Hunden skäller

07 september 2013

Förord
Februari 2012 skrev jag att jag sedan mitt första blogginlägg december 2008 skrivit det mesta av vad jag hade att säga. Sedan dess har jag dock skrivit ytterligare två inlägg, det ena för att jag vill rikta mig mot de som ännu inte är frälsta inom säkerhets- och försvarsfrågor med en enkel sammanfattning av läget inom försvaret.
Det andra inlägget skrev jag efter att på radio ha hört en forskare lägga fram teorier om varför mer än 600 svenska stridspiloter (snarare besättningar eftersom även ett antal flygnavigatörer och t o m andra än flygande personal ingick i siffran) omkom under kalla kriget, därtill utan att skapa det stora massmediala intresse det skulle väckt idag.
När jag nu skriver nästa inlägg så kommer det inte att vara så mycket nytt ty trots allt har jag sagt det mesta av vad jag har att säga. En del behöver dock uppdateras och/eller nyanseras eftersom världen runt oss har förändrats. Se det som ett sammandrag av den sista tidens försvarsdebatt, sett ur min synvinkel och riktat mot dem som inte själva följt denna debatt.

Jag följer regelbundet ett antal bloggar med försvars- och säkerhetspolitisk inriktning och då och då kommenterar jag vad som avhandlas där. Förutom att signera ”bossekommenterar” så har jag på senare tid mest använt nicket ”Bo H” därför att jag egentligen inte tycker det är cricket att kommentera på andras bloggar under mitt eget bloggnamn. Nedan kommer jag att delvis återanvända delar av ett antal sådana kommentarer liksom delar av mina egna bloggar.
Du kommer att behöva tid för att läsa detta för här finns ett antal länkar till andra bloggar som du bör läsa i sammanhanget. Vänta med läsningen tills du har lugn och ro. Detta var lite om bakgrunden.

Säkerhetspolitik och försvarsförmåga.
Ett lands militära försvar är ett verktyg för landets utrikespolitik på samma sätt som en diplomatisk kår. I en konflikt med ett annat land bör i första hand s k politisk lösning, med eller utan hjälp av andra nationer, eftersträvas. Lyckas inte detta eller om inte möjligheter ges så måste s k militär lösning (även den självfallet politisk) tillgripas – med eller utan hjälp av andra nationer. Diplomati, liksom politisk makt generellt, måste backas upp av att alla alternativ till överenskommelse är obehagligare än att finna en överenskommelse. Man bör i detta sammanhang komma ihåg att det inte är vare sig ÖB eller regering/riksdag som avgör om svenska försvaret är tillräckligt starkt och uthålligt – det är den nation som granskar olika alternativ för att nå sitt syfte.

För landets innevånare är försvaret således ett allmänintresse även om särintressen existerar parallellt.
Exempel på sådant särintresse är den politiska viljan att lämna stöd till nyckelindustrier utan att belasta näringsdepartementets budget. Ett annat särintresse blir då att vederbörande nyckelindustri försöker påverka Försvarsmaktens materielköp så att industrins exportansträngningar stöds. I Sverige kan inte Försvarsministern genom ministerstyre råda över materielköp så det är mer komplicerat än i vissa andra länder att tillgodose industrins intressen samtidigt som – förhoppningsvis – Försvarsmaktens uppgifter stöds av det som främjar industrin.
Angående Försvarsmaktens uppgifter säger Försvarsberedningen i rapporten 31 maj 2013 att den anser att Sverige måste kunna värna landets suveränitet, svenska rättigheter och intressen, våra grundläggande värderingar samt skydda svensk handlingsfrihet inför politisk, militär eller annan påtryckning.
I rapporten konstateras även att Sverige är solidariskt med andra och står inte heller ensamt inför hoten och utmaningarna. Försvarsberedningen anser därför att den solidariska säkerhetspolitiken ska vara grunden för den svenska försvars- och säkerhetspolitiken.
Grundbulten i Försvarsberedningens deklaration är den så kallade solidaritetsdeklarationen där vi sedan 2010 driver att ”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.”. Solidaritetsdeklarationen ersätter med andra ord ”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig”.

Att solidaritetsförklaringen omfattar de nordiska länderna står tydligt. Vilka länder som avses med ”annat medlemsland” (i EU) är däremot oklart, ej heller framgår om det utöver diplomati även är militära aktioner som ligger i att vi ”inte skall förhålla oss passivt”. Skrivningen måste tolkas som att även de baltiska staterna omfattas och vidare att militär hjälp kommer att lämnas respektive förväntas. Den svenska unilaterala solidaritetsförklaringen omfattar EU-medlemmar samt Norge och Island som ej är EU-medlemmar.

Försvarsmakten bör alltså rimligen ha uppgiften att stödja svensk (utrikes-)politk främst genom att vara beredd att tidigt och med kraft skydda landets geografiska integritet och dessutom vara beredd att agera enligt svenska åtaganden i solidaritetsfrågor. Att jag skriver tidigt och med kraft beror bl a på erfarenheterna från Georgienkriget vilket ju utspelades på en vecka men avgjordes redan under de två första dagarna. En av konsekvenserna för våran del är att de förband som blir stridsberedda först efter 3 – 4 dagar efter att krigshandlingar börjat knappast kan vara en klok investering.

Hur ser hotet ut?
Västvärldens länder har vid de senare årens militära konflikter visat ökande ovillighet att bedriva operationer på marken. Blodsspillan på egna trupper har, där så varit möjligt, minimerats till priset av förbrukning av avancerade och dyrbara vapensystem som cruise missiles, stridsflyg och, på senare tid, obemannade flygfarkoster (drones).
Även om de nyligen demonstrerat sin förmåga att snabbt och överraskande förflytta stora truppstyrkor från Rysslands ena ände till den andra änden och utan att kunna peka på konkreta, oemotsägliga bevis uppfattar jag det som att Ryssland går i samma riktning. Detta påverkar givetvis min syn på vad Sverige kan komma att möta vid en eventuell konflikt med Ryssland där militärt våld eller hot om militärt våld förekommer.
Jag tror inte att vi kan vänta oss vare sig sjöinvasion eller invasion över landgräns. Där har faktiskt Försvarsberedningen och jag samma åsikt.
Jag tror däremot att den basering av ballistiska Iskandermissiler som snart sker bl a i Kaliningradområdet hotar våra östligt belägna anläggningar och att förutom strategiskt flyg så har ryska attackflygplan numera räckvidd för att nå djupt in över vårt territorium. Kryssningsrobotar kommer att sättas in mot oss vid en väpnad konflikt. Vi kommer även att möta ryskt jaktflyg. En variant av jaktflygplan brukar i väst kallas ”interceptor” därför att de är designade för att hejda anfallande motståndarflygplan som strategiska bombflyg och attackflygplan. Vår J35 Draken var en typisk interceptor. En stor del av de taktiska flygplan som produceras i Ryssland är emellertid vad som i väst kallas ”air superiority fighters”, d v s jaktflygplan som konstruerats primärt för att bekämpa motståndarens jaktflygplan och upprätta egen dominans eller luftherravälde. De stridsleds ofta från de flygburna radar- och stridsledningsflygplan som är ett relativt nytt inslag i hotbilden.

När det gäller trupp så tror jag inte att annat än specialförband som taktiska luftlandsättningsförband och sabotagegrupper sätter en fot på vår mark förrän vi de facto besegrats.

Försvarsberedningen anser att den kan överblicka utvecklingen 5 á 10 år framåt. Jag läste just i tidningen om en intervju med Raffaela Giacomini som forskar inom ekonomi. Hennes forskningsresultat är att det är oerhört svårt att förutspå vad som kommer att hända längre än ett år framåt i tiden. När det gäller säkerhets- och försvarsfrågor brukar man kunna utröna vilken materiel som utvecklas eller köps i avsikt att ingå i ryska förband men att förutspå hur förband grupperas eller omgrupperas kan resultera i stora överraskningar inom en tidsrymd av några dagar. Vilka ledare, militära och politiska, som styr skutan varierar ibland med en veckas varsel, ibland några månader. Om vem som styr Ryssland och vilken strategi som landet tillämpar under ”den överblickbara framtiden” vet vi faktiskt noll och intet.

Ett scenario där Ryssland når sitt strategiska mål utan att ett enda skott avlossats därför att Sverige inte står rustat för en sådan typ av konflikt finna att läsa på Kungliga Krigsvetenskapsakademins blogg Försvar och säkerhet. Scenariot ”Korridoren till Kaliningrad” utvecklas i 12 avsnitt och är, inklusive ett stort antal kommentarer, synnerligen läsvärt.
Genom följande länk hamnar ni hos bloggaren Skipper som har mycket tänkvärda kommentarer. Därifrån länkas ni vidare till Kkrva och ”Korridoren till Kaliningrad” http://navyskipper.blogspot.se/2013/08/den-strategiska-iden-eller-avsaknad-av.html
Läs även vad försvarsbloggarnas nestor ”Wiseman” tillsammans med gästskribent Kamrat Kalle har att säga http://wisemanswisdoms.blogspot.se/2013/08/gastinlagg-recension-och-reflektioner.html

Behov av anpassning
Vi vet att det tar mellan fem och tio år efter beställning innan ny försvarsmateriel kan förbandsättas. Att bygga upp en ny organisation…….tag exemplet med Insatsorganisation 14 som beslutades januari 2010 och enligt senaste prognoserna kan vara bemannad, övad och försedd med rätt materiel år 2023. I sådant läge klingar det fullkomligt meningslöst att hänvisa till att ett enskilt militärt väpnat angrepp direkt mot Sverige är fortsatt osannolikt under överskådlig tid (alltså hävdat 5 – 10 år). Vi måste ha ett försvar som snarast ges flexibiliteten att fungera som brandkår oavsett om det är skogsbrand, brand i en stor industri eller en sommarstugebrand och denna brandkår skall skapas snarast och fungera tills Vår Herre skapat om oss människor så inga konflikter längre uppstår. Sveriges försvar är en principfråga som inte är lämplig som budgetregulator i konkurrens med annat som ingår i den politiska tävlingen om mandat i nästkommande val.

Februari 2010 skrev jag följande angående JAS 39 vapenarsenal efter att ha konstaterat att de Robot 15F som på senare tid renoverats kan fortsätta att vara vapen mot sjömål även om någon invasion över Östersjön numera inte är sannolik. Övrig attackbeväpning är i bästa fall användbar vid close air support, (CAS), en företagstyp som sällan bör prioriteras bland alla uppdragstyper som skall lösas av de 60 JAS39E vi snart kommer att ha i Sverige i stället för de nuvarande c:a 100 JAS39C/D.

Därmed bör vi se över i vad mån vi kan finna ett robotvapen som har kraftig verkan mot de taktiskt – strategiskt avgörande måltyperna i Nordkalottarenan och finner då att MB ÖN under senare delen av Kalla Kriget pläderade för ett tungt, styrt attackvapen, TSA, för att bekämpa kommunikationsmål och angriparens älvövergångar i den dåtida hotbilden. Av olika skäl kom den aldrig att realiseras men en intressant kandidat växte upp under 90-talet, nämligen KEPD 350 som primärt utvecklades för tyska flygvapnet. Den uppfyllde med råge de krav som ställdes i PTTEM för TSA men var något för tung för JAS 39 A/B varför en vikt- och räckviddsreducerad version KEPD 350 L (leicht) förutsågs för 39-an. Idag torde normalversionens vikt vara acceptabel och roboten skulle kunna tjäna väl som tillskott till 39:ans räckvidd i attackuppdrag karaktäriserad av mycket liten radarmålyta, stridsdel med mycket god verkan i fortifierade anläggningar, broar och andra kommunikationsmål, hamnanläggningar och startbanor och med en luftbrisadsmod för att bekämpa flygplan på marken och fordonssamlingar. Det kan tilläggas att detta vapen inte kräver lång utbildningstid för piloterna och att ett smidigt planeringssystem medger insatatsbeslut på kort tid.

Februari 2010 hade ännu inte Finland beslutat anskaffa den långräckviddiga attackroboten som snart införs på de finska F18 Hornet och som, förutsatt samarbete mellan finska och svenska försvarsmakterna, kan minska vårt behov i övre Norrland. I gengäld hade Ryssland ännu inte beslutat att basera taktiska, ballistiska robotar vid Östrsjökusten och våra förpliktelser mot Balkanstaterna var tämligen luddiga. Idag vill jag påstå att vi, för att kunna försvara vårt eget territorium och för att kunna svara upp mot solidaritetsåtaganden måste ha reella möjligheter att bekämpa mål på andra sidan Östersjön. Det gör vi varken med Rb15F eller med CAS-vapen. Av diverse inlägg på försvarsbloggarna verkar det som om jag sedan 2010 fått ett antal meningsfränder i denna fråga.

Något förvånad konstaterar jag emellertid att en av de få politiker jag beundrar tydligen inte tillhör mina meningsfränder i frågan om behov av nytillskott av attackvapenarsenalen. Bakgrunden är att utrikesminister Carl Bildt intervjuades angående hans inställning till svenskt deltagande i en eventuell militär aktion mot Syrien. Se http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17402362.ab I intervjun säger han visserligen att ” Vi har inte de möjligheterna. Vår arsenal är, utan att gå in på militära hemligheter, begränsad för att inte säga icke-existerande”. Där har han och jag samma uppfattning. Det är när Anders Lindberg och bloggaren Wiseman via Twitter frågar Carl Bildt vilka slutsatser han drar av att vår attackarsenal är icke-existerande som Bildts åsikter gör mig upprörd.

Jag citerar Wisemans redovisning från http://wisemanswisdoms.blogspot.se/2013/09/den-icke-existerande-arsenalen.html
”Under den tidiga kvällen har jag fört en intressant diskussion på Twitter med utrikesminister Carl Bildt om just denna brist, där Bildts ståndpunkt kan sammanfattas i ståndpunkten att ”Vårt försvar är ett försvar” och Sverige därför inte behöver kryssningsrobotar. Detta talar som sagt emot all militärteori om användande av luftstridskrafter och är därtill något som lätt kan vederläggas historiskt. Bara de senaste 20 åren har vi sett tre nationer som förlorat då man utgått från att ett luftförsvar kan användas endast defensivt. Irak, Serbien och Libyen”.

Jag kan se fyra skäl till att Bildt svarat som han gjorde.

– Han var för jäktad för att verkligen tänka igenom sitt svar innan han gav det. Det kan vara så men det vore inte likt CB.

– Han är väldigt lojal mot sitt parti som snarare är angeläget om att reducera försvarsanslaget än att skapa ett fungerande Flygvapen och därför inte vill höra talas om några brister i vår försvarsförmåga.

– Han har av sin kompis Barak Obama fått garantier om att Sverige inte behöver bekymra sig om att skaffa sig temporärt luftherravälde i en väpnad konflikt. USA/NATO kommer omedelbart att upprätta en non-flying-zone för ryska flygstridskrafter 🙂

– Höga företrädare för Ryska Förbundsrepubliken har talat om för honom hur provocerade de skulle bli om Sverige skaffade sig lämpliga vapen för att anfalla mål på ryskt territorium. Jag tar upp det alternativet därför att jag erfar att såväl svenska politiker som höga svenska militärer uttryckt sådana åsikter exempelvis beträffande att åter stationera trupp på Gotland.

Vad är defensivt och vad är offensivt?
Svaret är nog inte så enkelt som det förefaller om man skakar fram det direkt ur rockärmen. Fundera lite på om tyska Ardenneroffensiven verkligen var offensiv. Segrarna kallade den för offensiv men kanske tyskarna såg det som en sista försvarsåtgärd innan de allierade föll in i Tyskland, alltså som en defensiv åtgärd.
Att anpassa sina vapens egenskaper till de vapen som en presumtiv motståndare förfogar över, är det att göra sina vapen mer offensiva? Åren efter andra världskriget hade Flygvapnet ett antal T18, en variant av bombflygplanet B18. T18 var tänkt att beväpnas med torped för att bekämpa den sjöinvasion som då var högaktuell hotbild. Flygförsök visade dock att torpeden slogs sönder vid övergången från luftburen i hög fart till vattenburen. Lösningen blev att en ”torped” konstruerades, som hela tiden stannade i luften och med hjälp av radarmålsökare fann och sänkte sitt mål. Denna robot, kallad Rb04, blev från 1959 huvudbeväpning på attackflygplanet A32 Lansen. Räckvidden var c:a 30 km och detta faktum plus och att det ju skulle användas först när en sjöinvasion var på väg gjorde att det ansågs vara klart defensivt. Ersättaren RBS 15 togs först fram i en marin version och trots att den därför kunde avfyras närmare Warszawapaktländernas kustsjöfart ansågs vapnet fortfarande defensivt. Från 1989 fanns även en flygburen version, RBS 15F, som naturligtvis med egna räckvidden c:a 70 km och AJS37 Viggen och JAS39 Gripens förmåga att gå till en fällpunkt 26 – 27 mil från svensk kust är tillräckligt för att bekämpa sjötrafik utanför Kaliningrad. Är det ett defensivt eller offensivt vapen? Skulle en attackrobot med räckvidd hela de 35 milen mellan Blekingekusten och Kaliningrad vara offensivt?
Vårt försvar är ett försvar, inte ett verktyg för att fullfölja Karl XII´s territoriella ambitioner – är det inte det som räknas?

Vapensystem baserade på rysk mark kan hota Sveriges suveränitet, svenska rättigheter och intressen, våra grundläggande värderingar samt svensk handlingsfrihet inför politisk, militär eller annan påtryckning. De kan agera militärt mot stater där vi i vår solidaritetsdeklaration utlovat att inte förhålla oss passiva.
I det ögonblick Ryssland använder dessa vapensystem till att utöva militärt våld mot oss så torde de vapensystem vi använder för att värja oss mot våldet vara klart defensiva. Vårt försvar är ju ett försvar, eller hur Carl Bildt?

Skulle däremot Ryska Federationen använda hot om militärt våld som diplomatisk påtryckning för att Sverige skall göra eftergifter så är det Carl Bildts och hans ministerkollegors sak att avgöra om deras motdrag skall kallas defensivt eller offensivt. Han har ju av amerikanska diplomater beskrivits som en ”medium size dog with a big dog attitude” så jag borde ha fullt förtroende till att han kan finna en bättre politisk lösning än den som blev fallet i ”Korridoren till Kalingrad”. Dock har jag nog inte det eftersom han inte backas upp av den försvarsförmåga som behövs för framgångsrik diplomati. Jag påstod inledningsvis att diplomati, liksom politisk makt generellt, måste backas upp av att alla alternativ till överenskommelse är obehagligare än att finna en överenskommelse.

Som det arabiska talesättet säger: Hundarna skäller, karavanen drar vidare.


Tillbaka och framåt!

19 januari 2011

Jag fick för mig att jag skulle summera lite av mitt bloggande. Det har pågått drygt två år och har berört ett antal ämnesområden inom svensk säkerhetspolitik, främst sådant som rör militära stridskrafter och onekligen med tyngdpunkt på flygstridskrafterna. Det blir lätt så när man tillbringat nästan 40 år av sitt yrkesliv i eller i omedelbar närhet av Flygvapnet och har suttit i katapultstol drygt 3000 timmar (eller en bra bit utöver 3000 om man på NATO-vis räknar från då man kliver i till man kliver ur). Lägg se´n till GFU-tiden i J28 Vampire som inte hade katapultstol men som ju var utvecklat att vara stridsflygplan, inte som skolflygplan……..
Här följer några exempel som jag anser lika aktuella och angelägna idag som vid den tidpunkt jag skrev dem:

Internationella insatser kontra försvar av Sveriges och omgivande länders territoriella integritet.
I detta inlägg skrev jag bl a ”Att utvecklingen i Ryssland inte följt den väg vi förutsatte efter Sovjetunionens fall har som följd att de, som har ansvaret för rikets yttre säkerhet har all anledning att se över vad som behöver åtgärdas. Vi må numera ha gått mot ett försvar med högre beredskap än vad som var fallet under förra regeringen men sett mot bakgrund av att Sverige i praktiken försvarsmässigt idag är ett vacuum såvida vi inte erhåller en krigsförklaring minst ett år i förväg så är jag fortfarande lika oroad som förr”. Vidare beskrev jag vilka prioriteringar som jag anser skall styra dimensioneringen av vårt militära försvar:

1): Agera som stöd för vår utrikespolitik främst genom att tydligt demonstrera att Sverige inte är ett militärt vacuum.
2): Med vapenmakt motverka att Sveriges territorium kränks
3): Med vapenmakt kunna på begäran av resp land agera mot kränkning av våra närmaste grannländers respektive territorier
4): Ställa förband till EU förfogande genom att anmäla dem till styrkeregistret där högre prioritet inte engagerar förbandet.
5): Ställa förband till förfogande för operationer utanför EU om högre prioritet inte engagerar förbandet.

Sveriges förbehåll för deltagande i sådana operationer skall vara att vi har rätt att med två veckors varsel ombasera förbandets personal och delar av utrustningen till hemlandet om FM ställs inför uppgifter med högre prioritet.

Hotbild
Om någon skulle göra en prognos om t ex börsutvecklingen de närmaste fem åren framåt skulle han säkert läsas med intresse men få skulle ta den på allvar. Skulle prognosen utsträcka sig till tio år skulle vederbörande anses prata i nattmössan. Lite om detta skrev jag inledningsvis i detta inlägg.

Beslut om Försvarsmaktes utveckling sägs skall tas ”på grundval av vilka förmågor och förband som erfordras”. Organisatoriska ändringar kan dock kanske vara genomförda 5 till 10 år efter riksdagsbeslut och att realisera ett beslut om mer komplicerad materiel än strumpor och kalsonger tar (minst) 10 till 20 år. När vi designar morgondagens försvar kan vi alltså rimligtvis inte bry oss om vad vi idag tror om den hotbild dessa förband skall verka i. Vi kan se tendenser i den tekniska utvecklingen i en hotbild men vi kan inte se hur stora förband eller förbandens gruppering i framtiden. Vi kan definitivt inte se vilken politisk vilja som styr vare sig vårt närområde eller världen i stort. Om man skall lära sig av historien (och det skall man) så är det just att ingen prickar rätt med prognoser. Slutsatsen är att Sverige måste ha en grundläggande förmåga att försvara landets integritet oavsett vad vi idag gissar om framtiden. Ett av underlagen vid beslut om försvarsmateriel som kan förbandsättas först om tiotalet år skall givetvis vara FM prognos om behovet men måste till stor del tas på andra grunder än det behov som försvaret ser idag.

Slopandet av värnplikten.
Min grundinställning är att värnpliktstjänst är en form av statlig beskattning som tas ut i natura, d v s i samma typ av arbetsplikt som forna dagars torpare/arrendatorer hade gentemot godsägaren. Den går kanske att fördra om den drabbar alla lika. Drabbar den däremot endast ett fåtal, d v s på sätt som skedde efter den kraftiga minskningen av Försvaret som skedde efter kalla krigets slut, så är det svårt att rättfärdiga skatteuttaget därför att det blir näst intill slumpartat. Ett yrkesförsvar är från den synpunkten rättvisare men anställningsvillkoren måste givetvis vara konkurrenskraftiga mot övriga yrken. Om lönen inte förmår konkurrera måste något annat erbjudas som lockar till anställning. Ett förslag till lockelse som Försvaret borde kunna ställa upp på framförde jag här .
Utan att ha annat att locka med än som alternativ till långvarig arbetslöshet kommer Försvaret att hamna än mer utanför samhället än någonsin. Att slopa värnplikten var fel om inte något bättre ersätter den. Inget tyder för närvarande på att reformen var bra.

Anledningen att jag gjort denna tvåårs tillbakablick är att jag läst Chefsingenjörens referat av Wilhelm Agrells anförande vid Sälenkonferensen. Jag har alltid tyckt att Agrell var en klok, om än lite besvärlig analytiker och jag önskar att jag hade hans intellektuella skärpa och akademiska tyngd.


Att ha fel kan kännas skönt.

21 maj 2010

Ett antal rysslandskännare har på senare tid pekat på att utvecklingen i Ryssland inte följt den väg vi förutsatte efter Sovjetunionens fall. De förhoppningar om Rysslands utveckling till en västorienterad marknadsekonomi med demokratiskt styre inte har besannats. Jag har exempelvis under rubriken ”En försvarsmakt för en snart stundande morgondag” pekat på, att de, som har ansvaret för rikets yttre säkerhet har all anledning att se över vad som behöver åtgärdas med anledning av denna prognosmiss. Vi må numera ha gått mot ett försvar med högre beredskap än vad som var fallet under förra regeringen men sett mot bakgrund av att Sverige i praktiken försvarsmässigt idag är ett vacuum såvida vi inte erhåller en krigsförklaring i väldigt god tid i förväg så är jag fortfarande lika oroad som under förra regeringen. Den utbredda politiska oron för att provocera ”något grannland” tycks nämligen spärra alla åtgärder för att demonstrera att Sverige inte är ett militärt vacuum. Just att demonstrera att vi inte var ett militärt vacuum var ändå det som vi stödde oss på hela efterkrigstiden fram till Warszawapaktens upplösning. Att vi idag har möjligheten att sätta oss ned i Bryssel och diskutera hur övriga EU-länder bör agera i solidaritet med oss vid en hotande eller uppkommen militär kris är bra. Vi får dock inte tro, än mindre utgå från att EU löser Sveriges problem och att lösningen kommer innan Sverige är överkört.
Det Folkparti som under Jan Björklund hittills profilerat sig som bekämpare av flumskolan går nu in även på försvarsfrågan. Det är inte helt överraskande. Redan vid 2009 års Sälenkonferens framträdde Jan Björklund med ett utspel om att nedrustningen av försvaret gått för långt. Att märka är då att Folkpartiet ställt sig bakom beredningen av inriktningspropositionen. Folkpartiets försvarspolitiske talesman Allan Widman för sedan en tid en debatt som klart indikerar att hans parti är berett att medverka till höjda skatter för att ge vårt försvar viss bot för brister som idag råder vilket nu även Björklund indikerar. Valstriden mellan de två politiska blocken har emellertid i hög grad rört sig om nivåer på inkomstskatterna där vänsterblocket nyligen överraskade Allianspartierna genom att i stort sett acceptera de genomförda jobbskatteavdragen med påföljd att Alliansen gick miste om ett stakt plånboksargument i kampen mot vänsterblocket. Ett parti bland Alliansen som vill höja skatterna, oavsett för vad ändamål, torde därför ha en svettig tid framför sig. Om ändamålet är att förstärka försvaret måste man förutsätta att försvarsfrågorna är minst lika levande hos väljarna som skolfrågorna. Själv är jag emellertid övertygad om att stora delar av väljarkåren spontant inte anser att försvaret behöver förändras utöver vad som redan beslutats och att väldigt många anser att det inom överskådlig tid inte finns något sådant hot mot landet att det motiverar att försvaret av svenskt territorium förstärks. Inte heller inser de att det tar 5 – 10 år från riksdagsbeslut till försvarsreformen är verkställd. Folkpartiet löper stor risk att driva en fråga som väljarna inte förberetts för. Valfrågor måste debatteras i massmedia så väljarna förstår varför de är viktiga. Så har inte skett och det börjar bli kort om tid innan rösterna skall läggas. Inte heller lär det stötta Folkpartiet att de klart deklarerat att Sverige bör söka medlemsskap i NATO. Det socialistiska blocket har genom Mona Sahlin deklarerat att anslutning till NATO är fullständigt otänkbart så länge hon har inflytande över partiet och det torde hon i högsta grad ha fram till valet och kanhända även därefter. Nästan ingen NATO-debatt har förts i massmedia varför väljarna är oförberedda på att ta ställning i frågan.

Det som Folkpartiet vill åstadkomma har jag knappast några invändningar mot vilket torde framgå av ett antal blogginlägg jag skrivit. Det är nästan så jag kan misstänka att jag haft ivriga läsare bland Folkpartiets toppar 🙂 men förklaringen är självfallet att den försvarspolitik och de förändringar som Folkpartiet föreslår för de flesta säkerhetspolitiskt intresserade och inte minst för mången gammal militär framstår som mycket logiska sett mot bakgrund av vår militärgeografiska och säkerhetspolitiska situation och mot det arv och den historik vi har i landet. Tveklöst är även jag rädd om min magra plånbok men, som socialdemokrater brukar påpeka, om man inser att skatt går till angelägna saker och man erfar att den används rationellt så är man beredd att betala.
Nu tror jag emellertid inte att Folkpartiet vinner många röster genom sitt utspel. Av övriga partier inom Alliansen verkar de betraktas ungefär som Vänsterpartiet med utspelet om förkortad arbetstid med oavkortad lön – ”alla kan väl få ha drömmar” som Mona Sahlin sa´. Det finns även en uppenbar risk att det blir något som vänstern använder i valdebatter med undertoner som ”krigshetsare” och ”NATO-kramare” och detta skulle självfallet inte hjälpa Alliansen till valseger.

Folkpartiet spelar ett högt spel och de spelar det spelet med alltför oförberedda väljare.
Har jag fel skulle jag må jättebra.