Gripenseminarium

Jag har nyligen i ett inlägg efterlyst att massmedia borde intressera sig mer för försvarsfrågor. Det börjar nu dra ihop sig till Folk och Försvars årliga konferens och det vore trevligt om den skulle resultera i mer än enstaka, oengagerat referat i massmedia.

Som inledning har Folk och Försvar hållit ett seminarium om Gripen och dess eventuella vidareutveckling kontra direktköp i utlandet – om stridsflyg över huvud taget skulle vara något som behövs bortom den tidpunkt då nuvarande Gripengeneration behöver ersättas. Den uppskattade bloggkollegan Chefsingenjören har refererat seminariet i ett välformulerat inlägg och som vanligt finns ett antal kommentarer till inlägget som också är tänkvärda. Även riksdagsmannen och försvarspolitiske talesmannen Allan Widman (fp) har bloggat om ärendet. Några reaktioner till CI´s blogg:

Om man inte tar beslut idag om vidareutveckling av JAS 39 men ändå håller öppet för en utveckling av NG/EF måste staten väl ändå betala för att upprätthålla en kompetent utvecklingsavdelning hos industrin såvida man inte accepterar att industrin, när beställningen väl kommer, startar upp en utvecklingsavdelning från näst intill scratch? Det låter varken billigt eller rationellt. Om staten således betalar för att det skall finnas kvar en nyutvecklingskompetens hos industrin så bör dom väl ha något att syssla med så staten får något utfört av den organisation man ändå köper?

Det vore även intressant att få veta hur mycket utvecklingen av samarbetsprojektet Typhoon/Eurofighter kostat varje deltagande land och inte minst, hur många kompromisser deltagarländerna måste göra för att jämka kraven till enighet. Som jag minns det så kom utvärderingen av våra alternativ F-16, F-18 och Gripen fram till att F-18 hade högre grad av kravuppfyllnad men Gripen hade ”tillräcklig” kravuppfyllnad vilket tillsammans med ett antal andra argument blev avgörande.  I ett samarbetsprojekt har man nog mindre grad av sådan frihet.

Alla tycks poängtera att det måste vara den militära hotbilden mot Sverige som styr beslut om flygplan. CI har visserligen citerat Håkan Juholt att det är ”Försvarsmaktens behov” som styr i första steget. Jag skulle vilja uttrycka det som ”Svenska statens behov” för hot mot rikets oberoende skall väl inte reduceras till en fråga för Försvarsmakten? Hoppas att Juholt är felciterad eller åtminstone att han inte riktigt begrundat vad han menar.
Självfallet menar även jag att det är omvärldens ambitioner, militärgeografin, omvärldens tekniska möjlighetr etc som skall styra beslut om FM utformning. Jag måste emellertid poängtera att var och en som gör anspråk på att ha en uppfattning om det militära hotet mot Sverige/Norden omkring 2020 måste ses som sittandes på Gud Fader Allsmäktigs högra sida, alternativt som pratandes i sin nattmössa. Beträffande tekniska möjligheter har vi dock lite mer kött på benen och Wiseman har därvid en god ansats angående flygstridskrafter, se avsnittet om hotsystem och stridsmiljö.
Ytterligare faktorer att beakta när hotbilden sammanställs är den oljeledning under Östersjön som spelar mycket stor roll för energiförsörjning av centrala Europa samt mycket viktig roll i Rysslands statsfinanser och därmed i deras politiska ambitioner.  Hur strategiskt viktiga Barents Hav och Nordkalotten blir om 10 – 15 år har väl ännu inte utkristalliserat sig men mycket tyder på att större intressen än idag kommer att rikta sig mot detta område. Därmed vill jag exemplifiera att det är svenska statens bekymmer, inte primärt Försvarsmaktens. Som jag sagt tidigare: Diplomati, liksom politisk makt generellt, måste backas upp av att alla alternativ till överenskommelse är obehagligare än att finna en överenskommelse. Ett lands militära försvar är främst till för att backa upp landets utrikespolitik när landets territoriella och politiska integritet hotas.

Som flera påpekar i debatten så består luftförsvar av ett antal komponenter som alla måste finnas och vara i balans. Flygplan med elektronik och avionik, utbildade och övade piloter och systemoperatörer, vapensystem mot luft- och markmål, baser med basförband, stridsledning med datakällor anpassade till hotmiljön, kommunikationssystem….  Det är lätt att inse att pengarna inte kommer att räcka till att återuppbygga vad som tillåtits försvinna av det som fanns 1990 – än mindre till att bygga 2020-talets system. Lyckligtvis behöver vi inte besluta om allt detta samtidigt och bums. Låt oss granska vad som har längst leadtime och vad som kan byggas upp på några enstaka år. Låt oss även konstatera att professor emeritus vid KTH Gunnar Eliasson i en detaljerad studie av utvecklingen av Saabs stridsflygplan JAS 39 Gripen, ”ett projekt som involverat nyskapande av avancerad teknologi med både militära och civila användningar samt utnyttjande av ett globalt nätverk av specialiserade och konkurrerande underleverantörer”,  påvisat att det är statsfinansiellt lönsamt  med högteknologisk industri. Återigen ett bevis på att det är ett mycket trångt perspektiv att betrakta utveckling av stridsflygplan som något enbart av intresse för Försvarsmakten.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: