Ugh! Jag har talat.

07 februari 2012

 Som tonåring läste jag naturligtvis Karl Mays böcker om Old Shatterhand och apachehövdingen Winnetou. Kanske var det 60-åriga minnen av denna läsning som inspirerade mig till rubriken?

Jag skrev mitt första blogginlägg i december 2008 som reaktion på en artikel i SvD skriven av Allan Widman. Det visade sig att jag delvis missförstått Widman som relaterade till ”exportversionen av JAS 39” men menade 39 C/D till Svenska Flygvapnet. Det rörde till argumentationen.

Internet doesn´t make you stupid but it makes your stupidity apparent. Då och då har det hänt att jag rört till det men jag kan inte direkt peka på något jag skrivit som jag vill ta tillbaka. Självfallet har jag förmedlat åsikter grundade på att jag inte haft hela bilden. Så är det ju alltid utom möjligen när Gud Fader skrev Bibeln. Jag har i alla fall förmedlat de åsikter och tankar som jag hade vid författandet och som jag i allt väsentligt har även idag.

Ett hjärtebarn som jag skrivit om vid flera tillfällen är Bombkapsel 90. Att den är ett hjärtebarn beror på att jag innan jag pensionerades fick en mycket god insyn i dess bakgrund och tillkomst och att jag alltid tyckt att trots att den tekniska uppbyggnaden inte är märkvärdig så har resultatet blivit ett för FM värdefullt vapen. Att det inte lämpar sig för insatser i Långtbortistan står mig fullkomligt klart och jag var nöjd med att minst två försvarsministrar deklarerade att BK90 aldrig skulle komma till användning under utlandsmissioner. Eftersom vår regering ansåg att insatser i utlandet var det enda FM skulle dimensioneras mot var det bara att sucka och skaka på huvudet. När försvar av egna territoriet åter började diskuteras hade våra möjligheter att få en vettig skrivning i Oslokonventionen tydligen redan försuttits. Svenska Freds m fl hade redan vunnit massmedia och ett antal riksdagsmän. Min blogg tjänade bara till att jag fick skriva av mig.

Hur skall jag kunna veta vad jag tycker om jag inte först får läsa vad jag skrivit? 🙂

Ett stärkande av det nationella försvaret har hela tiden varit en ledtråd för mina bloggteman och speciellt på senare tid har jag pekat på att Flygvapnet – jag kallar det fortfarande så och allt fler börjar använda det gamla men inkorrekta begreppet – har en nyckelroll för att våra övrigs stridskrafter skall ha chans att nå sina operationsmål. Försvarsgrensstrider förefaller mot den bakgrunden lite märkliga. På generalsnivå borde alla i en idealisk värld arbeta för FM framgång, inte för den egna firman. I en idealisk värld alltså.

Sedan december 2008 har jag skrivit 28 inlägg (detta är nr 29) och wordpress har registrerat 8000 (sånär som på ett par tiotal) läsare ungefär samtidigt som detta publiceras. Som kanske någon märkt har jag även ibland på andra försvarsbloggar kommenterat något jag tyckt vara intressant .

Åtta tusen! Något som jag har svårt att fatta – Mamma är sedan länge död och begrep sig f ö inte på hur man åstadkommer ett klick på sonens bloggsida!

Med den fras som indianerna påstås ha använt för att markera avslutningen på ett inlägg i palavrer markerar jag att jag har sagt vad jag för närvarande har att säga. Bossekommenterar upphör inte förrän läsare sluter ticka in men bloggen får inga nya inlägg. Vad jag tror idag. En och annan kommentar till andra bloggar kan jag nog inte avhålla mig.

Om vignettbilden:
Farbrorn på bilden var en looser som hette Sitting Bull. Han fick för sig att han skulle hejda utvecklingen som hotade att utplåna hans nation. Det var Förenta Staternas regering som med falska löften, svikna överenskommelser, militära raider och regelrätt militär invasion sakta tog över landet som i århundraden tillhört Sitting Bulls folk.
På vägen mellan att ha varit ledare för en nation till att bli åskådningsobjekt på cirkus lyckades Sitting Bull, med hjälp av angränsande indiannationer, grundligt klå upp General Custer vid Little Bighorn. Bara så ni vet.


Flygvapen – kostar bara en massa pengar?

27 november 2011

Den som klickat på min Gravatar till höger kan läsa att jag försöker vända mig till dem som hittills inte är så djupt engagerade i försvarsfrågor.
Tillägg: HTMLkod till länkarna är nu 29 nov korrigerade

1: Varför detta blogginlägg?

Det finns flera för vårt framtida försvar avgörande frågor som nu ligger nära och där försvarsbloggarna , och i någon mån massmedia, ökat intensiteten kring dessa frågor. Jag tänker främst på frågan om hur ÖB och respektive försvarsgren skall bygga upp den av riksdagen beslutade Försvarsmaktsorganisation 14, benämnd så eftersom det förutsattes att den skulle vara intagen 2014.
Den andra frågan, av bloggkollegan Wiseman benämnd ödesbeslut, är att Riksdagen förväntas snart ta beslut om vilken väg Sverige i framtiden ska gå avseende sitt luftförsvar och stridsflyg. Detta beslut, med efterverkningar för de närmaste 30 åren om inte till och med 50 åren,  kommer inte att föregås av någon kvalificerad utredning. Jag har av ett flertal kommentarer till dessa bloggar funnit att en del kommentatörer är dåligt insatta i frågan. Eftersom dom uppenbarligen är intresserade nog för att följa debatterna tänker jag i det följande försöka skriva en ”Flygstridskrafter for Dummies”.

2: Vad är och vad kan Flygvapnet efter Kalla Krigets slut?

Flygvapnet är sedan 1998 en integrerad del av Försvarsmakten. Liksom övriga Försvarsmakten är det ett av de verktyg som svensk utrikespolitik förfogar över för att bevara landets integritet.
Flygvapnet kan genomföra insatser själva eller tillsammans med andra länders flygförband, primärt i Sverige och närområdet, men även utanför närområdet och i annat syfte än att försvara Sveriges integritet, allt enligt Riksdagens instruktioner. För att kunna genomföra insatser tillsammans med andra länder och/eller under andra länders ledning övas sådana insatser regelbundet. Då NATO f n är den enda instans som har förmåga och kapacitet till flygstridsledning utanför det område där Flygvapnets egen organisation kan leda stridsuppdrag är det NATOs procedurer och taktik som präglar sådana övningar.

