte måste mala på i evigheter i en värld som i accelererande takt kräver analyser, omprioriteringar och nya beslut.
Därutöver måste naturligtvis Riksdagen ta långsiktiga, strategiska beslut som kan beröra Försvarsmakten men som främst är av nationell omfattning.

I början av mars 2014 ger försvarsministern Försvarsberedningen två extra månader innan redovisning av berdeningens resultat skall ske. ”Det jag vill är att Försvarsberedningen ska göra är att under den här förlängda tiden kunna ha en möjlighet att göra en kompletterande säkerhetspolitisk bedömning med anledning av det som har hänt i Ukraina”, säger Karin Enström.

Den 31 maj 2013 hade Försvarsberedningen överlämnat sin säkerhetspolitiska rapport ”Vägval i en globaliserad värld” men politikerna hade nu tydligen insett att denna utredning var förlegad. Lovvärd reaktion någon minut innan gongongen. Försvarsberedningen fick chansen att behålla ansiktet. Den idag inlämnade rapporten ligger till grund för det försvarspolitiska beslut som riksdagen ska fatta under våren 2015.
Hotbilden har skildrats mer realistiskt men har vi äntligen fått ett framsynt förslag som kan ge oss rimlig ryggrad decenniet ut? Fem till tio år är ju vad som beredningen anser överblickbart.

Beträffande reformer visar det sig att man förhandlat fram en god samsyn mellan Allianspartierna och Socialdemokraterna men att Miljöpartiet och Vänsterpartiet inte anser att fler JAS 39 E än de nu beställda 60 skall föreslås.

Beträffande finansieringen går emellertid åsikterna isär. Alliansen har ett förslag som är finansierat fram till 2018 medan (S) vill under samma period höja anslagen med 900 miljoner mer. Det förutsätter emellertid en finansiering bl a genom ändrade skatteregler för fåmansbolag, något som Alliansen inte kan acceptera.

Min slutsats blir att Försvarsberedningen identifierat åtgärder som väsentligt förstärker Sveriges försvar i Östersjöområdet vilket är deras mål. Oavsett finansieringen sker efter Alliansens eller (S) modell blir reformerna åter igen underfinansierade, inte minst mot bakgrund av att Riksrevisionen konstaterat att redan idag krävs ett tillskott av mellan 3 och 4 miljarder kronor årligen för att försvarsmakten ska kunna leva upp till sina nuvarande åtaganden. Innan detta rättats till ser jag rapporten som ett spel för valgallerierna.
Tyngdpunkterna ligger i båda alternativen längre framåt än 5 år vilket betyder att vi inte väsentligt stärker försvaret under de överblickbara 5 åren där beredningen identifierat ett klart behov. En bit in på 2020-talet får vi det försvar vi behöver i morgon.

Om vi bortser från den undermåliga finansieringen är det naturligtvis glädjande att våra nuvarande cirka 100 JAS39 C/D ersätts av 70 nya 39 E, inte 60 som tidigare planerats.

Jag glädjer mig särskilt åt att Försvarsberedningen skriver ”JAS 39E bör utrustas med ett robotsystem som på långa avstånd och med hög precision kan bekämpa prioriterade markmål. Det skulle höja tröskeln för en motståndare att inleda militära operationer mot Sverige eller svenska intressen.”

Därmed får vi nämligen ett vapen som ger oss möjlighet att skaffa oss det temporära luftherravälde som är en förutsättning för att vårt territorium skall kunna försvaras längre än enstaka dagar.

I februari 2010 skrev jag, angående min syn på Flygvapnets uppgifter:

Därmed bör vi se över i vad mån vi kan finna ett robotvapen som har kraftig verkan mot de taktiskt – strategiskt avgörande måltyperna i Nordkalottarenan och finner då att MB ÖN under senare delen av Kalla Kriget pläderade för ett tungt, styrt attackvapen, TSA, för att bekämpa kommunikationsmål och angriparens älvövergångar i den dåtida hotbilden. Av olika skäl kom den aldrig att realiseras men en intressant kandidat växte upp under 90-talet, nämligen KEPD 350 som primärt utvecklades för tyska flygvapnet. Den uppfyllde med råge de krav som ställdes i PTTEM för TSA men var något för tung för JAS 39 A/B varför en vikt- och räckviddsreducerad version KEPD 350 L (leicht) förutsågs för 39-an. Idag torde normalversionens vikt vara acceptabel och roboten skulle kunna tjäna väl som tillskott till 39:ans räckvidd i attackuppdrag karaktäriserad av mycket liten radarmålyta, stridsdel med mycket god verkan i fortifierade anläggningar, broar och andra kommunikationsmål, hamnanläggningar och startbanor och med en luftbrisadsmod för att bekämpa flygplan på marken och fordonssamlingar. Det kan tilläggas att detta vapen inte kräver lång utbildningstid för piloterna och att ett smidigt planeringssystem medger insatstsbeslut på kort tid.

I april 2011, angående Libyenkriget:

Man kan konstatera att de flesta libyiska flygaktiviteter upphörde redan i och med koalisionens anfall med markmålsvapen de första dagarna, huvudsakligen med cruise missiles och långräckviddiga attackrobotar, riktade mot libyska flygbaser, ledningscentraler och flygplan på marken. I klartext var det alltså med anfall mot markmål som en No Fly Zone snabbt kunde upprättas.

I juli 2011:

Jag anser vi måste skaffa oss luftherravälde/temporärt luftherravälde från dag ett i en väpnad konflikt. Vårt verktyg måste vara våra fyra stridsflygdivisioner, trots att dessa fyra skall klara av såväl försvar mot luftlandsättningar, mot bomb- och attackflyg, underrättelseinhämtning (jfr FL01/FL02 i Libyen), understöd av våra markstridskrafter och anfall mot fartyg.

September 2013:

Februari 2010 hade ännu inte Finland beslutat anskaffa den långräckviddiga attackroboten som snart införs på de finska F18 Hornet och som, förutsatt samarbete mellan finska och svenska försvarsmakterna, kan minska vårt behov i övre Norrland. I gengäld hade Ryssland ännu inte beslutat att basera taktiska, ballistiska robotar vid Östrsjökusten och våra förpliktelser mot Balkanstaterna var tämligen luddiga. Idag vill jag påstå att vi, för att kunna försvara vårt eget territorium och för att kunna svara upp mot solidaritetsåtaganden måste ha reella möjligheter att bekämpa mål på andra sidan Östersjön. Det gör vi varken med Rb15F eller med CAS-vapen.

Sens moralen är, att det som raserats på ett par år tar minst tio år att återuppbygga och återuppbyggandet kostar mycket mer än det man sparat in mellan beslut om nedläggning och beslut om återuppbyggnad.


Hunden skäller

07 september 2013

Förord
Februari 2012 skrev jag att jag sedan mitt första blogginlägg december 2008 skrivit det mesta av vad jag hade att säga. Sedan dess har jag dock skrivit ytterligare två inlägg, det ena för att jag vill rikta mig mot de som ännu inte är frälsta inom säkerhets- och försvarsfrågor med en enkel sammanfattning av läget inom försvaret.
Det andra inlägget skrev jag efter att på radio ha hört en forskare lägga fram teorier om varför mer än 600 svenska stridspiloter (snarare besättningar eftersom även ett antal flygnavigatörer och t o m andra än flygande personal ingick i siffran) omkom under kalla kriget, därtill utan att skapa det stora massmediala intresse det skulle väckt idag.
När jag nu skriver nästa inlägg så kommer det inte att vara så mycket nytt ty trots allt har jag sagt det mesta av vad jag har att säga. En del behöver dock uppdateras och/eller nyanseras eftersom världen runt oss har förändrats. Se det som ett sammandrag av den sista tidens försvarsdebatt, sett ur min synvinkel och riktat mot dem som inte själva följt denna debatt.

Jag följer regelbundet ett antal bloggar med försvars- och säkerhetspolitisk inriktning och då och då kommenterar jag vad som avhandlas där. Förutom att signera ”bossekommenterar” så har jag på senare tid mest använt nicket ”Bo H” därför att jag egentligen inte tycker det är cricket att kommentera på andras bloggar under mitt eget bloggnamn. Nedan kommer jag att delvis återanvända delar av ett antal sådana kommentarer liksom delar av mina egna bloggar.
Du kommer att behöva tid för att läsa detta för här finns ett antal länkar till andra bloggar som du bör läsa i sammanhanget. Vänta med läsningen tills du har lugn och ro. Detta var lite om bakgrunden.

Säkerhetspolitik och försvarsförmåga.
Ett lands militära försvar är ett verktyg för landets utrikespolitik på samma sätt som en diplomatisk kår. I en konflikt med ett annat land bör i första hand s k politisk lösning, med eller utan hjälp av andra nationer, eftersträvas. Lyckas inte detta eller om inte möjligheter ges så måste s k militär lösning (även den självfallet politisk) tillgripas – med eller utan hjälp av andra nationer. Diplomati, liksom politisk makt generellt, måste backas upp av att alla alternativ till överenskommelse är obehagligare än att finna en överenskommelse. Man bör i detta sammanhang komma ihåg att det inte är vare sig ÖB eller regering/riksdag som avgör om svenska försvaret är tillräckligt starkt och uthålligt – det är den nation som granskar olika alternativ för att nå sitt syfte.

För landets innevånare är försvaret således ett allmänintresse även om särintressen existerar parallellt.
Exempel på sådant särintresse är den politiska viljan att lämna stöd till nyckelindustrier utan att belasta näringsdepartementets budget. Ett annat särintresse blir då att vederbörande nyckelindustri försöker påverka Försvarsmaktens materielköp så att industrins exportansträngningar stöds. I Sverige kan inte Försvarsministern genom ministerstyre råda över materielköp så det är mer komplicerat än i vissa andra länder att tillgodose industrins intressen samtidigt som – förhoppningsvis – Försvarsmaktens uppgifter stöds av det som främjar industrin.
Angående Försvarsmaktens uppgifter säger Försvarsberedningen i rapporten 31 maj 2013 att den anser att Sverige måste kunna värna landets suveränitet, svenska rättigheter och intressen, våra grundläggande värderingar samt skydda svensk handlingsfrihet inför politisk, militär eller annan påtryckning.
I rapporten konstateras även att Sverige är solidariskt med andra och står inte heller ensamt inför hoten och utmaningarna. Försvarsberedningen anser därför att den solidariska säkerhetspolitiken ska vara grunden för den svenska försvars- och säkerhetspolitiken.
Grundbulten i Försvarsberedningens deklaration är den så kallade solidaritetsdeklarationen där vi sedan 2010 driver att ”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.”. Solidaritetsdeklarationen ersätter med andra ord ”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig”.

