Sveriges försvar idag och i morgon

30 januari 2013

Efter ÖB avslöjande om vårt framtida försvars förmåga och uthållighet och efter årets upplaga av Folk och Försvars konferens har plötsligt försvarsfrågor hamnat såväl i de ”stora” medierna som i ett antal landsortstidningar. Ett inlägg skrivet av försvarsminister Karin Enström och riksdagsledamoten Hans Wallmark på debattsidan i den tidning som har spridning runt min närmaste geografi och ett antal kommentarer och frågor hos dom större försvarsbloggarna fick mig att (tillfälligt) lämna hängmattan för att – som står att läsa i min avatar – vända mig till de som inte är djupt engagerade i försvarsfrågor snarare än de redan frälsta men jag är glad om bloggen hittar läsare oavsett kategori. Gärna Karin Enström och Hans Wallmark trots att de är satta att torgföra partiets evangelium.
”Försvarshandbok för dummies.”

Försvaret idag och i morgon.

Varför behövs militärt försvar?
Ett lands militära försvar är ett verktyg för landets utrikespolitik på samma sätt som en diplomatisk kår. I en konflikt med ett annat land bör i första hand s k politisk lösning, med eller utan hjälp av andra nationer, eftersträvas. Lyckas inte detta eller om inte möjligheter ges så måste s k militär lösning (även den självfallet politisk) tillgripas – med eller utan hjälp av andra nationer. Man bör dessutom komma ihåg att det inte är vare sig ÖB eller regering/riksdag som avgör om svenska försvaret är tillräckligt starkt och uthålligt – det är den nation som granskar olika alternativ för att nå sitt syfte. För landets innevånare är försvaret således ett allmänintresse även om särintressen existerar parallellt.
Statsministern har nyss meddelat att han inte kan se att någon i dagsläget skulle vilja rikta ett isolerat militärt angrepp mot Sverige. Nu är det ju inte dagsläget jag diskuterar utan ett läge efter 2019 varför statsministerns bedömning av dagsläget är irrelevant. Hur vårt försvar ser ut idag relateras kort nedan. Beträffande morgondagens försvar pekar jag på några i mitt tycke allvarliga brister.
I mitt inlägg här förutsätter jag, i strid med mina egna åsikter, att en veckas försvarsförmåga är tillfyllest, vilket ju är försvarsministerns utgångspunkt. Jag förutsätter även att denna vecka med militärt motstånd inletts med 3 á 4 veckors förvarning samt att våra förband blivit fullt bemannade och vederbörligen samövade. Det torde vara även försvarsministerns förutsättningar när hon bedöme enveckorsförsvaret som tillfyllest, bara att dessa viktiga förutsättningar inte uttalas.

Försvaret idag.
Såväl socialdemokratiska som borgeliga regeringar genomförde efter kalla krigets slut en drastisk reduktion av Sveriges försvar vilket naturligtvis motiverades av att det militära hotet kraftigt reducerades. Ytterligare motiv var att ett stort antal förband p g a gammal materiel, bristande utbildning och förlegade uppfattningar om post-VK2 krigföring inte var lämpade mot de senare årens militära utveckling.
Under senare år har ett antal beslut tagits som dimensionerar det militära försvaret efter 2019. Tiden fram till 2019 kommer vårt försvar att vara under uppbyggnad till den så kallade Insatsorganisation 14(IO 14) som förutsätts intagen år 2019, dvs bemannad, materielsatt och övad. Under uppbyggnadsåren kan man utgå från att många förband är icke-organiserade, inte samövade och inte kan mobiliseras. IO 14 kommer inte att bemannas med några värnpliktiga utan enbart med anställda. Därmed kan man i framtiden ställa krav på insatsförmåga efter kortare förvarningstid än med värnpliktig bemanning. En organisation bemannad med yrkessoldater ansågs även av beslutsfattarna som mindre kostsam än värnpliktsförsvar. I dag och fram till slutet av 2010-talet består vårt försvar alltså huvudsakligen av icke insatsberedda förband.

Försvaret i morgon
Nyligen togs beslut om anskaffning av korträckviddigt luftvärn, dock av en typ som kräver att målet flyger i klar luft utanför moln – klart begränsande i svenskt väder! Ingen anskaffning planeras av luftvärn som kan verka i alla väder och med räckvidd som når flygplan som exempelvis fäller styrda bomber motsvarande SDB/GBU53B, som kan precisionsfällas från 10000m flyghöjd på avstånd upp till ca 70 km. Försvaret av för samhället och försvarsmakten viktiga anläggningar som elförsörjning, kommunikationsknutpunkter, militära och civila ledningscentraler, flygbaser o s v ankommer därmed på flygvapnet. Efter nyligt beslut kommer det framtida flygvapnet att bestå av 60 flygplan JAS 39 E jämfört med de drygt 100 flygplan JAS 39 C/D som våra nuvarande 4 stridsflygdivisioner består av. Ekonomin tillåter inte att någon division av dagens Gripenversion parallellt behålls. Man kan dessutom av uppgifter offentliggjorda av bl a SIPRI konstatera att dagens divisioner saknar tillräckliga mängder av ammunition, såväl för jakt- som attackuppdrag, för att ha ens halva den veckas uthållighet som försvarsministern anser tillfyllest. Inga planer har offentliggjorts om medelstillskott för att kunna komplettera denna brist. Många räknekunniga hävdar dessutom att anskaffningen av de 60 Gripenflygplanen är underfinansierad vilket även medför att för armén kritisk materiel till IO 14 måste skjutas på en oviss framtid.
Idéerna bakom IO 14 var kanske rätt under tiden de utreddes, förhoppningsvis även när beslutet togs. I och med Rysslands anfall mot Georgien 2008 rasade emellertid mycket av de förmodanden om bristande rysk förmåga som låg bakom beslutet om IO 14. Den då nytillsatte försvarsministern Tolgfors pekade på att ”kriget i Georgien utspelade sig på fem dagar och avgjordes på två. Det var färre än 20.000 ryska soldater i Georgien, men de kom dit mycket snabbt. Georgien saknade luftherravälde vilket beseglade konfliktens utgång”. Denna lärdom renderade dock inte i någon diskussion om Sveriges framtida försvarsmakt.
Nästa tillfälle till analys av relevansen i Sveriges planer var i samband med Libyenkriget. Man kan konstatera att de flesta libyiska flygaktiviteter upphörde redan i och med koalisionens anfall med markmålsvapen de första dagarna, huvudsakligen med cruise missiles och långräckviddiga attackrobotar, riktade mot libyska flygbaser, ledningscentraler och flygplan på marken. I klartext var det alltså med anfall mot markmål, till stor del fällda från flygplan, som en No Fly Zone snabbt kunde upprättas. Med tillgång till ett 60-tal stridsflygplan vädjade NATO ändå om ytterligare kapacitet. Analys av såväl koalitionens erfarenheter som av erfarenheter sedda ur Libyens synvikel borde ha gjorts och utgjort en grund för granskning av IO 14.

Brister i försvarsförmågan
Om man skall lära av erfarenheterna från de krig som utkämats åren efter kalla krigets slut finner man vissa allvarliga brister i svensk planering. Regering/Riksdag har således hittills inte indikerat något behov av att anpassa beslutet om IO 14 redan innan vi är nästan framme vid 2019. . En mycket viktig lärdom att dra är att förmåga att bestrida motståndaren luftherraväldet är synnerligen väsentlig. Långräckviddigt luftvärn för skydd av för samhälle och försvar viktiga anläggningar som elförsörjning, kommunikationsknutpunkter, militära och civila ledningscentraler, flygbaser o s v bör tillföras då våra fåtaliga stridsflygdivisioner måste fördela sin kapacitet mellan jaktuppdrag, attackuppdrag (exempelvis som understöd till våra arméförband som i hög grad saknar artilleri), spaningsuppdrag för att om möjligt ha informationsövertag över stridsområden etc. Stridsflygdivisionerna måste förses med luftmålsammunition för en veckas behov såväl som tillförsel av sådan markmålsammunition som möjliggör bekämpning av motståndarens infrastruktur á la Libyenkrisen.


Felbeslutat i gammal god demokratisk ordning

01 november 2011

Innan Riksdagen tog beslut om Försvarsmaktsorganisation 14 hade flera års arbete lagts ned för att ta fram underlag för beslutet.Representanteter för Riksdagens partier hade, var och en i samklang med sitt partis ideologi men även nöjaktigt jämkat till en gemensam uppfattning föreslagit den organisation om vilken Försvarsministern uttalat: ”Regeringen och riksdagen har beslutat om den största förnyelsen av försvaret på flera decennier. Resultatet är ett användbart försvar där Sveriges försvarsförmåga avsevärt ökar.”

Mot bakgrund av vad Försvarsministern hade att starta med så anser jag att han har visst fog för sitt självberöm. Men detta försvar som Tolgfors talar om är även den organisation som ÖB menar när han nyss sade ”Låt mig till en början fokusera på de förändrade säkerhetspolitiska och försvarspolitiska förutsättningar som är dimensionerande faktorer för det nya försvar som vi är i full färd att bygga upp. Den organisation som vi nu skapar, Försvarsmaktsorganisation 14, kommer att vara färdigbyggd 2019, dvs bemannad, materielsatt och övad.”
ÖB har utgått från det uppdrag Riksdagen gett honom och de ekonomiska ramar han har att följa. Han har nu föredömligt mumlat ur skägget angående vad han kan åstadkomma och jag misstänker att han då, förutom medelstillskott efter 2014, även förutsätter en del trollande med knäna. Det är dock inte hans uppgift att peka på snedheter i den organisation han är beordrad att sätta upp. Riksdagen styr Försvarsmaktens verksamhet och riksdagsbeslut styr Regeringens och därmed Försvarsministerns arbete.

Därvid utesluter jag inte att Riksdagens motiv till sakernas önskade status 2014 kan ha känts relevanta när beslutunderlaget togs fram, förhoppningsvis även när beslutet togs om Försvarsmaktsorganisation 2014. Jag konstaterar dock tyvärr att beslutet redan före 2012 visat sig innehålla allvarliga felprioriteringar, så allvarliga att man snarast bör tänka igenom vilka förutsättningar som finns för att FMO14 överhuvud taget skall ha realistiska möjligheter att påverka ett stridsförlopp.Vare sig 2014 eller 2019.

Jag vill gärna peka på att jag inte ser anledning att klandra Riksdagen. Att fördela resurserna till snabbt insattbara och förhållandevis lättrörliga förband anser jag vara rätt tänkt. Kanske är jag lite orättvis men jag tror inte att Regeringen initierar mobilisering långt innan de första krigshandlingarna står för dörren och då får det inte ta många dagar att få förbanden i funktion. Vad jag anklagar riksdagen för är att dess beslutsprocess tillhör en sedan länge gången tid. Att tiderna förändras är en sliten klyscha men det är lätt att se att förändringstakten på nittiotalet var en bris jämfört med förändringstakten nu på 2010-talet.
Jag kan inte klandra Riksdagen för att de inte insett saker som jag själv inte förrän nyligen insett. Insikten om att all verksamhet med Försvarsmaktsorganisation kommer att lamslås den dagen vår angripare upprättat en No Fly Zone över Sverige. Ett sådant upprättande kommer inte att kunna försenas med hjälp av att bekämpa deras flyg i luften. Vi har moderna luftmålrobotar till våra fyra divisioner JAS39 men de är till föga hjälp för att väsentligt fördröja att en angripare får luftherravälde.

Inte heller kommer attackbeväpningen, inriktad på att lämna Close Air Support under eget luftherravlde, att komma till användning. Att sådan markmålsbeväpning innebär en felinvestering i ett försvar av vårt närområde har emellertid stått klart för mig länge och det vore intressant om någon kunde visa att jag har fel.

Nå Bosse, kom nu äntligen till skott; vad vill du?

När det gäller frågor om Försvarets utformning och inriktning anser jag att Regering och Riksdag snarast måste ersätta dagens alltför långsamma beslutsprocedur med något som inte måste mala på i evigheter i en värld som i accelererande takt kräver analyser, omprioriteringar och nya beslut.

Därutöver måste naturligtvis Riksdagen ta långsiktiga, strategiska beslut som kan beröra Försvarsmakten men som främst är av nationell omfattning. Liksom frågan om partikelacceleratorn ESS inte enbart angår Lunds Universitet så berör beslut om vidareutveckling av JAS39 inte enbart Försvarsmakten. Den som tror, att denna fråga kan reduceras till en fråga om Försvarsmaktens behov har antingen inte tänkt igenom frågan eller så slår han medvetet blå dunster i öronen på sina väljare.

Sug inte flera år på denna bittra kalk. Visa politisk handlingskraft!


Försvarsfrågor döda eller förtigna?

29 december 2010

Alltsedan stormaktstiden och in till nutiden dras begreppet ”rysskräck” fram i debatten om Sveriges förhållande till främmande maktsfärer. Det är knappast så att ryssar i gemen eller ens deras ledare har ett särskilt ont öga till Sverige. Det är bara så att vi sedan historiens gryning har sådant geografiskt läge – militärgeografiskt om ni så vill – att respektive länders ambitioner ibland kolliderar. Alla kollisioner kan inte lösas genom att ena parten lägger sig på rygg och blottar strupen eller genom att man finner kompromisser som båda kan godta.Diplomati, liksom politisk makt generellt, måste backas upp av att alla alternativ till överenskommelse är obehagligare än att finna en överenskommelse. ( Klippt ur ett tidigare inlägg )

När Tredje Riket 1940 anföll och praktiskt taget utan kamp ockuperade både Danmark och Norge hade deras öde lätt kunnat drabba det lika försvarslösa Sverige. Danmark och Norge besattes för att förhindra att Storbritannien därifrån skulle begränsa tysk rörelsefrihet. Sverige var inte så viktigt av detta skälet och Hitler ansåg inte ockupation nödvändig eftersom han insåg att Sverige i sin maktlöshet skulle leverera järnmalm, tillåta truppförflyttningar och transport av förnödenheter genom landet och allmänt avstå från aktioner som skulle störa de tyska planerna. Svensk diplomati hade ingen uppbackning av militära maktmedel förrän vid krigsslutet och i det påföljande kalla kriget. Mot Hitler fick vi lägga oss på rygg och blotta strupen.
Under det kalla kriget hade vi ett försvar som kunde backa upp vår utrikespolitik, vår strävan efter att vara alliansfria syftande till att vara neutrala vid en väpnad konflikt i vårt närområde. Detta försvar var inte stort nog att i längden hindra en ockupation av främmande makt men syftet var att invasionen skulle kosta så mycket att den inte var det självklara alternativet bland ett antal andra. Att vår utrikespolitik dessutom förberedde en samverkan med NATO i den händelse att vi inte lyckades stå neutrala, d v s om vi anfölls och därmed icke var neutrala. Detta var dock tvivelsutan mer känt i Sovjetunionen än det var utanför en mycket begränsad krets av svenska politiker.

Efter Sovjetunionens kollaps har vi ett starkt reducerat försvar jämfört med under kalla kriget. Ett flertal av de bloggare som skriver om säkerhetspolitik har dock pekat på, att de kriterier som svenska politiker satte upp för att börja en återtagning av svensk försvarsförmåga redan nu är uppfyllda. Rysk försvarsbudget för de närmaste tre åren innebär dessutom en ökning med 120%. Ändå hörs inget vare sig i media eller från politiker att tiden är inne för att se över Försvarsmaktens förmåga. Det försvar Riksdagen beställer idag träder i funktion tidigast om fem år men beträffande mer genomgripande förändringar snarare om femton år. Någon diskussion har inte ens startat, än mindre finns riksdagsbeslut.

Idag lutar vi oss mot solidaritetsförklaringen men framför allt mot ett nära och brett samarbete med NATO, även om vi av inrikes opinionsskäl inte formellt är medlemmar. Förenklat kan man säga att svensk utrikespolitik backas upp av NATO-samarbete. Frågan är vilken handlingsfrihet detta ger oss att som suverän stat driva vår egen utrikespolitik? Skulle vår handlingsfrihet förbättras om vi i vårt samarbete hade ett slagkraftigare eget försvar till förfogande jämsides med NATO? Säkert skulle det ge oss mer inflytande vad gäller våra utrikespolitiska frågor, såväl i EU som i NATO.  Att NATO inte avvisar oss innebär inte att de har svårigheter utan oss. Det är vi som är beroende av NATO, inte tvärt om vilket är en dålig förhandlingsposition som bäddar för mer förpliktelser än inflytande. Gången bör av detta skäl vara att Riksdagen först beslutar om hur vårt försvar bör se ut med hänsyn till vilken förmåga till militära aktioner mot Norden och Baltikum som bedöms finnas om tio – femton år.  När detta beslut tagits kan vi, om det är önskvärt, förhandla om formellt NATO-medlemskap.

De flesta som deltar i debatten om svensk säkerhetspolitik anser inte att en regelrätt invasion av svenskt territorium längre utgör det dimensionerande hotet. Ett kostsamt och personalkrävande invasionsförsvar skulle därmed inte vara nödvändigt. Att Östersjöområdet, Baltikum och Nordkalotten är områden där debattörerna ser risk för intressekonflikter och därmed militärt hot är däremot tydligt. Min blogg  https://bossekommenterar.wordpress.com/2010/02/20/flygvapnets-roll-i-var-solidaritet-med-grannlanderna/ kan fortfarande gälla som redovisning av mina idéer. I detta sammanhang är att märka att Riksdagen faktiskt väntas ta ett viktigt beslut beträffande utformningen av vårt framtida försvar. Beslut om vidareutveckling av JAS 39 Gripen sades ursprungligen skulle tas i dessa dagar men är nu skjutet på till våren.

Bortsett från att vi genom att sälja/leasa Gripen till andra länder förpliktat oss till tekniskt stöd under flygplanens livstid, vilket i sin tur kräver en levande flygindustri, så finns flera andra skäl att lägga utvecklingsbeställning på vår flygindustri. Ett skäl lyser oss i ögonen i dessa dagar när kostnaderna för Norges val av Lockheed-Martin F-35 redan kraftigt skjutit i höjden, långt innan flygplanen är klara för leverans. Norges band till NATO  avgjorde köpet redan innan den formella utvörderingen och upphandlingsprocessen var endast teater för den inhemska opinionen. De i utvärderingen angivna driftkostnaderna för konkurrenten 39 Gripen överdrevs medan de angivna driftkostnaderna för F-35 med stor sannolikhet glättats. Vi kan även konstatera att Eurofighter /Typhoon i tjänst visat sig avsevärt dyrare i driftkostnader än Gripens motsvarande siffror. Vi har fått flygplan som har rimlig anskaffningskostnad och som har låga driftkostnader. Tekniskt står det sig utmärkt bland andra, samtida stridsflygplan.

Det finns ett ytterligare skäl som sällan diskuteras, nämligen att flera studier visat att inhemsk flygplanutveckling givit oss spin-offeffekter som vida överstigit insatskapitalet. Kostnaden för utvecklingen är alltså ur ett nationalekonomiskt perspektiv väl använda pengar. Om stridsflygplan är nödvändiga om 20 år – eller ens om 10 år – finns ingen som kan annat än sia om. Man kan dock lätt konstatera att stormakterna utvecklar nya flygplan och de som har ambitioner att bli stormakter utvecklar eller försöker lära sig utveckla stridsflygplan. Sverige har förvisso inga ambitioner att bli stormakt men har genom historiens gång kommit i en position där vi har utvecklat stridsflygplan som gång på gång visar sig tillhöra toppskiktet av vad som, oftast till betydligt högre investeringar, utvecklas i andra delar av världen. Bortsett från att jag själv anser att stridsflyg kommer att vara en mycket viktig komponent även i ett framtida försvar så uppmanar jag av ovanstående skäl: besluta om utveckling av en 39 E/F! Lös beväpningsfrågan! Därefter, komplettera med de komponenter i andra stridskrafter som krävs för att agera på Nordkalotten och i Östersjöområdet!

Läs även   http://cornucopia.cornubot.se/2010/12/ryssland-dubblar-sina-marina.html#comments

och   http://wisemanswisdoms.blogspot.com/2010/12/mistralaffaren-officiell.html


Finns något bättre än att jobba i Försvaret, utropstecken/frågetecken.

10 juni 2010

Det är tydligen många som är tveksamma om huruvida Försvarsmakten kan rekrytera nya medarbetare i det nya personalförsörjningssystemet och de flesta anger den dåliga lönen som erbjuds som skäl till att rekryteringen kommer att bli mager. Nu kan ju knappast FM radikalt ändra lönesystemet och då är det väl läge att inventera vad som behöver komma till, förutom lön, för att bättre locka ungdomar?
Mitt svar är att ingen drivkraft för människans ambitioner är så stark som ”respect”, d v s status, inom den egna gruppen och bland medmänniskor i allmänhet. En väldigt vanlig metod att få status är att skaffa sig en massa statussymboler som villa, Porsche Cayenne, medlemskap i tjusig golfklubb etc men just denna väg förutsätter ju gott om pengar och dessutom är metoden långt från failsafe och kan ibland rentav baktända.
Det finns jobb som man tar trots dålig lön därför att inte något bättre finns tillgängligt och det finns jobb som man tar för att man inte kan tänka sig något bättre trots att lönen är dålig. Visst är det väl den senare typen av jobb FM skall locka med? Jobb som väcker beundran hos omgivningen och ger respekt för dess utövare trots avsaknad av materiella statussymboler. Här tycker jag att FM reklambyrå startat på ett bra sätt. De rekryteringsfilmer jag hittills sett har haft just sådant anslag, om än någon gång för en gammal militär gränsande till töntighet. Om nu första steget går i rätt riktning så måste man dock se till att ha tagit ut rätt kompassriktning så alla följade steg går i samma riktning innan man kan hoppas på att komma till rätt plats. Här ligger ansvaret inte på någon reklambyrå utan på Försvarsmakten och inte minst på den politiska ledningen. Om en ungdom har valmöjligheter men ändå väljer magert betald anställning i Försvaret, vad krävs då av arbetsgivaren Staten/Försvarsmakten? Att erbjuda en karriärmöjlighet ytterst innebärande generalsgrad är knappast tillfyllest även om givetvis möjligheten skall finnas. Redan under de första anställningsåren måste yrket kännas tillfredsställande för individen och medföra status bland medmänniskorna.

Enligt min mening får inte bindningstiden vara för lång. Efter en tid har många föreställningar förbytts till praktiska erfarenheter och känns dessa inte rätt och finns inte en rimlig väg ut sprids ett missnöje som till sist ger yrket ett vanrykte. Vidare så kommer många ungdomar att konstatera att deras militära erfarenheter gjort dem attraktiva på arbetsmarknaden (om dom inte blivit attraktiva på arbetsmarknaden har FM misslyckats med deras utbildning!) och de inser att de successivt vill övergå till civil karriär. Jag har tidigare föreslagit att anställningstiden bör ligga kring fyra år följt av en tid som värnpliktig (möjligheten står ju fortfarande öppen) i ytterligare fyra år för den som inte vill fullgöra åtta år som aktiv.
Min erfarenhet under 40 år i och nära det militära är att den tidens ungdomar såg på sin värnpliktstid i en skala som gick från totalt meningslös och slöseri med tid till en tid som varit utvecklande, stimulerande och långt från meningslös. Det intressanta anser jag vara att hur den värnpliktige värderade sin tid i försvaret inte alls låg kring samma medelvärde oberoende av förbandstyp. Att medelvärdet ibland kunde variera med individuella befälsprofiler mm är självklart, men varför sådan variation mellan olika förband? En lyckad rekrytering kommer att vara väldigt beroende av de erfarenheter som de första kullarna får och det blir precis den katastrof som pessimisterna ser framför sig om inte de första kullarna förmedlar övervägande positiva intryck till sina kamrater och till samhället i övrigt. Alla rekryteringsansträngningar blir bortkastade resurser om inte kompasskursen satts med hänsyn till att de rekryterade skall uppleva sin anställning som meningsfull. Kanske en chock för dem som oberoende av de värnpliktigas erfarenheter fått nya bassar varje år? Jag vill alltså påstå att det nya personalförsörjningssystemet måste få påverka Försvarets utformning på samma sätt som ekonomin (och operationsplanerna?) gör idag.
Behöver jag peka på att övningsverksamheten under värnpliktstiden möjligen kunde beskäras utan att det fick allvarliga konsekvenser för lång tid men att konsekvenserna från och med idag riskerar att bli betydligt allvarligare?


Rysskräck eller sund utrikespolitik?

10 februari 2010

Långt innan Sverige blev ett rike, faktiskt så långt tillbaka som våra arkeologer kan se, har de som bott i det som idag är Sverige haft ett särskilt förhållande till Östersjön och till länderna öster om Östersjön. Handeln över Östersjön har varit lukrativ och vi har alltid fått kämpa för att få vår del av kakan. Redan tidigt skars vi dock av från handelvägarna via Gårdarikes/Rysslands floder till Bysans och Särkland. Östersjön och dess hamnar har genom tiderna dominerats av bl a danskar, Hansestäderna, Tyska Orden, av Sverige under en kort stormaktstid och sedan Peter den Stores regering av ryssar.
Sedan stormaktstiden och in till nutiden dras begreppet ”rysskräck” fram i debatten om Sveriges förhållande till främmande maktsfärer. Det är knappast så att ryssar i gemen eller ens deras ledare har ett särskilt ont öga till Sverige. Det är bara så att vi sedan historiens gryning har sådant geografiskt läge – militärgeografiskt om ni så vill – att respektive länders ambitioner ibland kolliderar. Alla kollisioner kan inte lösas genom att ena parten lägger sig på rygg och blottar strupen eller genom att man finner kompromisser som båda kan godta.
Diplomati, liksom politisk makt generellt, måste backas upp av att alla alternativ till överenskommelse är obehagligare än att finna en överenskommelse.

Under VK2 och det efterföljande kalla kriget byggde Sverige upp ett i förhållande till sin folkmängd starkt försvar. Detta var en helt nödvändig konsekvens av vår deklaration att vara alliansfria med syfte att vara neutrala i krig. Just vår alliansfrihet tvingade oss att visa att vi utan hjälp av allierade hade förmåga att hävda vårt territorium. Inte under vilka omständigheter som helst men tillräckligt för att krigförande länder i vårt närområde inte skulle kränka våra gränser. Detta var inte riktat enbart mot Sovjetunionen utan i lika hög grad mot NATO som inte gärna hade accepterat ett militärt vacuum i ett grannland till NATO-länderna Danmark och Norge och dessutom strandägare i Östersjön.

Efter kalla krigets slut genom Sovjetunionens upplösning 1992 andades vi ut i förvissning att Ryssland efter perestrojkan och under Boris Jeltsin skulle överge sin ambition att styra hela den del av världen som Stalin, Churchill och Roosevelt definierat som ryskt intresse vid Jaltakonferensen 1945. När kommunismen släppte sitt järngrepp över Ryssland och marknadsekonomi infördes skulle en demokrateringsprocess starta och leda till en västorientering som skulle få de spända förhållanden som efter VK2 rått mellan öst och väst att övergå till normalare umgänge stater emellan.

Därmed stod Sverige plötsligt utan något trovärdigt militärt hot. Vårt stora försvar hade inte längre någon uppgift. Medborgarnas skattepengar behövdes inte längre för att visa omvärlden att vi kunde försvara vårt territorium. Däremot fanns ett stort behov av att förstärka finansieringen av de jättelika försäkringssystem som staten åtagit sig. Försäkringssystem, i den politiska jargongen benämnd ”välfärden”, som när dom väl är startade svårligen kan utvecklas i annan riktning än expansion d v s accelererande kostnader. Det vore nämligen ett nästan 100-%igt politiskt självmord i en demokrati att strama åt välfärdssystemen. Hur det gått med försvaret vet alla. Hur nära självmord ens en liten åtstramning av välfärdens kostnader ligger ser vi dagligen i den politiska debatten.

Nu har 18 år gått sedan Ryssland startade sin bana som demokratisk, västorienterad marknadsekonomi. Boris Jeltsin har avlösts av Vladimir Putin som i sin tur avlösts av Dmitrij Medvedev. Att Putin därvid ingalunda blev utan inflytande står väl klart för de flesta.
De flesta svenskar har nog även klart för sig att Ryssland idag styrs av en maktelit men det är sällan som man i svenska massmedia får en mer heltäckande analys av det ryska samhället som det ser ut 18 år efter att demokrateringsprocessen började. Den 8 februari skriver emellertid riksdagsman (m) Mats Johansson, som nog får räknas som mycket väl insatt i ämnet, en understreckare i SvD som knappast stöder de förhoppningar om demokratisering och västorientering som vi i Sverige närde i början av 1990-talet och som fortfarande starkt färgar våra politikers uppfattning (i varje fall deras officiella). En uppfattning som därmed även blivit allmän bland gemene svensk.
Mats Johansson pekar bl a på att opinionsmätningar visar att mindre än 10% av ryssarna idag ser samhället i väst som en förebild att sträva efter och att det främst är den unga generationen som stöder auktoritära metoder och statlig styrning av ekonomin.

Det Ryssland som var bankrutt för 18 år sedan hade någorlunda återhämtat sig när den globala finanskrisen drabbade även Ryssland och valutareserven har nästan halverats under 2009. Johansson pekar på att bara en fjärdedel av befolkningen lever på en nivå över existensminimum, mätt enligt FN-kriterier. Arbetslösheten ligger på tvåsiffriga tal bland en befolkning som minns kommunisttiden när industrier inte behövde vara lönsamma enligt marknadsekonomiska kriterier och därför i princip alla arbetsföra var garanterade arbete.
För att förbättra ekonomin är Ryssland starkt beroende av sina olje- och gastillgångar. Tillgångar som efter vad alla kan bedöma kommer att minska redan inom 10 år och sina inom en mannaålder. Endast om mera av oljan och gasen i polarområdet kan utvinnas senareläggs denna för Rysslands ekonomi så kritiska tidpunkt.
Mot denna bakgrund är det lättare att förstå Putins agenda. Bind EU´s mest inflytelserika länder till sig genom långvariga kontrakt om energiförsörjning. Utöka energiexporten till Kina. Återupprätta Rysslands stormaktsstatus inklusive en stormakts väpnade styrkor. Stärk närvaron i polarområdet.

Denna bild skall läggas samman med att USA´s miserabla ekonomi kommer att tvinga fram en återhållsamhet i landets utrikespolitiska ambitioner samt att EU är svagt i sitt agerande inte bara genom kärnländernas beroende av rysk energi (till övervägande del transporterad genom Östersjön) utan även rent allmänt hittills visat sig obenäget att agera med kraft i utrikespolitiska frågor.

Sveriges öde är inte så mycket att vi är konstant rädda för Ryssland, utan att vårt land ligger där det ligger. Militärgeografiskt bundet till Östersjön och delägare till det Nordkalotten som i sin tur gränsar mot Barents Hav. Litar vi fortfarande på att de faktorer som under tidigt 90-tal fick oss att betrakta oss som utan militära hot fortfarande äger giltighet eller skall vi ge vår utrikespolitik den stöttning som behövs för att visa att värre saker kan hända om inte acceptabla diplomatiska överenskommelser kan realiseras?
Folkpartiets försvarspolitiske talesman Allan Widman för en debatt i pressen och på sin blogg som klart indikerar att hans parti är berett att medverka till höjda skatter för att ge vårt försvar viss bot för brister som idag råder. Redan vid 2009 års Sälenkonferens framträdde Jan Björklund med ett utspel om att nedrustningen av försvaret gått för långt. Att märka är då att Folkpartiet ställt sig bakom beredningen av inriktningspropositionen men alltså tydligen smugit in en brasklapp i sigillet. Känt är även att Folkpartiet anser att vi bör ansluta oss till NATO. Partiet ligger kring 6% de senaste sympatimätningarna.
.
Striden mellan de två politiska blocken rör sig i hög grad om skattenivåer där vänsterblockets politik förutsätter skattehöjningar – dock för att skapa en liberalare välfärd men knappast för att stärka landets försvar. Ett parti bland alliansen som vill höja skatterna, oavsett för vad ändamål, torde därför ha ett svettigt halvår framför sig.
Även Sverigedemokraterna har framförts som ett parti med vilja att stärka försvaret. Där saknas dock konkret underlag om partiets sammanvägda viljeinriktning och dess budgetkonsekvenser. Det är svårt att se att en förstärkning av försvaret kommer att vara en av SD hjärtefrågor inför höstens val. SD ligger kring 4,5% i senare mätningar och svävar f n fritt utanför de etablerade blocken.

Förutsättningarna för en stärkning av vår försvarsförmåga tycks alltså vara dåliga. Jag tänker ändå småningom roa mig och er med en blogg om hur jag vill se vårt försvar förändras för att möta en snart stundande morgondag. Endera da´n.


Vad gav Sälenkonferensen?

21 januari 2010

Så är den korta period över när landets opinionsbildare lyssnat till vad makthavare och makthavare-in-spe anser om Sveriges säkerhetspolitik och med vilka medel säkerhetspolitiken skall stöttats. Vissa debattvågor lämnar fortfarande efterdyningar men massmedia fylls åter mest av frågor som varför vissa politiker är hjärtlösa nog att följa den pensionsmodell som Riksdagen beslutat om i en osedvanlig bred politisk överenskommelse. Eller hur vi skall komma tillrätta med att ett av världens friskaste folk (med ett av världens bästa sjukvårdssystem?) tillhör ett av världens mest sjukskrivna.
Utrymmet för debatt om säkerhetspolitik är litet. Till skillnad från så många andra frågor ”groomar” alltså inte politikerna sina väljare (om jag tillåts använda sådant uttryck) i säkerhetspolitiska frågor varför väljaren riskerar känna sig blåst när syftet väl står klart. I den mån man finner reaktioner från andra än proffstyckare så är det ofta att vår klassiska neutralitet bör tjäna oss även i framtiden. Redan att ordet ”neutralitet” används visar på begreppsförvirring och den har tyvärr sin källa bland politiker och har spritts till gemene man. Vi har som lyckligtvis de flesta läsare vet hävdat att Sverige skall vara alliansfritt med syfte att vara neutrala i krig. I fred kan man inte vara neutral om man följer begreppsdefinitionen. Sverige har alltsedan andra världskrigets slut och under de regeringar som styrt oss genom kalla kriget försäkrat oss om militär hjälp från Norge, Danmark och Storbritannien såväl som i vidare bemärkelse även från hela NATO i händele att vi anfalls av Warzawapakten. Det vet alla (som inte visste förut) genom att läsa avhandlingen jag länkade till i mitt förra inlägg. Kanske inte lika många uppmärksammade att den socialdemokratiska regeringen nästan fick Sverige utkastat från EU vid toppmötet i Köln 1999 genom att med hänvisning till vår militära alliansfrihet motsätta sig att ESDP (European Security and Defence Policy) bildade en grund för Unionens försvarssamarbete och som kom att ingå i Lissabonfördraget. Kanske den djupaste orsaken till Svenska regeringens motstånd var att man befarade att de egna väljarna skulle ha svårt att svälja ett svenskt försvarssamarbete inom EU. Där har vi nog även en av orsakerna till Socialdemokratiska partiets ovilja att idag ens diskutera för- och nackdelar med NATO-anslutning. En annan orsak kan vara att socialdemokratiska regeringar alltid på olika vis stöttat svensk försvarsindustri och att ett NATO-samarbete knappast skulle gynna vår egen försvarsindustri. Där kan alltså finnas ett ytterligare motiv. Som jag befarat ställde sig vänsterblocket i alla fall klart ovilligt att tillsätta expertutredning eller på annat sätt belysa frågan om NATO-anslutning.
Sverige har under alla förhållanden numera luckrat upp alliansfriheten och Riksdagen har bl a i den s k Solidaritetsdeklarationen uttalat att ”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.” Denna deklaration skall naturligtvis ses mot bakgrund av ESDP men har kanske främst riktats mot våra Baltiska och Nordiska grannar. Den naturliga tolkningen är att Sverige är mycket nära säkerhetspolitiskt förbundet med EU och inte minst med de andra nordiska länderna. Vad som sägs om aktion utesluter på intet vis militär intervention även om Sveriges territorium inte primärt angrips. Det var därför med spänning jag försökte få grepp om vad som hände vid det den paneldiskussion runt den svenska solidaritetsförklaringen som anordnats vid Sälenkonferensen. Deltagarna fick agera utifrån ett scenario som drogs upp av Bo Hugemark och Johan Tunberger.
Rolf K Nilsson sammanfattar paneldiskussionen mycket bra för den som inte såg den. Jag tar mig friheten att återanvända delar av hans sammanfattning men rekommenderar bestämt läsarna att gå till hans blogg – där finns mycket mera om spelet och om Solidaritetsförsäkringen som är läsvärt! Scenariot var att ett baltiskt land utsattes för vissa ryska påtryckningar med anledning av att landets rysk minoritet ansågs förtryckt och det baltiska landet oroades av stora ryska övningar längs landets gräns, liknande vad som skedde i södra Kaukasus sommaren 2008. De som skulle ta sig an de olika förutsättningarna och händelserna var Urban Ahlin s, Staffan Danielsson c, Karin Enström, m och Peter Rådberg, mp.
Ryssarna anordnade militära övningar i området. Hur agerar då Sverige och en svensk regering. I sammanfattning kan sägas att alliansen ville gå något längre i insatser än de rödgröna. Men det intressanta var den nakna rysskräck som uppenbarade sig. Det var en synnerligen ovillig panel som inte ville diskutera möjlig rysk aggressivitet mot ett ospecificerat baltiskt land. Ännu mindre vad den svenska solidaritetsförsäkringen i praktiken skulle betyda.
Rädslan att reta Ryssland och som Urban Ahlin i slutet uttryckte det, vissa nationella krafter, var under hela diskussionen pinsamt märkbar. Alla fick möjlighet att vittna om att de inte trodde att Ryssland vare sig skulle göra si eller så. Varför skulle ryssarna det?
När sedan Bo Hugemark som den militär han är kunde förklara att det första man från rysk sida rent militärstrategiskt borde göra vid en uppseglande konflikt var att ta den militära kontrollen över Gotland – ja, då lyste skräcken i ansiktena på panelen. Då ville dom bara inte vara med längre.Frågan var då hur Sverige skulle agera i situationen.

