Att ha fel kan kännas skönt.

21 maj 2010

Ett antal rysslandskännare har på senare tid pekat på att utvecklingen i Ryssland inte följt den väg vi förutsatte efter Sovjetunionens fall. De förhoppningar om Rysslands utveckling till en västorienterad marknadsekonomi med demokratiskt styre inte har besannats. Jag har exempelvis under rubriken ”En försvarsmakt för en snart stundande morgondag” pekat på, att de, som har ansvaret för rikets yttre säkerhet har all anledning att se över vad som behöver åtgärdas med anledning av denna prognosmiss. Vi må numera ha gått mot ett försvar med högre beredskap än vad som var fallet under förra regeringen men sett mot bakgrund av att Sverige i praktiken försvarsmässigt idag är ett vacuum såvida vi inte erhåller en krigsförklaring i väldigt god tid i förväg så är jag fortfarande lika oroad som under förra regeringen. Den utbredda politiska oron för att provocera ”något grannland” tycks nämligen spärra alla åtgärder för att demonstrera att Sverige inte är ett militärt vacuum. Just att demonstrera att vi inte var ett militärt vacuum var ändå det som vi stödde oss på hela efterkrigstiden fram till Warszawapaktens upplösning. Att vi idag har möjligheten att sätta oss ned i Bryssel och diskutera hur övriga EU-länder bör agera i solidaritet med oss vid en hotande eller uppkommen militär kris är bra. Vi får dock inte tro, än mindre utgå från att EU löser Sveriges problem och att lösningen kommer innan Sverige är överkört.
Det Folkparti som under Jan Björklund hittills profilerat sig som bekämpare av flumskolan går nu in även på försvarsfrågan. Det är inte helt överraskande. Redan vid 2009 års Sälenkonferens framträdde Jan Björklund med ett utspel om att nedrustningen av försvaret gått för långt. Att märka är då att Folkpartiet ställt sig bakom beredningen av inriktningspropositionen. Folkpartiets försvarspolitiske talesman Allan Widman för sedan en tid en debatt som klart indikerar att hans parti är berett att medverka till höjda skatter för att ge vårt försvar viss bot för brister som idag råder vilket nu även Björklund indikerar. Valstriden mellan de två politiska blocken har emellertid i hög grad rört sig om nivåer på inkomstskatterna där vänsterblocket nyligen överraskade Allianspartierna genom att i stort sett acceptera de genomförda jobbskatteavdragen med påföljd att Alliansen gick miste om ett stakt plånboksargument i kampen mot vänsterblocket. Ett parti bland Alliansen som vill höja skatterna, oavsett för vad ändamål, torde därför ha en svettig tid framför sig. Om ändamålet är att förstärka försvaret måste man förutsätta att försvarsfrågorna är minst lika levande hos väljarna som skolfrågorna. Själv är jag emellertid övertygad om att stora delar av väljarkåren spontant inte anser att försvaret behöver förändras utöver vad som redan beslutats och att väldigt många anser att det inom överskådlig tid inte finns något sådant hot mot landet att det motiverar att försvaret av svenskt territorium förstärks. Inte heller inser de att det tar 5 – 10 år från riksdagsbeslut till försvarsreformen är verkställd. Folkpartiet löper stor risk att driva en fråga som väljarna inte förberetts för. Valfrågor måste debatteras i massmedia så väljarna förstår varför de är viktiga. Så har inte skett och det börjar bli kort om tid innan rösterna skall läggas. Inte heller lär det stötta Folkpartiet att de klart deklarerat att Sverige bör söka medlemsskap i NATO. Det socialistiska blocket har genom Mona Sahlin deklarerat att anslutning till NATO är fullständigt otänkbart så länge hon har inflytande över partiet och det torde hon i högsta grad ha fram till valet och kanhända även därefter. Nästan ingen NATO-debatt har förts i massmedia varför väljarna är oförberedda på att ta ställning i frågan.

Det som Folkpartiet vill åstadkomma har jag knappast några invändningar mot vilket torde framgå av ett antal blogginlägg jag skrivit. Det är nästan så jag kan misstänka att jag haft ivriga läsare bland Folkpartiets toppar 🙂 men förklaringen är självfallet att den försvarspolitik och de förändringar som Folkpartiet föreslår för de flesta säkerhetspolitiskt intresserade och inte minst för mången gammal militär framstår som mycket logiska sett mot bakgrund av vår militärgeografiska och säkerhetspolitiska situation och mot det arv och den historik vi har i landet. Tveklöst är även jag rädd om min magra plånbok men, som socialdemokrater brukar påpeka, om man inser att skatt går till angelägna saker och man erfar att den används rationellt så är man beredd att betala.
Nu tror jag emellertid inte att Folkpartiet vinner många röster genom sitt utspel. Av övriga partier inom Alliansen verkar de betraktas ungefär som Vänsterpartiet med utspelet om förkortad arbetstid med oavkortad lön – ”alla kan väl få ha drömmar” som Mona Sahlin sa´. Det finns även en uppenbar risk att det blir något som vänstern använder i valdebatter med undertoner som ”krigshetsare” och ”NATO-kramare” och detta skulle självfallet inte hjälpa Alliansen till valseger.

Folkpartiet spelar ett högt spel och de spelar det spelet med alltför oförberedda väljare.
Har jag fel skulle jag må jättebra.


En försvarsmakt för en snart stundande morgondag.

15 februari 2010

Ingen vid sunda vätskor skulle satsa en stor del av sin budget på börsplaceringar och lämna dom obevakade för att efter 8 år se, om den expertprognos som låg till grund för investeringbeslutet besannats. Alla vet ju att det är helt osannolikt att träffa rätt i en börsprognos på mer än ett à två års sikt, än mindre på 8 år.
När det gäller försvarsbeslut kan man konstatera att det tar mellan 5 och 10 år innan organisation och materielanskaffningar resulterat i det försvar som riksdagen beslutar om på grundval av prognoser om utvecklingen i vår omvärld. Statistiken talar snarast för, att världen ser klart annorluda ut redan 5 år efter experternas förutsägelser. Jag har i min blogg ”Kristallkulor och beslutskonsekvenser” pekat på det omöjliga i att sia om framtiden och påvisat att beslut lika gärna kan få fel konsekvenser som rätt konsekvenser trots expertutlåtanden inför beslut.

I min senaste blogg ”Rysskräck eller sund utrikespolitik” refererade jag till rysslandsexperten riksdagsman (M) Mats Johansson som i en understreckare konstaterade, att de förhoppningar om Rysslands utveckling till en västorienterad marknadsekonomi med demokratiskt styre inte har besannats. Ryssland styrs av en maktelit, av den yngre befolkningen är det endast 10% som anser att västvärldens samhälle är eftersträvansvärt och att stora delar av den ryska befolkningen lever på existensminimum medan den ryska statens inkomstkälla främst är gas och olja som enligt alla tecken kommer att sina inom tio år.
Sedan jag skrev detta har jag uppmärksammats på att den mångårige rysslandskorrespondenten Stig Fredriksson i stort sett bekräftar den utveckling som Mats Johansson beskriver.

Att utvecklingen i Ryssland inte följt den väg vi förutsatte efter Sovjetunionens fall har som följd att de, som har ansvaret för rikets yttre säkerhet har all anledning att se över vad som behöver åtgärdas. Vi må numera ha gått mot ett försvar med högre beredskap än vad som var fallet under förra regeringen men sett mot bakgrund av att Sverige i praktiken försvarsmässigt idag är ett vacuum såvida vi inte erhåller en krigsförklaring minst ett år i förväg så är jag fortfarande lika oroad som förr. Den demonstrerade politiska oron för att provocera något grannland tycks nämligen spärra alla åtgärder för att demonstrera att Sverige inte är ett militärt vacuum. Just att demonstrera att vi inte var ett militärt vacuum var ändå det som vi stödde oss på hela tiden fram till Warszawapaktens upplösning.
Att skapa förutsättningar för sådan politik utan att tvingas återgå till invasionsförsvarets budgetar (uppräknade till dagens kronvärde) borde vara av högsta prioritet. De flesta partier, Folkpartiet undantaget, tycks emellertid pusta ut med konstaterandet att riksdagen nyligen antagit en propositionen om försvarets framtida inriktning och att jobbet därmed är överståndet för denna gång.
Jag menar, att med lite förmåga till nytänkande om hur våra resurser skall användas så skulle vi få ett fungerande försvar utan drastiska anslagsökningar. Förmåga till nytänkande är emellertid inte alltid kännetecknande för en politik som hela tiden måste tillfredsställa den väljarkår som är förutsättning för att få mandat att tillämpa ett nytänkande. Det är en lång och krokig väg framför oss som inte vill se Sverige på rygg med blottad strupe varje liten utrikespolitisk konflikt som uppstår i vårt närområde.

Jag måste börja med att beskriva vilka prioriteringar som jag anser skall styra dimensioneringen av vårt militära försvar.
1): Agera som stöd för vår utrikespolitik främst genom att tydligt demonstrera att Sverige inte är ett militärt vacuum.
2): Med vapenmakt motverka att Sveriges territorium kränks
3): Med vapenmakt kunna på begäran av resp land agera mot kränkning av våra närmaste grannländers respektive territorier
4): Ställa förband till EU förfogande genom att anmäla dem till styrkeregistret där högre prioritet inte engagerar förbandet.
5): Ställa förband till förfogande för operationer utanför EU om högre prioritet inte engagerar förbandet. Sveriges förbehåll för deltagande i sådana operationer skall vara att vi har rätt att med två veckors varsel ombasera förbandets personal och delar av utrustningen till hemlandet om FM ställs inför uppgifter med högre prioritet.
Ovanstående prioriteringar medför givetvis att anskaffning av materiel som är specifik för insatser i Afghanistan, Tchad etc kommer i sista hand d v s att om förbandet kräver specifik utrustning (utöver tropikuniformer o dyl) så skall förbandet inte anses lämpligt för sådana insatser.

Jag utgår från att om en konflikt uppstår så har vår utrikespolitik stort stöd av att kunna visa upp en försvarsmakt som är redo att ingripa militärt mot militärt våld. Jag utgår från att en allmän konflikt kan få militära inslag med mycket kort varsel. Utan att påstå att Georgien och Sverige befinner sig i likartade politiska situationer vill jag peka på georgienkonfliktens tidsförlopp som exempel på hur Ryssland agerar. Därför anser jag inte att en mobiliseringstid på ett flertal veckor som tillfyllest. Kunde jag tro att vår regering (oavsett färg) gav order åtminstone om partiell mobilisering i tid för att påverka ett konfliktförlopp så kanske jag skulle känna mig tryggare med, säg, 14 dagars mobtid. Tills vidare vill jag se högst en vecka och för vissa förband kortare. Det förutsätter givetvis att vi har ett yrkesförsvar. Det är just vad vi går in i f o m 2011 så därvidlag har vi gått rätt väg.

Blotta faktum att Sverige avgivit en solidaritetsförklaring måste medföra att vi i vårt försvar överger den strikt defensiva profil, som vi starkt betonade under kalla kriget. Man kan kanske hävda att en inblandning i en konflikt i t ex Estland fortfarande är defensiv men varför skämmas för att man har förmåga att vara offensiv? Ingen kommer att anklaga oss för att ånyo försöka det Karl XII inte lyckades med, ingen seriös bedömare kommer att påstå att vi visar stormaktsfasoner.
Att vi som medlemmar i Europeiska Unionen skall fortsätta anmäla förband till styrkeregistret anser jag vara det enda konsekventa. Båda dessa ambitioner ger oss inte självklart motsvarande skydd tillbaka. Vår solidaritetsförklaring har i stort sett mötts med tystnad och EU har inte visat så stort mått av beslutskraft att vi bör från deras sida förvänta oss snabba beslut om stöd i konflikt – om det över huvud taget renderar i insats innan en konflikt redan i praktiken avgjorts.

Många bekymrade röster har höjts beträffande FM möjligheter att rekrytera rätt typ av soldater mot bakgrund av de förhållandevis magra löner som kan erbjudas. Jag är inte så pessimistisk förutsatt att man kan göra tjänsten intressant för den rätta kategorin ungdomar. Det finns ju en rätt stor del som odlar en prestationsinriktad fysisk kroppskultur vilket inte minst syns på gymmen och på kroppshyddorna i vissa ungdomsgäng. Det är otvivelaktigt så att våra jägarutbildade soldater vinner stor respekt bland sina kamrater. Om det är möjligt att få anställning först efter rätt svåra tester och om man från försvarets sida verkligen kan erbjuda en utbildning som både känns meningsfull och medför utlopp för kroppskultur så tror jag att rekryteringen lyckas. Som anställningstid skulle jag gissa att 4 år känns rätt för ungdomarna som ju säkert vill in bland ”vanliga” karriärer innan dom blir för gamla. Att efter en fyra års tjänstgöring bli värnpliktig (möjligheten finns ju kvar i pliktlagen) ytterligare 4 år skulle säkert accepteras och FM skulle alltså få ut 8 år av varje anställd soldat.

Skulle vi alltså sätta upp ett antal jägarbrigader enligt finskt mönster, dessutom stora förband med fallskärmsjägare och kustjägare? Nej, vi behöver inte kopiera finska försvaret men vi bör nog hämta inspiration därifrån. Våra förband skall bestå av elitsoldater inte enbart därför att det lockar ansökningar men därför att det är ett kvalitativt sunt utnyttjande av anslagen samtidigt som det befrämjar rekrytering. Våra brigader måste kunna förflyttas snabbt men det behöver inte medföra en massiv anskaffning av transporthelikoptrar. I stora delar av landet finns ett bra vägnät och i den konflikttyp jag anser dimensionerande finns inte invasionsförsvarets hot om bekämpning av våra kommunikationer. Helikoptrar erfordras dock på Nordkalotten där jag f ö anser att vi bör visa en stark militär närvaro.
Jag menar att den tunga materiel som inte redan destruerarts eller sålts skall förrådsställas i lämpliga landsändar. Förrådshållning är ingalunda gratis men eftersom anskaffningscykeln för materiel vida överstiger den tidsram inom vilken jag menar att mitt försvar skall sättas upp så är förrådshållning en verksam lösning. För tekniskt komplicerad materiel som flygplan gäller dock att materielen måste kontinuerligt modifieras, underhållas och testflygas för att hållas flygduglig. Därför är det viktigt att vi behåller vårt nuvarande antal av c:a 100 flygplan i tjänst.
Jag är medveten om att det är svårt att balansera 100 JAS Gripen mot flygtidsproduktion och behovet av vapenanskaffning, ledningsförband mm. Att reducera antalet stridsflygdivisioner ytterligare under de fyra vi idag har vore dock ett beslut som skulle få mycket vittgående konsekvenser för en framtid vi ju inte egentligen kan förutse. Inte ens med stark stöttning från USA och NATO skulle vi på rimlig tid kunna återta dagens förmåga. Jag hatar att säga det, men en för liten vapenarsenal är bättre än ett för litet antal flygplan. Med robotvapen är det dessutom så, att i praktiskt taget alla luftkrig har det visat sig att antalet förbrukade robotar per bekämpat mål klart överstiger det som teoretiska sannolikhetsberäkningar ger vid handen. Det kan bero på att de skjuts utanför enveloppen, att målet har effektivare motverkanssystem än teoretiskt antaget, att vapnens träffsannolikhet överdrivits eller på något annat. Jag kan bara konstatera att flygbeväpning är ett stort problem och att våra stridsflygdivisioner inte idag har den beväpning som deras uppdragstyper kräver. Jag har starka aningar om att vi inte kommer att kunna skaffa en betryggande stor arsenal ens för halva antalet Gripendivisioner varför andra lösningar måste till. I mina slutsatser av allt detta skrivande vill jag återkomma till flygbeväpningsfrågan.

Jag har inte sådan kunskap om arméstrid som medger att jag blir mer detaljerad än ovanstående. Förmodligen har jag redan ställt till med fula grodor men det bjuder jag på. Om sjöstrid är det minst lika illa. Jag kan emellertid konstatera att våra ubåtar har en synnerligen viktig uppgift och att vi vad beträffar tekniken så tycks vi med gotlandsklassen ligga så långt framme att vi imponerar internationellt. Skaffa fler ubåtar låter vettigt men att finansiera industrins utveckling och byggande av nästa ubåtsgeneration ställer jag mig tveksam till.
En kustkorvett utan flygskydd kan enligt min mening endast uppträda i skydd av markbaserat luftvärn. Jaktflyg har sina begränsningar och jag vill inte lura någon att tro att det är tryggt att ge sig ut på sjön bara därför att det finns en rote jakt i beredskap. Eftersom jag anser att vi bör basera kvalificerat luftvärn på Gotland blir det ju en liten sjöyta där vi kan segla våra korvetter 😉 .Nog om detta. Beträffande kustartilleri så anser jag att ett antal rörliga batterier med Rb 15 bör ingå i organisationen, några av dem baserade på Gotland (men inte alla).

Innan jag fullföljer min triologi om mina åsikter om hur vårt försvar skall möta en snart stundande morgondag med ett område där jag har betydligt mer kunskaper än jag har om armé- och marinfrågor gör jag ett uppehåll för att se hur läsarna tar mot det hittills skrivna. Många känner nog igen det klassiska receptet att försöka behålla handlingsfrihet så länge som möjligt men ändå försöka agera där man kan inom ramen för handlingsfrihetens resurser. Jag har sett att såväl FM som FMV tillhör mina läsare men alla är självfallet välkomna att yttra sig. Föredrar ni att kontakta mig via mail så skriv till: bloggbosse@hotmail.com

Stridsflygets roll i det ovan skissade försvaret kommer alltså i nästa avsnitt.


Rysskräck eller sund utrikespolitik?

10 februari 2010

Långt innan Sverige blev ett rike, faktiskt så långt tillbaka som våra arkeologer kan se, har de som bott i det som idag är Sverige haft ett särskilt förhållande till Östersjön och till länderna öster om Östersjön. Handeln över Östersjön har varit lukrativ och vi har alltid fått kämpa för att få vår del av kakan. Redan tidigt skars vi dock av från handelvägarna via Gårdarikes/Rysslands floder till Bysans och Särkland. Östersjön och dess hamnar har genom tiderna dominerats av bl a danskar, Hansestäderna, Tyska Orden, av Sverige under en kort stormaktstid och sedan Peter den Stores regering av ryssar.
Sedan stormaktstiden och in till nutiden dras begreppet ”rysskräck” fram i debatten om Sveriges förhållande till främmande maktsfärer. Det är knappast så att ryssar i gemen eller ens deras ledare har ett särskilt ont öga till Sverige. Det är bara så att vi sedan historiens gryning har sådant geografiskt läge – militärgeografiskt om ni så vill – att respektive länders ambitioner ibland kolliderar. Alla kollisioner kan inte lösas genom att ena parten lägger sig på rygg och blottar strupen eller genom att man finner kompromisser som båda kan godta.
Diplomati, liksom politisk makt generellt, måste backas upp av att alla alternativ till överenskommelse är obehagligare än att finna en överenskommelse.

Under VK2 och det efterföljande kalla kriget byggde Sverige upp ett i förhållande till sin folkmängd starkt försvar. Detta var en helt nödvändig konsekvens av vår deklaration att vara alliansfria med syfte att vara neutrala i krig. Just vår alliansfrihet tvingade oss att visa att vi utan hjälp av allierade hade förmåga att hävda vårt territorium. Inte under vilka omständigheter som helst men tillräckligt för att krigförande länder i vårt närområde inte skulle kränka våra gränser. Detta var inte riktat enbart mot Sovjetunionen utan i lika hög grad mot NATO som inte gärna hade accepterat ett militärt vacuum i ett grannland till NATO-länderna Danmark och Norge och dessutom strandägare i Östersjön.

Efter kalla krigets slut genom Sovjetunionens upplösning 1992 andades vi ut i förvissning att Ryssland efter perestrojkan och under Boris Jeltsin skulle överge sin ambition att styra hela den del av världen som Stalin, Churchill och Roosevelt definierat som ryskt intresse vid Jaltakonferensen 1945. När kommunismen släppte sitt järngrepp över Ryssland och marknadsekonomi infördes skulle en demokrateringsprocess starta och leda till en västorientering som skulle få de spända förhållanden som efter VK2 rått mellan öst och väst att övergå till normalare umgänge stater emellan.

Därmed stod Sverige plötsligt utan något trovärdigt militärt hot. Vårt stora försvar hade inte längre någon uppgift. Medborgarnas skattepengar behövdes inte längre för att visa omvärlden att vi kunde försvara vårt territorium. Däremot fanns ett stort behov av att förstärka finansieringen av de jättelika försäkringssystem som staten åtagit sig. Försäkringssystem, i den politiska jargongen benämnd ”välfärden”, som när dom väl är startade svårligen kan utvecklas i annan riktning än expansion d v s accelererande kostnader. Det vore nämligen ett nästan 100-%igt politiskt självmord i en demokrati att strama åt välfärdssystemen. Hur det gått med försvaret vet alla. Hur nära självmord ens en liten åtstramning av välfärdens kostnader ligger ser vi dagligen i den politiska debatten.

Nu har 18 år gått sedan Ryssland startade sin bana som demokratisk, västorienterad marknadsekonomi. Boris Jeltsin har avlösts av Vladimir Putin som i sin tur avlösts av Dmitrij Medvedev. Att Putin därvid ingalunda blev utan inflytande står väl klart för de flesta.
De flesta svenskar har nog även klart för sig att Ryssland idag styrs av en maktelit men det är sällan som man i svenska massmedia får en mer heltäckande analys av det ryska samhället som det ser ut 18 år efter att demokrateringsprocessen började. Den 8 februari skriver emellertid riksdagsman (m) Mats Johansson, som nog får räknas som mycket väl insatt i ämnet, en understreckare i SvD som knappast stöder de förhoppningar om demokratisering och västorientering som vi i Sverige närde i början av 1990-talet och som fortfarande starkt färgar våra politikers uppfattning (i varje fall deras officiella). En uppfattning som därmed även blivit allmän bland gemene svensk.
Mats Johansson pekar bl a på att opinionsmätningar visar att mindre än 10% av ryssarna idag ser samhället i väst som en förebild att sträva efter och att det främst är den unga generationen som stöder auktoritära metoder och statlig styrning av ekonomin.

Det Ryssland som var bankrutt för 18 år sedan hade någorlunda återhämtat sig när den globala finanskrisen drabbade även Ryssland och valutareserven har nästan halverats under 2009. Johansson pekar på att bara en fjärdedel av befolkningen lever på en nivå över existensminimum, mätt enligt FN-kriterier. Arbetslösheten ligger på tvåsiffriga tal bland en befolkning som minns kommunisttiden när industrier inte behövde vara lönsamma enligt marknadsekonomiska kriterier och därför i princip alla arbetsföra var garanterade arbete.
För att förbättra ekonomin är Ryssland starkt beroende av sina olje- och gastillgångar. Tillgångar som efter vad alla kan bedöma kommer att minska redan inom 10 år och sina inom en mannaålder. Endast om mera av oljan och gasen i polarområdet kan utvinnas senareläggs denna för Rysslands ekonomi så kritiska tidpunkt.
Mot denna bakgrund är det lättare att förstå Putins agenda. Bind EU´s mest inflytelserika länder till sig genom långvariga kontrakt om energiförsörjning. Utöka energiexporten till Kina. Återupprätta Rysslands stormaktsstatus inklusive en stormakts väpnade styrkor. Stärk närvaron i polarområdet.

Denna bild skall läggas samman med att USA´s miserabla ekonomi kommer att tvinga fram en återhållsamhet i landets utrikespolitiska ambitioner samt att EU är svagt i sitt agerande inte bara genom kärnländernas beroende av rysk energi (till övervägande del transporterad genom Östersjön) utan även rent allmänt hittills visat sig obenäget att agera med kraft i utrikespolitiska frågor.

Sveriges öde är inte så mycket att vi är konstant rädda för Ryssland, utan att vårt land ligger där det ligger. Militärgeografiskt bundet till Östersjön och delägare till det Nordkalotten som i sin tur gränsar mot Barents Hav. Litar vi fortfarande på att de faktorer som under tidigt 90-tal fick oss att betrakta oss som utan militära hot fortfarande äger giltighet eller skall vi ge vår utrikespolitik den stöttning som behövs för att visa att värre saker kan hända om inte acceptabla diplomatiska överenskommelser kan realiseras?
Folkpartiets försvarspolitiske talesman Allan Widman för en debatt i pressen och på sin blogg som klart indikerar att hans parti är berett att medverka till höjda skatter för att ge vårt försvar viss bot för brister som idag råder. Redan vid 2009 års Sälenkonferens framträdde Jan Björklund med ett utspel om att nedrustningen av försvaret gått för långt. Att märka är då att Folkpartiet ställt sig bakom beredningen av inriktningspropositionen men alltså tydligen smugit in en brasklapp i sigillet. Känt är även att Folkpartiet anser att vi bör ansluta oss till NATO. Partiet ligger kring 6% de senaste sympatimätningarna.
.
Striden mellan de två politiska blocken rör sig i hög grad om skattenivåer där vänsterblockets politik förutsätter skattehöjningar – dock för att skapa en liberalare välfärd men knappast för att stärka landets försvar. Ett parti bland alliansen som vill höja skatterna, oavsett för vad ändamål, torde därför ha ett svettigt halvår framför sig.
Även Sverigedemokraterna har framförts som ett parti med vilja att stärka försvaret. Där saknas dock konkret underlag om partiets sammanvägda viljeinriktning och dess budgetkonsekvenser. Det är svårt att se att en förstärkning av försvaret kommer att vara en av SD hjärtefrågor inför höstens val. SD ligger kring 4,5% i senare mätningar och svävar f n fritt utanför de etablerade blocken.

Förutsättningarna för en stärkning av vår försvarsförmåga tycks alltså vara dåliga. Jag tänker ändå småningom roa mig och er med en blogg om hur jag vill se vårt försvar förändras för att möta en snart stundande morgondag. Endera da´n.


Ledning av stridsflyg idag och i planerna

02 mars 2009

Efter att jag i ett tidigare inlägg kommenterat vad Folkpartiets försvarspolitiske talesman Allan Widman skrev i DN 8 dec med replik 18 dec bland annat angående brister i sambandssystemet mellan JAS 39 och ledningsfunktionen på marken så har just denna fråga blivit mycket aktiv och uppmärksammats i flera media.
Med stor glädje kan jag konstatera att en i dessa frågor mycket insatt person startat en blogg. Vare sig man är intresserad av politiska processer, hantering av skattemedel, prioritering av hur knappa medel skall täcka ett stort antal hål i försvarsbudgeten, av svenska försvaret eller av Flygvapnets användbarhet i största allmänhet så bör man följa bloggen http://www.stril.blogspot.com/
Gack I och gören sammalunda!


Replik från Widman (fp)

18 december 2008

Torsdag 18 dec finns folkpartiets försvarspolitiske talesman Allan Widman´s replik till tidigare artiklar – 8 dec resp moderaternas replik 16 dec.
Inledningsvis beklagar han återigen Norges val av F-35 i stället för JAS 39. De motiv han framför är att det skulle varit förenat med stora ekonomiska och operativa fördelar om Norge och Sverige anskaffat samma stridsflygplan.
Jag kan endast kommentera att Norge tveklöst utvärderat båda dessa aspekter. Att dom kommit fram till att Gripen skulle vara dyrare i drift än F-35 synes mig lite märkligt men att Gripen skulle ge Norge några operativa fördelar framför F-35 skulle väsentligt skaka om min omvärldsuppfattning och jag vill gärna att Allan Widman utvecklar vad han menar. Kanske ser han det ensidigt ur svensk synvikel?

Widmans slutkläm är även denna gång att regeringen bör tillsätta en bred utredning av det svenska luftförsvaret efter de fyrtio år som förflutit sedan föregående utredning. Där håller jag helt med honom förutsatt naturligtvis att utredningen är bred och förutsättningslös. Jag nämner detta självklara faktum eftersom det i verkliga livet förekommit utredningar med förbeställda slutsatser.

Innan han kommer med slutklämmen har W dock ett avsnitt som bör ägnas lite eftertanke. Först bör vi (inklusive försvarspolitiska talesmän) observera att det finns skillnad mellan Gripen och Gripen.
I drift i försvaret har vi idag två generationer benämda JAS 39 A/B respektive JAS 39 C/D där den senare skiljer sig från A/B genom bl a störe grad av NATO-anpassning. Beträffande kommunikationsmöjligheter mellan flygplan och svensk stridsledning, vilket är vad Widman angriper, så har alla varianter  möjligheter kommunikation med stridsledning men för C/D är denna kommunikation inte skyddad och krypterad. C/D har däremot fulla möjligheter till krypterad kommunikation med NATO´s stridsledning.

Slutligen kan man konstatera att det finns en ytterligare variant som ännu bara befinner sig på tidigt prototypstadium, den s k NG (New Generation) och det var den varianten som intresserade norska regeringen. Som alltid är det upp till en intresserad köpare att specificera vad han önskar levererat av SAAB. Skulle Sverige överväga köp av NG så är jag övertygad om att FMV skulle se till att den kan operera samman med svenskt stridsledning.

Beträffande A/B möjligheter till skyddad kommunikation med NATO vet jag faktiskt inte men poängen är att Widman bygger sina argument på att Gripen C/D inte har möjligheter till skyddad kommunikation med svensk stridsledning förrän nuvarande infrastruktur av master och sändare byggts om till en kostnad sannolikt i miljardklassen. Bra att Widman sätter fingret på detta!

Det finns emellertid en intressant slutsats att dra som Widman inte berör, nämligen att om vi skall gå med i NATO måste vi tveklöst bygga om vårt stridsledningssystems infrastruktur till sannolikt miljardkostnader.


Försvarspolitiker läser slarvigt

17 december 2008

Under ”Brännpunkt” i SvD 8 dec skrev fp försvarspolitiske talesman Allan Widman en artikel där han inledningsvis nämnde att Norges beslut inte kom som en överraskning.
Undantaget denna första passus i artikeln handlade AW kritik om att (de svenska) piloterna tilldelas för få flygtimmar för att upprätthålla godtagbar flygtrim, att endast två har fått utbildning i understöd av markstridskrafter, att infrastrukturen för ledning av flygstridskrafter inte byggts ut i erfordelig omfattning, att antalet flygplan är större än motiverat men antalet radarjaktrobotar är för litet, att det råder brist på moderna, fungerande precisionsvapen samt föreslog han att en sammanhållen luftförsvarsstudie bör tillsättas. Någon kritik av flygplanet JAS39 Gripen framfördes överhuvud taget inte i hans artikel. Man kan knappast läsa kritik av pilotutbildningen som kritik av flygplanet JAS 39. Beträffande stridsledningssystem är det ju upp till beställarlandet att specificera vad de önskar levererat av SAAB liksom beväpning och annan utrustning.

Många kommentatorer har f ö varit lika föga överraskaskade som AW, det överraskande har varit att den norska regeringen tydligen varit så rädda för opposition mot beslutet att de kraftigt nedklassade JAS 39 förmågor.

Idag 16 dec kom en replik till AW undertecknad av fyra moderata ledamöter av försvarsutskottet. Uppenbarligen har de endast läst den första passusen i AW inlägg för vad deras ”replik” innehåller är endast att författarna bedyrar sitt förtroende för JAS 39 samt att de uttrycker förvåning över Norges framförda motiv till valet av F-35. Någon kommentar till AW uppfattning om pilotutbildning, vapenarsenal etc finner man inte i denna ”replik”.
Låt vara att SvD rubrik till AW artikel onekligen ledde tanken till att den innehöll kritik av just flygplanet men den som orkade hålla koncentrationen uppe vid fortsatt läsning fann lätt att det som sagt var kritik av ett antal kringfunktioner.

Nu är jag nyfiken på om det finns samband mellan SvD missvisande rubrik och den moderata icke-repliken som benämnts ”replik”? Och får vi småningom någon som kommenterar det som Allan Widman skrev om?