Att solidaritetsförklaringen omfattar de nordiska länderna står tydligt. Vilka länder som avses med ”annat medlemsland” (i EU) är däremot oklart, ej heller framgår om det utöver diplomati även är militära aktioner som ligger i att vi ”inte skall förhålla oss passivt”. Skrivningen måste tolkas som att även de baltiska staterna omfattas och vidare att militär hjälp kommer att lämnas respektive förväntas. Den svenska unilaterala solidaritetsförklaringen omfattar EU-medlemmar samt Norge och Island som ej är EU-medlemmar.

Försvarsmakten bör alltså rimligen ha uppgiften att stödja svensk (utrikes-)politk främst genom att vara beredd att tidigt och med kraft skydda landets geografiska integritet och dessutom vara beredd att agera enligt svenska åtaganden i solidaritetsfrågor. Att jag skriver tidigt och med kraft beror bl a på erfarenheterna från Georgienkriget vilket ju utspelades på en vecka men avgjordes redan under de två första dagarna. En av konsekvenserna för våran del är att de förband som blir stridsberedda först efter 3 – 4 dagar efter att krigshandlingar börjat knappast kan vara en klok investering.

Hur ser hotet ut?
Västvärldens länder har vid de senare årens militära konflikter visat ökande ovillighet att bedriva operationer på marken. Blodsspillan på egna trupper har, där så varit möjligt, minimerats till priset av förbrukning av avancerade och dyrbara vapensystem som cruise missiles, stridsflyg och, på senare tid, obemannade flygfarkoster (drones).
Även om de nyligen demonstrerat sin förmåga att snabbt och överraskande förflytta stora truppstyrkor från Rysslands ena ände till den andra änden och utan att kunna peka på konkreta, oemotsägliga bevis uppfattar jag det som att Ryssland går i samma riktning. Detta påverkar givetvis min syn på vad Sverige kan komma att möta vid en eventuell konflikt med Ryssland där militärt våld eller hot om militärt våld förekommer.
Jag tror inte att vi kan vänta oss vare sig sjöinvasion eller invasion över landgräns. Där har faktiskt Försvarsberedningen och jag samma åsikt.
Jag tror däremot att den basering av ballistiska Iskandermissiler som snart sker bl a i Kaliningradområdet hotar våra östligt belägna anläggningar och att förutom strategiskt flyg så har ryska attackflygplan numera räckvidd för att nå djupt in över vårt territorium. Kryssningsrobotar kommer att sättas in mot oss vid en väpnad konflikt. Vi kommer även att möta ryskt jaktflyg. En variant av jaktflygplan brukar i väst kallas ”interceptor” därför att de är designade för att hejda anfallande motståndarflygplan som strategiska bombflyg och attackflygplan. Vår J35 Draken var en typisk interceptor. En stor del av de taktiska flygplan som produceras i Ryssland är emellertid vad som i väst kallas ”air superiority fighters”, d v s jaktflygplan som konstruerats primärt för att bekämpa motståndarens jaktflygplan och upprätta egen dominans eller luftherravälde. De stridsleds ofta från de flygburna radar- och stridsledningsflygplan som är ett relativt nytt inslag i hotbilden.

När det gäller trupp så tror jag inte att annat än specialförband som taktiska luftlandsättningsförband och sabotagegrupper sätter en fot på vår mark förrän vi de facto besegrats.

Försvarsberedningen anser att den kan överblicka utvecklingen 5 á 10 år framåt. Jag läste just i tidningen om en intervju med Raffaela Giacomini som forskar inom ekonomi. Hennes forskningsresultat är att det är oerhört svårt att förutspå vad som kommer att hända längre än ett år framåt i tiden. När det gäller säkerhets- och försvarsfrågor brukar man kunna utröna vilken materiel som utvecklas eller köps i avsikt att ingå i ryska förband men att förutspå hur förband grupperas eller omgrupperas kan resultera i stora överraskningar inom en tidsrymd av några dagar. Vilka ledare, militära och politiska, som styr skutan varierar ibland med en veckas varsel, ibland några månader. Om vem som styr Ryssland och vilken strategi som landet tillämpar under ”den överblickbara framtiden” vet vi faktiskt noll och intet.

Ett scenario där Ryssland når sitt strategiska mål utan att ett enda skott avlossats därför att Sverige inte står rustat för en sådan typ av konflikt finna att läsa på Kungliga Krigsvetenskapsakademins blogg Försvar och säkerhet. Scenariot ”Korridoren till Kaliningrad” utvecklas i 12 avsnitt och är, inklusive ett stort antal kommentarer, synnerligen läsvärt.
Genom följande länk hamnar ni hos bloggaren Skipper som har mycket tänkvärda kommentarer. Därifrån länkas ni vidare till Kkrva och ”Korridoren till Kaliningrad” http://navyskipper.blogspot.se/2013/08/den-strategiska-iden-eller-avsaknad-av.html
Läs även vad försvarsbloggarnas nestor ”Wiseman” tillsammans med gästskribent Kamrat Kalle har att säga http://wisemanswisdoms.blogspot.se/2013/08/gastinlagg-recension-och-reflektioner.html

Behov av anpassning
Vi vet att det tar mellan fem och tio år efter beställning innan ny försvarsmateriel kan förbandsättas. Att bygga upp en ny organisation…….tag exemplet med Insatsorganisation 14 som beslutades januari 2010 och enligt senaste prognoserna kan vara bemannad, övad och försedd med rätt materiel år 2023. I sådant läge klingar det fullkomligt meningslöst att hänvisa till att ett enskilt militärt väpnat angrepp direkt mot Sverige är fortsatt osannolikt under överskådlig tid (alltså hävdat 5 – 10 år). Vi måste ha ett försvar som snarast ges flexibiliteten att fungera som brandkår oavsett om det är skogsbrand, brand i en stor industri eller en sommarstugebrand och denna brandkår skall skapas snarast och fungera tills Vår Herre skapat om oss människor så inga konflikter längre uppstår. Sveriges försvar är en principfråga som inte är lämplig som budgetregulator i konkurrens med annat som ingår i den politiska tävlingen om mandat i nästkommande val.

Februari 2010 skrev jag följande angående JAS 39 vapenarsenal efter att ha konstaterat att de Robot 15F som på senare tid renoverats kan fortsätta att vara vapen mot sjömål även om någon invasion över Östersjön numera inte är sannolik. Övrig attackbeväpning är i bästa fall användbar vid close air support, (CAS), en företagstyp som sällan bör prioriteras bland alla uppdragstyper som skall lösas av de 60 JAS39E vi snart kommer att ha i Sverige i stället för de nuvarande c:a 100 JAS39C/D.

Därmed bör vi se över i vad mån vi kan finna ett robotvapen som har kraftig verkan mot de taktiskt – strategiskt avgörande måltyperna i Nordkalottarenan och finner då att MB ÖN under senare delen av Kalla Kriget pläderade för ett tungt, styrt attackvapen, TSA, för att bekämpa kommunikationsmål och angriparens älvövergångar i den dåtida hotbilden. Av olika skäl kom den aldrig att realiseras men en intressant kandidat växte upp under 90-talet, nämligen KEPD 350 som primärt utvecklades för tyska flygvapnet. Den uppfyllde med råge de krav som ställdes i PTTEM för TSA men var något för tung för JAS 39 A/B varför en vikt- och räckviddsreducerad version KEPD 350 L (leicht) förutsågs för 39-an. Idag torde normalversionens vikt vara acceptabel och roboten skulle kunna tjäna väl som tillskott till 39:ans räckvidd i attackuppdrag karaktäriserad av mycket liten radarmålyta, stridsdel med mycket god verkan i fortifierade anläggningar, broar och andra kommunikationsmål, hamnanläggningar och startbanor och med en luftbrisadsmod för att bekämpa flygplan på marken och fordonssamlingar. Det kan tilläggas att detta vapen inte kräver lång utbildningstid för piloterna och att ett smidigt planeringssystem medger insatatsbeslut på kort tid.

Februari 2010 hade ännu inte Finland beslutat anskaffa den långräckviddiga attackroboten som snart införs på de finska F18 Hornet och som, förutsatt samarbete mellan finska och svenska försvarsmakterna, kan minska vårt behov i övre Norrland. I gengäld hade Ryssland ännu inte beslutat att basera taktiska, ballistiska robotar vid Östrsjökusten och våra förpliktelser mot Balkanstaterna var tämligen luddiga. Idag vill jag påstå att vi, för att kunna försvara vårt eget territorium och för att kunna svara upp mot solidaritetsåtaganden måste ha reella möjligheter att bekämpa mål på andra sidan Östersjön. Det gör vi varken med Rb15F eller med CAS-vapen. Av diverse inlägg på försvarsbloggarna verkar det som om jag sedan 2010 fått ett antal meningsfränder i denna fråga.

Något förvånad konstaterar jag emellertid att en av de få politiker jag beundrar tydligen inte tillhör mina meningsfränder i frågan om behov av nytillskott av attackvapenarsenalen. Bakgrunden är att utrikesminister Carl Bildt intervjuades angående hans inställning till svenskt deltagande i en eventuell militär aktion mot Syrien. Se http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17402362.ab I intervjun säger han visserligen att ” Vi har inte de möjligheterna. Vår arsenal är, utan att gå in på militära hemligheter, begränsad för att inte säga icke-existerande”. Där har han och jag samma uppfattning. Det är när Anders Lindberg och bloggaren Wiseman via Twitter frågar Carl Bildt vilka slutsatser han drar av att vår attackarsenal är icke-existerande som Bildts åsikter gör mig upprörd.

Jag citerar Wisemans redovisning från http://wisemanswisdoms.blogspot.se/2013/09/den-icke-existerande-arsenalen.html
”Under den tidiga kvällen har jag fört en intressant diskussion på Twitter med utrikesminister Carl Bildt om just denna brist, där Bildts ståndpunkt kan sammanfattas i ståndpunkten att ”Vårt försvar är ett försvar” och Sverige därför inte behöver kryssningsrobotar. Detta talar som sagt emot all militärteori om användande av luftstridskrafter och är därtill något som lätt kan vederläggas historiskt. Bara de senaste 20 åren har vi sett tre nationer som förlorat då man utgått från att ett luftförsvar kan användas endast defensivt. Irak, Serbien och Libyen”.

Jag kan se fyra skäl till att Bildt svarat som han gjorde.

- Han var för jäktad för att verkligen tänka igenom sitt svar innan han gav det. Det kan vara så men det vore inte likt CB.

- Han är väldigt lojal mot sitt parti som snarare är angeläget om att reducera försvarsanslaget än att skapa ett fungerande Flygvapen och därför inte vill höra talas om några brister i vår försvarsförmåga.

