Varför dog 600 FV-piloter under Kalla Kriget?

En god vän gjorde mig nyss uppmärksam på radioprogrammet (P1) Vetenskapsradion Historia som den 14 mars behandlade det tragiska att mer än 600 svenska stridspiloter omkom i haverier under Kalla Kriget, läs och lyssna på http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=406&grupp=4256&artikel=5470111.
Forskaren Mikael Nilsson försöker i programmet förklara hur så kunde ske utan att politiker och massmedia reagerade med samma intensitet som redan enstaka haverier idag ger upphov till. Dels tycker jag att han inte fångat upp hela bakgrunden, dels tycker jag inte att han visar övertygande fakta bakom några av slutsatserna han för fram även om det inte betyder att han är helt ute och cyklar.

Jag har tidigare i https://bossekommenterar.wordpress.com/2009/10/07/svensk-nutidshistoria/ skrivit lite om Flygvapnet under Andra Världskriget och under Kalla Kriget och för de läsare som inte är gamla nog att redan kunna huvuddragen kan jag rekommendera läsning. I dag kan jag då nöja mig med en summarisk bakgrundsteckning.

– Efter att Riksdagen väckts av krigsmullret som förebådade andra världskriget började dels en svensk flygindustri att byggas upp, dels det rudimentära flygvapnet att kraftigt förstärkas. Under pågående krig var vår största svårighet att köpa in erfordeliga flygplan och vi fick oftast nöja oss med typer som andra nationer av goda skäl ratade. Svensk flygindustri var alltså ett resultat av Riksdagens agerande att skapa den nödvändiga inhemska resursen men där man (lyckligtvis) avstod från att göra denna industri statlig. Man kan misstänka att denna symbios skulle kunna medföra att Svenska staten försöker hålla den inhemska industrin under armarna. Att anta att industrin därmed tillät sig konstruera bristfälliga flygplan jämfört med motsvarande, utländska konstruktioner faller på objektiva tekniska jämförelser. Mikael Nilssons tes om att de 600 omkomna vore ett resultat av Sveriges preferens för egenutveckling av stridsflygplan håller inte.

– Mot slutet av 50-talet blev det uppenbart att Flygvapnet led av häftig växtvärk. Att vi havererade bort i storleksordning en division per år berodde inte så mycket på flygmaterielen som på avsaknad av kvalificerad ledningspersonal – inte minst för ledning av våra stridsflygdivisioner. De officerare som lett de krigstida divisionerna skulle nu inte bara leda Flygvapnet in i jetåldern. De ställdes även inför utmaningen att få en helt ny personalkategori att utbilda – de korttidsanställda fältflygarna. En personalkategori som anställts för att flyga stridsflygplan, inte primärt för att göra karriär som officer även om denna möjligeten stod till buds och ofta resulterade i utmärkta officerare. Att stridsflygdivisionerna bemannades med machos står jag helt främmande för och jag har hela min aktiva pilottid försökt att finna faktorer som är gemensamma för stridsflygare. Visst fann jag machos och jag kunde f ö ofta konstatera att de inte var något att sträva efter. Om machos hade varit vanliga bland piloterna så hade jag kunnat tro på tesen att detta var en vanlig orsak till haveri. Nu hävdar jag bestämt att divisionerna med ett, möjligen två undantag bemannades med avslappade, jovialiska män med god kunskap om var deras egna och flygplanets prestandagränser låg och som aldrig skulle rubriceras som macho. Karaktärerna i Top Gun var svåra att känna igen från min egen omgivning men filmen var underhållande.

– Även bemanningen av de nya stridsledningscentralerna var bristfällig redan när de togs i bruk. I slutet av 60-talet tvingades Flygvapnet vakantsätta divisioner p g a personalbrist. Fältflygarna liksom många officerare med lite ruter i gick ofta till det expanderande civilflyget där de fick marknadsmässigt betalt. Flygvapnet utbildade ihjäl sig men det räckte ändå inte.

– Min tes är att det politiska uppvaknandet att ett starkt flygvapen är nödvändigt för den svenska säkerhetspolitiken resulterade i en för svår uppgift för de utbildningsresurser Flygvapnet hade såväl i början av VK2 som i början av Kalla Kriget. På -70talet kom utbildningsresurserna, bl a med nyskapade flygsäkerhetsspecialister, ikapp politiska ambitioner. Stridsflygdivisionerna lyckades hela tiden hålla hög standard tack vare de ensklida piloternas ambitioner i kombination med några bra divisionsledningar och Svenska Flygvapnet var inte bara förhållandevis stort, utan även pilotkåren ansågs hålla förhållandevis hög standard.

Var dessa 600 döda Sveriges offer i det Kalla Kriget ett problem eller en tillgång för den svenska säkerhetspolitiken? Jag är helt övertygad om att Flygvapnet var en starkt stabiliserande faktor i Östersjöområdet. Jag tror inte att politikerna förstått att så många skulle dö därför att vi måste bygga upp en av båda stormakterna trovärdig komponent för att backa upp vår säkerhetspolitik. Jag hoppas att alla lärt sig att man inte kan ena dagen reducera något så komplicerat som ett flygvapen för att nästa dag ”återta” resurser utan ett antal års ansträngningar.

Annonser

2 Responses to Varför dog 600 FV-piloter under Kalla Kriget?

  1. Peter Backlund skriver:

    Intressant att lyssna på programmet samt läsa kommentarerna och denna blogg!

    Jag är själv ende sonen till en ung fänrik i FV som omkom vid en kollision med sin rotetvåa under luftstridsövning mellan J26:or (Mustang) i trakten av Indalsälven i Jämtland. Händelsen inträffade 4 månader innan jag föddes varför jag framlevt mitt liv som faderlös. Jag valde själv den militära banan och blev så småningom helikopterpilot. Jag var förbandschef och Arméflyginspektör när Försvarsmaktens stora omstrukturering inleddes på allvar i slutet av 90-talet. Konsekvenserna blev förödande för den militära helikopterverksamheten och parallellerna med flygvapnets utveckling efter VK II är slående. I stort sett samtidigt skulle ett genomgripande antal förändringar göras:
    – slå ihop samtliga helikopterförband ur tre olika försvarsgrenar till en enda fristående Helikopterflottilj (utan försvarsgrenstillhörighet)
    – avveckla äldre helikoptersystem,
    – införa två nya helikoptersystem (varav ett samnordiskt),
    – avveckla och/eller flytta förband,
    – vara pilotorganisation för utvecklingen av ett nytt regelverk för militär flygning och flygmaterielunderhåll,
    – bedriva ”normal” utbildnings- och övningsverksamhet samt upprätthålla incident- och flygräddningsberedskap.
    Nu följde ett decennium av incidenter och haverier med dödlig utgång vars frekvens inte skådats sedan slutet av 50-talet när försvaret anskaffade egna helikoptrar. De bakomliggande orsakerna är uppenbara:
    – Alltför höga ambitioner hos försvarspolitiker och försvarsledning parat med otillräckliga kunskaper och insikter om verksamhetens krav och förutsättningar (styrks av haveri- m. fl. utredningar).
    – Nästan ingen stabspersonal med helikopterkompetens på central nivå.
    – Avsaknad av ledningspersonal på förbandsnivå med erforderlig kompetens och erfarenhet av att leda alla de olika uppgifterna man blev ålagda.(PV-helikoptersystemet hade genererat många individer men med ännu otillräcklig erfarenhet).
    – Stark konkurrensmentalitet mellan personal från de olika försvarsgrenarna.
    – Bitterhet hos personal som ”drabbats” av i deras ögon svårbegripliga förändringar (inte minst organisatoriskt) med många avhopp till det civila som följd.

    Helikopterflottiljens personal saknade inledningsvis även erforderlig flygtid varför flygtrim inte kunde upprätthållas på en acceptabel nivå. Avvecklingen av äldre helikoptersystem följde nämligen tidsplanerna men införandet av de nya systemen blev dramatiskt försenade. Så gick det som det gick…

    För den som eventuellt ifrågasätter flygsäkerhetsmedvetandet hos de militära helikopterförbanden måste jag påpeka att dom omfattades av samma regelverk som FV, uttagningsprocedurerna för piloter var desamma och utbildningen i allt väsentligt likartad. Väsentligare delar såsom gruppchefs- och divisionschefskurserna var gemensamma.

    Jag hoppas innerligt att vi skall slippa uppleva en liknande situation igen om eller när våra försvarspolitiker kommer på att vi snabbt behöver upprusta.

  2. Per-Eric Sandelin skriver:

    Mycket bra skrivet Peter från en som var med och upplevde denna omorganisation. Idag 18/11 -14 är det elva år sedan jag miste flera kamrater vid Rörö.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: