En försvarsmakt för en snart stundande morgondag.

Ingen vid sunda vätskor skulle satsa en stor del av sin budget på börsplaceringar och lämna dom obevakade för att efter 8 år se, om den expertprognos som låg till grund för investeringbeslutet besannats. Alla vet ju att det är helt osannolikt att träffa rätt i en börsprognos på mer än ett à två års sikt, än mindre på 8 år.
När det gäller försvarsbeslut kan man konstatera att det tar mellan 5 och 10 år innan organisation och materielanskaffningar resulterat i det försvar som riksdagen beslutar om på grundval av prognoser om utvecklingen i vår omvärld. Statistiken talar snarast för, att världen ser klart annorluda ut redan 5 år efter experternas förutsägelser. Jag har i min blogg ”Kristallkulor och beslutskonsekvenser” pekat på det omöjliga i att sia om framtiden och påvisat att beslut lika gärna kan få fel konsekvenser som rätt konsekvenser trots expertutlåtanden inför beslut.

I min senaste blogg ”Rysskräck eller sund utrikespolitik” refererade jag till rysslandsexperten riksdagsman (M) Mats Johansson som i en understreckare konstaterade, att de förhoppningar om Rysslands utveckling till en västorienterad marknadsekonomi med demokratiskt styre inte har besannats. Ryssland styrs av en maktelit, av den yngre befolkningen är det endast 10% som anser att västvärldens samhälle är eftersträvansvärt och att stora delar av den ryska befolkningen lever på existensminimum medan den ryska statens inkomstkälla främst är gas och olja som enligt alla tecken kommer att sina inom tio år.
Sedan jag skrev detta har jag uppmärksammats på att den mångårige rysslandskorrespondenten Stig Fredriksson i stort sett bekräftar den utveckling som Mats Johansson beskriver.

Att utvecklingen i Ryssland inte följt den väg vi förutsatte efter Sovjetunionens fall har som följd att de, som har ansvaret för rikets yttre säkerhet har all anledning att se över vad som behöver åtgärdas. Vi må numera ha gått mot ett försvar med högre beredskap än vad som var fallet under förra regeringen men sett mot bakgrund av att Sverige i praktiken försvarsmässigt idag är ett vacuum såvida vi inte erhåller en krigsförklaring minst ett år i förväg så är jag fortfarande lika oroad som förr. Den demonstrerade politiska oron för att provocera något grannland tycks nämligen spärra alla åtgärder för att demonstrera att Sverige inte är ett militärt vacuum. Just att demonstrera att vi inte var ett militärt vacuum var ändå det som vi stödde oss på hela tiden fram till Warszawapaktens upplösning.
Att skapa förutsättningar för sådan politik utan att tvingas återgå till invasionsförsvarets budgetar (uppräknade till dagens kronvärde) borde vara av högsta prioritet. De flesta partier, Folkpartiet undantaget, tycks emellertid pusta ut med konstaterandet att riksdagen nyligen antagit en propositionen om försvarets framtida inriktning och att jobbet därmed är överståndet för denna gång.
Jag menar, att med lite förmåga till nytänkande om hur våra resurser skall användas så skulle vi få ett fungerande försvar utan drastiska anslagsökningar. Förmåga till nytänkande är emellertid inte alltid kännetecknande för en politik som hela tiden måste tillfredsställa den väljarkår som är förutsättning för att få mandat att tillämpa ett nytänkande. Det är en lång och krokig väg framför oss som inte vill se Sverige på rygg med blottad strupe varje liten utrikespolitisk konflikt som uppstår i vårt närområde.

Jag måste börja med att beskriva vilka prioriteringar som jag anser skall styra dimensioneringen av vårt militära försvar.
1): Agera som stöd för vår utrikespolitik främst genom att tydligt demonstrera att Sverige inte är ett militärt vacuum.
2): Med vapenmakt motverka att Sveriges territorium kränks
3): Med vapenmakt kunna på begäran av resp land agera mot kränkning av våra närmaste grannländers respektive territorier
4): Ställa förband till EU förfogande genom att anmäla dem till styrkeregistret där högre prioritet inte engagerar förbandet.
5): Ställa förband till förfogande för operationer utanför EU om högre prioritet inte engagerar förbandet. Sveriges förbehåll för deltagande i sådana operationer skall vara att vi har rätt att med två veckors varsel ombasera förbandets personal och delar av utrustningen till hemlandet om FM ställs inför uppgifter med högre prioritet.
Ovanstående prioriteringar medför givetvis att anskaffning av materiel som är specifik för insatser i Afghanistan, Tchad etc kommer i sista hand d v s att om förbandet kräver specifik utrustning (utöver tropikuniformer o dyl) så skall förbandet inte anses lämpligt för sådana insatser.

Jag utgår från att om en konflikt uppstår så har vår utrikespolitik stort stöd av att kunna visa upp en försvarsmakt som är redo att ingripa militärt mot militärt våld. Jag utgår från att en allmän konflikt kan få militära inslag med mycket kort varsel. Utan att påstå att Georgien och Sverige befinner sig i likartade politiska situationer vill jag peka på georgienkonfliktens tidsförlopp som exempel på hur Ryssland agerar. Därför anser jag inte att en mobiliseringstid på ett flertal veckor som tillfyllest. Kunde jag tro att vår regering (oavsett färg) gav order åtminstone om partiell mobilisering i tid för att påverka ett konfliktförlopp så kanske jag skulle känna mig tryggare med, säg, 14 dagars mobtid. Tills vidare vill jag se högst en vecka och för vissa förband kortare. Det förutsätter givetvis att vi har ett yrkesförsvar. Det är just vad vi går in i f o m 2011 så därvidlag har vi gått rätt väg.

Blotta faktum att Sverige avgivit en solidaritetsförklaring måste medföra att vi i vårt försvar överger den strikt defensiva profil, som vi starkt betonade under kalla kriget. Man kan kanske hävda att en inblandning i en konflikt i t ex Estland fortfarande är defensiv men varför skämmas för att man har förmåga att vara offensiv? Ingen kommer att anklaga oss för att ånyo försöka det Karl XII inte lyckades med, ingen seriös bedömare kommer att påstå att vi visar stormaktsfasoner.
Att vi som medlemmar i Europeiska Unionen skall fortsätta anmäla förband till styrkeregistret anser jag vara det enda konsekventa. Båda dessa ambitioner ger oss inte självklart motsvarande skydd tillbaka. Vår solidaritetsförklaring har i stort sett mötts med tystnad och EU har inte visat så stort mått av beslutskraft att vi bör från deras sida förvänta oss snabba beslut om stöd i konflikt – om det över huvud taget renderar i insats innan en konflikt redan i praktiken avgjorts.

Många bekymrade röster har höjts beträffande FM möjligheter att rekrytera rätt typ av soldater mot bakgrund av de förhållandevis magra löner som kan erbjudas. Jag är inte så pessimistisk förutsatt att man kan göra tjänsten intressant för den rätta kategorin ungdomar. Det finns ju en rätt stor del som odlar en prestationsinriktad fysisk kroppskultur vilket inte minst syns på gymmen och på kroppshyddorna i vissa ungdomsgäng. Det är otvivelaktigt så att våra jägarutbildade soldater vinner stor respekt bland sina kamrater. Om det är möjligt att få anställning först efter rätt svåra tester och om man från försvarets sida verkligen kan erbjuda en utbildning som både känns meningsfull och medför utlopp för kroppskultur så tror jag att rekryteringen lyckas. Som anställningstid skulle jag gissa att 4 år känns rätt för ungdomarna som ju säkert vill in bland ”vanliga” karriärer innan dom blir för gamla. Att efter en fyra års tjänstgöring bli värnpliktig (möjligheten finns ju kvar i pliktlagen) ytterligare 4 år skulle säkert accepteras och FM skulle alltså få ut 8 år av varje anställd soldat.

Skulle vi alltså sätta upp ett antal jägarbrigader enligt finskt mönster, dessutom stora förband med fallskärmsjägare och kustjägare? Nej, vi behöver inte kopiera finska försvaret men vi bör nog hämta inspiration därifrån. Våra förband skall bestå av elitsoldater inte enbart därför att det lockar ansökningar men därför att det är ett kvalitativt sunt utnyttjande av anslagen samtidigt som det befrämjar rekrytering. Våra brigader måste kunna förflyttas snabbt men det behöver inte medföra en massiv anskaffning av transporthelikoptrar. I stora delar av landet finns ett bra vägnät och i den konflikttyp jag anser dimensionerande finns inte invasionsförsvarets hot om bekämpning av våra kommunikationer. Helikoptrar erfordras dock på Nordkalotten där jag f ö anser att vi bör visa en stark militär närvaro.
Jag menar att den tunga materiel som inte redan destruerarts eller sålts skall förrådsställas i lämpliga landsändar. Förrådshållning är ingalunda gratis men eftersom anskaffningscykeln för materiel vida överstiger den tidsram inom vilken jag menar att mitt försvar skall sättas upp så är förrådshållning en verksam lösning. För tekniskt komplicerad materiel som flygplan gäller dock att materielen måste kontinuerligt modifieras, underhållas och testflygas för att hållas flygduglig. Därför är det viktigt att vi behåller vårt nuvarande antal av c:a 100 flygplan i tjänst.
Jag är medveten om att det är svårt att balansera 100 JAS Gripen mot flygtidsproduktion och behovet av vapenanskaffning, ledningsförband mm. Att reducera antalet stridsflygdivisioner ytterligare under de fyra vi idag har vore dock ett beslut som skulle få mycket vittgående konsekvenser för en framtid vi ju inte egentligen kan förutse. Inte ens med stark stöttning från USA och NATO skulle vi på rimlig tid kunna återta dagens förmåga. Jag hatar att säga det, men en för liten vapenarsenal är bättre än ett för litet antal flygplan. Med robotvapen är det dessutom så, att i praktiskt taget alla luftkrig har det visat sig att antalet förbrukade robotar per bekämpat mål klart överstiger det som teoretiska sannolikhetsberäkningar ger vid handen. Det kan bero på att de skjuts utanför enveloppen, att målet har effektivare motverkanssystem än teoretiskt antaget, att vapnens träffsannolikhet överdrivits eller på något annat. Jag kan bara konstatera att flygbeväpning är ett stort problem och att våra stridsflygdivisioner inte idag har den beväpning som deras uppdragstyper kräver. Jag har starka aningar om att vi inte kommer att kunna skaffa en betryggande stor arsenal ens för halva antalet Gripendivisioner varför andra lösningar måste till. I mina slutsatser av allt detta skrivande vill jag återkomma till flygbeväpningsfrågan.

Jag har inte sådan kunskap om arméstrid som medger att jag blir mer detaljerad än ovanstående. Förmodligen har jag redan ställt till med fula grodor men det bjuder jag på. Om sjöstrid är det minst lika illa. Jag kan emellertid konstatera att våra ubåtar har en synnerligen viktig uppgift och att vi vad beträffar tekniken så tycks vi med gotlandsklassen ligga så långt framme att vi imponerar internationellt. Skaffa fler ubåtar låter vettigt men att finansiera industrins utveckling och byggande av nästa ubåtsgeneration ställer jag mig tveksam till.
En kustkorvett utan flygskydd kan enligt min mening endast uppträda i skydd av markbaserat luftvärn. Jaktflyg har sina begränsningar och jag vill inte lura någon att tro att det är tryggt att ge sig ut på sjön bara därför att det finns en rote jakt i beredskap. Eftersom jag anser att vi bör basera kvalificerat luftvärn på Gotland blir det ju en liten sjöyta där vi kan segla våra korvetter 😉 .Nog om detta. Beträffande kustartilleri så anser jag att ett antal rörliga batterier med Rb 15 bör ingå i organisationen, några av dem baserade på Gotland (men inte alla).

Innan jag fullföljer min triologi om mina åsikter om hur vårt försvar skall möta en snart stundande morgondag med ett område där jag har betydligt mer kunskaper än jag har om armé- och marinfrågor gör jag ett uppehåll för att se hur läsarna tar mot det hittills skrivna. Många känner nog igen det klassiska receptet att försöka behålla handlingsfrihet så länge som möjligt men ändå försöka agera där man kan inom ramen för handlingsfrihetens resurser. Jag har sett att såväl FM som FMV tillhör mina läsare men alla är självfallet välkomna att yttra sig. Föredrar ni att kontakta mig via mail så skriv till: bloggbosse@hotmail.com

Stridsflygets roll i det ovan skissade försvaret kommer alltså i nästa avsnitt.

Annonser

One Response to En försvarsmakt för en snart stundande morgondag.

  1. […] insatser kontra försvar av svenskt och omgivande länders territoriella integritet. I detta inlägg skrev jag bl a ”Att utvecklingen i Ryssland inte följt den väg vi förutsatte efter […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s