- Han har av sin kompis Barak Obama fått garantier om att Sverige inte behöver bekymra sig om att skaffa sig temporärt luftherravälde i en väpnad konflikt. USA/NATO kommer omedelbart att upprätta en non-flying-zone för ryska flygstridskrafter :-)

- Höga företrädare för Ryska Förbundsrepubliken har talat om för honom hur provocerade de skulle bli om Sverige skaffade sig lämpliga vapen för att anfalla mål på ryskt territorium. Jag tar upp det alternativet därför att jag erfar att såväl svenska politiker som höga svenska militärer uttryckt sådana åsikter exempelvis beträffande att åter stationera trupp på Gotland.

Vad är defensivt och vad är offensivt?
Svaret är nog inte så enkelt som det förefaller om man skakar fram det direkt ur rockärmen. Fundera lite på om tyska Ardenneroffensiven verkligen var offensiv. Segrarna kallade den för offensiv men kanske tyskarna såg det som en sista försvarsåtgärd innan de allierade föll in i Tyskland, alltså som en defensiv åtgärd.
Att anpassa sina vapens egenskaper till de vapen som en presumtiv motståndare förfogar över, är det att göra sina vapen mer offensiva? Åren efter andra världskriget hade Flygvapnet ett antal T18, en variant av bombflygplanet B18. T18 var tänkt att beväpnas med torped för att bekämpa den sjöinvasion som då var högaktuell hotbild. Flygförsök visade dock att torpeden slogs sönder vid övergången från luftburen i hög fart till vattenburen. Lösningen blev att en ”torped” konstruerades, som hela tiden stannade i luften och med hjälp av radarmålsökare fann och sänkte sitt mål. Denna robot, kallad Rb04, blev från 1959 huvudbeväpning på attackflygplanet A32 Lansen. Räckvidden var c:a 30 km och detta faktum plus och att det ju skulle användas först när en sjöinvasion var på väg gjorde att det ansågs vara klart defensivt. Ersättaren RBS 15 togs först fram i en marin version och trots att den därför kunde avfyras närmare Warszawapaktländernas kustsjöfart ansågs vapnet fortfarande defensivt. Från 1989 fanns även en flygburen version, RBS 15F, som naturligtvis med egna räckvidden c:a 70 km och AJS37 Viggen och JAS39 Gripens förmåga att gå till en fällpunkt 26 – 27 mil från svensk kust är tillräckligt för att bekämpa sjötrafik utanför Kaliningrad. Är det ett defensivt eller offensivt vapen? Skulle en attackrobot med räckvidd hela de 35 milen mellan Blekingekusten och Kaliningrad vara offensivt?
Vårt försvar är ett försvar, inte ett verktyg för att fullfölja Karl XII´s territoriella ambitioner – är det inte det som räknas?

Vapensystem baserade på rysk mark kan hota Sveriges suveränitet, svenska rättigheter och intressen, våra grundläggande värderingar samt svensk handlingsfrihet inför politisk, militär eller annan påtryckning. De kan agera militärt mot stater där vi i vår solidaritetsdeklaration utlovat att inte förhålla oss passiva.
I det ögonblick Ryssland använder dessa vapensystem till att utöva militärt våld mot oss så torde de vapensystem vi använder för att värja oss mot våldet vara klart defensiva. Vårt försvar är ju ett försvar, eller hur Carl Bildt?

Skulle däremot Ryska Federationen använda hot om militärt våld som diplomatisk påtryckning för att Sverige skall göra eftergifter så är det Carl Bildts och hans ministerkollegors sak att avgöra om deras motdrag skall kallas defensivt eller offensivt. Han har ju av amerikanska diplomater beskrivits som en ”medium size dog with a big dog attitude” så jag borde ha fullt förtroende till att han kan finna en bättre politisk lösning än den som blev fallet i ”Korridoren till Kalingrad”. Dock har jag nog inte det eftersom han inte backas upp av den försvarsförmåga som behövs för framgångsrik diplomati. Jag påstod inledningsvis att diplomati, liksom politisk makt generellt, måste backas upp av att alla alternativ till överenskommelse är obehagligare än att finna en överenskommelse.

Som det arabiska talesättet säger: Hundarna skäller, karavanen drar vidare.


Varför dog 600 FV-piloter under Kalla Kriget?

26 mars 2013

En god vän gjorde mig nyss uppmärksam på radioprogrammet (P1) Vetenskapsradion Historia som den 14 mars behandlade det tragiska att mer än 600 svenska stridspiloter omkom i haverier under Kalla Kriget, läs och lyssna på http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=406&grupp=4256&artikel=5470111.
Forskaren Mikael Nilsson försöker i programmet förklara hur så kunde ske utan att politiker och massmedia reagerade med samma intensitet som redan enstaka haverier idag ger upphov till. Dels tycker jag att han inte fångat upp hela bakgrunden, dels tycker jag inte att han visar övertygande fakta bakom några av slutsatserna han för fram även om det inte betyder att han är helt ute och cyklar.

Jag har tidigare i http://bossekommenterar.wordpress.com/2009/10/07/svensk-nutidshistoria/ skrivit lite om Flygvapnet under Andra Världskriget och under Kalla Kriget och för de läsare som inte är gamla nog att redan kunna huvuddragen kan jag rekommendera läsning. I dag kan jag då nöja mig med en summarisk bakgrundsteckning.

- Efter att Riksdagen väckts av krigsmullret som förebådade andra världskriget började dels en svensk flygindustri att byggas upp, dels det rudimentära flygvapnet att kraftigt förstärkas. Under pågående krig var vår största svårighet att köpa in erfordeliga flygplan och vi fick oftast nöja oss med typer som andra nationer av goda skäl ratade. Svensk flygindustri var alltså ett resultat av Riksdagens agerande att skapa den nödvändiga inhemska resursen men där man (lyckligtvis) avstod från att göra denna industri statlig. Man kan misstänka att denna symbios skulle kunna medföra att Svenska staten försöker hålla den inhemska industrin under armarna. Att anta att industrin därmed tillät sig konstruera bristfälliga flygplan jämfört med motsvarande, utländska konstruktioner faller på objektiva tekniska jämförelser. Mikael Nilssons tes om att de 600 omkomna vore ett resultat av Sveriges preferens för egenutveckling av stridsflygplan håller inte.

- Mot slutet av 50-talet blev det uppenbart att Flygvapnet led av häftig växtvärk. Att vi havererade bort i storleksordning en division per år berodde inte så mycket på flygmaterielen som på avsaknad av kvalificerad ledningspersonal – inte minst för ledning av våra stridsflygdivisioner. De officerare som lett de krigstida divisionerna skulle nu inte bara leda Flygvapnet in i jetåldern. De ställdes även inför utmaningen att få en helt ny personalkategori att utbilda – de korttidsanställda fältflygarna. En personalkategori som anställts för att flyga stridsflygplan, inte primärt för att göra karriär som officer även om denna möjligeten stod till buds och ofta resulterade i utmärkta officerare. Att stridsflygdivisionerna bemannades med machos står jag helt främmande för och jag har hela min aktiva pilottid försökt att finna faktorer som är gemensamma för stridsflygare. Visst fann jag machos och jag kunde f ö ofta konstatera att de inte var något att sträva efter. Om machos hade varit vanliga bland piloterna så hade jag kunnat tro på tesen att detta var en vanlig orsak till haveri. Nu hävdar jag bestämt att divisionerna med ett, möjligen två undantag bemannades med avslappade, jovialiska män med god kunskap om var deras egna och flygplanets prestandagränser låg och som aldrig skulle rubriceras som macho. Karaktärerna i Top Gun var svåra att känna igen från min egen omgivning men filmen var underhållande.

- Även bemanningen av de nya stridsledningscentralerna var bristfällig redan när de togs i bruk. I slutet av 60-talet tvingades Flygvapnet vakantsätta divisioner p g a personalbrist. Fältflygarna liksom många officerare med lite ruter i gick ofta till det expanderande civilflyget där de fick marknadsmässigt betalt. Flygvapnet utbildade ihjäl sig men det räckte ändå inte.

- Min tes är att det politiska uppvaknandet att ett starkt flygvapen är nödvändigt för den svenska säkerhetspolitiken resulterade i en för svår uppgift för de utbildningsresurser Flygvapnet hade såväl i början av VK2 som i början av Kalla Kriget. På -70talet kom utbildningsresurserna, bl a med nyskapade flygsäkerhetsspecialister, ikapp politiska ambitioner. Stridsflygdivisionerna lyckades hela tiden hålla hög standard tack vare de ensklida piloternas ambitioner i kombination med några bra divisionsledningar och Svenska Flygvapnet var inte bara förhållandevis stort, utan även pilotkåren ansågs hålla förhållandevis hög standard.

Var dessa 600 döda Sveriges offer i det Kalla Kriget ett problem eller en tillgång för den svenska säkerhetspolitiken? Jag är helt övertygad om att Flygvapnet var en starkt stabiliserande faktor i Östersjöområdet. Jag tror inte att politikerna förstått att så många skulle dö därför att vi måste bygga upp en av båda stormakterna trovärdig komponent för att backa upp vår säkerhetspolitik. Jag hoppas att alla lärt sig att man inte kan ena dagen reducera något så komplicerat som ett flygvapen för att nästa dag ”återta” resurser utan ett antal års ansträngningar.


Sveriges försvar idag och i morgon

30 januari 2013

Efter ÖB avslöjande om vårt framtida försvars förmåga och uthållighet och efter årets upplaga av Folk och Försvars konferens har plötsligt försvarsfrågor hamnat såväl i de ”stora” medierna som i ett antal landsortstidningar. Ett inlägg skrivet av försvarsminister Karin Enström och riksdagsledamoten Hans Wallmark på debattsidan i den tidning som har spridning runt min närmaste geografi och ett antal kommentarer och frågor hos dom större försvarsbloggarna fick mig att (tillfälligt) lämna hängmattan för att – som står att läsa i min avatar – vända mig till de som inte är djupt engagerade i försvarsfrågor snarare än de redan frälsta men jag är glad om bloggen hittar läsare oavsett kategori. Gärna Karin Enström och Hans Wallmark trots att de är satta att torgföra partiets evangelium.
”Försvarshandbok för dummies.”

Försvaret idag och i morgon.

Varför behövs militärt försvar?
Ett lands militära försvar är ett verktyg för landets utrikespolitik på samma sätt som en diplomatisk kår. I en konflikt med ett annat land bör i första hand s k politisk lösning, med eller utan hjälp av andra nationer, eftersträvas. Lyckas inte detta eller om inte möjligheter ges så måste s k militär lösning (även den självfallet politisk) tillgripas – med eller utan hjälp av andra nationer. Man bör dessutom komma ihåg att det inte är vare sig ÖB eller regering/riksdag som avgör om svenska försvaret är tillräckligt starkt och uthålligt – det är den nation som granskar olika alternativ för att nå sitt syfte. För landets innevånare är försvaret således ett allmänintresse även om särintressen existerar parallellt.
Statsministern har nyss meddelat att han inte kan se att någon i dagsläget skulle vilja rikta ett isolerat militärt angrepp mot Sverige. Nu är det ju inte dagsläget jag diskuterar utan ett läge efter 2019 varför statsministerns bedömning av dagsläget är irrelevant. Hur vårt försvar ser ut idag relateras kort nedan. Beträffande morgondagens försvar pekar jag på några i mitt tycke allvarliga brister.
I mitt inlägg här förutsätter jag, i strid med mina egna åsikter, att en veckas försvarsförmåga är tillfyllest, vilket ju är försvarsministerns utgångspunkt. Jag förutsätter även att denna vecka med militärt motstånd inletts med 3 á 4 veckors förvarning samt att våra förband blivit fullt bemannade och vederbörligen samövade. Det torde vara även försvarsministerns förutsättningar när hon bedöme enveckorsförsvaret som tillfyllest, bara att dessa viktiga förutsättningar inte uttalas.

Försvaret idag.
Såväl socialdemokratiska som borgeliga regeringar genomförde efter kalla krigets slut en drastisk reduktion av Sveriges försvar vilket naturligtvis motiverades av att det militära hotet kraftigt reducerades. Ytterligare motiv var att ett stort antal förband p g a gammal materiel, bristande utbildning och förlegade uppfattningar om post-VK2 krigföring inte var lämpade mot de senare årens militära utveckling.
Under senare år har ett antal beslut tagits som dimensionerar det militära försvaret efter 2019. Tiden fram till 2019 kommer vårt försvar att vara under uppbyggnad till den så kallade Insatsorganisation 14(IO 14) som förutsätts intagen år 2019, dvs bemannad, materielsatt och övad. Under uppbyggnadsåren kan man utgå från att många förband är icke-organiserade, inte samövade och inte kan mobiliseras. IO 14 kommer inte att bemannas med några värnpliktiga utan enbart med anställda. Därmed kan man i framtiden ställa krav på insatsförmåga efter kortare förvarningstid än med värnpliktig bemanning. En organisation bemannad med yrkessoldater ansågs även av beslutsfattarna som mindre kostsam än värnpliktsförsvar. I dag och fram till slutet av 2010-talet består vårt försvar alltså huvudsakligen av icke insatsberedda förband.

Försvaret i morgon
Nyligen togs beslut om anskaffning av korträckviddigt luftvärn, dock av en typ som kräver att målet flyger i klar luft utanför moln – klart begränsande i svenskt väder! Ingen anskaffning planeras av luftvärn som kan verka i alla väder och med räckvidd som når flygplan som exempelvis fäller styrda bomber motsvarande SDB/GBU53B, som kan precisionsfällas från 10000m flyghöjd på avstånd upp till ca 70 km. Försvaret av för samhället och försvarsmakten viktiga anläggningar som elförsörjning, kommunikationsknutpunkter, militära och civila ledningscentraler, flygbaser o s v ankommer därmed på flygvapnet. Efter nyligt beslut kommer det framtida flygvapnet att bestå av 60 flygplan JAS 39 E jämfört med de drygt 100 flygplan JAS 39 C/D som våra nuvarande 4 stridsflygdivisioner består av. Ekonomin tillåter inte att någon division av dagens Gripenversion parallellt behålls. Man kan dessutom av uppgifter offentliggjorda av bl a SIPRI konstatera att dagens divisioner saknar tillräckliga mängder av ammunition, såväl för jakt- som attackuppdrag, för att ha ens halva den veckas uthållighet som försvarsministern anser tillfyllest. Inga planer har offentliggjorts om medelstillskott för att kunna komplettera denna brist. Många räknekunniga hävdar dessutom att anskaffningen av de 60 Gripenflygplanen är underfinansierad vilket även medför att för armén kritisk materiel till IO 14 måste skjutas på en oviss framtid.
Idéerna bakom IO 14 var kanske rätt under tiden de utreddes, förhoppningsvis även när beslutet togs. I och med Rysslands anfall mot Georgien 2008 rasade emellertid mycket av de förmodanden om bristande rysk förmåga som låg bakom beslutet om IO 14. Den då nytillsatte försvarsministern Tolgfors pekade på att ”kriget i Georgien utspelade sig på fem dagar och avgjordes på två. Det var färre än 20.000 ryska soldater i Georgien, men de kom dit mycket snabbt. Georgien saknade luftherravälde vilket beseglade konfliktens utgång”. Denna lärdom renderade dock inte i någon diskussion om Sveriges framtida försvarsmakt.
Nästa tillfälle till analys av relevansen i Sveriges planer var i samband med Libyenkriget. Man kan konstatera att de flesta libyiska flygaktiviteter upphörde redan i och med koalisionens anfall med markmålsvapen de första dagarna, huvudsakligen med cruise missiles och långräckviddiga attackrobotar, riktade mot libyska flygbaser, ledningscentraler och flygplan på marken. I klartext var det alltså med anfall mot markmål, till stor del fällda från flygplan, som en No Fly Zone snabbt kunde upprättas. Med tillgång till ett 60-tal stridsflygplan vädjade NATO ändå om ytterligare kapacitet. Analys av såväl koalitionens erfarenheter som av erfarenheter sedda ur Libyens synvikel borde ha gjorts och utgjort en grund för granskning av IO 14.

