Varför dog 600 FV-piloter under Kalla Kriget?

26 mars 2013

En god vän gjorde mig nyss uppmärksam på radioprogrammet (P1) Vetenskapsradion Historia som den 14 mars behandlade det tragiska att mer än 600 svenska stridspiloter omkom i haverier under Kalla Kriget, läs och lyssna på http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=406&grupp=4256&artikel=5470111.
Forskaren Mikael Nilsson försöker i programmet förklara hur så kunde ske utan att politiker och massmedia reagerade med samma intensitet som redan enstaka haverier idag ger upphov till. Dels tycker jag att han inte fångat upp hela bakgrunden, dels tycker jag inte att han visar övertygande fakta bakom några av slutsatserna han för fram även om det inte betyder att han är helt ute och cyklar.

Jag har tidigare i https://bossekommenterar.wordpress.com/2009/10/07/svensk-nutidshistoria/ skrivit lite om Flygvapnet under Andra Världskriget och under Kalla Kriget och för de läsare som inte är gamla nog att redan kunna huvuddragen kan jag rekommendera läsning. I dag kan jag då nöja mig med en summarisk bakgrundsteckning.

– Efter att Riksdagen väckts av krigsmullret som förebådade andra världskriget började dels en svensk flygindustri att byggas upp, dels det rudimentära flygvapnet att kraftigt förstärkas. Under pågående krig var vår största svårighet att köpa in erfordeliga flygplan och vi fick oftast nöja oss med typer som andra nationer av goda skäl ratade. Svensk flygindustri var alltså ett resultat av Riksdagens agerande att skapa den nödvändiga inhemska resursen men där man (lyckligtvis) avstod från att göra denna industri statlig. Man kan misstänka att denna symbios skulle kunna medföra att Svenska staten försöker hålla den inhemska industrin under armarna. Att anta att industrin därmed tillät sig konstruera bristfälliga flygplan jämfört med motsvarande, utländska konstruktioner faller på objektiva tekniska jämförelser. Mikael Nilssons tes om att de 600 omkomna vore ett resultat av Sveriges preferens för egenutveckling av stridsflygplan håller inte.

– Mot slutet av 50-talet blev det uppenbart att Flygvapnet led av häftig växtvärk. Att vi havererade bort i storleksordning en division per år berodde inte så mycket på flygmaterielen som på avsaknad av kvalificerad ledningspersonal – inte minst för ledning av våra stridsflygdivisioner. De officerare som lett de krigstida divisionerna skulle nu inte bara leda Flygvapnet in i jetåldern. De ställdes även inför utmaningen att få en helt ny personalkategori att utbilda – de korttidsanställda fältflygarna. En personalkategori som anställts för att flyga stridsflygplan, inte primärt för att göra karriär som officer även om denna möjligeten stod till buds och ofta resulterade i utmärkta officerare. Att stridsflygdivisionerna bemannades med machos står jag helt främmande för och jag har hela min aktiva pilottid försökt att finna faktorer som är gemensamma för stridsflygare. Visst fann jag machos och jag kunde f ö ofta konstatera att de inte var något att sträva efter. Om machos hade varit vanliga bland piloterna så hade jag kunnat tro på tesen att detta var en vanlig orsak till haveri. Nu hävdar jag bestämt att divisionerna med ett, möjligen två undantag bemannades med avslappade, jovialiska män med god kunskap om var deras egna och flygplanets prestandagränser låg och som aldrig skulle rubriceras som macho. Karaktärerna i Top Gun var svåra att känna igen från min egen omgivning men filmen var underhållande.

– Även bemanningen av de nya stridsledningscentralerna var bristfällig redan när de togs i bruk. I slutet av 60-talet tvingades Flygvapnet vakantsätta divisioner p g a personalbrist. Fältflygarna liksom många officerare med lite ruter i gick ofta till det expanderande civilflyget där de fick marknadsmässigt betalt. Flygvapnet utbildade ihjäl sig men det räckte ändå inte.

– Min tes är att det politiska uppvaknandet att ett starkt flygvapen är nödvändigt för den svenska säkerhetspolitiken resulterade i en för svår uppgift för de utbildningsresurser Flygvapnet hade såväl i början av VK2 som i början av Kalla Kriget. På -70talet kom utbildningsresurserna, bl a med nyskapade flygsäkerhetsspecialister, ikapp politiska ambitioner. Stridsflygdivisionerna lyckades hela tiden hålla hög standard tack vare de ensklida piloternas ambitioner i kombination med några bra divisionsledningar och Svenska Flygvapnet var inte bara förhållandevis stort, utan även pilotkåren ansågs hålla förhållandevis hög standard.

Var dessa 600 döda Sveriges offer i det Kalla Kriget ett problem eller en tillgång för den svenska säkerhetspolitiken? Jag är helt övertygad om att Flygvapnet var en starkt stabiliserande faktor i Östersjöområdet. Jag tror inte att politikerna förstått att så många skulle dö därför att vi måste bygga upp en av båda stormakterna trovärdig komponent för att backa upp vår säkerhetspolitik. Jag hoppas att alla lärt sig att man inte kan ena dagen reducera något så komplicerat som ett flygvapen för att nästa dag ”återta” resurser utan ett antal års ansträngningar.


Sveriges försvar idag och i morgon

30 januari 2013

Efter ÖB avslöjande om vårt framtida försvars förmåga och uthållighet och efter årets upplaga av Folk och Försvars konferens har plötsligt försvarsfrågor hamnat såväl i de ”stora” medierna som i ett antal landsortstidningar. Ett inlägg skrivet av försvarsminister Karin Enström och riksdagsledamoten Hans Wallmark på debattsidan i den tidning som har spridning runt min närmaste geografi och ett antal kommentarer och frågor hos dom större försvarsbloggarna fick mig att (tillfälligt) lämna hängmattan för att – som står att läsa i min avatar – vända mig till de som inte är djupt engagerade i försvarsfrågor snarare än de redan frälsta men jag är glad om bloggen hittar läsare oavsett kategori. Gärna Karin Enström och Hans Wallmark trots att de är satta att torgföra partiets evangelium.
”Försvarshandbok för dummies.”

Försvaret idag och i morgon.

Varför behövs militärt försvar?
Ett lands militära försvar är ett verktyg för landets utrikespolitik på samma sätt som en diplomatisk kår. I en konflikt med ett annat land bör i första hand s k politisk lösning, med eller utan hjälp av andra nationer, eftersträvas. Lyckas inte detta eller om inte möjligheter ges så måste s k militär lösning (även den självfallet politisk) tillgripas – med eller utan hjälp av andra nationer. Man bör dessutom komma ihåg att det inte är vare sig ÖB eller regering/riksdag som avgör om svenska försvaret är tillräckligt starkt och uthålligt – det är den nation som granskar olika alternativ för att nå sitt syfte. För landets innevånare är försvaret således ett allmänintresse även om särintressen existerar parallellt.
Statsministern har nyss meddelat att han inte kan se att någon i dagsläget skulle vilja rikta ett isolerat militärt angrepp mot Sverige. Nu är det ju inte dagsläget jag diskuterar utan ett läge efter 2019 varför statsministerns bedömning av dagsläget är irrelevant. Hur vårt försvar ser ut idag relateras kort nedan. Beträffande morgondagens försvar pekar jag på några i mitt tycke allvarliga brister.
I mitt inlägg här förutsätter jag, i strid med mina egna åsikter, att en veckas försvarsförmåga är tillfyllest, vilket ju är försvarsministerns utgångspunkt. Jag förutsätter även att denna vecka med militärt motstånd inletts med 3 á 4 veckors förvarning samt att våra förband blivit fullt bemannade och vederbörligen samövade. Det torde vara även försvarsministerns förutsättningar när hon bedöme enveckorsförsvaret som tillfyllest, bara att dessa viktiga förutsättningar inte uttalas.

Försvaret idag.
Såväl socialdemokratiska som borgeliga regeringar genomförde efter kalla krigets slut en drastisk reduktion av Sveriges försvar vilket naturligtvis motiverades av att det militära hotet kraftigt reducerades. Ytterligare motiv var att ett stort antal förband p g a gammal materiel, bristande utbildning och förlegade uppfattningar om post-VK2 krigföring inte var lämpade mot de senare årens militära utveckling.
Under senare år har ett antal beslut tagits som dimensionerar det militära försvaret efter 2019. Tiden fram till 2019 kommer vårt försvar att vara under uppbyggnad till den så kallade Insatsorganisation 14(IO 14) som förutsätts intagen år 2019, dvs bemannad, materielsatt och övad. Under uppbyggnadsåren kan man utgå från att många förband är icke-organiserade, inte samövade och inte kan mobiliseras. IO 14 kommer inte att bemannas med några värnpliktiga utan enbart med anställda. Därmed kan man i framtiden ställa krav på insatsförmåga efter kortare förvarningstid än med värnpliktig bemanning. En organisation bemannad med yrkessoldater ansågs även av beslutsfattarna som mindre kostsam än värnpliktsförsvar. I dag och fram till slutet av 2010-talet består vårt försvar alltså huvudsakligen av icke insatsberedda förband.

Försvaret i morgon
Nyligen togs beslut om anskaffning av korträckviddigt luftvärn, dock av en typ som kräver att målet flyger i klar luft utanför moln – klart begränsande i svenskt väder! Ingen anskaffning planeras av luftvärn som kan verka i alla väder och med räckvidd som når flygplan som exempelvis fäller styrda bomber motsvarande SDB/GBU53B, som kan precisionsfällas från 10000m flyghöjd på avstånd upp till ca 70 km. Försvaret av för samhället och försvarsmakten viktiga anläggningar som elförsörjning, kommunikationsknutpunkter, militära och civila ledningscentraler, flygbaser o s v ankommer därmed på flygvapnet. Efter nyligt beslut kommer det framtida flygvapnet att bestå av 60 flygplan JAS 39 E jämfört med de drygt 100 flygplan JAS 39 C/D som våra nuvarande 4 stridsflygdivisioner består av. Ekonomin tillåter inte att någon division av dagens Gripenversion parallellt behålls. Man kan dessutom av uppgifter offentliggjorda av bl a SIPRI konstatera att dagens divisioner saknar tillräckliga mängder av ammunition, såväl för jakt- som attackuppdrag, för att ha ens halva den veckas uthållighet som försvarsministern anser tillfyllest. Inga planer har offentliggjorts om medelstillskott för att kunna komplettera denna brist. Många räknekunniga hävdar dessutom att anskaffningen av de 60 Gripenflygplanen är underfinansierad vilket även medför att för armén kritisk materiel till IO 14 måste skjutas på en oviss framtid.
Idéerna bakom IO 14 var kanske rätt under tiden de utreddes, förhoppningsvis även när beslutet togs. I och med Rysslands anfall mot Georgien 2008 rasade emellertid mycket av de förmodanden om bristande rysk förmåga som låg bakom beslutet om IO 14. Den då nytillsatte försvarsministern Tolgfors pekade på att ”kriget i Georgien utspelade sig på fem dagar och avgjordes på två. Det var färre än 20.000 ryska soldater i Georgien, men de kom dit mycket snabbt. Georgien saknade luftherravälde vilket beseglade konfliktens utgång”. Denna lärdom renderade dock inte i någon diskussion om Sveriges framtida försvarsmakt.
Nästa tillfälle till analys av relevansen i Sveriges planer var i samband med Libyenkriget. Man kan konstatera att de flesta libyiska flygaktiviteter upphörde redan i och med koalisionens anfall med markmålsvapen de första dagarna, huvudsakligen med cruise missiles och långräckviddiga attackrobotar, riktade mot libyska flygbaser, ledningscentraler och flygplan på marken. I klartext var det alltså med anfall mot markmål, till stor del fällda från flygplan, som en No Fly Zone snabbt kunde upprättas. Med tillgång till ett 60-tal stridsflygplan vädjade NATO ändå om ytterligare kapacitet. Analys av såväl koalitionens erfarenheter som av erfarenheter sedda ur Libyens synvikel borde ha gjorts och utgjort en grund för granskning av IO 14.

Brister i försvarsförmågan
Om man skall lära av erfarenheterna från de krig som utkämats åren efter kalla krigets slut finner man vissa allvarliga brister i svensk planering. Regering/Riksdag har således hittills inte indikerat något behov av att anpassa beslutet om IO 14 redan innan vi är nästan framme vid 2019. . En mycket viktig lärdom att dra är att förmåga att bestrida motståndaren luftherraväldet är synnerligen väsentlig. Långräckviddigt luftvärn för skydd av för samhälle och försvar viktiga anläggningar som elförsörjning, kommunikationsknutpunkter, militära och civila ledningscentraler, flygbaser o s v bör tillföras då våra fåtaliga stridsflygdivisioner måste fördela sin kapacitet mellan jaktuppdrag, attackuppdrag (exempelvis som understöd till våra arméförband som i hög grad saknar artilleri), spaningsuppdrag för att om möjligt ha informationsövertag över stridsområden etc. Stridsflygdivisionerna måste förses med luftmålsammunition för en veckas behov såväl som tillförsel av sådan markmålsammunition som möjliggör bekämpning av motståndarens infrastruktur á la Libyenkrisen.


Står sig gen Bengt Nordenskiölds strategi idag?

04 juli 2011

Vi kan aldrig få tillbaka det försvar vi hade under stora delar av kalla kriget och jag tror inte att det behövs heller. Skall vi ha något skall det dock ha rimlig förmåga att hålla ett krig borta från vårt intresseområde. Ett lands militära försvar är främst till för att backa upp utrikespolitiken när landets territoriella och politiska integritet hotas. Jag tror varken manöverbrigader eller upprustat hemvärn med nymodig benämning håller ett krig borta från oss (ledsen, kamrater, ni är all heder värda men det räcker inte).

Det som krävs är en effektiv underrättelsetjänst där den militära delen bl a bör ha ubåtar. Dessutom krävs styrkor som från första konfliktdagen kan ge oss (temporärt) luftherravälde. Genom att sätta oss i en situation med allt stridsflyg baserat endast på två baser har vi försatt oss i en situation där våra divisioner är mycket sårbara mot flyganfall och luftlandsättningar.  Att få luftherravälde innan våra solidariska bröder i andra länder kommit till vår hjälp verkar vara en svår uppgift. Att solidaritetsförklaringen medför att grannländer avdelar förband till vår hjälp tror jag dock inte sker vare sig på första eller andra eller ens tredje konfliktdagen. Luftherravälde är därför något vi måste upprätta innan våra divisioner står utan baser och måste därför eftersträvas från dag ett och framåt. Inom parentes bör man f ö fundera på hur villigt Tyskland kan vara att undsätta oss om Ryssland använder hot att strypa gastillförseln genom Östersjön? I alla fall inte mer villigt än de var innan de beslutade att stänga alla kärnkraftverk.

Ubåtar och andra marinstridskrafter kan inte skapa luftherravälde, självfallet inte heller armén.

När vår försvarsminister argumenterat för ”skapandet av ett försvar som i jämförelse med tidigare år är mer användbart, tillgängligt och flexibelt” exemplifierade han på följande sätt: ”Kriget i Georgien utspelade sig på fem dagar och avgjordes på två. Det var färre än 20.000 ryska soldater i Georgien, men de kom dit mycket snabbt. Georgien saknade luftherravälde, vilket beseglade konfliktens utgång. Kriget i Georgien innebar inte i sig en upptrappning av den militära hotbilden mot Sverige i det korta perspektivet, men väl ett tydliggörande av hur den nya tidens hot ser ut (min kursivering). Det understryker varför försvaret behöver en ny inriktning mot ökad tillgänglighet och ökad användbarhet”.

Ett krig där ena sidan har totalt luftherravälde blir som kriget i Afghanstan. Talibanerna kanske vinner i slutänden därför att de har obegränsad tillgång till tid medan västländer måste ta kostnader i pengar och människoliv i beaktande. Jag tror dock inte på talibantaktik för västländer och Sverige skulle definitivt inte klara talibantaktik.

När en internationell koalition beslutade sig för intervention i Libyens inbördeskrig var deras första steg att upprätta en flygfri zon över Libyen, m a o att upprätta luftherravälde. Det var inget slumpval.

Jag anser vi måste skaffa oss luftherravälde/temporärt luftherravälde från dag ett i en väpnad konflikt. Vårt verktyg måste vara våra fyra stridsflygdivisioner, trots att dessa fyra skall klara av såväl försvar mot luftlandsättningar, mot bomb- och attackflyg, underrättelseinhämtning (jfr FL01/FL02 i Libyen), understöd av våra markstridskrafter och anfall mot fartyg. Alla dessa uppdrag förutsätter dock att vi inte förlorat våra stridsflygplan i ett krigsinledande anfall mot våra två flygbaser. Det förutsätter även att de inte skjuts ned i dueller med Air Superiority Fighters, ett inslag i hotbilden som tillsamman med flygburen stridsledning i stora delar växt upp sedan Kalla kriget.

Har vi nu konstaterat ett trängande behov och vilka förband som skall åstadkomma resultatet så är nästa steg att granska med vilken utrustning det skall åstadkommas. Sedan Generalen Bengt Nordenskiölds dagar (chef för FV från 1942) har Flygvapnets förebild varit RAF i Battle of Britain, dock under de senaste årens närmande till NATO med ett ökat inslag av direktunderstöd av arméförband ”CAS, close air support. Tills nyligen ansågs detta  i svensk doktrin som ineffektiv användning av tungt attackflyg.

Som jag konstaterat i föregående inlägg upprättade Koalisionen totalt luftherravälde under de första två dagarna av Libyenoperationen. Jag citerar inlägget: ”Man kan konstatera att de flesta libyiska flygaktiviteter upphörde redan i och med koalisionens anfall med markmålsvapen de första dagarna, huvudsakligen med cruise missiles och långräckviddiga attackrobotar, riktade mot libyska flygbaser, ledningscentraler och flygplan på marken. I klartext var det alltså med anfall mot markmål som en No Fly Zone snabbt kunde upprättas. Vi vet inget om skador på tredjepart (collateral damage på nusvenska) i samband med dessa anfall men de skedde huvudsakligen med vapen med stora stridsdelar. Det är inte helt bekräftat men några luftstrider flygplan mot flygplan tycks inte ha ägt rum”.

Långräckviddig sjömålsrobot har hört till attackflygets främsta vapenalternativ sedan A32 Lansens dagar. Den senaste varianten var Robot 15(F) som även beväpnade vissa marinfartyg (15 M) och rörliga kustartilleriförband (15 KA). Den beväpningen gav oss stor slagkraft mot sjömål och var ett mycket effektivt inslag i vårt dåvarande försvar mot invasion över hav.

Långräckviddiga flygburna attackrobotar hörde till den materiel som var föremål för studier under de senare åren av det kalla kriget men som ströks i samband med omdimensionering av Försvarsmakten. Mig veterligt finns inga planer idag på att skaffa sådan beväpning, som möjliggjorde Alliansens snabba upprättande av No Fly Zone.

Enligt mitt sätt att se så bör vi överge Bengt Nordenskiölds strategi. Nya tider, nya hot och nya tankar om konsekvenserna av de nya hoten. En av konsekvenserna har just demonstrerats i Libyen. Se den ur båda sidors perspektiv.


Sverige och Operation Unified Protector

26 april 2011

Med reservation för att allmänheten (dit sedan länge även jag hör) säkerligen inte fått hela bilden redovisad och att jag kanske missförstått eller sumpat delar av publicerad information har jag kommit till följande reflektioner.

Säkerligen lär sig Flygvapnet mycket av de erfarenheter som FL01 får under insatsen även om uppdragen med 8 nedflugna JAS39 begränsas till ” ett till två uppdrag per dag, men vid behov mer än så” http://www.forsvarsmakten.se/sv/Internationella-insatser/Libyen-UP/Nyheter-fran-Libyen/Bidrar-i-operationen/.

Vad jag är mer tveksam till är om våra politiker vill lära sig något av vunna erfarenheter.

1): Man kan konstatera att de flesta libyiska flygaktiviteter upphörde redan i och med koalisionens anfall med markmålsvapen de första dagarna, huvudsakligen med cruise missiles och långräckviddiga attackrobotar, riktade mot libyska flygbaser, ledningscentraler och flygplan på marken. I klartext var det alltså med anfall mot markmål som en No Fly Zone snabbt kunde upprättas. Vi vet inget om skador på tredjepart (collateral damage på nusvenska) i samband med dessa anfall men de skedde huvudsakligen med vapen med stora stridsdelar. Det är inte helt bekräftat men några luftstrider flygplan mot flygplan tycks inte ha ägt rum.
I en konflikt i Sveriges närområde kommer det att vara angeläget att tidigt bestrida en angripare (totalt) luftherravälde – Med vilka vapen – ur vår arsenal eller planerade för anskaffning, kommer Sverige att kunna åstadkomma (temporärt) luftherravälde?

2): Givet våra restriktioner i Libyen är spaningsuppdrag den av våra förmågor som bäst bidrar till NATO´s insatser – vilket inte förvånar för alla talar ju om vikten av informationsövertag.  Av huvudsakligen politiska skäl är S i JAS fortfarande en bra bit från måluppfyllnad.

3): Med tillgång till ett 60-tal stridsflygplan vädjar NATO ändå om ytterligare attackkapacitet.

4). Enligt SVT Rapport fanns Libyiskt stridsflyg baserat på 7 baser. Dessa förefaller nu ha slagits ut genom första dagarna av koalisionens attacker.

I Sverige har vi drastiskt reducerat vår kapacitet att betjäna stridsflyg till två baser.

5): Med bäring på vår doktrin att vid behov solidariskt stötta grannländer med militära styrkor och att förvänta oss att få motsvarande hjälp om vi så behöver, så bör man dra erfarenheter av den tid det tagit att fatta beslut i de länder som nu är engagerade i Operation Unified Protector. I brist på konkreta avtal med andra länder bör erfarenheterna ligga till grund för dimensionering och beredskapstider för Sveriges flygstridskrafter – i synnerhet beträffande den viktiga förmågan att tidigt bestrida en angripares (totala) luftherravälde.

6): Jag måste även peka på en erfarenhet från Libyen som vi inte bör dra för stora växlar på. Att se marken med ögon och andra sensorer från 5000m flyghöjd förutsätter libyskt väder och är sällan tillämpligt i Sverige.

P.S. Om någon skulle få för sig att jag likställer Sverige med Libyen så har denne någon läst som Fan läser Bibeln. Jag drar slutsatser kring allmäna luftoperativa spörsmål.


Försvarsfrågor döda eller förtigna?

29 december 2010

Alltsedan stormaktstiden och in till nutiden dras begreppet ”rysskräck” fram i debatten om Sveriges förhållande till främmande maktsfärer. Det är knappast så att ryssar i gemen eller ens deras ledare har ett särskilt ont öga till Sverige. Det är bara så att vi sedan historiens gryning har sådant geografiskt läge – militärgeografiskt om ni så vill – att respektive länders ambitioner ibland kolliderar. Alla kollisioner kan inte lösas genom att ena parten lägger sig på rygg och blottar strupen eller genom att man finner kompromisser som båda kan godta.Diplomati, liksom politisk makt generellt, måste backas upp av att alla alternativ till överenskommelse är obehagligare än att finna en överenskommelse. ( Klippt ur ett tidigare inlägg )

När Tredje Riket 1940 anföll och praktiskt taget utan kamp ockuperade både Danmark och Norge hade deras öde lätt kunnat drabba det lika försvarslösa Sverige. Danmark och Norge besattes för att förhindra att Storbritannien därifrån skulle begränsa tysk rörelsefrihet. Sverige var inte så viktigt av detta skälet och Hitler ansåg inte ockupation nödvändig eftersom han insåg att Sverige i sin maktlöshet skulle leverera järnmalm, tillåta truppförflyttningar och transport av förnödenheter genom landet och allmänt avstå från aktioner som skulle störa de tyska planerna. Svensk diplomati hade ingen uppbackning av militära maktmedel förrän vid krigsslutet och i det påföljande kalla kriget. Mot Hitler fick vi lägga oss på rygg och blotta strupen.
Under det kalla kriget hade vi ett försvar som kunde backa upp vår utrikespolitik, vår strävan efter att vara alliansfria syftande till att vara neutrala vid en väpnad konflikt i vårt närområde. Detta försvar var inte stort nog att i längden hindra en ockupation av främmande makt men syftet var att invasionen skulle kosta så mycket att den inte var det självklara alternativet bland ett antal andra. Att vår utrikespolitik dessutom förberedde en samverkan med NATO i den händelse att vi inte lyckades stå neutrala, d v s om vi anfölls och därmed icke var neutrala. Detta var dock tvivelsutan mer känt i Sovjetunionen än det var utanför en mycket begränsad krets av svenska politiker.

Efter Sovjetunionens kollaps har vi ett starkt reducerat försvar jämfört med under kalla kriget. Ett flertal av de bloggare som skriver om säkerhetspolitik har dock pekat på, att de kriterier som svenska politiker satte upp för att börja en återtagning av svensk försvarsförmåga redan nu är uppfyllda. Rysk försvarsbudget för de närmaste tre åren innebär dessutom en ökning med 120%. Ändå hörs inget vare sig i media eller från politiker att tiden är inne för att se över Försvarsmaktens förmåga. Det försvar Riksdagen beställer idag träder i funktion tidigast om fem år men beträffande mer genomgripande förändringar snarare om femton år. Någon diskussion har inte ens startat, än mindre finns riksdagsbeslut.

Idag lutar vi oss mot solidaritetsförklaringen men framför allt mot ett nära och brett samarbete med NATO, även om vi av inrikes opinionsskäl inte formellt är medlemmar. Förenklat kan man säga att svensk utrikespolitik backas upp av NATO-samarbete. Frågan är vilken handlingsfrihet detta ger oss att som suverän stat driva vår egen utrikespolitik? Skulle vår handlingsfrihet förbättras om vi i vårt samarbete hade ett slagkraftigare eget försvar till förfogande jämsides med NATO? Säkert skulle det ge oss mer inflytande vad gäller våra utrikespolitiska frågor, såväl i EU som i NATO.  Att NATO inte avvisar oss innebär inte att de har svårigheter utan oss. Det är vi som är beroende av NATO, inte tvärt om vilket är en dålig förhandlingsposition som bäddar för mer förpliktelser än inflytande. Gången bör av detta skäl vara att Riksdagen först beslutar om hur vårt försvar bör se ut med hänsyn till vilken förmåga till militära aktioner mot Norden och Baltikum som bedöms finnas om tio – femton år.  När detta beslut tagits kan vi, om det är önskvärt, förhandla om formellt NATO-medlemskap.

De flesta som deltar i debatten om svensk säkerhetspolitik anser inte att en regelrätt invasion av svenskt territorium längre utgör det dimensionerande hotet. Ett kostsamt och personalkrävande invasionsförsvar skulle därmed inte vara nödvändigt. Att Östersjöområdet, Baltikum och Nordkalotten är områden där debattörerna ser risk för intressekonflikter och därmed militärt hot är däremot tydligt. Min blogg  https://bossekommenterar.wordpress.com/2010/02/20/flygvapnets-roll-i-var-solidaritet-med-grannlanderna/ kan fortfarande gälla som redovisning av mina idéer. I detta sammanhang är att märka att Riksdagen faktiskt väntas ta ett viktigt beslut beträffande utformningen av vårt framtida försvar. Beslut om vidareutveckling av JAS 39 Gripen sades ursprungligen skulle tas i dessa dagar men är nu skjutet på till våren.

Bortsett från att vi genom att sälja/leasa Gripen till andra länder förpliktat oss till tekniskt stöd under flygplanens livstid, vilket i sin tur kräver en levande flygindustri, så finns flera andra skäl att lägga utvecklingsbeställning på vår flygindustri. Ett skäl lyser oss i ögonen i dessa dagar när kostnaderna för Norges val av Lockheed-Martin F-35 redan kraftigt skjutit i höjden, långt innan flygplanen är klara för leverans. Norges band till NATO  avgjorde köpet redan innan den formella utvörderingen och upphandlingsprocessen var endast teater för den inhemska opinionen. De i utvärderingen angivna driftkostnaderna för konkurrenten 39 Gripen överdrevs medan de angivna driftkostnaderna för F-35 med stor sannolikhet glättats. Vi kan även konstatera att Eurofighter /Typhoon i tjänst visat sig avsevärt dyrare i driftkostnader än Gripens motsvarande siffror. Vi har fått flygplan som har rimlig anskaffningskostnad och som har låga driftkostnader. Tekniskt står det sig utmärkt bland andra, samtida stridsflygplan.

Det finns ett ytterligare skäl som sällan diskuteras, nämligen att flera studier visat att inhemsk flygplanutveckling givit oss spin-offeffekter som vida överstigit insatskapitalet. Kostnaden för utvecklingen är alltså ur ett nationalekonomiskt perspektiv väl använda pengar. Om stridsflygplan är nödvändiga om 20 år – eller ens om 10 år – finns ingen som kan annat än sia om. Man kan dock lätt konstatera att stormakterna utvecklar nya flygplan och de som har ambitioner att bli stormakter utvecklar eller försöker lära sig utveckla stridsflygplan. Sverige har förvisso inga ambitioner att bli stormakt men har genom historiens gång kommit i en position där vi har utvecklat stridsflygplan som gång på gång visar sig tillhöra toppskiktet av vad som, oftast till betydligt högre investeringar, utvecklas i andra delar av världen. Bortsett från att jag själv anser att stridsflyg kommer att vara en mycket viktig komponent även i ett framtida försvar så uppmanar jag av ovanstående skäl: besluta om utveckling av en 39 E/F! Lös beväpningsfrågan! Därefter, komplettera med de komponenter i andra stridskrafter som krävs för att agera på Nordkalotten och i Östersjöområdet!

Läs även   http://cornucopia.cornubot.se/2010/12/ryssland-dubblar-sina-marina.html#comments

och   http://wisemanswisdoms.blogspot.com/2010/12/mistralaffaren-officiell.html