Försvarsfrågor döda eller förtigna?

Alltsedan stormaktstiden och in till nutiden dras begreppet ”rysskräck” fram i debatten om Sveriges förhållande till främmande maktsfärer. Det är knappast så att ryssar i gemen eller ens deras ledare har ett särskilt ont öga till Sverige. Det är bara så att vi sedan historiens gryning har sådant geografiskt läge – militärgeografiskt om ni så vill – att respektive länders ambitioner ibland kolliderar. Alla kollisioner kan inte lösas genom att ena parten lägger sig på rygg och blottar strupen eller genom att man finner kompromisser som båda kan godta.Diplomati, liksom politisk makt generellt, måste backas upp av att alla alternativ till överenskommelse är obehagligare än att finna en överenskommelse. ( Klippt ur ett tidigare inlägg )

När Tredje Riket 1940 anföll och praktiskt taget utan kamp ockuperade både Danmark och Norge hade deras öde lätt kunnat drabba det lika försvarslösa Sverige. Danmark och Norge besattes för att förhindra att Storbritannien därifrån skulle begränsa tysk rörelsefrihet. Sverige var inte så viktigt av detta skälet och Hitler ansåg inte ockupation nödvändig eftersom han insåg att Sverige i sin maktlöshet skulle leverera järnmalm, tillåta truppförflyttningar och transport av förnödenheter genom landet och allmänt avstå från aktioner som skulle störa de tyska planerna. Svensk diplomati hade ingen uppbackning av militära maktmedel förrän vid krigsslutet och i det påföljande kalla kriget. Mot Hitler fick vi lägga oss på rygg och blotta strupen.
Under det kalla kriget hade vi ett försvar som kunde backa upp vår utrikespolitik, vår strävan efter att vara alliansfria syftande till att vara neutrala vid en väpnad konflikt i vårt närområde. Detta försvar var inte stort nog att i längden hindra en ockupation av främmande makt men syftet var att invasionen skulle kosta så mycket att den inte var det självklara alternativet bland ett antal andra. Att vår utrikespolitik dessutom förberedde en samverkan med NATO i den händelse att vi inte lyckades stå neutrala, d v s om vi anfölls och därmed icke var neutrala. Detta var dock tvivelsutan mer känt i Sovjetunionen än det var utanför en mycket begränsad krets av svenska politiker.

Efter Sovjetunionens kollaps har vi ett starkt reducerat försvar jämfört med under kalla kriget. Ett flertal av de bloggare som skriver om säkerhetspolitik har dock pekat på, att de kriterier som svenska politiker satte upp för att börja en återtagning av svensk försvarsförmåga redan nu är uppfyllda. Rysk försvarsbudget för de närmaste tre åren innebär dessutom en ökning med 120%. Ändå hörs inget vare sig i media eller från politiker att tiden är inne för att se över Försvarsmaktens förmåga. Det försvar Riksdagen beställer idag träder i funktion tidigast om fem år men beträffande mer genomgripande förändringar snarare om femton år. Någon diskussion har inte ens startat, än mindre finns riksdagsbeslut.

Idag lutar vi oss mot solidaritetsförklaringen men framför allt mot ett nära och brett samarbete med NATO, även om vi av inrikes opinionsskäl inte formellt är medlemmar. Förenklat kan man säga att svensk utrikespolitik backas upp av NATO-samarbete. Frågan är vilken handlingsfrihet detta ger oss att som suverän stat driva vår egen utrikespolitik? Skulle vår handlingsfrihet förbättras om vi i vårt samarbete hade ett slagkraftigare eget försvar till förfogande jämsides med NATO? Säkert skulle det ge oss mer inflytande vad gäller våra utrikespolitiska frågor, såväl i EU som i NATO.  Att NATO inte avvisar oss innebär inte att de har svårigheter utan oss. Det är vi som är beroende av NATO, inte tvärt om vilket är en dålig förhandlingsposition som bäddar för mer förpliktelser än inflytande. Gången bör av detta skäl vara att Riksdagen först beslutar om hur vårt försvar bör se ut med hänsyn till vilken förmåga till militära aktioner mot Norden och Baltikum som bedöms finnas om tio – femton år.  När detta beslut tagits kan vi, om det är önskvärt, förhandla om formellt NATO-medlemskap.

De flesta som deltar i debatten om svensk säkerhetspolitik anser inte att en regelrätt invasion av svenskt territorium längre utgör det dimensionerande hotet. Ett kostsamt och personalkrävande invasionsförsvar skulle därmed inte vara nödvändigt. Att Östersjöområdet, Baltikum och Nordkalotten är områden där debattörerna ser risk för intressekonflikter och därmed militärt hot är däremot tydligt. Min blogg  https://bossekommenterar.wordpress.com/2010/02/20/flygvapnets-roll-i-var-solidaritet-med-grannlanderna/ kan fortfarande gälla som redovisning av mina idéer. I detta sammanhang är att märka att Riksdagen faktiskt väntas ta ett viktigt beslut beträffande utformningen av vårt framtida försvar. Beslut om vidareutveckling av JAS 39 Gripen sades ursprungligen skulle tas i dessa dagar men är nu skjutet på till våren.

Bortsett från att vi genom att sälja/leasa Gripen till andra länder förpliktat oss till tekniskt stöd under flygplanens livstid, vilket i sin tur kräver en levande flygindustri, så finns flera andra skäl att lägga utvecklingsbeställning på vår flygindustri. Ett skäl lyser oss i ögonen i dessa dagar när kostnaderna för Norges val av Lockheed-Martin F-35 redan kraftigt skjutit i höjden, långt innan flygplanen är klara för leverans. Norges band till NATO  avgjorde köpet redan innan den formella utvörderingen och upphandlingsprocessen var endast teater för den inhemska opinionen. De i utvärderingen angivna driftkostnaderna för konkurrenten 39 Gripen överdrevs medan de angivna driftkostnaderna för F-35 med stor sannolikhet glättats. Vi kan även konstatera att Eurofighter /Typhoon i tjänst visat sig avsevärt dyrare i driftkostnader än Gripens motsvarande siffror. Vi har fått flygplan som har rimlig anskaffningskostnad och som har låga driftkostnader. Tekniskt står det sig utmärkt bland andra, samtida stridsflygplan.

Det finns ett ytterligare skäl som sällan diskuteras, nämligen att flera studier visat att inhemsk flygplanutveckling givit oss spin-offeffekter som vida överstigit insatskapitalet. Kostnaden för utvecklingen är alltså ur ett nationalekonomiskt perspektiv väl använda pengar. Om stridsflygplan är nödvändiga om 20 år – eller ens om 10 år – finns ingen som kan annat än sia om. Man kan dock lätt konstatera att stormakterna utvecklar nya flygplan och de som har ambitioner att bli stormakter utvecklar eller försöker lära sig utveckla stridsflygplan. Sverige har förvisso inga ambitioner att bli stormakt men har genom historiens gång kommit i en position där vi har utvecklat stridsflygplan som gång på gång visar sig tillhöra toppskiktet av vad som, oftast till betydligt högre investeringar, utvecklas i andra delar av världen. Bortsett från att jag själv anser att stridsflyg kommer att vara en mycket viktig komponent även i ett framtida försvar så uppmanar jag av ovanstående skäl: besluta om utveckling av en 39 E/F! Lös beväpningsfrågan! Därefter, komplettera med de komponenter i andra stridskrafter som krävs för att agera på Nordkalotten och i Östersjöområdet!

Läs även   http://cornucopia.cornubot.se/2010/12/ryssland-dubblar-sina-marina.html#comments

och   http://wisemanswisdoms.blogspot.com/2010/12/mistralaffaren-officiell.html

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: