Felbeslutat i gammal god demokratisk ordning

01 november 2011

Innan Riksdagen tog beslut om Försvarsmaktsorganisation 14 hade flera års arbete lagts ned för att ta fram underlag för beslutet.Representanteter för Riksdagens partier hade, var och en i samklang med sitt partis ideologi men även nöjaktigt jämkat till en gemensam uppfattning föreslagit den organisation om vilken Försvarsministern uttalat: ”Regeringen och riksdagen har beslutat om den största förnyelsen av försvaret på flera decennier. Resultatet är ett användbart försvar där Sveriges försvarsförmåga avsevärt ökar.”

Mot bakgrund av vad Försvarsministern hade att starta med så anser jag att han har visst fog för sitt självberöm. Men detta försvar som Tolgfors talar om är även den organisation som ÖB menar när han nyss sade ”Låt mig till en början fokusera på de förändrade säkerhetspolitiska och försvarspolitiska förutsättningar som är dimensionerande faktorer för det nya försvar som vi är i full färd att bygga upp. Den organisation som vi nu skapar, Försvarsmaktsorganisation 14, kommer att vara färdigbyggd 2019, dvs bemannad, materielsatt och övad.”
ÖB har utgått från det uppdrag Riksdagen gett honom och de ekonomiska ramar han har att följa. Han har nu föredömligt mumlat ur skägget angående vad han kan åstadkomma och jag misstänker att han då, förutom medelstillskott efter 2014, även förutsätter en del trollande med knäna. Det är dock inte hans uppgift att peka på snedheter i den organisation han är beordrad att sätta upp. Riksdagen styr Försvarsmaktens verksamhet och riksdagsbeslut styr Regeringens och därmed Försvarsministerns arbete.

Därvid utesluter jag inte att Riksdagens motiv till sakernas önskade status 2014 kan ha känts relevanta när beslutunderlaget togs fram, förhoppningsvis även när beslutet togs om Försvarsmaktsorganisation 2014. Jag konstaterar dock tyvärr att beslutet redan före 2012 visat sig innehålla allvarliga felprioriteringar, så allvarliga att man snarast bör tänka igenom vilka förutsättningar som finns för att FMO14 överhuvud taget skall ha realistiska möjligheter att påverka ett stridsförlopp.Vare sig 2014 eller 2019.

Jag vill gärna peka på att jag inte ser anledning att klandra Riksdagen. Att fördela resurserna till snabbt insattbara och förhållandevis lättrörliga förband anser jag vara rätt tänkt. Kanske är jag lite orättvis men jag tror inte att Regeringen initierar mobilisering långt innan de första krigshandlingarna står för dörren och då får det inte ta många dagar att få förbanden i funktion. Vad jag anklagar riksdagen för är att dess beslutsprocess tillhör en sedan länge gången tid. Att tiderna förändras är en sliten klyscha men det är lätt att se att förändringstakten på nittiotalet var en bris jämfört med förändringstakten nu på 2010-talet.
Jag kan inte klandra Riksdagen för att de inte insett saker som jag själv inte förrän nyligen insett. Insikten om att all verksamhet med Försvarsmaktsorganisation kommer att lamslås den dagen vår angripare upprättat en No Fly Zone över Sverige. Ett sådant upprättande kommer inte att kunna försenas med hjälp av att bekämpa deras flyg i luften. Vi har moderna luftmålrobotar till våra fyra divisioner JAS39 men de är till föga hjälp för att väsentligt fördröja att en angripare får luftherravälde.

Inte heller kommer attackbeväpningen, inriktad på att lämna Close Air Support under eget luftherravlde, att komma till användning. Att sådan markmålsbeväpning innebär en felinvestering i ett försvar av vårt närområde har emellertid stått klart för mig länge och det vore intressant om någon kunde visa att jag har fel.

Nå Bosse, kom nu äntligen till skott; vad vill du?

När det gäller frågor om Försvarets utformning och inriktning anser jag att Regering och Riksdag snarast måste ersätta dagens alltför långsamma beslutsprocedur med något som inte måste mala på i evigheter i en värld som i accelererande takt kräver analyser, omprioriteringar och nya beslut.

Därutöver måste naturligtvis Riksdagen ta långsiktiga, strategiska beslut som kan beröra Försvarsmakten men som främst är av nationell omfattning. Liksom frågan om partikelacceleratorn ESS inte enbart angår Lunds Universitet så berör beslut om vidareutveckling av JAS39 inte enbart Försvarsmakten. Den som tror, att denna fråga kan reduceras till en fråga om Försvarsmaktens behov har antingen inte tänkt igenom frågan eller så slår han medvetet blå dunster i öronen på sina väljare.

Sug inte flera år på denna bittra kalk. Visa politisk handlingskraft!


Strilaren vs Strilaren II

21 augusti 2009

Det var inte igår jag skrev något inlägg på min bloggsida men jag ser till min glädje i statistikkurvan att det tydligen ändå finns besökare nästan varje dag. Jag ber er härda ut – även jag kan tröttna på att ligga i hängmattan. Så länge jag ser i andras bloggar att debattfrågorna tas väl hand om ligger jag dock lugnt kvar. Så gör jag även (oftast?) när jag märker att debatten för dagen rör förhållanden där jag inte är insatt nog för att vara säker på vad jag själv tycker.
Det som nu fått mig att bemanna tangentbordet är att jag läste en passus i Allan Widmans (fp) blogg ”Strilaren II”, rubricerad ”Högtflygande planer?” Att Allan Widman uppenbarligen vill rida på den uppmärksamhet som bloggen ”Strilaren” fick innan den abrupt försvann från cyberrymden är förklarligt. Den som är försvarsintresserad bloggläsare vet att ”Strilaren” var genomsyrad av saklighet, satte fingret på synnerligen ömma punkter och fick stor genklang bland läsarna. Det är säkert lockande att framställa sig som en ny ”Strilaren”. Man kan tycka att Allan W är förmäten nog att vilja sola sig i någon annans glans men jag erkänner gärna att jag tycker om att han engagerar sig i försvarsfrågor och att han ofta har vettiga synpunkter.
Dessutom minns jag Skriftens kloka ord: ”Icke tänder man heller lius och sätter thet under ena skäppo, utan på en liusastaka; at ther lyser allom them, som i huset äro.”

Alltnog, Widman startar i sin blogg upp en argumentation kring flygbeväpningsfrågor och eventuellt beslut om utveckling av en E/F-version av Gripen med följande passus:
”Samtidigt har beslut fattats om att Sverige ska avveckla BK 90, vilket i och för sig är ett mycket klokt (beslut, mitt tillägg). Klustervapen skadar oskyldiga civila, men är väsentligt mindre effektiva mot mekaniserade kolonner. Problemet är väl bara att några konkreta planer på ersättningsvapen inte tycks finnas, åtminstone inte i samma kvantiteter. Nu under våren blev det också klart att Robot 75 (Maverick) inte avses bäras av svenska JAS 39 Gripen C/D. Roboten finns i mycket stort antal i flygvapnet och en minskning av vår förmåga till precisionsbekämpning av markmål blir följden.”
Tre saker slår mig när jag läser detta. Först undrar jag vad det är i vår hotbild som gör att Widman anser att vi måste ha vapen mot mekaniserade kolonner? Hur kom de över huvud taget in i bilden? Förekommer de i Afghanistan eller i någon annan skådeplats där svenska Gripenförband kan tänkas sättas in?
Sedan bör man ställa sig frågan om Rb 75 är ett bra vapen mot mekaniserade kolonner. Tveklöst är stridsdelen väl dimensionerad för punktmål i ett sådant scenarium men med vilken sannolikhet kommer den fram till sitt mål? Innan vi köpte Rb75 skaffade vi oss ingående kunskaper om dess målsökare. Man kan sammanfatta resultatet som att målsökaren har god förmåga att leda till träff i fordon i öppet landskap men har svårigheter där målfordonet rör sig genom ömsom skugga, ömsom väl belysta områden. Om ett mål rör sig ömsom öppet, ömsom bakom buskage eller byggnader måste man kallt räkna med att målsökaren tappar följning och stridsdelen detonerar i något annat än det avsedda målet. Vi kan även konstatera att Flygvapnets primära syfte med Rb75 var att kunna bekämpa fartyg i skärgård där Rb 04 radarmålsökare kom till korta. Vi beslutade oss för att modifiera målsökaren innan serieanskaffning så att den optimerades mot sjömål.
Jag grubblar även på vad vi kan åstadkomma med exempelvis en roteinsats mot bakgrund att endast en Rb 75 rimligen kan avfyras per flygplan och anfall. Att välja ut mål, preparera målsökaren med hänsyn till målkontrasten, låsa målsökaren och slutligen ägna åtminstone en sekund åt att kontrollera att låsningen håller tar så lång tid = flygsträcka att det inte återstår tid till annat än att manövrera undan från målets luftförsvar. Vi talar väl om militära mekaniserade kolonner? I så fall har dom nämligen ett luftförsvar. Vill man sedan avfyra ytterligare robotar måste hela proceduren göras om, inklusive risktagandet i luftvärnsduell. Kanske avsåg Widman rent principiellt att vi inte bör skrota ett vapen vi redan betalt och har i stora mängder i förråden? Där kommer vi in på huruvida beslutet att avveckla BK 90 var klokt, något Widman uppenbarligen anser. I sin blogg anför han (förutom att klustervapen inte är effektiva mot mekaniserade kolonner) motivet, att klustervapen skadar oskyldiga civila.

Komna hit rekommenderar jag läsning av en artikel på SvD Brännpunkt, läshär ,där Allan Widman uttalar sig gemensamt med Svenska Freds dåvarande ordförande Frida Blom, bl a på följande sätt:
”Bombkapsel 90 släpps från Jas 39 Gripen. Bombkapseln kan innehålla upp till 72 stycken substridsdelar som skjuts ut över ett område på cirka 250 x 400 meter.
Vid användning skulle Bombkapsel 90 kunna orsaka humanitär skada, dels på grund av det stora spridningsområdet, dels för att 1 procent av substridsdelarna blir liggande kvar som blindgångare.
Humanitära skäl talar för att klusterbomber liknande Bombkapsel 90 bör förbjudas.
Samtidigt vet vi att i en förbudsdiskussion kommer de negativa humanitära konsekvenserna också att vägas mot den militära nyttan. Vilken militär nytta fyller då Bombkapsel 90?
Sverige skaffade Bombkapsel 90 under kalla kriget för att försvara Sverige mot invasion. Så sent som den 7 mars i år bekräftade Laila Freivalds att regeringen anser att klusterbomber ”utgör en viktig komponent i det svenska invasionsförsvaret”.

Widmans och Svenska Freds slutkläm är dock att tillrättavisa regeringen: ”Vad vi dock är eniga om är att den säkerhets- och försvarspolitiska utvecklingen innebär att Sverige utan att äventyra sin försvarsförmåga kan avskaffa Bombkapsel 90 och införa ett svenskt förbud mot klusterbomber”.
Kristallkula eller Svenska Freds spågumma?
Den uppfattning som Widman anför är således att 1% blindgångare från BK 90 i kombination med ett stort (250 x 400 meter) spridningsområde ger stora negativa humanitära konsekvenser. Den militära nyttan av Bk 90 existerar endast i ett scenario med det kalla krigets invasionshot. Det Widman nu skriver i den här inledningsvis citerade inlägget om bl a flygbeväpning visar att hans uppfattning från Brännpunktsartikeln från april -06 inte ändrats.

De som bekvämat sig att söka andra källor än Svenska Freds vet att substridsdelarna i BK 90 är konstruerade så, att om en blindgångare uppstår så tappar utlösningsmekanismen sin förmåga att utlösa detonation efter att en kort tid förflutit efter fällning. Stridsdelen blir alltså inert och om det är en eller hundra procent blindgångare så kan man efter kort tid promenera i fällområdet betydligt säkrare än om området exempelvis utsatts för artillerield.
Vidare kan lite forskning hos Försvarets Materielverk eller i målsättningsskrivelser i Flygstabens arkiv visa att huvuddelen av de måltyper som dimensionerade BK 90 och substridsdelarnas tekniska utformning inte var att hänföra till kalla krigets stora kustinvasionsscenario utan scenarion som i min föreställningsvärld är vad vi idag skulle peka ut om någon sattes på att definiera militära konfliktscenarios i Skandinavien.
Eftersom Allan Widmans argumentation är så lätt att vederlägga är min slutsats att han egentligen har en dold agenda när det gäller fördömandet av BK 90, för inte kan det väl vara så svårt att erkänna att han var felinformerad när han gick till sängs med Svenska Freds?
Ledsen, men ännu lever inte Strilaren II upp till Strilaren i kunnande och stringens. Det hindrar inte att jag tycker om att han engagerar sig i försvarsfrågor och att han ofta har vettiga synpunkter.