Errare humanum est, perseverare diabolicum

19 april 2015

Nu har vi facit. ÖB har meddelat (eller har krävt som alltför många journalister skriver i sin okunnighet) att anslagsökning av i genomsnitt 4 miljarder per år i fem år erfordras för att den av Riksdagen 2009 beställda organisationen skall kunna sättas upp och samövas. Då erhåller vi det enveckorsförsvar som valsat runt i massmedia. Den av ÖB nämnda summan stöds av den noggranna utredning som Riksrevisionsverket avrapporterat.

När Warszawapakten föll föreslog dåvarande ÖB Owe Wiktorin en time-out under viken försvaret skulle kunna omorganiseras och anpassas till den nya hotbilden där man ansåg att det skulle ta en tioårsperiod innan Ryssland åter hade förmåga att agera militärt. Politiker från båda lägren sög girigt åt sig av försvarsanslaget och negligerade varje tecken till att Ryssland snabbt återhämtade sig och att militär återuppbyggnad prioriterades. Rysslands agerande mot Georgien 2008 förändrade inget i den politiska världen som fortfor att anse att Ryssland stadigt var på väg mot västvärldens tankesätt. Time-outen blev utan någon bortre gräns. I stället för att bygga ett modernt försvar fick vi ett gravt underfinansierat försvar.

Försvarsberedningen rapporterade 2014 efter förlängning att det fanns tydliga tecken till att Ryssland strävade efter att återgå till de geografiska områden som Sovjetunionen en gång omfattat – från militärgeografisk synvikel en logisk strävan. Beredningen föreslog bl a att 10 ytterligare JAS Gripen skulle beställas utöver de nu beslutade 60. Vidare skulle ytterligare en ny ubåt anskaffas och på 2020-talet ett långräckviddigt flygburet attackvapen.

Nu har vi som sagt facit. Under kommande fem år ökas anslaget med totalt 10,2 miljarder vilket ger drygt två miljarder per år. Folkpartiet, som hade föreslagit 17 miljarder, d v s 3,4 miljarder/år, hoppade av förhandlingarna med motiv att de inte såg någon chans till gehör. Sverigedemokraterna, som inför valet i höstas hade kraftiga försvarssatsningar bland sina vallöften har sedan dess övergått till enbart invandringsfrågor och det tolkar jag som om att de inte hade bidragit positivt även om de hade inbjudits till förhandlingarna.
Nu vet vi att alla utredningar, alla tecken runt omkring oss, Riksdagens organ Försvarsberedningen, Riksdagens organ Riksrevisionen inte nämnvärt påverkar politiska beslut som skulle vara svåra att ta. Landets ledare ignorerar risker för landets självbestämmande och territoriella integritet. Samarbete med grannländer förutsätter att de anser att det ger dem fördelar men vilka fördelar kommer av att släpa med sig en benlös på en fjällvandring?

Nu har vi facit. Jag har haft förmånen att ha totalt 13000 läsare. Det är ett intet mot bloggare som Wiseman och Skipper för att bara ta två exempel men jag har även lagt många kommentarer till framför allt Wisemans bloggar. Acta est fabula. Non plaudite.
Tack till er som läst.


Tumme eller byxor?

13 mars 2015

Under former som om det vore riksdagsbeslut har nu regeringen presenterat sitt debattinlägg om finansiering av Försvarsmakten 2016 – 2020. Förslaget framställs som om det rör sig om 6,2 miljarder kronor under perioden för att stärka förmågorna. Anslaget höjs årligen men med tyngdpunkt de senare åren. Journalister som närvor vid presskonferensen kunde dock snart konstatera att 300 miljoner rör sig om omfördelningar inom försvarsanslaget som ju därmed inte är höjning av anslaget. Av Regeringen beslutade höjning av arbetsgivaravgifter för unga kommer att kosta Försvaret 1,2 miljarder under perioden och Fortifikationsverket kommer att ta ut 500 miljoner kronor i höjda hyror för Försvarets lokaler för att Regeringens avkastningskrav på FortF skall tillgodoses. Nu kan man konstatera att det är 4,2 miljarder som kan användas till att förstärka Sveriges försvar under perioden fram till 2020 vilket onekligen är mindre än annonserade 6,2 miljarder.

Förstärkningen skall i Regeringens debattinlägg ske genom att ytterligare en bataljon tillskapas utöver de hitills beslutade 7. Denna åttonde bataljon skall svara för permanent truppnärvaro på Gotland.
Vidare skall ubåtsjaktförmågan stärkas så att en tydlig signal går till omvärlden och till svenska folket bland annat genom renovering och modernisering av korvetterna Gävle och Sundsvall så att de blir lämpade för ubåtsjakt.

Överbefälhavaren har meddelat att 4 miljarder årligen under nuvarande mandatperiod erfordras för att bygga upp och öva den organisation som beslutades 2009, en siffra som stämmer väl med vad Riksrevisionsverket rapporterade efter att ha gjort en noggrann genomlysning av vad Riksdagen beställt och vad som hittills kunnat levererats, d v s mått på underfinansieringen av 2009 års försvarsbeslut. Då man kan konstatera att de föreslagna 6,2 / 4,2 miljarderna är riktade till förband och verksamheter som inte beordrats i försvarsbeslutet 2009 så blir slutsatsen att Försvaret behöver ytterligare 4 miljarder om året för att genomföra uppdraget från 2009.

Försvarsberedningen föreslog att ytterligare 10 JAS 39E utöver de beslutade 60 skulle anskaffas vilket nu inte inryms, ej heller den ytterligare ubåt som beredningen rekommenderade. Skall sådan förstärkning ske måste den finansieras efter 2020, d v s efter den närmast överblickbara framtiden enligt Försvarsberedningens uppfattning.

Alltså om jag fortsätter med liknelsen från mitt närmast föregående blogginlägg så talar Regeringen nu om en tumme, inte om den beställda kostymen. Jag i min enfald går och hoppas på åtminstone ett par byxor så att vi kan dölja vår nakna röv.


Kostym eller tumme?

17 februari 2015

1) Dagsläget 2015-02-17
Riksdag och regeringen börjar närma sig målsnöret april 2015 då försvarsbeslut (”inriktningsbeslut”) 2015 skall klubbas av Riksdagen. Slutrapporten från Riksdagens försvarsberedning skulle ursprungligen redovisas tidigare men då rapportutkastet vid denna tidpunkt uppenbarligen inte avspeglade aktuella ingångsdata försköts rapporttidpunkten till 15 maj 2014. Därmed kunde beredningens 12 medlemmar efter 608 dagars arbete beskriva en mer aktuell hotbild i Östersjöområdet och därmed rädda ansiktet. Har vi äntligen fått ett framsynt förslag som kan ge oss rimlig ryggrad decenniet ut? Fem till tio år är ju vad som beredningen anser överblickbart.

Trots att rapporten visar en god samsyn mellan Alliansen och Socialdemokraterna om hur Försvarsmakten bör förstärkas så har ingetdera blocket kunnat föreslå någon finansiering av nödvändiga reformer inom mandatperioden 2014 – 2018. Beredningens förslag innebär i stort sett oförändrad anslagsnivå fram till 2018 oavsett man följer Alliansens eller Socialdemokraternas finansieringsförslag. Detta sagt mot bakgrund av att Riksrevisionsverket efter noggrann genomlysning konstaterat att det krävs tillskott av mellan 3 och 4 miljarder kronor årligen för att försvaret skall kunna leva upp till de åtaganden som beslutats i inriktningsbeslutet 2009. Tyngdpunkterna ligger i båda finansieringsalternativen längre framåt än 5 år vilket betyder att vi inte väsentligt stärker försvaret under de överblickbara 5 åren där beredningen identifierat ett klart behov. En bit in på 2020-talet får vi det försvar vi behöver i morgon.

Överbefälhavaren har nyligen meddelat att 4 miljarder årligen under nuvarande mandatperiod erfordras för att bygga upp och öva den organisation som beslutades 2009 och som f ö är den organisation som ÖB förutsatte skulle vara helt införd för att kunna försvara ett begränsat område av Sverige i en vecka. I den anslagsnivån kan emellertid inte våra nuvarande cirka 100 JAS 39 C/D ersättas av 70 JAS 39 E i stället för de i dagsläget planerade 60 och ej heller ytterligare en ubåt tillföras vilket föreslagits av Försvarsberedningen. Detta erfordrar ytterligare anslagshöjning utöver de årliga 4 miljarderna. ÖB har alltså räknat fram ungefär samma siffror som Riksrevisionen tidigare kommit fram till.
I beredningsarbetet har även framkommit att Folkpartiet begärt anslutning till NATO och på senare tid även att Alliansen anser att NATO-anslutning snarast bör utredas. Socialdemokrater, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna är motståndare till NATO-anslutning.
Eftersom det finns rimlig enighet om att försvaret bör stärkas och att det enligt min mening måste ske oavsett vi ansluter oss till NATO eller ej, eller startar en utredning av anslutning eller om vi inte inte alls tar något beslut i denna fråga så menar jag att det idag finns det beslutsunderlag som rimligen kan begäras. Vad som idag fattas är en finansiering av minimum 4 miljarder per år, gärna med successiv höjning för att rymma även den materielförnyelse som beredningen identifierat. Där har, inte särskilt överraskande, visat sig att finansminister Magdalena Andersson (enligt SvD) anser att sammanlagt 2 miljarder skall fördelas under fyra år med början 200 miljoner 2016 stegrat till 800 miljoner år 2019 eller i genomsnitt en halv miljard per år. Det är lätt att inse att ett beslut enligt hennes modell skulle kräva att ett antal uppgifter tas bort från Försvarsmakten alternativt att även inriktningsbeslut 2015 i likhet med tidigare beslut blir gravt underfinansierat. Sverige har aldrig lagt så lite pengar på sin försvarsmakt som nu och Finansministerns alternativ skulle inte ge någon väsentlig ökning. Självfallet kommer inget av dessa alternativ att stärka vårt försvar.

nej_herrejosses

2) Medborgarens möjligheter
Den medborgare som inte vill se att främmande makt opererar i svensk skärgård och t o m hånar oss genom att segla i övervattensläge i Värtan – och jag tror det är rätt många – måste alltså rätt snabbt bestämma sig för hur han/hon skall agera. Opinionsundersökningar stöder mitt antagande om att ett stort antal röstberättigade vill stärka försvaret men hittills har inte mer än enstaka % förflyttningar mellan riksdagspartierna visat sig. Om man går tillbaka till analyser direkt efter riksdagsvalet finner man dock att Moderaterna tappade väljare till Sverigedemokraterna, något som de inledningsvis inte låtsades om men som nu på senare tid syns även i moderata analyser. Två skäl kan skönjas: invandrings- och assimilationspolitik och försvarsfrågor. Eftersom massmedia och politiska partier noga följer opinionsyttringar så kan man ju enkelt påverka genom att svara SD på opinionsinstitutens frågor om partipreferenser. Hur man sedan röstar är ju en helt annan sak. För att se SD budgetproposition 2015 för försvaret, läs avsnitt 18.1 i följande handling
http://sverigedemokraterna.se/wp-content/uploads/2014/11/201415SD100-Budgetpropositionen-f%C3%B6r-20151.pdf
Att tvinga fram ett nyval kan dock inte ändra den politiska inställningen så länge SD inte tillåts påverka och det är inte min rekommendation.

3) Egna funderingar
Eftersom jag är mest hemmastadd i flygfrågor där jag tillbringat nästan hela mitt yrkesverksamma liv vill jag ta markmålsbeväpning till JAS 39 som exempel. Försvarsmakten räknar på sin hemsida upp
Bomb GBU-49 Paveway II (laser-/GPS-styrd bomb),
Bomb GBU-12 Paveway II (laserstyrd bomb),
Automatkanon Mauser 27 mm.
Robot 75 Maverick,(endast på 39 A/B, min anm),
Såvitt jag vet kommer även SDB / GBU-39 att levereras i närtid.

Inget av dessa vapen är användbart till annat än Close Air Support (CAS), och då endast förutsatt en molnsituation som vi sällan upplever i Sverige och att vi har resurser till dedicerade störinsatser. CAS tillhör de verksamheter som inte kan eller bör prioriteras. Min enkla slutsats är att dessa markmålsvapen anskaffats och integrerats till 39 i syfte att stödja exporten av Gripen. Nåväl, det är vad politik handlar om och jag förstår det smidiga i att låta försvarsanslaget bekosta stöd av den högteknologiska industrin snarare än Industridepartementet.

Då jag inte vet vilka vapen eventuella Gripenkunder kan vara intresserade av de närmaste åren framåt kan jag bara önska mig att de någon gång skall gynna även svenska försvaret. Jag hoppas att det robotsystem som på långa avstånd och med hög precision kan bekämpa prioriterade markmål / kryssningsrobot som Försvarsberedningen nämner för inplanering till JAS 39 E en bit in på 2020-talet är av samma art som både Finland och Polen nu anskaffar. Sveriges behov är verkan mot infrastruktur och räckvidd upp mot 50 mil. Enligt vad jag menar är KEPD lämplig för oss snarare än JASSM. Den är en attackrobot framtagen i samverkan mellan tysk och svensk industri. Jag menar dock att en mindre serie bör anskaffas snarast hellre än om 7 – 8 år. Därmed skulle vi, förutom att täcka Östersjöregionen, även kunna agera på Nordkalotten, en militärgeografisk region som vi tillhör snarare än bara Norrbotten. Under åren framåt kommer den att ytterligare växa i betydelse.

Då bloggaren Wiseman är betydligt mer välkänd auktoritet än jag tar jag mig friheten att citera honom med tillägget att jag har exakt samma uppfattning i denna fråga:
”Att inte kunna ta striden till motståndaren har genom 100 år av luftkrig varit ett självskrivet recept på förlust.
Kan man inte ta striden till motståndaren utan istället behöva vänta på att motståndaren väljer mål och tillfälle är striden i det närmaste förlorad. Där är det fortsatt oerhört mycket svårare att försvara sig mot små mål som kryssningsrobotar. I praktiken behöver du inte ens använda dem. Bara risken för att du ska använda dem begränsar motståndaren i uppträdande och agerande”.

taurus_2

Ubåtsjakten blir förhoppningsvis inom en snar framtid stärkt genom att redan anskaffade helikoptrar levereras. Jag förutsätter att även nödvändiga tekniska sensorer och andra hjälpmedel snarast kompletterar helikoptrarna, annars är de ju bara en transportlåda. Jag är skeptisk mot övervattensfartyg eftersom de är väldigt sårbara. Det gäller även fartyg med smygteknik som trots stealthambitionerna är synliga på diverse sensorer från radar till satellitspaning. Visbyklassen har dessutom inget kvalificerat luftskydd och inte ens sjömålsrobot integrerad. Däremot anser jag att minst ytterligare en ubåt bör byggas. Sverige ligger långt framme beträffande ubåtsteknik och där anser jag att det politiska målet export kan kombineras med stor nytta för vårt försvar. Någon ny ubåt kan vi dock inte få under innevarande decennium.
Av materielprojekten vill jag även peka på den kraftiga numerära reduktion det innebär att gå från nära 100 JAS Gripen till 60, ja även till de 70 stycken som försvarsberedningen förordar. Jag inser att det är dyrt att i längden driva två olika flygplanvarianter, relativt olika varandra. Vi måste ändå göra det under den period innan 39 E är slutlevererad och industrin har förbundit sig att stödja kunder som Sydafrika, Thailand och Ungern så länge de opererar sina nuvarande, nyss inköpta flygplan. Jag menar att vi bör behålla en division 39 C/D tillsvidare. Därmed får vi acceptera att den divisionens bristande jaktförmåga handikappar dem men i gengäld avlastar de 39 E-divisionerna attack- och spaningsuppdrag vilket de fortfarande är tekniskt lämpade för.
Förutom ambitionen att slutföra den organisation som uppdrogs försvaret i beslutet 2009 som alltså kräver tillskott av 4 miljarder årligen finns ett antal mycket angelägna materielärenden. Det är en konsekvens av att såväl socialdemokratiska som alliansregeringar tagit felaktiga beslut eller underlåtit att besluta om en försvarsmakt som förmår hålla den gard mot oförutsedda militära aktioner mot landets integritet som en självständig stat förutsätts göra. Därmed uppstår självfallet kostnader som är väl så höga som vad det skulle kostat om inte försvaret raserats.

Åter ett citat från Wiseman: Ytterst hamnar man i den existensiella frågan ”varför ha ett försvar överhuvudtaget om det inte ska kunna påverka motståndaren” för det är just detta som blir fallet om man inte anskaffar vapensystem som hänger med i den teknologiska utvecklingen. Det gäller inte bara inom luftmaktsteorin utan generellt”.


Var har Riksrevisionen publicerat felaktigheter om Försvarsmaktens ekonomi?

23 oktober 2014

Det är uppenbart att ingen av de regeringar vi haft de senaste åren har trott att Riksrevisionen är kompetent att granska om tillräckliga åtgärder har vidtagits för att skapa ekonomiska förutsättningar för att uppnå Riksdagens inriktning av Försvarsmakten. Riksrevisionen har nämligen avrapporterat sin granskning, som även omfattat en bedömning av vilken roll frågor om långsiktig ekonomi har spelat vid viktiga beslut om försvarets framtida inriktning. Granskningen fokuserade på de ekonomiska beräkningar som utgjort underlag för omställningen av försvaret samt den kostnadsutveckling som skett sedan 2009, samt belyser även vissa av de åtgärder som genomförts sedan 2009 års inriktningsproposition.

Riksrevisionens övergripande bedömning är att de åtgärder som hittills genomförts för att åstadkomma ekonomiska förutsättningar för omställningen av försvaret inte är tillräckliga. Riksrevisionen bedömer vidare att frågor om långsiktig ekonomi haft en alltför underordnad roll i de olika underlag som togs fram inför beslut.

Statsministern (och gärna även Alliansen) bör snarast publicera varför ingen hänsyn tas till Riksrevisionens genomlysning av den stora skillnad som finns mellan Riksdagens uppdrag till Försvarsmakten och vad FM har för reella möjligheter att genomföra uppdraget.
Det vore naturligtvis även angeläget att vice statsministern uppdrog åt någon kompetent medarbetare att kommentera hennes ståndpunkt i relation till RR rapport.

I en demokrati, särskilt i en som säger sig arbeta för största möjliga transparens, borde ingen medborgare tvingas begära att regeringen handlar enligt publicerade principer.


Försvarsfrågor och valresultatet

15 september 2014

I min senaste blogg (15 maj 2014) skrev jag
”I år inträffar två händelser som är särskilt intressanta för en pensionerad flygofficer med intresse för säkerhetspolitik. Den ena är Försvarsberedningens rapport, den andra är om man kan spåra de olika partiernas inställning till det militära försvaret i resultatet av riksdagsvalet”.
Därefter skrev jag några kommentarer till rapporten som kan läsas under rubriken

”Med överblick över de närmaste fem åren ?”.

Det slutliga resultatet av riksdagsvalet väntar fortfarande på utlandsröster mm men idag, dagen efter valet, finns material nog för att dra de väsentligaste slutsatserna. Jag vet att massmedia kommer att vara fulla av analyser men för att ha så få influenser som möjligt av vad andra skriver utifrån sina perspektiv så vill jag nu skriva sett från mitt perspektiv.

Riksdagsvalet 2014 ledde till ett byte av regering från Alliansen till Socialdemokraterna med idag okänd(a) allierad(e). Att notera är att Socialdemokraterna inte vann genom att många, som tidigare röstat på annat parti, nu övergått till Socialdemokratrna. Tvärtom gjorde de sämre val än 2010, när Mona Sahlin fick lämna ordförandeposten.

Två partier har haft stora förändringar av röstetalet, (M) har minskat och (SD) har ökat jämfört med 2010 års val. Enligt svt.se vallokalsundersökning bestod 41 % av (SP) väljare av tidigare (SP)-väljare medan 29 % kom från från (M) och 16 % från (S). Från (FP) kom 5 % och från de övriga partierna sammanlagt 9 %. Slutsatsen måste bli att en väsentlig del av väljarkåren ansett att (SD) står för en attraktivare politik än deras gamla parti.

Sverigedemokraternas inställning till migrationspolitik och assimilering är välkänd varför jag endast pekar på tre huvudpunkter i deras valmanifest:
– Ett skifte från det regelmässiga beviljandet av permanenta uppehållstillstånd till temporära samt en kraftig begränsning av asyl- och anhöriginvandringens omfattning till en nivå som vårt samhälle klarar av att hantera och som inte är högre än den i våra grannländer Danmark och Finland.

– Ett slopande av den generella arbetskraftsinvandringen till förmån för en så kallad ”blåkorts-modell” som uteslutande riktar sig till kvalificerad arbetskraft med en kompetens som saknas på den svenska arbetsmarknaden.

– En återgång till den assimileringspolitik som gällde fram till mitten av 1970-talet och som innebär att det är invandrarna som skall anpassa sig till Sverige och inte tvärtom.

Mot detta står Alliansens och i hög grad (M):s vädjan om att ”Jag kommer att vädja till svenska folket att öppna sina hjärtan för de mycket utsatta människor som vi nu ser runt om i världen. Jag kan redan säga att det kommer att bli omfattande kostnader för att ta emot dessa människor. De är så pass omfattande att det kommer att lägga ytterligare restriktioner för vad som finns utrymme för i offentlig finansiering. Därför lovar vi nära nog ingenting i den här valrörelsen, det kommer inte att finnas inget utrymme för det”.

(SD) har vidare i sitt valmanifest ett stort antal punkter som handlar om sjukvård, åldringsvård, miljöpolitik etc men där slås man inte av att (SD) väsentligt skulle skilja sig från vad andra partier skulle vilja lova om de hade mer pengar i budgeten.
När det gäller Försvaret skiljer sig dock (SD) väsentligt från vad andra partier utlovar:

– En betydande upprustning av försvaret med det långsiktiga målet att hela landet skall kunna försvaras i händelse av ett angrepp.

– Ett fördjupat nordiskt försvarssamarbete på alla områden med målet att upprätta en nordisk försvarsallians, men ett fortsatt nej till svenskt medlemskap i Nato

(M) har lett två försvarsberedningar. 2007 benämndes rapporten ”Säkerhet i samverkan” och där stod att läsa bl a ”Rysslands agerande gentemot de länder som tidigare ingick i Sovjetunionen kommer att vara ett lackmustest för den väg Ryssland väljer framöver”.
Ja, Rysslands krig mot Georgien 2008 blev ett lackmustest – men på Försvarsberdningens trovärdighet eftersom försvaret fortsatt urholkades genom underfinansiering. Nästa lackmustest blev kriget mot Ukraina. Rapporten maj 2014 benämndes ”Starkare försvar för en osäker tid”. Att beredningen fått några månades extra tid till sin rapport hade räddat den från att helt negligera Rysslands ambitioner kring tidigare sovjetstater.
Trots rapportens rubrik och omvärldsanalys föreslog Alliansen för 2015 en ”förstärkning” på ynka 7 promille och Försvarets andel av Sveriges BNP samma 1,2 % som de gågna åren för . Ingen substansiell förstärkning planerades förrän efter 2017, d v s i samband med nästa riksdagsval. Detta i ett läge där Försvarets organisation ”IO 2014” som beställdes 2009 men i realiteten inte skulle bli fullt bemannad och utrustad förrän på 2020-talet och att exempelvis Riksrevisionen konstaterat att varken idag eller de närmaste åren kommer Försvarsmakten att kunna nå upp till de krav på insatsverksamheten som riksdagen och regeringen har beslutat. Det saknas både tillräckligt med personal och materiel. Huvudorsaken till detta är underfinansiering. Steg har vidtagits av Alliansregeringen som torde kunna leda till närmare samarbete med de nordiska länderna även vid kris och krig men Försvarsmaktens resursbrist såväl i nutid som i den överblickbara framtiden talar mot att det skulle ge väsentligt större slagkraft eller uthållighet.

Den säkerhetspolitiska situationen i Europa sägs idag av det svenska politiska toppskiktet vara den allvarligaste sedan 1945. Tyvärr finns det inga tecken till något ljus i andra änden av tunneln.

Att gardera sig för risken att bli överraskad är ett fundament i en fungerande försvarspolitik. Där har Alliansen, ledda av Moderaterna, fallerat. Opinionsundersökningar alldeles före valet visade att Reinfeldt och Borg åtnjuter största förtroendet av dagens politiker. Ändå gjorde de en brakförlust.

SIFO publicerade i början av september en undersökning som visade att en majoritet av svenska folket vill stärka försvaret. Frågan verkar inte ställts om när denna stärkning borde ske men jag utgår från att de tillfrågade inte menade stärkning från 2018.

Det räcker inte att ha god ordning på statsfinanserna. De måste även fördelas rätt mellan anslagen.
Sannolikt har (M) aviserade flyktingpolitik med medföljande kostnadsstegringar varit en av orsakerna till den kraftiga valförlusten, men jag drar även slutsatsen att försvarsfrågor har haft avgörande inverkan på valutgången.


Med överblick över de närmaste fem åren?

15 maj 2014

I år inträffar två händelser som är särskilt intressanta för en pensionerad flygofficer med intresse för säkerhetspolitik. Den ena är Försvarsberedningens rapport, den andra är om man kan spåra de olika partiernas inställning till det militära försvaret i resultatet av riksdagsvalet. Den första händelsen har nu inträffat.

Mot bakgrund av Rysslands krig mot Georgien och med den utvecklingen som efterhand blivit helt annorlunda mot vad som hade förutsatts vid försvarsbeslutet 2009 skrev jag november 2011

”Felbeslutat i gammal god demokratisk ordning”:
Innan Riksdagen tog beslut om Försvarsmaktsorganisation 14 hade flera års arbete lagts ned för att ta fram underlag för beslutet. Representanteter för Riksdagens partier hade, var och en i samklang med sitt partis ideologi men även nöjaktigt jämkat till en gemensam uppfattning föreslagit den organisation om vilken Försvarsministern uttalat: ”Regeringen och riksdagen har beslutat om den största förnyelsen av försvaret på flera decennier. Resultatet är ett användbart försvar där Sveriges försvarsförmåga avsevärt ökar.”
Jag konstaterar dock tyvärr att beslutet redan före 2012 visat sig innehålla allvarliga felprioriteringar, så allvarliga att man snarast bör tänka igenom vilka förutsättningar som finns för att FMO14 överhuvud taget skall ha realistiska möjligheter att påverka ett stridsförlopp.Vare sig 2014 eller 2019.
När det gäller frågor om Försvarets utformning och inriktning anser jag att Regering och Riksdag snarast måste ersätta dagens alltför långsamma beslutsprocedur med något som inte måste mala på i evigheter i en värld som i accelererande takt kräver analyser, omprioriteringar och nya beslut.
Därutöver måste naturligtvis Riksdagen ta långsiktiga, strategiska beslut som kan beröra Försvarsmakten men som främst är av nationell omfattning.

I början av mars 2014 ger försvarsministern Försvarsberedningen två extra månader innan redovisning av berdeningens resultat skall ske. ”Det jag vill är att Försvarsberedningen ska göra är att under den här förlängda tiden kunna ha en möjlighet att göra en kompletterande säkerhetspolitisk bedömning med anledning av det som har hänt i Ukraina”, säger Karin Enström.

Den 31 maj 2013 hade Försvarsberedningen överlämnat sin säkerhetspolitiska rapport ”Vägval i en globaliserad värld” men politikerna hade nu tydligen insett att denna utredning var förlegad. Lovvärd reaktion någon minut innan gongongen. Försvarsberedningen fick chansen att behålla ansiktet. Den idag inlämnade rapporten ligger till grund för det försvarspolitiska beslut som riksdagen ska fatta under våren 2015.
Hotbilden har skildrats mer realistiskt men har vi äntligen fått ett framsynt förslag som kan ge oss rimlig ryggrad decenniet ut? Fem till tio år är ju vad som beredningen anser överblickbart.

Beträffande reformer visar det sig att man förhandlat fram en god samsyn mellan Allianspartierna och Socialdemokraterna men att Miljöpartiet och Vänsterpartiet inte anser att fler JAS 39 E än de nu beställda 60 skall föreslås.

Beträffande finansieringen går emellertid åsikterna isär. Alliansen har ett förslag som är finansierat fram till 2018 medan (S) vill under samma period höja anslagen med 900 miljoner mer. Det förutsätter emellertid en finansiering bl a genom ändrade skatteregler för fåmansbolag, något som Alliansen inte kan acceptera.

Min slutsats blir att Försvarsberedningen identifierat åtgärder som väsentligt förstärker Sveriges försvar i Östersjöområdet vilket är deras mål. Oavsett finansieringen sker efter Alliansens eller (S) modell blir reformerna åter igen underfinansierade, inte minst mot bakgrund av att Riksrevisionen konstaterat att redan idag krävs ett tillskott av mellan 3 och 4 miljarder kronor årligen för att försvarsmakten ska kunna leva upp till sina nuvarande åtaganden. Innan detta rättats till ser jag rapporten som ett spel för valgallerierna.
Tyngdpunkterna ligger i båda alternativen längre framåt än 5 år vilket betyder att vi inte väsentligt stärker försvaret under de överblickbara 5 åren där beredningen identifierat ett klart behov. En bit in på 2020-talet får vi det försvar vi behöver i morgon.

Om vi bortser från den undermåliga finansieringen är det naturligtvis glädjande att våra nuvarande cirka 100 JAS39 C/D ersätts av 70 nya 39 E, inte 60 som tidigare planerats.

Jag glädjer mig särskilt åt att Försvarsberedningen skriver ”JAS 39E bör utrustas med ett robotsystem som på långa avstånd och med hög precision kan bekämpa prioriterade markmål. Det skulle höja tröskeln för en motståndare att inleda militära operationer mot Sverige eller svenska intressen.”

Därmed får vi nämligen ett vapen som ger oss möjlighet att skaffa oss det temporära luftherravälde som är en förutsättning för att vårt territorium skall kunna försvaras längre än enstaka dagar.

I februari 2010 skrev jag, angående min syn på Flygvapnets uppgifter:

Därmed bör vi se över i vad mån vi kan finna ett robotvapen som har kraftig verkan mot de taktiskt – strategiskt avgörande måltyperna i Nordkalottarenan och finner då att MB ÖN under senare delen av Kalla Kriget pläderade för ett tungt, styrt attackvapen, TSA, för att bekämpa kommunikationsmål och angriparens älvövergångar i den dåtida hotbilden. Av olika skäl kom den aldrig att realiseras men en intressant kandidat växte upp under 90-talet, nämligen KEPD 350 som primärt utvecklades för tyska flygvapnet. Den uppfyllde med råge de krav som ställdes i PTTEM för TSA men var något för tung för JAS 39 A/B varför en vikt- och räckviddsreducerad version KEPD 350 L (leicht) förutsågs för 39-an. Idag torde normalversionens vikt vara acceptabel och roboten skulle kunna tjäna väl som tillskott till 39:ans räckvidd i attackuppdrag karaktäriserad av mycket liten radarmålyta, stridsdel med mycket god verkan i fortifierade anläggningar, broar och andra kommunikationsmål, hamnanläggningar och startbanor och med en luftbrisadsmod för att bekämpa flygplan på marken och fordonssamlingar. Det kan tilläggas att detta vapen inte kräver lång utbildningstid för piloterna och att ett smidigt planeringssystem medger insatstsbeslut på kort tid.

I april 2011, angående Libyenkriget:

Man kan konstatera att de flesta libyiska flygaktiviteter upphörde redan i och med koalisionens anfall med markmålsvapen de första dagarna, huvudsakligen med cruise missiles och långräckviddiga attackrobotar, riktade mot libyska flygbaser, ledningscentraler och flygplan på marken. I klartext var det alltså med anfall mot markmål som en No Fly Zone snabbt kunde upprättas.

I juli 2011:

Jag anser vi måste skaffa oss luftherravälde/temporärt luftherravälde från dag ett i en väpnad konflikt. Vårt verktyg måste vara våra fyra stridsflygdivisioner, trots att dessa fyra skall klara av såväl försvar mot luftlandsättningar, mot bomb- och attackflyg, underrättelseinhämtning (jfr FL01/FL02 i Libyen), understöd av våra markstridskrafter och anfall mot fartyg.

September 2013:

Februari 2010 hade ännu inte Finland beslutat anskaffa den långräckviddiga attackroboten som snart införs på de finska F18 Hornet och som, förutsatt samarbete mellan finska och svenska försvarsmakterna, kan minska vårt behov i övre Norrland. I gengäld hade Ryssland ännu inte beslutat att basera taktiska, ballistiska robotar vid Östrsjökusten och våra förpliktelser mot Balkanstaterna var tämligen luddiga. Idag vill jag påstå att vi, för att kunna försvara vårt eget territorium och för att kunna svara upp mot solidaritetsåtaganden måste ha reella möjligheter att bekämpa mål på andra sidan Östersjön. Det gör vi varken med Rb15F eller med CAS-vapen.

Sens moralen är, att det som raserats på ett par år tar minst tio år att återuppbygga och återuppbyggandet kostar mycket mer än det man sparat in mellan beslut om nedläggning och beslut om återuppbyggnad.


Hunden skäller

07 september 2013

Förord
Februari 2012 skrev jag att jag sedan mitt första blogginlägg december 2008 skrivit det mesta av vad jag hade att säga. Sedan dess har jag dock skrivit ytterligare två inlägg, det ena för att jag vill rikta mig mot de som ännu inte är frälsta inom säkerhets- och försvarsfrågor med en enkel sammanfattning av läget inom försvaret.
Det andra inlägget skrev jag efter att på radio ha hört en forskare lägga fram teorier om varför mer än 600 svenska stridspiloter (snarare besättningar eftersom även ett antal flygnavigatörer och t o m andra än flygande personal ingick i siffran) omkom under kalla kriget, därtill utan att skapa det stora massmediala intresse det skulle väckt idag.
När jag nu skriver nästa inlägg så kommer det inte att vara så mycket nytt ty trots allt har jag sagt det mesta av vad jag har att säga. En del behöver dock uppdateras och/eller nyanseras eftersom världen runt oss har förändrats. Se det som ett sammandrag av den sista tidens försvarsdebatt, sett ur min synvinkel och riktat mot dem som inte själva följt denna debatt.

Jag följer regelbundet ett antal bloggar med försvars- och säkerhetspolitisk inriktning och då och då kommenterar jag vad som avhandlas där. Förutom att signera ”bossekommenterar” så har jag på senare tid mest använt nicket ”Bo H” därför att jag egentligen inte tycker det är cricket att kommentera på andras bloggar under mitt eget bloggnamn. Nedan kommer jag att delvis återanvända delar av ett antal sådana kommentarer liksom delar av mina egna bloggar.
Du kommer att behöva tid för att läsa detta för här finns ett antal länkar till andra bloggar som du bör läsa i sammanhanget. Vänta med läsningen tills du har lugn och ro. Detta var lite om bakgrunden.

Säkerhetspolitik och försvarsförmåga.
Ett lands militära försvar är ett verktyg för landets utrikespolitik på samma sätt som en diplomatisk kår. I en konflikt med ett annat land bör i första hand s k politisk lösning, med eller utan hjälp av andra nationer, eftersträvas. Lyckas inte detta eller om inte möjligheter ges så måste s k militär lösning (även den självfallet politisk) tillgripas – med eller utan hjälp av andra nationer. Diplomati, liksom politisk makt generellt, måste backas upp av att alla alternativ till överenskommelse är obehagligare än att finna en överenskommelse. Man bör i detta sammanhang komma ihåg att det inte är vare sig ÖB eller regering/riksdag som avgör om svenska försvaret är tillräckligt starkt och uthålligt – det är den nation som granskar olika alternativ för att nå sitt syfte.

För landets innevånare är försvaret således ett allmänintresse även om särintressen existerar parallellt.
Exempel på sådant särintresse är den politiska viljan att lämna stöd till nyckelindustrier utan att belasta näringsdepartementets budget. Ett annat särintresse blir då att vederbörande nyckelindustri försöker påverka Försvarsmaktens materielköp så att industrins exportansträngningar stöds. I Sverige kan inte Försvarsministern genom ministerstyre råda över materielköp så det är mer komplicerat än i vissa andra länder att tillgodose industrins intressen samtidigt som – förhoppningsvis – Försvarsmaktens uppgifter stöds av det som främjar industrin.
Angående Försvarsmaktens uppgifter säger Försvarsberedningen i rapporten 31 maj 2013 att den anser att Sverige måste kunna värna landets suveränitet, svenska rättigheter och intressen, våra grundläggande värderingar samt skydda svensk handlingsfrihet inför politisk, militär eller annan påtryckning.
I rapporten konstateras även att Sverige är solidariskt med andra och står inte heller ensamt inför hoten och utmaningarna. Försvarsberedningen anser därför att den solidariska säkerhetspolitiken ska vara grunden för den svenska försvars- och säkerhetspolitiken.
Grundbulten i Försvarsberedningens deklaration är den så kallade solidaritetsdeklarationen där vi sedan 2010 driver att ”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.”. Solidaritetsdeklarationen ersätter med andra ord ”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig”.

Att solidaritetsförklaringen omfattar de nordiska länderna står tydligt. Vilka länder som avses med ”annat medlemsland” (i EU) är däremot oklart, ej heller framgår om det utöver diplomati även är militära aktioner som ligger i att vi ”inte skall förhålla oss passivt”. Skrivningen måste tolkas som att även de baltiska staterna omfattas och vidare att militär hjälp kommer att lämnas respektive förväntas. Den svenska unilaterala solidaritetsförklaringen omfattar EU-medlemmar samt Norge och Island som ej är EU-medlemmar.

Försvarsmakten bör alltså rimligen ha uppgiften att stödja svensk (utrikes-)politk främst genom att vara beredd att tidigt och med kraft skydda landets geografiska integritet och dessutom vara beredd att agera enligt svenska åtaganden i solidaritetsfrågor. Att jag skriver tidigt och med kraft beror bl a på erfarenheterna från Georgienkriget vilket ju utspelades på en vecka men avgjordes redan under de två första dagarna. En av konsekvenserna för våran del är att de förband som blir stridsberedda först efter 3 – 4 dagar efter att krigshandlingar börjat knappast kan vara en klok investering.

Hur ser hotet ut?
Västvärldens länder har vid de senare årens militära konflikter visat ökande ovillighet att bedriva operationer på marken. Blodsspillan på egna trupper har, där så varit möjligt, minimerats till priset av förbrukning av avancerade och dyrbara vapensystem som cruise missiles, stridsflyg och, på senare tid, obemannade flygfarkoster (drones).
Även om de nyligen demonstrerat sin förmåga att snabbt och överraskande förflytta stora truppstyrkor från Rysslands ena ände till den andra änden och utan att kunna peka på konkreta, oemotsägliga bevis uppfattar jag det som att Ryssland går i samma riktning. Detta påverkar givetvis min syn på vad Sverige kan komma att möta vid en eventuell konflikt med Ryssland där militärt våld eller hot om militärt våld förekommer.
Jag tror inte att vi kan vänta oss vare sig sjöinvasion eller invasion över landgräns. Där har faktiskt Försvarsberedningen och jag samma åsikt.
Jag tror däremot att den basering av ballistiska Iskandermissiler som snart sker bl a i Kaliningradområdet hotar våra östligt belägna anläggningar och att förutom strategiskt flyg så har ryska attackflygplan numera räckvidd för att nå djupt in över vårt territorium. Kryssningsrobotar kommer att sättas in mot oss vid en väpnad konflikt. Vi kommer även att möta ryskt jaktflyg. En variant av jaktflygplan brukar i väst kallas ”interceptor” därför att de är designade för att hejda anfallande motståndarflygplan som strategiska bombflyg och attackflygplan. Vår J35 Draken var en typisk interceptor. En stor del av de taktiska flygplan som produceras i Ryssland är emellertid vad som i väst kallas ”air superiority fighters”, d v s jaktflygplan som konstruerats primärt för att bekämpa motståndarens jaktflygplan och upprätta egen dominans eller luftherravälde. De stridsleds ofta från de flygburna radar- och stridsledningsflygplan som är ett relativt nytt inslag i hotbilden.

När det gäller trupp så tror jag inte att annat än specialförband som taktiska luftlandsättningsförband och sabotagegrupper sätter en fot på vår mark förrän vi de facto besegrats.

Försvarsberedningen anser att den kan överblicka utvecklingen 5 á 10 år framåt. Jag läste just i tidningen om en intervju med Raffaela Giacomini som forskar inom ekonomi. Hennes forskningsresultat är att det är oerhört svårt att förutspå vad som kommer att hända längre än ett år framåt i tiden. När det gäller säkerhets- och försvarsfrågor brukar man kunna utröna vilken materiel som utvecklas eller köps i avsikt att ingå i ryska förband men att förutspå hur förband grupperas eller omgrupperas kan resultera i stora överraskningar inom en tidsrymd av några dagar. Vilka ledare, militära och politiska, som styr skutan varierar ibland med en veckas varsel, ibland några månader. Om vem som styr Ryssland och vilken strategi som landet tillämpar under ”den överblickbara framtiden” vet vi faktiskt noll och intet.

Ett scenario där Ryssland når sitt strategiska mål utan att ett enda skott avlossats därför att Sverige inte står rustat för en sådan typ av konflikt finna att läsa på Kungliga Krigsvetenskapsakademins blogg Försvar och säkerhet. Scenariot ”Korridoren till Kaliningrad” utvecklas i 12 avsnitt och är, inklusive ett stort antal kommentarer, synnerligen läsvärt.
Genom följande länk hamnar ni hos bloggaren Skipper som har mycket tänkvärda kommentarer. Därifrån länkas ni vidare till Kkrva och ”Korridoren till Kaliningrad” http://navyskipper.blogspot.se/2013/08/den-strategiska-iden-eller-avsaknad-av.html
Läs även vad försvarsbloggarnas nestor ”Wiseman” tillsammans med gästskribent Kamrat Kalle har att säga http://wisemanswisdoms.blogspot.se/2013/08/gastinlagg-recension-och-reflektioner.html

Behov av anpassning
Vi vet att det tar mellan fem och tio år efter beställning innan ny försvarsmateriel kan förbandsättas. Att bygga upp en ny organisation…….tag exemplet med Insatsorganisation 14 som beslutades januari 2010 och enligt senaste prognoserna kan vara bemannad, övad och försedd med rätt materiel år 2023. I sådant läge klingar det fullkomligt meningslöst att hänvisa till att ett enskilt militärt väpnat angrepp direkt mot Sverige är fortsatt osannolikt under överskådlig tid (alltså hävdat 5 – 10 år). Vi måste ha ett försvar som snarast ges flexibiliteten att fungera som brandkår oavsett om det är skogsbrand, brand i en stor industri eller en sommarstugebrand och denna brandkår skall skapas snarast och fungera tills Vår Herre skapat om oss människor så inga konflikter längre uppstår. Sveriges försvar är en principfråga som inte är lämplig som budgetregulator i konkurrens med annat som ingår i den politiska tävlingen om mandat i nästkommande val.

Februari 2010 skrev jag följande angående JAS 39 vapenarsenal efter att ha konstaterat att de Robot 15F som på senare tid renoverats kan fortsätta att vara vapen mot sjömål även om någon invasion över Östersjön numera inte är sannolik. Övrig attackbeväpning är i bästa fall användbar vid close air support, (CAS), en företagstyp som sällan bör prioriteras bland alla uppdragstyper som skall lösas av de 60 JAS39E vi snart kommer att ha i Sverige i stället för de nuvarande c:a 100 JAS39C/D.

Därmed bör vi se över i vad mån vi kan finna ett robotvapen som har kraftig verkan mot de taktiskt – strategiskt avgörande måltyperna i Nordkalottarenan och finner då att MB ÖN under senare delen av Kalla Kriget pläderade för ett tungt, styrt attackvapen, TSA, för att bekämpa kommunikationsmål och angriparens älvövergångar i den dåtida hotbilden. Av olika skäl kom den aldrig att realiseras men en intressant kandidat växte upp under 90-talet, nämligen KEPD 350 som primärt utvecklades för tyska flygvapnet. Den uppfyllde med råge de krav som ställdes i PTTEM för TSA men var något för tung för JAS 39 A/B varför en vikt- och räckviddsreducerad version KEPD 350 L (leicht) förutsågs för 39-an. Idag torde normalversionens vikt vara acceptabel och roboten skulle kunna tjäna väl som tillskott till 39:ans räckvidd i attackuppdrag karaktäriserad av mycket liten radarmålyta, stridsdel med mycket god verkan i fortifierade anläggningar, broar och andra kommunikationsmål, hamnanläggningar och startbanor och med en luftbrisadsmod för att bekämpa flygplan på marken och fordonssamlingar. Det kan tilläggas att detta vapen inte kräver lång utbildningstid för piloterna och att ett smidigt planeringssystem medger insatatsbeslut på kort tid.

Februari 2010 hade ännu inte Finland beslutat anskaffa den långräckviddiga attackroboten som snart införs på de finska F18 Hornet och som, förutsatt samarbete mellan finska och svenska försvarsmakterna, kan minska vårt behov i övre Norrland. I gengäld hade Ryssland ännu inte beslutat att basera taktiska, ballistiska robotar vid Östrsjökusten och våra förpliktelser mot Balkanstaterna var tämligen luddiga. Idag vill jag påstå att vi, för att kunna försvara vårt eget territorium och för att kunna svara upp mot solidaritetsåtaganden måste ha reella möjligheter att bekämpa mål på andra sidan Östersjön. Det gör vi varken med Rb15F eller med CAS-vapen. Av diverse inlägg på försvarsbloggarna verkar det som om jag sedan 2010 fått ett antal meningsfränder i denna fråga.

Något förvånad konstaterar jag emellertid att en av de få politiker jag beundrar tydligen inte tillhör mina meningsfränder i frågan om behov av nytillskott av attackvapenarsenalen. Bakgrunden är att utrikesminister Carl Bildt intervjuades angående hans inställning till svenskt deltagande i en eventuell militär aktion mot Syrien. Se http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17402362.ab I intervjun säger han visserligen att ” Vi har inte de möjligheterna. Vår arsenal är, utan att gå in på militära hemligheter, begränsad för att inte säga icke-existerande”. Där har han och jag samma uppfattning. Det är när Anders Lindberg och bloggaren Wiseman via Twitter frågar Carl Bildt vilka slutsatser han drar av att vår attackarsenal är icke-existerande som Bildts åsikter gör mig upprörd.

Jag citerar Wisemans redovisning från http://wisemanswisdoms.blogspot.se/2013/09/den-icke-existerande-arsenalen.html
”Under den tidiga kvällen har jag fört en intressant diskussion på Twitter med utrikesminister Carl Bildt om just denna brist, där Bildts ståndpunkt kan sammanfattas i ståndpunkten att ”Vårt försvar är ett försvar” och Sverige därför inte behöver kryssningsrobotar. Detta talar som sagt emot all militärteori om användande av luftstridskrafter och är därtill något som lätt kan vederläggas historiskt. Bara de senaste 20 åren har vi sett tre nationer som förlorat då man utgått från att ett luftförsvar kan användas endast defensivt. Irak, Serbien och Libyen”.

Jag kan se fyra skäl till att Bildt svarat som han gjorde.

– Han var för jäktad för att verkligen tänka igenom sitt svar innan han gav det. Det kan vara så men det vore inte likt CB.

– Han är väldigt lojal mot sitt parti som snarare är angeläget om att reducera försvarsanslaget än att skapa ett fungerande Flygvapen och därför inte vill höra talas om några brister i vår försvarsförmåga.

– Han har av sin kompis Barak Obama fått garantier om att Sverige inte behöver bekymra sig om att skaffa sig temporärt luftherravälde i en väpnad konflikt. USA/NATO kommer omedelbart att upprätta en non-flying-zone för ryska flygstridskrafter :-)

– Höga företrädare för Ryska Förbundsrepubliken har talat om för honom hur provocerade de skulle bli om Sverige skaffade sig lämpliga vapen för att anfalla mål på ryskt territorium. Jag tar upp det alternativet därför att jag erfar att såväl svenska politiker som höga svenska militärer uttryckt sådana åsikter exempelvis beträffande att åter stationera trupp på Gotland.

Vad är defensivt och vad är offensivt?
Svaret är nog inte så enkelt som det förefaller om man skakar fram det direkt ur rockärmen. Fundera lite på om tyska Ardenneroffensiven verkligen var offensiv. Segrarna kallade den för offensiv men kanske tyskarna såg det som en sista försvarsåtgärd innan de allierade föll in i Tyskland, alltså som en defensiv åtgärd.
Att anpassa sina vapens egenskaper till de vapen som en presumtiv motståndare förfogar över, är det att göra sina vapen mer offensiva? Åren efter andra världskriget hade Flygvapnet ett antal T18, en variant av bombflygplanet B18. T18 var tänkt att beväpnas med torped för att bekämpa den sjöinvasion som då var högaktuell hotbild. Flygförsök visade dock att torpeden slogs sönder vid övergången från luftburen i hög fart till vattenburen. Lösningen blev att en ”torped” konstruerades, som hela tiden stannade i luften och med hjälp av radarmålsökare fann och sänkte sitt mål. Denna robot, kallad Rb04, blev från 1959 huvudbeväpning på attackflygplanet A32 Lansen. Räckvidden var c:a 30 km och detta faktum plus och att det ju skulle användas först när en sjöinvasion var på väg gjorde att det ansågs vara klart defensivt. Ersättaren RBS 15 togs först fram i en marin version och trots att den därför kunde avfyras närmare Warszawapaktländernas kustsjöfart ansågs vapnet fortfarande defensivt. Från 1989 fanns även en flygburen version, RBS 15F, som naturligtvis med egna räckvidden c:a 70 km och AJS37 Viggen och JAS39 Gripens förmåga att gå till en fällpunkt 26 – 27 mil från svensk kust är tillräckligt för att bekämpa sjötrafik utanför Kaliningrad. Är det ett defensivt eller offensivt vapen? Skulle en attackrobot med räckvidd hela de 35 milen mellan Blekingekusten och Kaliningrad vara offensivt?
Vårt försvar är ett försvar, inte ett verktyg för att fullfölja Karl XII´s territoriella ambitioner – är det inte det som räknas?

Vapensystem baserade på rysk mark kan hota Sveriges suveränitet, svenska rättigheter och intressen, våra grundläggande värderingar samt svensk handlingsfrihet inför politisk, militär eller annan påtryckning. De kan agera militärt mot stater där vi i vår solidaritetsdeklaration utlovat att inte förhålla oss passiva.
I det ögonblick Ryssland använder dessa vapensystem till att utöva militärt våld mot oss så torde de vapensystem vi använder för att värja oss mot våldet vara klart defensiva. Vårt försvar är ju ett försvar, eller hur Carl Bildt?

Skulle däremot Ryska Federationen använda hot om militärt våld som diplomatisk påtryckning för att Sverige skall göra eftergifter så är det Carl Bildts och hans ministerkollegors sak att avgöra om deras motdrag skall kallas defensivt eller offensivt. Han har ju av amerikanska diplomater beskrivits som en ”medium size dog with a big dog attitude” så jag borde ha fullt förtroende till att han kan finna en bättre politisk lösning än den som blev fallet i ”Korridoren till Kalingrad”. Dock har jag nog inte det eftersom han inte backas upp av den försvarsförmåga som behövs för framgångsrik diplomati. Jag påstod inledningsvis att diplomati, liksom politisk makt generellt, måste backas upp av att alla alternativ till överenskommelse är obehagligare än att finna en överenskommelse.

Som det arabiska talesättet säger: Hundarna skäller, karavanen drar vidare.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.