3: Vad karaktäriserar Flygvapnet?

Flygvapnet är jämfört med Marinen och Armén en ung försvarsgren och därmed inte så tungt belastad av gamla traditioner eller av ”så har vi aldrig gjort förr”-mentalitet. Den snabba expansion som skedde under 2 VK och fram till en bit in på -60talet skapade befälsbrist vilket framtvingade en för tiden hög grad av delegering som visade sig lyckosam. Detta bäddade för den uppdragstaktik som föll sig naturlig när t ex två flygplan (rote) åstadkom betydligt bättre resultat än vad en grupp (fyra flygplan) under ledning av en gruppchef i tidigare generations flygplan kunde åstadkomma. Den snabba tekniska utveckling som präglade stridsflyget passade Flygvapnets organisation. Även den snabba tekniska utvecklingen inom teleteknik och kommunikation låg inom det gripbara för dem som dagligen jobbade med avancerade flygplan och redan för J35 B, den andra Drakenvarianten, hade ett system för röstlösa och krypterade styrorder mot det mål som jakten leddes in mot. Till JA37 och JAS39 A/B hade detta kommunikationssystem utvecklats till något som i många avseenden var överlägset det som NATO idag använder.
Samtidigt kan man konstatera att flygoperationer – särskilt med mångs förband inblandade – är så komplexa att samordning måste ske på central nivå. Flygvapnets ledningssätt kom därför att präglas av central ledning/samordning men med uppdragstaktik för förbanden, vilket i hög grad lämnar åt föraren/rotechefen att avgöra hur uppdraget skall lösa när han själv fått överblick över läget i stridszonen. Detta skapade en pilotkår som omvittnat var bland de skickligaste i Västvärlden.
Det tycks vara vanligt att gemene man inte är införstådd med vad som skapar ett lyckat flygföretag – stridsflygaren och hans flygplan står oftast i förgrunden. Sanningen är dock att det är en lång kedja av verksamheter som alla måste lyckas innan föraren kommit i läge att avfyra sina vapen och därmed fullgöra vad uppdraget gick ut på. Jag har här inte utrymme att ta upp allt men vill peka på en av de viktiga länkarna i kedjan, nämligen förmåga att kommunicera krypterat mellan stridsledningscentraler och flygplan och mellan flygplanen i ett förband, eller mellan förband. Där har majoren Peter Neppelberg via gästinlägg hos Wiseman i fyra delar redogjort för läget.
Läs avsnitt 3 och avsnitt 4

4: Vad kan vi förvänta oss av Flygvapnet?

Sedan 2.VK har Flygvapnets huvuduppgift varit att skydda Armé- och Marinstridskrafternas mobilisering och förflyttning mot det troliga invasionsområdet. Därefter låg det på Flygvapnet att även i mesta möjliga mån reducera angriparen under överskeppning eller gränsövergång. Ett lyckat skydd av de egna flygbaserna var naturligtvis en förutsättning för att Flygvapnet skulle lyckas påverka krigsförloppet.
Efter Warszawapaktens fall är hotbilden ändrad.De senare årens militära konflikter pekar även på att krigsförloppen snabbats upp medan inblandade förband kraftigt reducerats i antal. Angriparen strävar efter att upprätta luftherravälde/No Fly Zone från dag ett. Trots att Flygvapnets uppgift fortfarande kan sägas att vara att skydda våra övriga militära förband mot bekämpning anser jag att vi kan formulera Flygvapnets främsta uppgift lite skarpare vad gäller dagens hotbild: Att själva eller tillsammans med andra länders flygförband förhindra att en angripare etablerar luftherravälde över Sverige, vare sig med långräckviddiga luftvärnsrobotsystem eller med Air Superiority Fighters eller med kobination av sådana system.
Denna skärpning av uppgiftsformuleringen har sin bakgrund i att ingen av Arméns brigader, ingen av Flottans ytstridsenheter och – observera – inget flygförband kommer at ha rimlig chans att nå sina operationsmål under trycket av angriparens luftherravälde! Vad jag påstår är alltså att om inte Flygvapnet får erfordeliga resurser så har vi satt även våra andra stridskrafter i ett uselt läge. Det faller av sig själv att något eldunderstöd i form av CAS (close air support) inte kan ges där angriparen har luftherravälde.

Behöver Sverige modernisera stridsflyget om 10 år? Jag skrev följande som reaktion på en artikel i Ny Teknik. Den får duga som introduktion till problematiken.

5: Post scriptum:

Jag är glad om Du käre läsare nu känner dig lite bättre rustad att bedöma vad som skrivs i media och vad som yttras av diverse politiker. Törs jag hoppas på att du engagerar dig i debatten?


Felbeslutat i gammal god demokratisk ordning

01 november 2011

Innan Riksdagen tog beslut om Försvarsmaktsorganisation 14 hade flera års arbete lagts ned för att ta fram underlag för beslutet.Representanteter för Riksdagens partier hade, var och en i samklang med sitt partis ideologi men även nöjaktigt jämkat till en gemensam uppfattning föreslagit den organisation om vilken Försvarsministern uttalat: ”Regeringen och riksdagen har beslutat om den största förnyelsen av försvaret på flera decennier. Resultatet är ett användbart försvar där Sveriges försvarsförmåga avsevärt ökar.”

Mot bakgrund av vad Försvarsministern hade att starta med så anser jag att han har visst fog för sitt självberöm. Men detta försvar som Tolgfors talar om är även den organisation som ÖB menar när han nyss sade ”Låt mig till en början fokusera på de förändrade säkerhetspolitiska och försvarspolitiska förutsättningar som är dimensionerande faktorer för det nya försvar som vi är i full färd att bygga upp. Den organisation som vi nu skapar, Försvarsmaktsorganisation 14, kommer att vara färdigbyggd 2019, dvs bemannad, materielsatt och övad.”
ÖB har utgått från det uppdrag Riksdagen gett honom och de ekonomiska ramar han har att följa. Han har nu föredömligt mumlat ur skägget angående vad han kan åstadkomma och jag misstänker att han då, förutom medelstillskott efter 2014, även förutsätter en del trollande med knäna. Det är dock inte hans uppgift att peka på snedheter i den organisation han är beordrad att sätta upp. Riksdagen styr Försvarsmaktens verksamhet och riksdagsbeslut styr Regeringens och därmed Försvarsministerns arbete.

Därvid utesluter jag inte att Riksdagens motiv till sakernas önskade status 2014 kan ha känts relevanta när beslutunderlaget togs fram, förhoppningsvis även när beslutet togs om Försvarsmaktsorganisation 2014. Jag konstaterar dock tyvärr att beslutet redan före 2012 visat sig innehålla allvarliga felprioriteringar, så allvarliga att man snarast bör tänka igenom vilka förutsättningar som finns för att FMO14 överhuvud taget skall ha realistiska möjligheter att påverka ett stridsförlopp.Vare sig 2014 eller 2019.

Jag vill gärna peka på att jag inte ser anledning att klandra Riksdagen. Att fördela resurserna till snabbt insattbara och förhållandevis lättrörliga förband anser jag vara rätt tänkt. Kanske är jag lite orättvis men jag tror inte att Regeringen initierar mobilisering långt innan de första krigshandlingarna står för dörren och då får det inte ta många dagar att få förbanden i funktion. Vad jag anklagar riksdagen för är att dess beslutsprocess tillhör en sedan länge gången tid. Att tiderna förändras är en sliten klyscha men det är lätt att se att förändringstakten på nittiotalet var en bris jämfört med förändringstakten nu på 2010-talet.
Jag kan inte klandra Riksdagen för att de inte insett saker som jag själv inte förrän nyligen insett. Insikten om att all verksamhet med Försvarsmaktsorganisation kommer att lamslås den dagen vår angripare upprättat en No Fly Zone över Sverige. Ett sådant upprättande kommer inte att kunna försenas med hjälp av att bekämpa deras flyg i luften. Vi har moderna luftmålrobotar till våra fyra divisioner JAS39 men de är till föga hjälp för att väsentligt fördröja att en angripare får luftherravälde.

Inte heller kommer attackbeväpningen, inriktad på att lämna Close Air Support under eget luftherravlde, att komma till användning. Att sådan markmålsbeväpning innebär en felinvestering i ett försvar av vårt närområde har emellertid stått klart för mig länge och det vore intressant om någon kunde visa att jag har fel.

Nå Bosse, kom nu äntligen till skott; vad vill du?

När det gäller frågor om Försvarets utformning och inriktning anser jag att Regering och Riksdag snarast måste ersätta dagens alltför långsamma beslutsprocedur med något som inte måste mala på i evigheter i en värld som i accelererande takt kräver analyser, omprioriteringar och nya beslut.

Därutöver måste naturligtvis Riksdagen ta långsiktiga, strategiska beslut som kan beröra Försvarsmakten men som främst är av nationell omfattning. Liksom frågan om partikelacceleratorn ESS inte enbart angår Lunds Universitet så berör beslut om vidareutveckling av JAS39 inte enbart Försvarsmakten. Den som tror, att denna fråga kan reduceras till en fråga om Försvarsmaktens behov har antingen inte tänkt igenom frågan eller så slår han medvetet blå dunster i öronen på sina väljare.

Sug inte flera år på denna bittra kalk. Visa politisk handlingskraft!


Står sig gen Bengt Nordenskiölds strategi idag?

04 juli 2011

Vi kan aldrig få tillbaka det försvar vi hade under stora delar av kalla kriget och jag tror inte att det behövs heller. Skall vi ha något skall det dock ha rimlig förmåga att hålla ett krig borta från vårt intresseområde. Ett lands militära försvar är främst till för att backa upp utrikespolitiken när landets territoriella och politiska integritet hotas. Jag tror varken manöverbrigader eller upprustat hemvärn med nymodig benämning håller ett krig borta från oss (ledsen, kamrater, ni är all heder värda men det räcker inte).

Det som krävs är en effektiv underrättelsetjänst där den militära delen bl a bör ha ubåtar. Dessutom krävs styrkor som från första konfliktdagen kan ge oss (temporärt) luftherravälde. Genom att sätta oss i en situation med allt stridsflyg baserat endast på två baser har vi försatt oss i en situation där våra divisioner är mycket sårbara mot flyganfall och luftlandsättningar.  Att få luftherravälde innan våra solidariska bröder i andra länder kommit till vår hjälp verkar vara en svår uppgift. Att solidaritetsförklaringen medför att grannländer avdelar förband till vår hjälp tror jag dock inte sker vare sig på första eller andra eller ens tredje konfliktdagen. Luftherravälde är därför något vi måste upprätta innan våra divisioner står utan baser och måste därför eftersträvas från dag ett och framåt. Inom parentes bör man f ö fundera på hur villigt Tyskland kan vara att undsätta oss om Ryssland använder hot att strypa gastillförseln genom Östersjön? I alla fall inte mer villigt än de var innan de beslutade att stänga alla kärnkraftverk.

Ubåtar och andra marinstridskrafter kan inte skapa luftherravälde, självfallet inte heller armén.

När vår försvarsminister argumenterat för ”skapandet av ett försvar som i jämförelse med tidigare år är mer användbart, tillgängligt och flexibelt” exemplifierade han på följande sätt: ”Kriget i Georgien utspelade sig på fem dagar och avgjordes på två. Det var färre än 20.000 ryska soldater i Georgien, men de kom dit mycket snabbt. Georgien saknade luftherravälde, vilket beseglade konfliktens utgång. Kriget i Georgien innebar inte i sig en upptrappning av den militära hotbilden mot Sverige i det korta perspektivet, men väl ett tydliggörande av hur den nya tidens hot ser ut (min kursivering). Det understryker varför försvaret behöver en ny inriktning mot ökad tillgänglighet och ökad användbarhet”.

Ett krig där ena sidan har totalt luftherravälde blir som kriget i Afghanstan. Talibanerna kanske vinner i slutänden därför att de har obegränsad tillgång till tid medan västländer måste ta kostnader i pengar och människoliv i beaktande. Jag tror dock inte på talibantaktik för västländer och Sverige skulle definitivt inte klara talibantaktik.

När en internationell koalition beslutade sig för intervention i Libyens inbördeskrig var deras första steg att upprätta en flygfri zon över Libyen, m a o att upprätta luftherravälde. Det var inget slumpval.

Jag anser vi måste skaffa oss luftherravälde/temporärt luftherravälde från dag ett i en väpnad konflikt. Vårt verktyg måste vara våra fyra stridsflygdivisioner, trots att dessa fyra skall klara av såväl försvar mot luftlandsättningar, mot bomb- och attackflyg, underrättelseinhämtning (jfr FL01/FL02 i Libyen), understöd av våra markstridskrafter och anfall mot fartyg. Alla dessa uppdrag förutsätter dock att vi inte förlorat våra stridsflygplan i ett krigsinledande anfall mot våra två flygbaser. Det förutsätter även att de inte skjuts ned i dueller med Air Superiority Fighters, ett inslag i hotbilden som tillsamman med flygburen stridsledning i stora delar växt upp sedan Kalla kriget.

Har vi nu konstaterat ett trängande behov och vilka förband som skall åstadkomma resultatet så är nästa steg att granska med vilken utrustning det skall åstadkommas. Sedan Generalen Bengt Nordenskiölds dagar (chef för FV från 1942) har Flygvapnets förebild varit RAF i Battle of Britain, dock under de senaste årens närmande till NATO med ett ökat inslag av direktunderstöd av arméförband ”CAS, close air support. Tills nyligen ansågs detta  i svensk doktrin som ineffektiv användning av tungt attackflyg.

Som jag konstaterat i föregående inlägg upprättade Koalisionen totalt luftherravälde under de första två dagarna av Libyenoperationen. Jag citerar inlägget: ”Man kan konstatera att de flesta libyiska flygaktiviteter upphörde redan i och med koalisionens anfall med markmålsvapen de första dagarna, huvudsakligen med cruise missiles och långräckviddiga attackrobotar, riktade mot libyska flygbaser, ledningscentraler och flygplan på marken. I klartext var det alltså med anfall mot markmål som en No Fly Zone snabbt kunde upprättas. Vi vet inget om skador på tredjepart (collateral damage på nusvenska) i samband med dessa anfall men de skedde huvudsakligen med vapen med stora stridsdelar. Det är inte helt bekräftat men några luftstrider flygplan mot flygplan tycks inte ha ägt rum”.

Långräckviddig sjömålsrobot har hört till attackflygets främsta vapenalternativ sedan A32 Lansens dagar. Den senaste varianten var Robot 15(F) som även beväpnade vissa marinfartyg (15 M) och rörliga kustartilleriförband (15 KA). Den beväpningen gav oss stor slagkraft mot sjömål och var ett mycket effektivt inslag i vårt dåvarande försvar mot invasion över hav.

Långräckviddiga flygburna attackrobotar hörde till den materiel som var föremål för studier under de senare åren av det kalla kriget men som ströks i samband med omdimensionering av Försvarsmakten. Mig veterligt finns inga planer idag på att skaffa sådan beväpning, som möjliggjorde Alliansens snabba upprättande av No Fly Zone.

Enligt mitt sätt att se så bör vi överge Bengt Nordenskiölds strategi. Nya tider, nya hot och nya tankar om konsekvenserna av de nya hoten. En av konsekvenserna har just demonstrerats i Libyen. Se den ur båda sidors perspektiv.


Sverige och Operation Unified Protector

26 april 2011

Med reservation för att allmänheten (dit sedan länge även jag hör) säkerligen inte fått hela bilden redovisad och att jag kanske missförstått eller sumpat delar av publicerad information har jag kommit till följande reflektioner.

Säkerligen lär sig Flygvapnet mycket av de erfarenheter som FL01 får under insatsen även om uppdragen med 8 nedflugna JAS39 begränsas till ” ett till två uppdrag per dag, men vid behov mer än så” http://www.forsvarsmakten.se/sv/Internationella-insatser/Libyen-UP/Nyheter-fran-Libyen/Bidrar-i-operationen/.

Vad jag är mer tveksam till är om våra politiker vill lära sig något av vunna erfarenheter.

1): Man kan konstatera att de flesta libyiska flygaktiviteter upphörde redan i och med koalisionens anfall med markmålsvapen de första dagarna, huvudsakligen med cruise missiles och långräckviddiga attackrobotar, riktade mot libyska flygbaser, ledningscentraler och flygplan på marken. I klartext var det alltså med anfall mot markmål som en No Fly Zone snabbt kunde upprättas. Vi vet inget om skador på tredjepart (collateral damage på nusvenska) i samband med dessa anfall men de skedde huvudsakligen med vapen med stora stridsdelar. Det är inte helt bekräftat men några luftstrider flygplan mot flygplan tycks inte ha ägt rum.
I en konflikt i Sveriges närområde kommer det att vara angeläget att tidigt bestrida en angripare (totalt) luftherravälde – Med vilka vapen – ur vår arsenal eller planerade för anskaffning, kommer Sverige att kunna åstadkomma (temporärt) luftherravälde?

2): Givet våra restriktioner i Libyen är spaningsuppdrag den av våra förmågor som bäst bidrar till NATO´s insatser – vilket inte förvånar för alla talar ju om vikten av informationsövertag.  Av huvudsakligen politiska skäl är S i JAS fortfarande en bra bit från måluppfyllnad.

3): Med tillgång till ett 60-tal stridsflygplan vädjar NATO ändå om ytterligare attackkapacitet.

4). Enligt SVT Rapport fanns Libyiskt stridsflyg baserat på 7 baser. Dessa förefaller nu ha slagits ut genom första dagarna av koalisionens attacker.

I Sverige har vi drastiskt reducerat vår kapacitet att betjäna stridsflyg till två baser.

5): Med bäring på vår doktrin att vid behov solidariskt stötta grannländer med militära styrkor och att förvänta oss att få motsvarande hjälp om vi så behöver, så bör man dra erfarenheter av den tid det tagit att fatta beslut i de länder som nu är engagerade i Operation Unified Protector. I brist på konkreta avtal med andra länder bör erfarenheterna ligga till grund för dimensionering och beredskapstider för Sveriges flygstridskrafter – i synnerhet beträffande den viktiga förmågan att tidigt bestrida en angripares (totala) luftherravälde.

6): Jag måste även peka på en erfarenhet från Libyen som vi inte bör dra för stora växlar på. Att se marken med ögon och andra sensorer från 5000m flyghöjd förutsätter libyskt väder och är sällan tillämpligt i Sverige.

P.S. Om någon skulle få för sig att jag likställer Sverige med Libyen så har denne någon läst som Fan läser Bibeln. Jag drar slutsatser kring allmäna luftoperativa spörsmål.


Varför utveckla ”New Generation” JAS 39?

16 februari 2011

Eftersom tidningen Ny Teknik inte direkt vänder sig vare sig till försvarsintresserade eller till medelsvensson så vill jag gärna tipsa om en debattartikel i dagens (16 feb) nummer av sagda tidning. F ö kan man konstatera att Ny Teknik generellt håller hög kvalitet så se gärna mitt lästips som omfattande varje nummer som ges ut.

Nu gäller det emellertid nr 7, där Johan Tunberger konstaterar att JAS har urholkat flygvapnets operativa förmåga på ett anmärkningsvärt sätt. Stridsledningssystemet är i gungning, vapen saknas i stor utsträckning, det unika svenska bassystemet är skrotat och flygförarna får för lite flygtid. Vidare skriver han att Det svenska militärindustriella komplexet är i full färd med att bädda för beslut att starta utvecklingen av en Super-Jas, (Gripen NG). En tänkbar affär med Brasilien är nyckelkomponent i detta spel.
Efter att ha konstaterat att Vi står inför ett moment 22. Om utveckling köps till priset av ett krympande och obalanserat flygvapen och i förlängningen totalt försvarshaveri hamnar man med skägget i brevlådan, kommer Tunberger fram till att det finns fyra*) alternativ:

1: Skjut till mer pengar och erkänn att en utvecklande flygindustri lika mycket handlar om teknikpolitik som om försvar.

2: Lägg i realiteten ned försvaret och låt den pågående pyspunkan övergå i en implosion genom att fortsätta på det försvarsindustriella spåret.

3: Ta skeden i vacker hand och köp så småningom utifrån. F-18 och JSF är tänkbara alternativ.

Tunberg deklarerar att hans egen uppfattning är att utveckling av Super-Jas bör avbrytas och försvaret skall låtas komma i första rummet. Det innebär ingen nedläggning av flygindustrin. För att hålla liv i flygvapnets nuvarande Jas C/D kommer det att krävas kontinuerligt stöd under många år. Men det skulle innebära en avsevärd ambitionssänkning.

Jag skulle kanke kunna enas med Tunberg men först efter att minst två viktiga parametrar blivit bättre belysta och därvid befunna irrelevanta eller omöjliga att väga in.
Parameter ett är den enklaste att belysa, nämligen kostnaderna för att köpa ”över hyllan”, d v s F-35 JFS eller F-18 E/F. Det står redan nu klart att JSF inte bara försenas utan även drabbats av en kraftig kostnadsökning. Efter president Obamas nyligen presenterade budget med kraftiga nedskärningar bl a i försvarsanslagen torde inte JSF-programmet förbilligas jämfört med dagens redan mycket höga kostnader. Vidare kommer varken F-35 eller F-18 E/F i nuvarande versioner att vara moderna när det är dags att ersätta 39 C/D och då befintliga varianter torde inte bli billigare än dagens variant. Slutligen finns, som förhoppningsvis är bekant, ett politiskt pris som knappast gynnar svensk politisk självständighet.

Jag skrev att det ovanstående var det enklaste att belysa. Det följande är enklare att matematiskt belysa men förmodligen politiskt mycket svårt. Därför kallade jag det ovanstående det enklaste.

Parameter två har redan blivit vetenskapligt belyst, nämligen av professor emeritus vid KTH Gunnar Eliasson i en detaljerad studie av utvecklingen av Saab JAS 39 Gripen, ”ett projekt som involverat nyskapande av avancerad teknologi med både militära och civila användningar samt utnyttjande av ett globalt nätverk av specialiserade och konkurrerande underleverantörer”, påvisat att det är statsfinansiellt lönsamt med högteknologisk industri. Återigen ett bevis på att det är ett mycket trångt perspektiv att betrakta utveckling av stridsflygplan som något enbart av intresse för Försvarsmakten. När vi beslutar om försvarsmateriel som skall förbandsättas först om tio år kan vi rimligtvis inte enbart bry oss om vad som idag prognosticeras om den hotbild dessa förband skall verka i. Vi kan se tendenser i den tekniska utvecklingen i en hotbild men vi kan inte se hur stora förband eller förbandens gruppering i framtiden. Vi kan definitivt inte se vilken politisk vilja som styr vare sig vårt närområde eller världen i stort. Om man skall lära sig av historien (och det skall man) så är det just att ingen prickar rätt med prognoser, inte ens försvarsanalytiker. Slutsatsen är att Sverige måste ha en grundläggande förmåga att försvara landets integritet oavsett vad vi idag gissar om framtiden.

Ett av underlagen vid beslut om försvarsmateriel som kan förbandsättas först om tiotalet år skall givetvis vara FM prognos om behovet (vägt mot behov av andra förband och annan materiel) men måste till största del tas på andra grunder än de behov som försvaret ser idag. Tunbergers alternativ 1 bör alltså inte hoppas över så lättvindigt som han gör i sin artikel.

Kan en näringsminister som talar lyriskt om beslutet att förlägga ESS partikelaccelerator till Sverige låtsas att en utvecklande flygindustri inte skulle vara en statsfinansiellt lönsam investering så bör hon visa på felaktigheter i professor Gunnar Eliassons utredning eller åtminstone visa på att det är statsfinansiellt lönsammare med en annan investering.
En utvecklande flygindustri handlar alltså mer om teknikpolitik än om försvar. Som biprodukt får vi en mycket viktig byggsten i den grundläggande förmåga att försvara landets integritet som vi enligt ovanstående resonemang ändå måste ha. Som biprodukt torde det vara statsfinansiellt svårslaget jämfört med den ekonomiska kalkylen i parameter ett.

Jag har, som ni säkert förstår, inte färdiga papper på vare sig parameter ett eller två och kan alltså inte föra något i bevis. Jag tar mig dock friheten att protestera mot att ÖB och FöD ”i nära samarbete” skall lägga grunden till ett för Sveriges framtid så viktigt beslut. Att jag inte anser att försvarsutskottet har tillräcklig kompetens för att allsidigt bereda beslutet förstår ni säkert av det jag skrivit.

*) Tillägg 17 feb A: Om ni undrar varför jag skriver fyra alternativ men redovisar tre så undrar ni över samma sak som jag. Jag vet inte varför jag skrev fyra och inte varför jag inte upptäckte misstaget vid flera genomläsningar! För många och för höga g-belastningar under uppväxtåren?

B: Saknar ni papperstiningen Ny Teknik så finner ni Tunbergers artikel på nätet här


Centraleuropas luftstridskrafter

20 januari 2011

”Centrala Europa” är inget fast, klart definierat begrepp. Tänk er nu, för resonemangets sak, att vi definierar begreppet med en linje från Sassnitz till Frankfurt am Main och vidare söderut till strax öster Sardinien, vidare genom Italien till Trieste, Poznan i Polen och tillbaka till Sassnitz.

Om jag sedan säger er att detta ansenliga stycke europeiskt territorium luftförsvaras av två divisioner stridsflygplan baserade utanför Rom och två divisioner baserade utanför Poznan så skulle ni säkert inte tro mig. Än mindre skulle ni tro mig om jag säger att det inte är osannolikt att en av dessa divisioner läggs ned inom ett par år eftersom tre divisioner är tillfyllest enligt många politikers åsikt.

Ni gör rätt i att inte tro mig. Det skissade territoriet följer inga nationsgränser så det verkliga antalet stridsflygdivisioner går inte att räkna upp. Det är dock åtskilligt fler än fyra.

Det är svenskt territorium som jag i resonemangssyfte flyttat en bit söderut. Det beskrivna luftförsvaret gäller alltså Sverige, inte ett antal länder i centrala Europa. Vi är ju ett fredsälskande land som ingen vill något illa. Dessutom är vi ju glesbefolkade jämfört med motsvarande territorium i centrala Europa så varför behöver vi fler divisioner än tre á fyra……..?
Ja, vad anser ni själva, medborgare?


Tillbaka och framåt!

19 januari 2011

Jag fick för mig att jag skulle summera lite av mitt bloggande. Det har pågått drygt två år och har berört ett antal ämnesområden inom svensk säkerhetspolitik, främst sådant som rör militära stridskrafter och onekligen med tyngdpunkt på flygstridskrafterna. Det blir lätt så när man tillbringat nästan 40 år av sitt yrkesliv i eller i omedelbar närhet av Flygvapnet och har suttit i katapultstol drygt 3000 timmar (eller en bra bit utöver 3000 om man på NATO-vis räknar från då man kliver i till man kliver ur). Lägg se´n till GFU-tiden i J28 Vampire som inte hade katapultstol men som ju var utvecklat att vara stridsflygplan, inte som skolflygplan……..
Här följer några exempel som jag anser lika aktuella och angelägna idag som vid den tidpunkt jag skrev dem:

Internationella insatser kontra försvar av Sveriges och omgivande länders territoriella integritet.
I detta inlägg skrev jag bl a ”Att utvecklingen i Ryssland inte följt den väg vi förutsatte efter Sovjetunionens fall har som följd att de, som har ansvaret för rikets yttre säkerhet har all anledning att se över vad som behöver åtgärdas. Vi må numera ha gått mot ett försvar med högre beredskap än vad som var fallet under förra regeringen men sett mot bakgrund av att Sverige i praktiken försvarsmässigt idag är ett vacuum såvida vi inte erhåller en krigsförklaring minst ett år i förväg så är jag fortfarande lika oroad som förr”. Vidare beskrev jag vilka prioriteringar som jag anser skall styra dimensioneringen av vårt militära försvar:

1): Agera som stöd för vår utrikespolitik främst genom att tydligt demonstrera att Sverige inte är ett militärt vacuum.
2): Med vapenmakt motverka att Sveriges territorium kränks
3): Med vapenmakt kunna på begäran av resp land agera mot kränkning av våra närmaste grannländers respektive territorier
4): Ställa förband till EU förfogande genom att anmäla dem till styrkeregistret där högre prioritet inte engagerar förbandet.
5): Ställa förband till förfogande för operationer utanför EU om högre prioritet inte engagerar förbandet.

Sveriges förbehåll för deltagande i sådana operationer skall vara att vi har rätt att med två veckors varsel ombasera förbandets personal och delar av utrustningen till hemlandet om FM ställs inför uppgifter med högre prioritet.

Hotbild
Om någon skulle göra en prognos om t ex börsutvecklingen de närmaste fem åren framåt skulle han säkert läsas med intresse men få skulle ta den på allvar. Skulle prognosen utsträcka sig till tio år skulle vederbörande anses prata i nattmössan. Lite om detta skrev jag inledningsvis i detta inlägg.

Beslut om Försvarsmaktes utveckling sägs skall tas ”på grundval av vilka förmågor och förband som erfordras”. Organisatoriska ändringar kan dock kanske vara genomförda 5 till 10 år efter riksdagsbeslut och att realisera ett beslut om mer komplicerad materiel än strumpor och kalsonger tar (minst) 10 till 20 år. När vi designar morgondagens försvar kan vi alltså rimligtvis inte bry oss om vad vi idag tror om den hotbild dessa förband skall verka i. Vi kan se tendenser i den tekniska utvecklingen i en hotbild men vi kan inte se hur stora förband eller förbandens gruppering i framtiden. Vi kan definitivt inte se vilken politisk vilja som styr vare sig vårt närområde eller världen i stort. Om man skall lära sig av historien (och det skall man) så är det just att ingen prickar rätt med prognoser. Slutsatsen är att Sverige måste ha en grundläggande förmåga att försvara landets integritet oavsett vad vi idag gissar om framtiden. Ett av underlagen vid beslut om försvarsmateriel som kan förbandsättas först om tiotalet år skall givetvis vara FM prognos om behovet men måste till stor del tas på andra grunder än det behov som försvaret ser idag.

Slopandet av värnplikten.
Min grundinställning är att värnpliktstjänst är en form av statlig beskattning som tas ut i natura, d v s i samma typ av arbetsplikt som forna dagars torpare/arrendatorer hade gentemot godsägaren. Den går kanske att fördra om den drabbar alla lika. Drabbar den däremot endast ett fåtal, d v s på sätt som skedde efter den kraftiga minskningen av Försvaret som skedde efter kalla krigets slut, så är det svårt att rättfärdiga skatteuttaget därför att det blir näst intill slumpartat. Ett yrkesförsvar är från den synpunkten rättvisare men anställningsvillkoren måste givetvis vara konkurrenskraftiga mot övriga yrken. Om lönen inte förmår konkurrera måste något annat erbjudas som lockar till anställning. Ett förslag till lockelse som Försvaret borde kunna ställa upp på framförde jag här .
Utan att ha annat att locka med än som alternativ till långvarig arbetslöshet kommer Försvaret att hamna än mer utanför samhället än någonsin. Att slopa värnplikten var fel om inte något bättre ersätter den. Inget tyder för närvarande på att reformen var bra.

Anledningen att jag gjort denna tvåårs tillbakablick är att jag läst Chefsingenjörens referat av Wilhelm Agrells anförande vid Sälenkonferensen. Jag har alltid tyckt att Agrell var en klok, om än lite besvärlig analytiker och jag önskar att jag hade hans intellektuella skärpa och akademiska tyngd.


Gripenseminarium

13 januari 2011

Jag har nyligen i ett inlägg efterlyst att massmedia borde intressera sig mer för försvarsfrågor. Det börjar nu dra ihop sig till Folk och Försvars årliga konferens och det vore trevligt om den skulle resultera i mer än enstaka, oengagerat referat i massmedia.

Som inledning har Folk och Försvar hållit ett seminarium om Gripen och dess eventuella vidareutveckling kontra direktköp i utlandet – om stridsflyg över huvud taget skulle vara något som behövs bortom den tidpunkt då nuvarande Gripengeneration behöver ersättas. Den uppskattade bloggkollegan Chefsingenjören har refererat seminariet i ett välformulerat inlägg och som vanligt finns ett antal kommentarer till inlägget som också är tänkvärda. Även riksdagsmannen och försvarspolitiske talesmannen Allan Widman (fp) har bloggat om ärendet. Några reaktioner till CI´s blogg:

Om man inte tar beslut idag om vidareutveckling av JAS 39 men ändå håller öppet för en utveckling av NG/EF måste staten väl ändå betala för att upprätthålla en kompetent utvecklingsavdelning hos industrin såvida man inte accepterar att industrin, när beställningen väl kommer, startar upp en utvecklingsavdelning från näst intill scratch? Det låter varken billigt eller rationellt. Om staten således betalar för att det skall finnas kvar en nyutvecklingskompetens hos industrin så bör dom väl ha något att syssla med så staten får något utfört av den organisation man ändå köper?

Det vore även intressant att få veta hur mycket utvecklingen av samarbetsprojektet Typhoon/Eurofighter kostat varje deltagande land och inte minst, hur många kompromisser deltagarländerna måste göra för att jämka kraven till enighet. Som jag minns det så kom utvärderingen av våra alternativ F-16, F-18 och Gripen fram till att F-18 hade högre grad av kravuppfyllnad men Gripen hade ”tillräcklig” kravuppfyllnad vilket tillsammans med ett antal andra argument blev avgörande.  I ett samarbetsprojekt har man nog mindre grad av sådan frihet.

Alla tycks poängtera att det måste vara den militära hotbilden mot Sverige som styr beslut om flygplan. CI har visserligen citerat Håkan Juholt att det är ”Försvarsmaktens behov” som styr i första steget. Jag skulle vilja uttrycka det som ”Svenska statens behov” för hot mot rikets oberoende skall väl inte reduceras till en fråga för Försvarsmakten? Hoppas att Juholt är felciterad eller åtminstone att han inte riktigt begrundat vad han menar.
Självfallet menar även jag att det är omvärldens ambitioner, militärgeografin, omvärldens tekniska möjlighetr etc som skall styra beslut om FM utformning. Jag måste emellertid poängtera att var och en som gör anspråk på att ha en uppfattning om det militära hotet mot Sverige/Norden omkring 2020 måste ses som sittandes på Gud Fader Allsmäktigs högra sida, alternativt som pratandes i sin nattmössa. Beträffande tekniska möjligheter har vi dock lite mer kött på benen och Wiseman har därvid en god ansats angående flygstridskrafter, se avsnittet om hotsystem och stridsmiljö.
Ytterligare faktorer att beakta när hotbilden sammanställs är den oljeledning under Östersjön som spelar mycket stor roll för energiförsörjning av centrala Europa samt mycket viktig roll i Rysslands statsfinanser och därmed i deras politiska ambitioner.  Hur strategiskt viktiga Barents Hav och Nordkalotten blir om 10 – 15 år har väl ännu inte utkristalliserat sig men mycket tyder på att större intressen än idag kommer att rikta sig mot detta område. Därmed vill jag exemplifiera att det är svenska statens bekymmer, inte primärt Försvarsmaktens. Som jag sagt tidigare: Diplomati, liksom politisk makt generellt, måste backas upp av att alla alternativ till överenskommelse är obehagligare än att finna en överenskommelse. Ett lands militära försvar är främst till för att backa upp landets utrikespolitik när landets territoriella och politiska integritet hotas.

Som flera påpekar i debatten så består luftförsvar av ett antal komponenter som alla måste finnas och vara i balans. Flygplan med elektronik och avionik, utbildade och övade piloter och systemoperatörer, vapensystem mot luft- och markmål, baser med basförband, stridsledning med datakällor anpassade till hotmiljön, kommunikationssystem….  Det är lätt att inse att pengarna inte kommer att räcka till att återuppbygga vad som tillåtits försvinna av det som fanns 1990 – än mindre till att bygga 2020-talets system. Lyckligtvis behöver vi inte besluta om allt detta samtidigt och bums. Låt oss granska vad som har längst leadtime och vad som kan byggas upp på några enstaka år. Låt oss även konstatera att professor emeritus vid KTH Gunnar Eliasson i en detaljerad studie av utvecklingen av Saabs stridsflygplan JAS 39 Gripen, ”ett projekt som involverat nyskapande av avancerad teknologi med både militära och civila användningar samt utnyttjande av ett globalt nätverk av specialiserade och konkurrerande underleverantörer”,  påvisat att det är statsfinansiellt lönsamt  med högteknologisk industri. Återigen ett bevis på att det är ett mycket trångt perspektiv att betrakta utveckling av stridsflygplan som något enbart av intresse för Försvarsmakten.


Försvarsfrågor döda eller förtigna?

29 december 2010

Alltsedan stormaktstiden och in till nutiden dras begreppet ”rysskräck” fram i debatten om Sveriges förhållande till främmande maktsfärer. Det är knappast så att ryssar i gemen eller ens deras ledare har ett särskilt ont öga till Sverige. Det är bara så att vi sedan historiens gryning har sådant geografiskt läge – militärgeografiskt om ni så vill – att respektive länders ambitioner ibland kolliderar. Alla kollisioner kan inte lösas genom att ena parten lägger sig på rygg och blottar strupen eller genom att man finner kompromisser som båda kan godta.Diplomati, liksom politisk makt generellt, måste backas upp av att alla alternativ till överenskommelse är obehagligare än att finna en överenskommelse. ( Klippt ur ett tidigare inlägg )

När Tredje Riket 1940 anföll och praktiskt taget utan kamp ockuperade både Danmark och Norge hade deras öde lätt kunnat drabba det lika försvarslösa Sverige. Danmark och Norge besattes för att förhindra att Storbritannien därifrån skulle begränsa tysk rörelsefrihet. Sverige var inte så viktigt av detta skälet och Hitler ansåg inte ockupation nödvändig eftersom han insåg att Sverige i sin maktlöshet skulle leverera järnmalm, tillåta truppförflyttningar och transport av förnödenheter genom landet och allmänt avstå från aktioner som skulle störa de tyska planerna. Svensk diplomati hade ingen uppbackning av militära maktmedel förrän vid krigsslutet och i det påföljande kalla kriget. Mot Hitler fick vi lägga oss på rygg och blotta strupen.
Under det kalla kriget hade vi ett försvar som kunde backa upp vår utrikespolitik, vår strävan efter att vara alliansfria syftande till att vara neutrala vid en väpnad konflikt i vårt närområde. Detta försvar var inte stort nog att i längden hindra en ockupation av främmande makt men syftet var att invasionen skulle kosta så mycket att den inte var det självklara alternativet bland ett antal andra. Att vår utrikespolitik dessutom förberedde en samverkan med NATO i den händelse att vi inte lyckades stå neutrala, d v s om vi anfölls och därmed icke var neutrala. Detta var dock tvivelsutan mer känt i Sovjetunionen än det var utanför en mycket begränsad krets av svenska politiker.

Efter Sovjetunionens kollaps har vi ett starkt reducerat försvar jämfört med under kalla kriget. Ett flertal av de bloggare som skriver om säkerhetspolitik har dock pekat på, att de kriterier som svenska politiker satte upp för att börja en återtagning av svensk försvarsförmåga redan nu är uppfyllda. Rysk försvarsbudget för de närmaste tre åren innebär dessutom en ökning med 120%. Ändå hörs inget vare sig i media eller från politiker att tiden är inne för att se över Försvarsmaktens förmåga. Det försvar Riksdagen beställer idag träder i funktion tidigast om fem år men beträffande mer genomgripande förändringar snarare om femton år. Någon diskussion har inte ens startat, än mindre finns riksdagsbeslut.

Idag lutar vi oss mot solidaritetsförklaringen men framför allt mot ett nära och brett samarbete med NATO, även om vi av inrikes opinionsskäl inte formellt är medlemmar. Förenklat kan man säga att svensk utrikespolitik backas upp av NATO-samarbete. Frågan är vilken handlingsfrihet detta ger oss att som suverän stat driva vår egen utrikespolitik? Skulle vår handlingsfrihet förbättras om vi i vårt samarbete hade ett slagkraftigare eget försvar till förfogande jämsides med NATO? Säkert skulle det ge oss mer inflytande vad gäller våra utrikespolitiska frågor, såväl i EU som i NATO.  Att NATO inte avvisar oss innebär inte att de har svårigheter utan oss. Det är vi som är beroende av NATO, inte tvärt om vilket är en dålig förhandlingsposition som bäddar för mer förpliktelser än inflytande. Gången bör av detta skäl vara att Riksdagen först beslutar om hur vårt försvar bör se ut med hänsyn till vilken förmåga till militära aktioner mot Norden och Baltikum som bedöms finnas om tio – femton år.  När detta beslut tagits kan vi, om det är önskvärt, förhandla om formellt NATO-medlemskap.

De flesta som deltar i debatten om svensk säkerhetspolitik anser inte att en regelrätt invasion av svenskt territorium längre utgör det dimensionerande hotet. Ett kostsamt och personalkrävande invasionsförsvar skulle därmed inte vara nödvändigt. Att Östersjöområdet, Baltikum och Nordkalotten är områden där debattörerna ser risk för intressekonflikter och därmed militärt hot är däremot tydligt. Min blogg  https://bossekommenterar.wordpress.com/2010/02/20/flygvapnets-roll-i-var-solidaritet-med-grannlanderna/ kan fortfarande gälla som redovisning av mina idéer. I detta sammanhang är att märka att Riksdagen faktiskt väntas ta ett viktigt beslut beträffande utformningen av vårt framtida försvar. Beslut om vidareutveckling av JAS 39 Gripen sades ursprungligen skulle tas i dessa dagar men är nu skjutet på till våren.

Bortsett från att vi genom att sälja/leasa Gripen till andra länder förpliktat oss till tekniskt stöd under flygplanens livstid, vilket i sin tur kräver en levande flygindustri, så finns flera andra skäl att lägga utvecklingsbeställning på vår flygindustri. Ett skäl lyser oss i ögonen i dessa dagar när kostnaderna för Norges val av Lockheed-Martin F-35 redan kraftigt skjutit i höjden, långt innan flygplanen är klara för leverans. Norges band till NATO  avgjorde köpet redan innan den formella utvörderingen och upphandlingsprocessen var endast teater för den inhemska opinionen. De i utvärderingen angivna driftkostnaderna för konkurrenten 39 Gripen överdrevs medan de angivna driftkostnaderna för F-35 med stor sannolikhet glättats. Vi kan även konstatera att Eurofighter /Typhoon i tjänst visat sig avsevärt dyrare i driftkostnader än Gripens motsvarande siffror. Vi har fått flygplan som har rimlig anskaffningskostnad och som har låga driftkostnader. Tekniskt står det sig utmärkt bland andra, samtida stridsflygplan.

Det finns ett ytterligare skäl som sällan diskuteras, nämligen att flera studier visat att inhemsk flygplanutveckling givit oss spin-offeffekter som vida överstigit insatskapitalet. Kostnaden för utvecklingen är alltså ur ett nationalekonomiskt perspektiv väl använda pengar. Om stridsflygplan är nödvändiga om 20 år – eller ens om 10 år – finns ingen som kan annat än sia om. Man kan dock lätt konstatera att stormakterna utvecklar nya flygplan och de som har ambitioner att bli stormakter utvecklar eller försöker lära sig utveckla stridsflygplan. Sverige har förvisso inga ambitioner att bli stormakt men har genom historiens gång kommit i en position där vi har utvecklat stridsflygplan som gång på gång visar sig tillhöra toppskiktet av vad som, oftast till betydligt högre investeringar, utvecklas i andra delar av världen. Bortsett från att jag själv anser att stridsflyg kommer att vara en mycket viktig komponent även i ett framtida försvar så uppmanar jag av ovanstående skäl: besluta om utveckling av en 39 E/F! Lös beväpningsfrågan! Därefter, komplettera med de komponenter i andra stridskrafter som krävs för att agera på Nordkalotten och i Östersjöområdet!

Läs även   http://cornucopia.cornubot.se/2010/12/ryssland-dubblar-sina-marina.html#comments

och   http://wisemanswisdoms.blogspot.com/2010/12/mistralaffaren-officiell.html