Vilken soppa detta är!

29 januari 2017

Den här bloggen är ju avslutad sedan länge men jag har nu kommit till den punkt där jag måste få skriva av mig.
Efter årets Sälenkonferens har vi fått veta lite mer om Sveriges försvar, såväl det militära som sådant som berör samhällets infrastruktur. Antalet cyberangrepp mot industrins datasystem ökar lavinartat och det är underförstått att exempelvis elförsörjningsnätet inklusive kärnkraftverk även erfar (försök till ?) cyberangrepp. Experter talar om en början till cyberkapprustning.

Senaste inriktningsbeslutet för Försvarets utveckling (inget försvarsbeslut har tagits sedan2004) togs juni 2015 och gäller 2016 – 2020. Beslutet togs efter att Försvarsberdeningen under Cecilia Widegren (M) rapporterade 2014, efter förlängning för att i de sista röda minuterna anpassa omvärldsbeskrivningen till något närmare verkligheten, att det fanns tydliga tecken till att Ryssland strävade efter att återgå till de geografiska områden som Sovjetunionen en gång omfattat – från militärgeografisk synvikel en logisk strävan. Beredningen föreslog bl a att 10 ytterligare JAS Gripen skulle beställas utöver de nu beslutade 60. Vidare skulle ytterligare en ny ubåt anskaffas och på 2020-talet d v s i nästa inriktningsbeslut, ett långräckviddigt flygburet attackvapen.

Riksdagens beslut tog inget stort intryck av Försvarsberedningen. Under kommande fem år ökadess anslaget med totalt 10,2 miljarder vilket ger drygt två miljarder per år. Folkpartiet, som hade föreslagit 17 miljarder, d v s 3,4 miljarder/år, hoppade av förhandlingarna med motiv att de inte såg någon chans till gehör. Sverigedemokraterna, som inför valet haft kraftiga försvarssatsningar bland sina vallöften har sedan dess övergått till enbart invandringsfrågor och det tolkar jag som om att de inte hade bidragit positivt även om de hade inbjudits till förhandlingarna.
Nu vet vi att alla utredningar, alla tecken runt omkring oss, Riksdagens organ Försvarsberedningen, Riksdagens organ Riksrevisionen inte nämnvärt påverkar sådana politiska beslut som skulle vara svåra att ta. Landets ledare ignorerar risker för landets självbestämmande och territoriella integritet. Samarbete med grannländer förutsätter att länderna anser att det ger dem fördelar men vilka fördelar kommer av att släpa med sig en krympling ? Finland kan ha viss fördel och Storbritannien har möjligen ett långsiktigt intresse av att Rysslands Östersjöflotta inte får fritt utlopp till Nordsjön.
Nu skriver SvD (28 jan) att ”Försvarsbeslut har havererat ekonomiskt”. På normalsvenska betyder det att ”ännu ett försvarsbeslut/inriktningsbeslut var underfinansierat” då ju även beslutet 2010 var underfinansierat enligt analyser från bl a ovannämnda Riksrevisionen. Överbefälhavaren har meddelat att nuvarande medelstilldelning räcker perioden ut. Vad han inte har sagt eller vad som i alla fall inte publiceras är, att medelsbristen påverkar den anbefallda nyanskaffningen av nyckelmateriel som antalet Gripenplan och ubåtsprojektet A-26 samt att den övningsverksamhet som syftar till att öka den operativa förmågan hos krigsförbanden måste beskäras. Kontraproduktivt till hela syftet med nuvarande anbefallda inriktning.
Det senaste som inträffat i försvarsekonomin är att den tekniska fördyringen i kombination med hög dollarkurs blivit fem miljarder dyrare inom försvarsperiod 2016 – 2020 eller totalt nio miljarder dyrare. Regeringen har nyss beslutat att inte betala ut ersättning för de fördyrade kostnaderna i dessa materielprojekt. Regeringen är mycket tydlig med att man avvisar tanken på sådana förstärkningar och att man lägger det här uppdraget framåt i tiden är väl ett sätt att försöka vinna tid innan det blir uppenbart att inriktningsbeslutet om försvaret har havererat i ekonomisk bemärkelse anser Allan Widman, (L)´s försvarssakkunnige.
Jag är naturligtvis starkt medveten om att en minsters liksom en riksdagsmans allt överskuggande plikt är att befrämja sitt partis möjligheter till regeringsmakt och att de därmed bör uteslutas från påverkan i frågor om rikets säkerhet. Nu har vi dock demokrati och bör behålla demokratin i Sverige med dess nackdelar liksom fördelar. För mig står det dock fullständigt klart att vi inte längre kan utreda i över två år innan inriktningsbeslut som är gammalt (och underfinansierat) redan den dag det tas. Världen rullar betydligt snabbare idag än på 1960-talet. Det är bra för försvarets planering med långsiktiga beslut men vi måste uppenbarligen även ha en mekanism med uppgift att följa den årliga utvecklingen av såväl hot som akuta åtgärder för att justera ekonomiska ramar.
Gotland har blivit ett focus i fösvarsdebatten. Vare sig vi går med i NATO eller ej måste vi ta hand om vår egen säkerhet och vi måste börja idag. Undfallenhet imponerar inte på Ryssland, inte heller ett strvkompani bemannat med kamikazebesättning på Gotland. Att flyga längs vår territorialgräns i Östersjön med hängda, långräckviddiga markmålsrobotar är däremot något Ryssland måste förhålla sig till. Det räcker inte om dom är operativa 2025. Politiskt käbbel om på vilken kommittés bord frågan ligger är oviktigt. JUST DO IT!

Bloggaren Wiseman, pseudonym för Carl Bergqvist, flygofficer från F21 som har massvis med läsare på sin försvarsinriktade blogg, citeras i det följande:
”Att utrusta JAS 39 med kryssningsrobotar råder bot på de värsta av dagens förmågebrister då man i så fall både har möjlighet att slå ut större mål, såväl som att göra det på långa avstånd och i av motståndaren luftförsvarat område. Ovanstående är exempel på effekttänkande. Ringa vapeninsatser med mycket stora resultat – och de fungerar mycket bra mot den typ av centraliserade system som Ryssland fortfarande nyttjar som del av det sovjetiska arvet. Problemet är att leverera en verkansdel när man inte har något som går längre än några kilometer och är av den klenaste modell som går att uppbringa.
För svensk del vore KEPD 350 det bättre alternativet att anskaffa som flygburen kryssningsrobot då Sverige redan har del i projektet och därmed kan undvika de kraftiga brukarrestriktioner som amerikanska vapensystem medför. Att välja ett annat vapensystem än Finland (och Polen, min anm) skulle också gynna ett nordiskt försvar genom att man kompletterar varandra istället för att satsa på att vara varandras avbilder.”
Jag var en period före pensioneringen chef för Vapensektionen vid FMV: Flyg. Jag är relativt väl bekant med attackvapen i allmänhet och den långräckviddiga attackroboten KEPD 350 i synnerhet. Själv vill jag tillfoga att KEPD 350 kräver rätt lite extra utbildning av piloten. Dess tänkta måltyter är fortifierade bunkrar, stridsledningscentraler, kontrollcenter, kommunikationer, flygbaser, marinbaser, ammunitionsförråd, fartyg i hamn/till sjöss och broar. Sådana mål finns i stor omfattning Kaliningradområdet och andra delar av ryska västgränsen. Risken för förlust av sådana anläggningar är något Ryssland måste förhålla sig till. Redan nu sprider de argumentation för att Sverige inte skall anskaffa sådana robotar.
Skulle Sverige anskaffa kryssningsrobotar skulle detta tvinga till eftertanke innan en militär aktion påbörjas. Kan inte kryssningsrobotarna neutraliseras redan från början riskerar man en stark motverkan, vilket avsevärt ökar risken med att använda militära maktmedel. Genom att såväl Finland som Polen redan tagit stegen att anskaffa kryssningsrobotar (amerikanska JASSM) faller argumentet att en svensk anskaffning påverkar säkerhetspolitisk balans i närområdet. Ett argument som tidigare nyttjats för att motivera varför svenskt försvar inte ska ha dylika förmågor. Att flyga med en rote Gripen med laddade KEPD 350 längs vår territorialgräns i Östersjön torde vara klart dämpande på vapenskrammel från grannen i öst. Klart starkare budskap än ett stridsvagnskompani och ett par kustmålsrobotar på Gotland. Något som skyddar hela Sverige, inte bara fördröjer striden om Gotland med ett par dagar.

Slutligen vill jag relatera till det budgetöverskott på 85,3 miljarder som Sverige fått 2016. En ny långräckviddig attackrobot som skulle kunna integreras till Gripen lär kosta ca 10 miljarder styck tagen från hyllan liksom våra nyanskaffade, långräckviddiga jaktrobot Meteor kostade. Tyskland, som köpt 600 KEPD 350 för att serien skulle bli lönsam har emellertid nu enligt tillförlitliga källor ett moderniseringsprogram startats på 300 av dessa robotar. Det torde finnas möjligheter att delta i detta program och skaffa, säg, 50 renoverade robotar. Priset torde bli betydligt lägre än 10 miljarder per robot och första leveransen ske första åren på 2020-talet om vi börjar jobba på det NU. Anskaffningsbeslut efter år 2020 innebär att operativa förband är klara kring 2028 – 30. (S) tänker dock troligen muta diverse väljargrupper med de 85 miljarderna men jag tror inte att vi som snarast vill stärka Sveriges försvarsförmåga är en sådan grupp. Ytterligare exempel på att det går att få fram pengar kan man finna i anslagen till Invandrarverket. Inströmningen av immigranter har kraftigt minskat och därmed torde medel kunna frigöras.

taurus_2

Annonser

Errare humanum est, perseverare diabolicum

19 april 2015

Nu har vi facit. ÖB har meddelat (eller har krävt som alltför många journalister skriver i sin okunnighet) att anslagsökning av i genomsnitt 4 miljarder per år i fem år erfordras för att den av Riksdagen 2009 beställda organisationen skall kunna sättas upp och samövas. Då erhåller vi det enveckorsförsvar som valsat runt i massmedia. Den av ÖB nämnda summan stöds av den noggranna utredning som Riksrevisionsverket avrapporterat.

När Warszawapakten föll föreslog dåvarande ÖB Owe Wiktorin en time-out under viken försvaret skulle kunna omorganiseras och anpassas till den nya hotbilden där man ansåg att det skulle ta en tioårsperiod innan Ryssland åter hade förmåga att agera militärt. Politiker från båda lägren sög girigt åt sig av försvarsanslaget och negligerade varje tecken till att Ryssland snabbt återhämtade sig och att militär återuppbyggnad prioriterades. Rysslands agerande mot Georgien 2008 förändrade inget i den politiska världen som fortfor att anse att Ryssland stadigt var på väg mot västvärldens tankesätt. Time-outen blev utan någon bortre gräns. I stället för att bygga ett modernt försvar fick vi ett gravt underfinansierat försvar.

Försvarsberedningen rapporterade 2014 efter förlängning att det fanns tydliga tecken till att Ryssland strävade efter att återgå till de geografiska områden som Sovjetunionen en gång omfattat – från militärgeografisk synvikel en logisk strävan. Beredningen föreslog bl a att 10 ytterligare JAS Gripen skulle beställas utöver de nu beslutade 60. Vidare skulle ytterligare en ny ubåt anskaffas och på 2020-talet ett långräckviddigt flygburet attackvapen.

Nu har vi som sagt facit. Under kommande fem år ökas anslaget med totalt 10,2 miljarder vilket ger drygt två miljarder per år. Folkpartiet, som hade föreslagit 17 miljarder, d v s 3,4 miljarder/år, hoppade av förhandlingarna med motiv att de inte såg någon chans till gehör. Sverigedemokraterna, som inför valet i höstas hade kraftiga försvarssatsningar bland sina vallöften har sedan dess övergått till enbart invandringsfrågor och det tolkar jag som om att de inte hade bidragit positivt även om de hade inbjudits till förhandlingarna.
Nu vet vi att alla utredningar, alla tecken runt omkring oss, Riksdagens organ Försvarsberedningen, Riksdagens organ Riksrevisionen inte nämnvärt påverkar politiska beslut som skulle vara svåra att ta. Landets ledare ignorerar risker för landets självbestämmande och territoriella integritet. Samarbete med grannländer förutsätter att de anser att det ger dem fördelar men vilka fördelar kommer av att släpa med sig en benlös på en fjällvandring?

Nu har vi facit. Jag har haft förmånen att ha totalt 13000 läsare. Det är ett intet mot bloggare som Wiseman och Skipper för att bara ta två exempel men jag har även lagt många kommentarer till framför allt Wisemans bloggar. Acta est fabula. Non plaudite.
Tack till er som läst.


Tumme eller byxor?

13 mars 2015

Under former som om det vore riksdagsbeslut har nu regeringen presenterat sitt debattinlägg om finansiering av Försvarsmakten 2016 – 2020. Förslaget framställs som om det rör sig om 6,2 miljarder kronor under perioden för att stärka förmågorna. Anslaget höjs årligen men med tyngdpunkt de senare åren. Journalister som närvor vid presskonferensen kunde dock snart konstatera att 300 miljoner rör sig om omfördelningar inom försvarsanslaget som ju därmed inte är höjning av anslaget. Av Regeringen beslutade höjning av arbetsgivaravgifter för unga kommer att kosta Försvaret 1,2 miljarder under perioden och Fortifikationsverket kommer att ta ut 500 miljoner kronor i höjda hyror för Försvarets lokaler för att Regeringens avkastningskrav på FortF skall tillgodoses. Nu kan man konstatera att det är 4,2 miljarder som kan användas till att förstärka Sveriges försvar under perioden fram till 2020 vilket onekligen är mindre än annonserade 6,2 miljarder.

Förstärkningen skall i Regeringens debattinlägg ske genom att ytterligare en bataljon tillskapas utöver de hitills beslutade 7. Denna åttonde bataljon skall svara för permanent truppnärvaro på Gotland.
Vidare skall ubåtsjaktförmågan stärkas så att en tydlig signal går till omvärlden och till svenska folket bland annat genom renovering och modernisering av korvetterna Gävle och Sundsvall så att de blir lämpade för ubåtsjakt.

Överbefälhavaren har meddelat att 4 miljarder årligen under nuvarande mandatperiod erfordras för att bygga upp och öva den organisation som beslutades 2009, en siffra som stämmer väl med vad Riksrevisionsverket rapporterade efter att ha gjort en noggrann genomlysning av vad Riksdagen beställt och vad som hittills kunnat levererats, d v s mått på underfinansieringen av 2009 års försvarsbeslut. Då man kan konstatera att de föreslagna 6,2 / 4,2 miljarderna är riktade till förband och verksamheter som inte beordrats i försvarsbeslutet 2009 så blir slutsatsen att Försvaret behöver ytterligare 4 miljarder om året för att genomföra uppdraget från 2009.

Försvarsberedningen föreslog att ytterligare 10 JAS 39E utöver de beslutade 60 skulle anskaffas vilket nu inte inryms, ej heller den ytterligare ubåt som beredningen rekommenderade. Skall sådan förstärkning ske måste den finansieras efter 2020, d v s efter den närmast överblickbara framtiden enligt Försvarsberedningens uppfattning.

Alltså om jag fortsätter med liknelsen från mitt närmast föregående blogginlägg så talar Regeringen nu om en tumme, inte om den beställda kostymen. Jag i min enfald går och hoppas på åtminstone ett par byxor så att vi kan dölja vår nakna röv.


Kostym eller tumme?

17 februari 2015

1) Dagsläget 2015-02-17
Riksdag och regeringen börjar närma sig målsnöret april 2015 då försvarsbeslut (”inriktningsbeslut”) 2015 skall klubbas av Riksdagen. Slutrapporten från Riksdagens försvarsberedning skulle ursprungligen redovisas tidigare men då rapportutkastet vid denna tidpunkt uppenbarligen inte avspeglade aktuella ingångsdata försköts rapporttidpunkten till 15 maj 2014. Därmed kunde beredningens 12 medlemmar efter 608 dagars arbete beskriva en mer aktuell hotbild i Östersjöområdet och därmed rädda ansiktet. Har vi äntligen fått ett framsynt förslag som kan ge oss rimlig ryggrad decenniet ut? Fem till tio år är ju vad som beredningen anser överblickbart.

Trots att rapporten visar en god samsyn mellan Alliansen och Socialdemokraterna om hur Försvarsmakten bör förstärkas så har ingetdera blocket kunnat föreslå någon finansiering av nödvändiga reformer inom mandatperioden 2014 – 2018. Beredningens förslag innebär i stort sett oförändrad anslagsnivå fram till 2018 oavsett man följer Alliansens eller Socialdemokraternas finansieringsförslag. Detta sagt mot bakgrund av att Riksrevisionsverket efter noggrann genomlysning konstaterat att det krävs tillskott av mellan 3 och 4 miljarder kronor årligen för att försvaret skall kunna leva upp till de åtaganden som beslutats i inriktningsbeslutet 2009. Tyngdpunkterna ligger i båda finansieringsalternativen längre framåt än 5 år vilket betyder att vi inte väsentligt stärker försvaret under de överblickbara 5 åren där beredningen identifierat ett klart behov. En bit in på 2020-talet får vi det försvar vi behöver i morgon.

Överbefälhavaren har nyligen meddelat att 4 miljarder årligen under nuvarande mandatperiod erfordras för att bygga upp och öva den organisation som beslutades 2009 och som f ö är den organisation som ÖB förutsatte skulle vara helt införd för att kunna försvara ett begränsat område av Sverige i en vecka. I den anslagsnivån kan emellertid inte våra nuvarande cirka 100 JAS 39 C/D ersättas av 70 JAS 39 E i stället för de i dagsläget planerade 60 och ej heller ytterligare en ubåt tillföras vilket föreslagits av Försvarsberedningen. Detta erfordrar ytterligare anslagshöjning utöver de årliga 4 miljarderna. ÖB har alltså räknat fram ungefär samma siffror som Riksrevisionen tidigare kommit fram till.
I beredningsarbetet har även framkommit att Folkpartiet begärt anslutning till NATO och på senare tid även att Alliansen anser att NATO-anslutning snarast bör utredas. Socialdemokrater, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna är motståndare till NATO-anslutning.
Eftersom det finns rimlig enighet om att försvaret bör stärkas och att det enligt min mening måste ske oavsett vi ansluter oss till NATO eller ej, eller startar en utredning av anslutning eller om vi inte inte alls tar något beslut i denna fråga så menar jag att det idag finns det beslutsunderlag som rimligen kan begäras. Vad som idag fattas är en finansiering av minimum 4 miljarder per år, gärna med successiv höjning för att rymma även den materielförnyelse som beredningen identifierat. Där har, inte särskilt överraskande, visat sig att finansminister Magdalena Andersson (enligt SvD) anser att sammanlagt 2 miljarder skall fördelas under fyra år med början 200 miljoner 2016 stegrat till 800 miljoner år 2019 eller i genomsnitt en halv miljard per år. Det är lätt att inse att ett beslut enligt hennes modell skulle kräva att ett antal uppgifter tas bort från Försvarsmakten alternativt att även inriktningsbeslut 2015 i likhet med tidigare beslut blir gravt underfinansierat. Sverige har aldrig lagt så lite pengar på sin försvarsmakt som nu och Finansministerns alternativ skulle inte ge någon väsentlig ökning. Självfallet kommer inget av dessa alternativ att stärka vårt försvar.

nej_herrejosses

2) Medborgarens möjligheter
Den medborgare som inte vill se att främmande makt opererar i svensk skärgård och t o m hånar oss genom att segla i övervattensläge i Värtan – och jag tror det är rätt många – måste alltså rätt snabbt bestämma sig för hur han/hon skall agera. Opinionsundersökningar stöder mitt antagande om att ett stort antal röstberättigade vill stärka försvaret men hittills har inte mer än enstaka % förflyttningar mellan riksdagspartierna visat sig. Om man går tillbaka till analyser direkt efter riksdagsvalet finner man dock att Moderaterna tappade väljare till Sverigedemokraterna, något som de inledningsvis inte låtsades om men som nu på senare tid syns även i moderata analyser. Två skäl kan skönjas: invandrings- och assimilationspolitik och försvarsfrågor. Eftersom massmedia och politiska partier noga följer opinionsyttringar så kan man ju enkelt påverka genom att svara SD på opinionsinstitutens frågor om partipreferenser. Hur man sedan röstar är ju en helt annan sak. För att se SD budgetproposition 2015 för försvaret, läs avsnitt 18.1 i följande handling
http://sverigedemokraterna.se/wp-content/uploads/2014/11/201415SD100-Budgetpropositionen-f%C3%B6r-20151.pdf
Att tvinga fram ett nyval kan dock inte ändra den politiska inställningen så länge SD inte tillåts påverka och det är inte min rekommendation.

3) Egna funderingar
Eftersom jag är mest hemmastadd i flygfrågor där jag tillbringat nästan hela mitt yrkesverksamma liv vill jag ta markmålsbeväpning till JAS 39 som exempel. Försvarsmakten räknar på sin hemsida upp
Bomb GBU-49 Paveway II (laser-/GPS-styrd bomb),
Bomb GBU-12 Paveway II (laserstyrd bomb),
Automatkanon Mauser 27 mm.
Robot 75 Maverick,(endast på 39 A/B, min anm),
Såvitt jag vet kommer även SDB / GBU-39 att levereras i närtid.

Inget av dessa vapen är användbart till annat än Close Air Support (CAS), och då endast förutsatt en molnsituation som vi sällan upplever i Sverige och att vi har resurser till dedicerade störinsatser. CAS tillhör de verksamheter som inte kan eller bör prioriteras. Min enkla slutsats är att dessa markmålsvapen anskaffats och integrerats till 39 i syfte att stödja exporten av Gripen. Nåväl, det är vad politik handlar om och jag förstår det smidiga i att låta försvarsanslaget bekosta stöd av den högteknologiska industrin snarare än Industridepartementet.

Då jag inte vet vilka vapen eventuella Gripenkunder kan vara intresserade av de närmaste åren framåt kan jag bara önska mig att de någon gång skall gynna även svenska försvaret. Jag hoppas att det robotsystem som på långa avstånd och med hög precision kan bekämpa prioriterade markmål / kryssningsrobot som Försvarsberedningen nämner för inplanering till JAS 39 E en bit in på 2020-talet är av samma art som både Finland och Polen nu anskaffar. Sveriges behov är verkan mot infrastruktur och räckvidd upp mot 50 mil. Enligt vad jag menar är KEPD lämplig för oss snarare än JASSM. Den är en attackrobot framtagen i samverkan mellan tysk och svensk industri. Jag menar dock att en mindre serie bör anskaffas snarast hellre än om 7 – 8 år. Därmed skulle vi, förutom att täcka Östersjöregionen, även kunna agera på Nordkalotten, en militärgeografisk region som vi tillhör snarare än bara Norrbotten. Under åren framåt kommer den att ytterligare växa i betydelse.

Då bloggaren Wiseman är betydligt mer välkänd auktoritet än jag tar jag mig friheten att citera honom med tillägget att jag har exakt samma uppfattning i denna fråga:
”Att inte kunna ta striden till motståndaren har genom 100 år av luftkrig varit ett självskrivet recept på förlust.
Kan man inte ta striden till motståndaren utan istället behöva vänta på att motståndaren väljer mål och tillfälle är striden i det närmaste förlorad. Där är det fortsatt oerhört mycket svårare att försvara sig mot små mål som kryssningsrobotar. I praktiken behöver du inte ens använda dem. Bara risken för att du ska använda dem begränsar motståndaren i uppträdande och agerande”.

taurus_2

Ubåtsjakten blir förhoppningsvis inom en snar framtid stärkt genom att redan anskaffade helikoptrar levereras. Jag förutsätter att även nödvändiga tekniska sensorer och andra hjälpmedel snarast kompletterar helikoptrarna, annars är de ju bara en transportlåda. Jag är skeptisk mot övervattensfartyg eftersom de är väldigt sårbara. Det gäller även fartyg med smygteknik som trots stealthambitionerna är synliga på diverse sensorer från radar till satellitspaning. Visbyklassen har dessutom inget kvalificerat luftskydd och inte ens sjömålsrobot integrerad. Däremot anser jag att minst ytterligare en ubåt bör byggas. Sverige ligger långt framme beträffande ubåtsteknik och där anser jag att det politiska målet export kan kombineras med stor nytta för vårt försvar. Någon ny ubåt kan vi dock inte få under innevarande decennium.
Av materielprojekten vill jag även peka på den kraftiga numerära reduktion det innebär att gå från nära 100 JAS Gripen till 60, ja även till de 70 stycken som försvarsberedningen förordar. Jag inser att det är dyrt att i längden driva två olika flygplanvarianter, relativt olika varandra. Vi måste ändå göra det under den period innan 39 E är slutlevererad och industrin har förbundit sig att stödja kunder som Sydafrika, Thailand och Ungern så länge de opererar sina nuvarande, nyss inköpta flygplan. Jag menar att vi bör behålla en division 39 C/D tillsvidare. Därmed får vi acceptera att den divisionens bristande jaktförmåga handikappar dem men i gengäld avlastar de 39 E-divisionerna attack- och spaningsuppdrag vilket de fortfarande är tekniskt lämpade för.
Förutom ambitionen att slutföra den organisation som uppdrogs försvaret i beslutet 2009 som alltså kräver tillskott av 4 miljarder årligen finns ett antal mycket angelägna materielärenden. Det är en konsekvens av att såväl socialdemokratiska som alliansregeringar tagit felaktiga beslut eller underlåtit att besluta om en försvarsmakt som förmår hålla den gard mot oförutsedda militära aktioner mot landets integritet som en självständig stat förutsätts göra. Därmed uppstår självfallet kostnader som är väl så höga som vad det skulle kostat om inte försvaret raserats.

Åter ett citat från Wiseman: Ytterst hamnar man i den existensiella frågan ”varför ha ett försvar överhuvudtaget om det inte ska kunna påverka motståndaren” för det är just detta som blir fallet om man inte anskaffar vapensystem som hänger med i den teknologiska utvecklingen. Det gäller inte bara inom luftmaktsteorin utan generellt”.


Var har Riksrevisionen publicerat felaktigheter om Försvarsmaktens ekonomi?

23 oktober 2014

Det är uppenbart att ingen av de regeringar vi haft de senaste åren har trott att Riksrevisionen är kompetent att granska om tillräckliga åtgärder har vidtagits för att skapa ekonomiska förutsättningar för att uppnå Riksdagens inriktning av Försvarsmakten. Riksrevisionen har nämligen avrapporterat sin granskning, som även omfattat en bedömning av vilken roll frågor om långsiktig ekonomi har spelat vid viktiga beslut om försvarets framtida inriktning. Granskningen fokuserade på de ekonomiska beräkningar som utgjort underlag för omställningen av försvaret samt den kostnadsutveckling som skett sedan 2009, samt belyser även vissa av de åtgärder som genomförts sedan 2009 års inriktningsproposition.

Riksrevisionens övergripande bedömning är att de åtgärder som hittills genomförts för att åstadkomma ekonomiska förutsättningar för omställningen av försvaret inte är tillräckliga. Riksrevisionen bedömer vidare att frågor om långsiktig ekonomi haft en alltför underordnad roll i de olika underlag som togs fram inför beslut.

Statsministern (och gärna även Alliansen) bör snarast publicera varför ingen hänsyn tas till Riksrevisionens genomlysning av den stora skillnad som finns mellan Riksdagens uppdrag till Försvarsmakten och vad FM har för reella möjligheter att genomföra uppdraget.
Det vore naturligtvis även angeläget att vice statsministern uppdrog åt någon kompetent medarbetare att kommentera hennes ståndpunkt i relation till RR rapport.

I en demokrati, särskilt i en som säger sig arbeta för största möjliga transparens, borde ingen medborgare tvingas begära att regeringen handlar enligt publicerade principer.


Försvarsfrågor och valresultatet

15 september 2014

I min senaste blogg (15 maj 2014) skrev jag
”I år inträffar två händelser som är särskilt intressanta för en pensionerad flygofficer med intresse för säkerhetspolitik. Den ena är Försvarsberedningens rapport, den andra är om man kan spåra de olika partiernas inställning till det militära försvaret i resultatet av riksdagsvalet”.
Därefter skrev jag några kommentarer till rapporten som kan läsas under rubriken

”Med överblick över de närmaste fem åren ?”.

Det slutliga resultatet av riksdagsvalet väntar fortfarande på utlandsröster mm men idag, dagen efter valet, finns material nog för att dra de väsentligaste slutsatserna. Jag vet att massmedia kommer att vara fulla av analyser men för att ha så få influenser som möjligt av vad andra skriver utifrån sina perspektiv så vill jag nu skriva sett från mitt perspektiv.

Riksdagsvalet 2014 ledde till ett byte av regering från Alliansen till Socialdemokraterna med idag okänd(a) allierad(e). Att notera är att Socialdemokraterna inte vann genom att många, som tidigare röstat på annat parti, nu övergått till Socialdemokratrna. Tvärtom gjorde de sämre val än 2010, när Mona Sahlin fick lämna ordförandeposten.

Två partier har haft stora förändringar av röstetalet, (M) har minskat och (SD) har ökat jämfört med 2010 års val. Enligt svt.se vallokalsundersökning bestod 41 % av (SP) väljare av tidigare (SP)-väljare medan 29 % kom från från (M) och 16 % från (S). Från (FP) kom 5 % och från de övriga partierna sammanlagt 9 %. Slutsatsen måste bli att en väsentlig del av väljarkåren ansett att (SD) står för en attraktivare politik än deras gamla parti.

Sverigedemokraternas inställning till migrationspolitik och assimilering är välkänd varför jag endast pekar på tre huvudpunkter i deras valmanifest:
– Ett skifte från det regelmässiga beviljandet av permanenta uppehållstillstånd till temporära samt en kraftig begränsning av asyl- och anhöriginvandringens omfattning till en nivå som vårt samhälle klarar av att hantera och som inte är högre än den i våra grannländer Danmark och Finland.

– Ett slopande av den generella arbetskraftsinvandringen till förmån för en så kallad ”blåkorts-modell” som uteslutande riktar sig till kvalificerad arbetskraft med en kompetens som saknas på den svenska arbetsmarknaden.

– En återgång till den assimileringspolitik som gällde fram till mitten av 1970-talet och som innebär att det är invandrarna som skall anpassa sig till Sverige och inte tvärtom.

Mot detta står Alliansens och i hög grad (M):s vädjan om att ”Jag kommer att vädja till svenska folket att öppna sina hjärtan för de mycket utsatta människor som vi nu ser runt om i världen. Jag kan redan säga att det kommer att bli omfattande kostnader för att ta emot dessa människor. De är så pass omfattande att det kommer att lägga ytterligare restriktioner för vad som finns utrymme för i offentlig finansiering. Därför lovar vi nära nog ingenting i den här valrörelsen, det kommer inte att finnas inget utrymme för det”.

(SD) har vidare i sitt valmanifest ett stort antal punkter som handlar om sjukvård, åldringsvård, miljöpolitik etc men där slås man inte av att (SD) väsentligt skulle skilja sig från vad andra partier skulle vilja lova om de hade mer pengar i budgeten.
När det gäller Försvaret skiljer sig dock (SD) väsentligt från vad andra partier utlovar:

– En betydande upprustning av försvaret med det långsiktiga målet att hela landet skall kunna försvaras i händelse av ett angrepp.

– Ett fördjupat nordiskt försvarssamarbete på alla områden med målet att upprätta en nordisk försvarsallians, men ett fortsatt nej till svenskt medlemskap i Nato

(M) har lett två försvarsberedningar. 2007 benämndes rapporten ”Säkerhet i samverkan” och där stod att läsa bl a ”Rysslands agerande gentemot de länder som tidigare ingick i Sovjetunionen kommer att vara ett lackmustest för den väg Ryssland väljer framöver”.
Ja, Rysslands krig mot Georgien 2008 blev ett lackmustest – men på Försvarsberdningens trovärdighet eftersom försvaret fortsatt urholkades genom underfinansiering. Nästa lackmustest blev kriget mot Ukraina. Rapporten maj 2014 benämndes ”Starkare försvar för en osäker tid”. Att beredningen fått några månades extra tid till sin rapport hade räddat den från att helt negligera Rysslands ambitioner kring tidigare sovjetstater.
Trots rapportens rubrik och omvärldsanalys föreslog Alliansen för 2015 en ”förstärkning” på ynka 7 promille och Försvarets andel av Sveriges BNP samma 1,2 % som de gågna åren för . Ingen substansiell förstärkning planerades förrän efter 2017, d v s i samband med nästa riksdagsval. Detta i ett läge där Försvarets organisation ”IO 2014” som beställdes 2009 men i realiteten inte skulle bli fullt bemannad och utrustad förrän på 2020-talet och att exempelvis Riksrevisionen konstaterat att varken idag eller de närmaste åren kommer Försvarsmakten att kunna nå upp till de krav på insatsverksamheten som riksdagen och regeringen har beslutat. Det saknas både tillräckligt med personal och materiel. Huvudorsaken till detta är underfinansiering. Steg har vidtagits av Alliansregeringen som torde kunna leda till närmare samarbete med de nordiska länderna även vid kris och krig men Försvarsmaktens resursbrist såväl i nutid som i den överblickbara framtiden talar mot att det skulle ge väsentligt större slagkraft eller uthållighet.

Den säkerhetspolitiska situationen i Europa sägs idag av det svenska politiska toppskiktet vara den allvarligaste sedan 1945. Tyvärr finns det inga tecken till något ljus i andra änden av tunneln.

Att gardera sig för risken att bli överraskad är ett fundament i en fungerande försvarspolitik. Där har Alliansen, ledda av Moderaterna, fallerat. Opinionsundersökningar alldeles före valet visade att Reinfeldt och Borg åtnjuter största förtroendet av dagens politiker. Ändå gjorde de en brakförlust.

SIFO publicerade i början av september en undersökning som visade att en majoritet av svenska folket vill stärka försvaret. Frågan verkar inte ställts om när denna stärkning borde ske men jag utgår från att de tillfrågade inte menade stärkning från 2018.

Det räcker inte att ha god ordning på statsfinanserna. De måste även fördelas rätt mellan anslagen.
Sannolikt har (M) aviserade flyktingpolitik med medföljande kostnadsstegringar varit en av orsakerna till den kraftiga valförlusten, men jag drar även slutsatsen att försvarsfrågor har haft avgörande inverkan på valutgången.


Med överblick över de närmaste fem åren?

15 maj 2014

I år inträffar två händelser som är särskilt intressanta för en pensionerad flygofficer med intresse för säkerhetspolitik. Den ena är Försvarsberedningens rapport, den andra är om man kan spåra de olika partiernas inställning till det militära försvaret i resultatet av riksdagsvalet. Den första händelsen har nu inträffat.

Mot bakgrund av Rysslands krig mot Georgien och med den utvecklingen som efterhand blivit helt annorlunda mot vad som hade förutsatts vid försvarsbeslutet 2009 skrev jag november 2011

”Felbeslutat i gammal god demokratisk ordning”:
Innan Riksdagen tog beslut om Försvarsmaktsorganisation 14 hade flera års arbete lagts ned för att ta fram underlag för beslutet. Representanteter för Riksdagens partier hade, var och en i samklang med sitt partis ideologi men även nöjaktigt jämkat till en gemensam uppfattning föreslagit den organisation om vilken Försvarsministern uttalat: ”Regeringen och riksdagen har beslutat om den största förnyelsen av försvaret på flera decennier. Resultatet är ett användbart försvar där Sveriges försvarsförmåga avsevärt ökar.”
Jag konstaterar dock tyvärr att beslutet redan före 2012 visat sig innehålla allvarliga felprioriteringar, så allvarliga att man snarast bör tänka igenom vilka förutsättningar som finns för att FMO14 överhuvud taget skall ha realistiska möjligheter att påverka ett stridsförlopp.Vare sig 2014 eller 2019.
När det gäller frågor om Försvarets utformning och inriktning anser jag att Regering och Riksdag snarast måste ersätta dagens alltför långsamma beslutsprocedur med något som inte måste mala på i evigheter i en värld som i accelererande takt kräver analyser, omprioriteringar och nya beslut.
Därutöver måste naturligtvis Riksdagen ta långsiktiga, strategiska beslut som kan beröra Försvarsmakten men som främst är av nationell omfattning.

I början av mars 2014 ger försvarsministern Försvarsberedningen två extra månader innan redovisning av berdeningens resultat skall ske. ”Det jag vill är att Försvarsberedningen ska göra är att under den här förlängda tiden kunna ha en möjlighet att göra en kompletterande säkerhetspolitisk bedömning med anledning av det som har hänt i Ukraina”, säger Karin Enström.

Den 31 maj 2013 hade Försvarsberedningen överlämnat sin säkerhetspolitiska rapport ”Vägval i en globaliserad värld” men politikerna hade nu tydligen insett att denna utredning var förlegad. Lovvärd reaktion någon minut innan gongongen. Försvarsberedningen fick chansen att behålla ansiktet. Den idag inlämnade rapporten ligger till grund för det försvarspolitiska beslut som riksdagen ska fatta under våren 2015.
Hotbilden har skildrats mer realistiskt men har vi äntligen fått ett framsynt förslag som kan ge oss rimlig ryggrad decenniet ut? Fem till tio år är ju vad som beredningen anser överblickbart.

Beträffande reformer visar det sig att man förhandlat fram en god samsyn mellan Allianspartierna och Socialdemokraterna men att Miljöpartiet och Vänsterpartiet inte anser att fler JAS 39 E än de nu beställda 60 skall föreslås.

Beträffande finansieringen går emellertid åsikterna isär. Alliansen har ett förslag som är finansierat fram till 2018 medan (S) vill under samma period höja anslagen med 900 miljoner mer. Det förutsätter emellertid en finansiering bl a genom ändrade skatteregler för fåmansbolag, något som Alliansen inte kan acceptera.

Min slutsats blir att Försvarsberedningen identifierat åtgärder som väsentligt förstärker Sveriges försvar i Östersjöområdet vilket är deras mål. Oavsett finansieringen sker efter Alliansens eller (S) modell blir reformerna åter igen underfinansierade, inte minst mot bakgrund av att Riksrevisionen konstaterat att redan idag krävs ett tillskott av mellan 3 och 4 miljarder kronor årligen för att försvarsmakten ska kunna leva upp till sina nuvarande åtaganden. Innan detta rättats till ser jag rapporten som ett spel för valgallerierna.
Tyngdpunkterna ligger i båda alternativen längre framåt än 5 år vilket betyder att vi inte väsentligt stärker försvaret under de överblickbara 5 åren där beredningen identifierat ett klart behov. En bit in på 2020-talet får vi det försvar vi behöver i morgon.

Om vi bortser från den undermåliga finansieringen är det naturligtvis glädjande att våra nuvarande cirka 100 JAS39 C/D ersätts av 70 nya 39 E, inte 60 som tidigare planerats.

Jag glädjer mig särskilt åt att Försvarsberedningen skriver ”JAS 39E bör utrustas med ett robotsystem som på långa avstånd och med hög precision kan bekämpa prioriterade markmål. Det skulle höja tröskeln för en motståndare att inleda militära operationer mot Sverige eller svenska intressen.”

Därmed får vi nämligen ett vapen som ger oss möjlighet att skaffa oss det temporära luftherravälde som är en förutsättning för att vårt territorium skall kunna försvaras längre än enstaka dagar.

I februari 2010 skrev jag, angående min syn på Flygvapnets uppgifter:

Därmed bör vi se över i vad mån vi kan finna ett robotvapen som har kraftig verkan mot de taktiskt – strategiskt avgörande måltyperna i Nordkalottarenan och finner då att MB ÖN under senare delen av Kalla Kriget pläderade för ett tungt, styrt attackvapen, TSA, för att bekämpa kommunikationsmål och angriparens älvövergångar i den dåtida hotbilden. Av olika skäl kom den aldrig att realiseras men en intressant kandidat växte upp under 90-talet, nämligen KEPD 350 som primärt utvecklades för tyska flygvapnet. Den uppfyllde med råge de krav som ställdes i PTTEM för TSA men var något för tung för JAS 39 A/B varför en vikt- och räckviddsreducerad version KEPD 350 L (leicht) förutsågs för 39-an. Idag torde normalversionens vikt vara acceptabel och roboten skulle kunna tjäna väl som tillskott till 39:ans räckvidd i attackuppdrag karaktäriserad av mycket liten radarmålyta, stridsdel med mycket god verkan i fortifierade anläggningar, broar och andra kommunikationsmål, hamnanläggningar och startbanor och med en luftbrisadsmod för att bekämpa flygplan på marken och fordonssamlingar. Det kan tilläggas att detta vapen inte kräver lång utbildningstid för piloterna och att ett smidigt planeringssystem medger insatstsbeslut på kort tid.

I april 2011, angående Libyenkriget:

Man kan konstatera att de flesta libyiska flygaktiviteter upphörde redan i och med koalisionens anfall med markmålsvapen de första dagarna, huvudsakligen med cruise missiles och långräckviddiga attackrobotar, riktade mot libyska flygbaser, ledningscentraler och flygplan på marken. I klartext var det alltså med anfall mot markmål som en No Fly Zone snabbt kunde upprättas.

I juli 2011:

Jag anser vi måste skaffa oss luftherravälde/temporärt luftherravälde från dag ett i en väpnad konflikt. Vårt verktyg måste vara våra fyra stridsflygdivisioner, trots att dessa fyra skall klara av såväl försvar mot luftlandsättningar, mot bomb- och attackflyg, underrättelseinhämtning (jfr FL01/FL02 i Libyen), understöd av våra markstridskrafter och anfall mot fartyg.

September 2013:

Februari 2010 hade ännu inte Finland beslutat anskaffa den långräckviddiga attackroboten som snart införs på de finska F18 Hornet och som, förutsatt samarbete mellan finska och svenska försvarsmakterna, kan minska vårt behov i övre Norrland. I gengäld hade Ryssland ännu inte beslutat att basera taktiska, ballistiska robotar vid Östrsjökusten och våra förpliktelser mot Balkanstaterna var tämligen luddiga. Idag vill jag påstå att vi, för att kunna försvara vårt eget territorium och för att kunna svara upp mot solidaritetsåtaganden måste ha reella möjligheter att bekämpa mål på andra sidan Östersjön. Det gör vi varken med Rb15F eller med CAS-vapen.

Sens moralen är, att det som raserats på ett par år tar minst tio år att återuppbygga och återuppbyggandet kostar mycket mer än det man sparat in mellan beslut om nedläggning och beslut om återuppbyggnad.