Tillbaka och framåt!

Jag fick för mig att jag skulle summera lite av mitt bloggande. Det har pågått drygt två år och har berört ett antal ämnesområden inom svensk säkerhetspolitik, främst sådant som rör militära stridskrafter och onekligen med tyngdpunkt på flygstridskrafterna. Det blir lätt så när man tillbringat nästan 40 år av sitt yrkesliv i eller i omedelbar närhet av Flygvapnet och har suttit i katapultstol drygt 3000 timmar (eller en bra bit utöver 3000 om man på NATO-vis räknar från då man kliver i till man kliver ur). Lägg se´n till GFU-tiden i J28 Vampire som inte hade katapultstol men som ju var utvecklat att vara stridsflygplan, inte som skolflygplan……..
Här följer några exempel som jag anser lika aktuella och angelägna idag som vid den tidpunkt jag skrev dem:

Internationella insatser kontra försvar av Sveriges och omgivande länders territoriella integritet.
I detta inlägg skrev jag bl a ”Att utvecklingen i Ryssland inte följt den väg vi förutsatte efter Sovjetunionens fall har som följd att de, som har ansvaret för rikets yttre säkerhet har all anledning att se över vad som behöver åtgärdas. Vi må numera ha gått mot ett försvar med högre beredskap än vad som var fallet under förra regeringen men sett mot bakgrund av att Sverige i praktiken försvarsmässigt idag är ett vacuum såvida vi inte erhåller en krigsförklaring minst ett år i förväg så är jag fortfarande lika oroad som förr”. Vidare beskrev jag vilka prioriteringar som jag anser skall styra dimensioneringen av vårt militära försvar:

1): Agera som stöd för vår utrikespolitik främst genom att tydligt demonstrera att Sverige inte är ett militärt vacuum.
2): Med vapenmakt motverka att Sveriges territorium kränks
3): Med vapenmakt kunna på begäran av resp land agera mot kränkning av våra närmaste grannländers respektive territorier
4): Ställa förband till EU förfogande genom att anmäla dem till styrkeregistret där högre prioritet inte engagerar förbandet.
5): Ställa förband till förfogande för operationer utanför EU om högre prioritet inte engagerar förbandet.

Sveriges förbehåll för deltagande i sådana operationer skall vara att vi har rätt att med två veckors varsel ombasera förbandets personal och delar av utrustningen till hemlandet om FM ställs inför uppgifter med högre prioritet.

Hotbild
Om någon skulle göra en prognos om t ex börsutvecklingen de närmaste fem åren framåt skulle han säkert läsas med intresse men få skulle ta den på allvar. Skulle prognosen utsträcka sig till tio år skulle vederbörande anses prata i nattmössan. Lite om detta skrev jag inledningsvis i detta inlägg.

Beslut om Försvarsmaktes utveckling sägs skall tas ”på grundval av vilka förmågor och förband som erfordras”. Organisatoriska ändringar kan dock kanske vara genomförda 5 till 10 år efter riksdagsbeslut och att realisera ett beslut om mer komplicerad materiel än strumpor och kalsonger tar (minst) 10 till 20 år. När vi designar morgondagens försvar kan vi alltså rimligtvis inte bry oss om vad vi idag tror om den hotbild dessa förband skall verka i. Vi kan se tendenser i den tekniska utvecklingen i en hotbild men vi kan inte se hur stora förband eller förbandens gruppering i framtiden. Vi kan definitivt inte se vilken politisk vilja som styr vare sig vårt närområde eller världen i stort. Om man skall lära sig av historien (och det skall man) så är det just att ingen prickar rätt med prognoser. Slutsatsen är att Sverige måste ha en grundläggande förmåga att försvara landets integritet oavsett vad vi idag gissar om framtiden. Ett av underlagen vid beslut om försvarsmateriel som kan förbandsättas först om tiotalet år skall givetvis vara FM prognos om behovet men måste till stor del tas på andra grunder än det behov som försvaret ser idag.

Slopandet av värnplikten.
Min grundinställning är att värnpliktstjänst är en form av statlig beskattning som tas ut i natura, d v s i samma typ av arbetsplikt som forna dagars torpare/arrendatorer hade gentemot godsägaren. Den går kanske att fördra om den drabbar alla lika. Drabbar den däremot endast ett fåtal, d v s på sätt som skedde efter den kraftiga minskningen av Försvaret som skedde efter kalla krigets slut, så är det svårt att rättfärdiga skatteuttaget därför att det blir näst intill slumpartat. Ett yrkesförsvar är från den synpunkten rättvisare men anställningsvillkoren måste givetvis vara konkurrenskraftiga mot övriga yrken. Om lönen inte förmår konkurrera måste något annat erbjudas som lockar till anställning. Ett förslag till lockelse som Försvaret borde kunna ställa upp på framförde jag här .
Utan att ha annat att locka med än som alternativ till långvarig arbetslöshet kommer Försvaret att hamna än mer utanför samhället än någonsin. Att slopa värnplikten var fel om inte något bättre ersätter den. Inget tyder för närvarande på att reformen var bra.

Anledningen att jag gjort denna tvåårs tillbakablick är att jag läst Chefsingenjörens referat av Wilhelm Agrells anförande vid Sälenkonferensen. Jag har alltid tyckt att Agrell var en klok, om än lite besvärlig analytiker och jag önskar att jag hade hans intellektuella skärpa och akademiska tyngd.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: