Kan försvarsfrågor engagera folk?

Det börjar dra ihop sig till Folk och Försvars årliga konferens i Sälen. Ett av dom mycket få tillfällen när svenska massmedia brukar ägna sig åt frågor angående Sveriges yttre säkerhet. Det är på gott och ont för det är långt från alla redaktioner som har tillgång till skribenter med grundläggande kunskaper i säkerhetsfrågor varför mycket av det som framförs – när något framförs – betraktas från en känslomässig utgångspunkt eller som sysselsättningsfrågor. Det är naturligtvis även det utgångspunkter som måste beaktas inte minst därför att det inte sällan är läsarnas/lyssnarnas/tittarnas utgångspunkt. Det är bara tråkigt att försvarsfrågor sällan blir belysta från en mer grundläggande utgångspunkt.
Jag menar då att en statsbildning endast kan motiveras av, att staten utfäster sig att ge medborgarna ett skydd mot inre faror (genom lagar, domstolsväsen, poliskår) och mot yttre faror (diplomatiska förbindelser, väpnade styrkor) och att medborgarna i gengäld accepterar att betala tribut till staten för erhållet skydd. Med tiden har många stater dessutom kommit att organisera medborgarnas försäkringssystem även i andra trygghetsfrågor som exempelvis inkomsttrygghet vid arbetslöshet och sjukdom, vård vid sjukdom och hög ålder etc men i mina ögon förutsätter sådana försäkringar inte en stat som organisatör varför de inte är av samma grundläggande dignitet som inre och yttre skydd.

Alltnog, vi har även i år en Sälenkonferens och förhoppningsvis en period när fokus i massmedia läggs på säkerhetspolitik. I år kan debatten sägas vara inledd genom onsdagens artikel på SvD Brännpunkt. Författare är Annika Nordgren Christensen, före detta riksdagsledamot och ledamot av Försvarsberedningen tillsammans med Ulf Henricsson, legendarisk chef för för den svenska bataljonen i svensk-danska Nordbat 2 som ingick i UNPROFOR från september 1993 till april 1994 och chef för OSSE Department for Regional Stabilization i Sarajevo 1999–2001. De inleder med att konstatera att ” Vi har olika uppfattningar om huruvida Sverige bör bli medlem i NATO eller ej, men vi är helt överens om behovet av en svensk analys och en öppen debatt”.

Själv är jag överens med författarna om behovet av en öppen debatt i försvarsfrågor men jag ställer mig tveksam till att redan nu debattera frågan om NATO-anslutning. Jag menar att vi måste börja i den änden att debattera vilka uppgifter våra militära förband skall ha. Efter Sovjetunionens konkurs inledde Sverige en omfattande avrustning, en avrustning som fortsatt även i förra årets inriktningsproposition. I inriktningspropositionen omnämns emellertid för första gången sedan Warszawapaktens upplösning ett behov av försvar av vårt eget territorium jämte ett behov av insatser i internationella konfliktområden. I inriktningspropositionen ställdes vidare krav på mycket snabbare reaktionsförmåga (kortare mobiliseringstider) för våra förband än vad som varit fallet sedan nittiotalet. Dessa behov har inte framkommit under tidigare regering och bör väl därför betraktas som resultat av att vi noterat en utveckling i vårt närområde som inte följer det mönster vi tidigare hoppades på.
Vidare har Riksdagen antagit den s k Solidaritetsförklaringen som lyder: ”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.” Det kan noteras att inget av våra grannländer kommenterat vår inställning även om exempelvis Stoltenbergs utredning framhållit behovet av sådan solidaritet i Norden.
Mot bakgrund av dessa förändringar anser jag det märkligt om inte Försvarets uppgifter måste justeras och denna justering bör föregås av en bred debatt. Även konsekvenser av att avstå från de möjligheter till återtagning av förmågor som en ytterligare reduktion medför, åtminstone beträffande en del förband och beträffande materiel med lång anskaffningstid.

Att jag inte tror på att redan nu debattera anslutning till NATO beror på att partiledaren för Sveriges största parti deklarerat att socialdemokraterna aldrig skulle acceptera att Sverige anslöt sig till NATO och hon har även upprepat detta märkliga uttalande. Just detta får mig att inse att frågor med sådan politisk dimension som att ansluta sig till NATO för närvarande inte kommer att debatteras på sakliga grunder – allra minst ett valår när opinionsundersökningar mäter stormvågor i väljarkårens sympatier. Intill dess denna fråga desarmerats bör alla vänner av saklig debatt läsa Life-Line Lost. The Rise and Fall of ”Neutral” Sweden´s Secret Reserve Option of Wartime Help from the West (Santérus Academic Press) av Robert Dalsjö.
Boken är ingen roman utan en vetenskaplig utredning som inte så lätt kan avfärdas.
Efter att avhandlingen kommenterats i ett par tidningar har förvånansvärt lite skrivits i våra massmedia om faktainnehållet . Det visar om inte annat hur litet det massmediala intresset är av att föra fram politiskt omvälvande sanningar.
Sätt fart på debatten när nu Sälenkonferensen kommenteras i massmedia! Själv ser jag fram mot att få argument till hur jag skall ställa mig till NATO.
Förvänta er dock inte någon saklig debatt om NATO-anslutning förrän riksdagsvalet är överstökat – om ens då!
.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: