”Pilots in the cockpits”

28 januari 2009

Ett slagord i debatten om det framtida försvaret har varit ”boots on the ground”. Det finns säkert flera tolkningsmöjlighetr och var och en kanske tolkar efter sina egna hjärtebarn. Jag tolkar det som att vi inte har nytta av förband som inte kan mobiliseras och sättas i strid innan kriget är över. Så tolkar jag även Försvarsministern i ett antal generella uttalanden.
Dess mer förvånad blir jag när jag läser de ”utläckta” uppgifterna som i press och TV beskriver vårt föreslagna, framtida försvar. Jag och uppenbarligen ett mycket stort antal seriösa debattörer utgår från att händelseförloppet i en konflikt där Sverige blir inblandat sannolikt blir mycket snabbt. Georgienkriget anförs som exempel på att ryska trupper inom två dagar grupperats inom Georgien vilket i praktiken avgjorde kriget även om hela förloppet tog en vecka.
Jag kan inte här utveckla hur en operation mot Sverige skulle starta utan hänvisar till exempelvis HÄR
eller vad som skrivs av Zico här

I sådana scenarios är en nyckelfråga hur lång tid i förväg vår regering startar mobilisering eller ens partiell mobilisering. Kravet på ett års mobiliseringstid är definitivt inte tillfyllest, vilket är fallet för ett stort antal förband idag. Är det en månad eller en vecka? Hur skall vi räkna utlandsstationerade förband; kan de och deras materiel avveckla uppdraget i exvis Afghanistan och sätta ”boots on the ground” i Sverige inom rimlig tidsram eller tar det ett flertal veckor? (jo, det tror jag att det gör! Och i så fall får dom väl inte räknas?)
Flygvapnet har under hela det kalla kriget kunnat sättas in direkt från fredsgrupperingarna i ”skarpa” uppdrag. Mobiliseringsorder har syftat till att öka uthålligheten till 7 dagar i veckan och 24 timmar om dygnet men förmågan till nästan omedelbara insatser finns alltså inbyggd även i dagens flygförband.

Förutom de uppdragstyper som luftförsvar, underrättelseinhämtning, attack mot fartyg till havs och attack mot sjötrafik inomskärs som krävdes av förra generationens flygplan så har dagens JAS 39 Gripen teknisk förmåga till armésamverkande attack mot markmål vilket exempelvis hörde till de egenskaper som den norska utvärderingen faktiskt berömde. Inom NATO och andra aktörer på världsarenan har man sedan länge insett att markförband som är beroende av att vänta på att artilleri och annan tung eldkraft skall hinna anlända och grupperas riskerar att bli överkörda i striden. Där har man för ändamålet en lednings- och samverkansorganisation och använder attackföretag där artilleri inte är gripbart.

Alltnog, min poäng är alltså att vi idag har fyra divisioner Gripen som är redo att utföra skarpa uppdrag endast ett fåtal timmar efter order och som efter kort mobiliseringstid kan fortsätta med god uthållighet (om än inte fullt så uthålligt som under kalla kriget). Förutom luftförsvar och underrättelseinhämtning har Gripen mycket god teknisk förmåga att direktstödja arméns strid i en tid när artilleriförbanden reduceras och f ö kan konstateras ta för lång tid att omgruppera över längre avstånd.

Därav min stora förvåning när jag läser de ”utläckta” uppgifterna som i press och TV beskriver vårt föreslagna, framtida försvar där en flygflottilj läggs ned och antalet flygplan och stridsflygare reduceras.

Vi som vill säkerställa ett försvar av svenskt territorium även i de nya hotbilderna som befriar oss från den stora sjöinvasionen men ställer stora krav på snabba rektioner i nära samverkan mellan armé- sjö- och flygstridskrafter bör alltså enas under slagordet Pilots in the cockpits!

PS: läs även mitt inlägg här nedan om det helt felaktiga beslutet att skrota ett redan betalt och ingalunda ”inhumant” vapensystem för Gripenförbanden!


Försvarspolitiker läser slarvigt

17 december 2008

Under ”Brännpunkt” i SvD 8 dec skrev fp försvarspolitiske talesman Allan Widman en artikel där han inledningsvis nämnde att Norges beslut inte kom som en överraskning.
Undantaget denna första passus i artikeln handlade AW kritik om att (de svenska) piloterna tilldelas för få flygtimmar för att upprätthålla godtagbar flygtrim, att endast två har fått utbildning i understöd av markstridskrafter, att infrastrukturen för ledning av flygstridskrafter inte byggts ut i erfordelig omfattning, att antalet flygplan är större än motiverat men antalet radarjaktrobotar är för litet, att det råder brist på moderna, fungerande precisionsvapen samt föreslog han att en sammanhållen luftförsvarsstudie bör tillsättas. Någon kritik av flygplanet JAS39 Gripen framfördes överhuvud taget inte i hans artikel. Man kan knappast läsa kritik av pilotutbildningen som kritik av flygplanet JAS 39. Beträffande stridsledningssystem är det ju upp till beställarlandet att specificera vad de önskar levererat av SAAB liksom beväpning och annan utrustning.

Många kommentatorer har f ö varit lika föga överraskaskade som AW, det överraskande har varit att den norska regeringen tydligen varit så rädda för opposition mot beslutet att de kraftigt nedklassade JAS 39 förmågor.

Idag 16 dec kom en replik till AW undertecknad av fyra moderata ledamöter av försvarsutskottet. Uppenbarligen har de endast läst den första passusen i AW inlägg för vad deras ”replik” innehåller är endast att författarna bedyrar sitt förtroende för JAS 39 samt att de uttrycker förvåning över Norges framförda motiv till valet av F-35. Någon kommentar till AW uppfattning om pilotutbildning, vapenarsenal etc finner man inte i denna ”replik”.
Låt vara att SvD rubrik till AW artikel onekligen ledde tanken till att den innehöll kritik av just flygplanet men den som orkade hålla koncentrationen uppe vid fortsatt läsning fann lätt att det som sagt var kritik av ett antal kringfunktioner.

Nu är jag nyfiken på om det finns samband mellan SvD missvisande rubrik och den moderata icke-repliken som benämnts ”replik”? Och får vi småningom någon som kommenterar det som Allan Widman skrev om?