Brister i försvarsförmågan
Om man skall lära av erfarenheterna från de krig som utkämats åren efter kalla krigets slut finner man vissa allvarliga brister i svensk planering. Regering/Riksdag har således hittills inte indikerat något behov av att anpassa beslutet om IO 14 redan innan vi är nästan framme vid 2019. . En mycket viktig lärdom att dra är att förmåga att bestrida motståndaren luftherraväldet är synnerligen väsentlig. Långräckviddigt luftvärn för skydd av för samhälle och försvar viktiga anläggningar som elförsörjning, kommunikationsknutpunkter, militära och civila ledningscentraler, flygbaser o s v bör tillföras då våra fåtaliga stridsflygdivisioner måste fördela sin kapacitet mellan jaktuppdrag, attackuppdrag (exempelvis som understöd till våra arméförband som i hög grad saknar artilleri), spaningsuppdrag för att om möjligt ha informationsövertag över stridsområden etc. Stridsflygdivisionerna måste förses med luftmålsammunition för en veckas behov såväl som tillförsel av sådan markmålsammunition som möjliggör bekämpning av motståndarens infrastruktur á la Libyenkrisen.


Ugh! Jag har talat.

07 februari 2012

 Som tonåring läste jag naturligtvis Karl Mays böcker om Old Shatterhand och apachehövdingen Winnetou. Kanske var det 60-åriga minnen av denna läsning som inspirerade mig till rubriken?

Jag skrev mitt första blogginlägg i december 2008 som reaktion på en artikel i SvD skriven av Allan Widman. Det visade sig att jag delvis missförstått Widman som relaterade till ”exportversionen av JAS 39″ men menade 39 C/D till Svenska Flygvapnet. Det rörde till argumentationen.

Internet doesn´t make you stupid but it makes your stupidity apparent. Då och då har det hänt att jag rört till det men jag kan inte direkt peka på något jag skrivit som jag vill ta tillbaka. Självfallet har jag förmedlat åsikter grundade på att jag inte haft hela bilden. Så är det ju alltid utom möjligen när Gud Fader skrev Bibeln. Jag har i alla fall förmedlat de åsikter och tankar som jag hade vid författandet och som jag i allt väsentligt har även idag.

Ett hjärtebarn som jag skrivit om vid flera tillfällen är Bombkapsel 90. Att den är ett hjärtebarn beror på att jag innan jag pensionerades fick en mycket god insyn i dess bakgrund och tillkomst och att jag alltid tyckt att trots att den tekniska uppbyggnaden inte är märkvärdig så har resultatet blivit ett för FM värdefullt vapen. Att det inte lämpar sig för insatser i Långtbortistan står mig fullkomligt klart och jag var nöjd med att minst två försvarsministrar deklarerade att BK90 aldrig skulle komma till användning under utlandsmissioner. Eftersom vår regering ansåg att insatser i utlandet var det enda FM skulle dimensioneras mot var det bara att sucka och skaka på huvudet. När försvar av egna territoriet åter började diskuteras hade våra möjligheter att få en vettig skrivning i Oslokonventionen tydligen redan försuttits. Svenska Freds m fl hade redan vunnit massmedia och ett antal riksdagsmän. Min blogg tjänade bara till att jag fick skriva av mig.

Hur skall jag kunna veta vad jag tycker om jag inte först får läsa vad jag skrivit? :-)

Ett stärkande av det nationella försvaret har hela tiden varit en ledtråd för mina bloggteman och speciellt på senare tid har jag pekat på att Flygvapnet – jag kallar det fortfarande så och allt fler börjar använda det gamla men inkorrekta begreppet – har en nyckelroll för att våra övrigs stridskrafter skall ha chans att nå sina operationsmål. Försvarsgrensstrider förefaller mot den bakgrunden lite märkliga. På generalsnivå borde alla i en idealisk värld arbeta för FM framgång, inte för den egna firman. I en idealisk värld alltså.

Sedan december 2008 har jag skrivit 28 inlägg (detta är nr 29) och wordpress har registrerat 8000 (sånär som på ett par tiotal) läsare ungefär samtidigt som detta publiceras. Som kanske någon märkt har jag även ibland på andra försvarsbloggar kommenterat något jag tyckt vara intressant .

Åtta tusen! Något som jag har svårt att fatta – Mamma är sedan länge död och begrep sig f ö inte på hur man åstadkommer ett klick på sonens bloggsida!

Med den fras som indianerna påstås ha använt för att markera avslutningen på ett inlägg i palavrer markerar jag att jag har sagt vad jag för närvarande har att säga. Bossekommenterar upphör inte förrän läsare sluter ticka in men bloggen får inga nya inlägg. Vad jag tror idag. En och annan kommentar till andra bloggar kan jag nog inte avhålla mig.

Om vignettbilden:
Farbrorn på bilden var en looser som hette Sitting Bull. Han fick för sig att han skulle hejda utvecklingen som hotade att utplåna hans nation. Det var Förenta Staternas regering som med falska löften, svikna överenskommelser, militära raider och regelrätt militär invasion sakta tog över landet som i århundraden tillhört Sitting Bulls folk.
På vägen mellan att ha varit ledare för en nation till att bli åskådningsobjekt på cirkus lyckades Sitting Bull, med hjälp av angränsande indiannationer, grundligt klå upp General Custer vid Little Bighorn. Bara så ni vet.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.