Jag kan inte hjälpa att mitt bestämda intryck blir att Sverige lärt väldigt lite av den dåvarande regeringens brist på mental beredskap och på handlingskraft som uppdagades vid Tsunamikatastrofen.
Dessvärre måste jag dra ytterligare en slutsats. Som tillståndet nu är bland våra politiska ledare måste vi, för att över huvud taget ha nytta av våra militära förband sätta deras insatsberedskap i Norden till vad som står i proportion till våra politikers beslutskraft. Detta utesluter varje insats i Afghanistan, Tshad, Långtbortistan eller ens Kortbakomhörnet. Törs vi sätta så låg insatsberdeskap som 10 dagar eller måste vi med hänsyn till våra politikers obenägenhet till beslut sätta, säg, 3 dagar? Varför skall vi lägga pengar på ett förband som behöver ett flertal månader på sig att dra sig ur sitt åtagande i Afghanistan och för att ombasera såväl trupp som materiel till hemlandet?


Kan försvarsfrågor engagera folk?

15 januari 2010

Det börjar dra ihop sig till Folk och Försvars årliga konferens i Sälen. Ett av dom mycket få tillfällen när svenska massmedia brukar ägna sig åt frågor angående Sveriges yttre säkerhet. Det är på gott och ont för det är långt från alla redaktioner som har tillgång till skribenter med grundläggande kunskaper i säkerhetsfrågor varför mycket av det som framförs – när något framförs – betraktas från en känslomässig utgångspunkt eller som sysselsättningsfrågor. Det är naturligtvis även det utgångspunkter som måste beaktas inte minst därför att det inte sällan är läsarnas/lyssnarnas/tittarnas utgångspunkt. Det är bara tråkigt att försvarsfrågor sällan blir belysta från en mer grundläggande utgångspunkt.
Jag menar då att en statsbildning endast kan motiveras av, att staten utfäster sig att ge medborgarna ett skydd mot inre faror (genom lagar, domstolsväsen, poliskår) och mot yttre faror (diplomatiska förbindelser, väpnade styrkor) och att medborgarna i gengäld accepterar att betala tribut till staten för erhållet skydd. Med tiden har många stater dessutom kommit att organisera medborgarnas försäkringssystem även i andra trygghetsfrågor som exempelvis inkomsttrygghet vid arbetslöshet och sjukdom, vård vid sjukdom och hög ålder etc men i mina ögon förutsätter sådana försäkringar inte en stat som organisatör varför de inte är av samma grundläggande dignitet som inre och yttre skydd.

Alltnog, vi har även i år en Sälenkonferens och förhoppningsvis en period när fokus i massmedia läggs på säkerhetspolitik. I år kan debatten sägas vara inledd genom onsdagens artikel på SvD Brännpunkt. Författare är Annika Nordgren Christensen, före detta riksdagsledamot och ledamot av Försvarsberedningen tillsammans med Ulf Henricsson, legendarisk chef för för den svenska bataljonen i svensk-danska Nordbat 2 som ingick i UNPROFOR från september 1993 till april 1994 och chef för OSSE Department for Regional Stabilization i Sarajevo 1999–2001. De inleder med att konstatera att ” Vi har olika uppfattningar om huruvida Sverige bör bli medlem i NATO eller ej, men vi är helt överens om behovet av en svensk analys och en öppen debatt”.

Själv är jag överens med författarna om behovet av en öppen debatt i försvarsfrågor men jag ställer mig tveksam till att redan nu debattera frågan om NATO-anslutning. Jag menar att vi måste börja i den änden att debattera vilka uppgifter våra militära förband skall ha. Efter Sovjetunionens konkurs inledde Sverige en omfattande avrustning, en avrustning som fortsatt även i förra årets inriktningsproposition. I inriktningspropositionen omnämns emellertid för första gången sedan Warszawapaktens upplösning ett behov av försvar av vårt eget territorium jämte ett behov av insatser i internationella konfliktområden. I inriktningspropositionen ställdes vidare krav på mycket snabbare reaktionsförmåga (kortare mobiliseringstider) för våra förband än vad som varit fallet sedan nittiotalet. Dessa behov har inte framkommit under tidigare regering och bör väl därför betraktas som resultat av att vi noterat en utveckling i vårt närområde som inte följer det mönster vi tidigare hoppades på.
Vidare har Riksdagen antagit den s k Solidaritetsförklaringen som lyder: ”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.” Det kan noteras att inget av våra grannländer kommenterat vår inställning även om exempelvis Stoltenbergs utredning framhållit behovet av sådan solidaritet i Norden.
Mot bakgrund av dessa förändringar anser jag det märkligt om inte Försvarets uppgifter måste justeras och denna justering bör föregås av en bred debatt. Även konsekvenser av att avstå från de möjligheter till återtagning av förmågor som en ytterligare reduktion medför, åtminstone beträffande en del förband och beträffande materiel med lång anskaffningstid.

Att jag inte tror på att redan nu debattera anslutning till NATO beror på att partiledaren för Sveriges största parti deklarerat att socialdemokraterna aldrig skulle acceptera att Sverige anslöt sig till NATO och hon har även upprepat detta märkliga uttalande. Just detta får mig att inse att frågor med sådan politisk dimension som att ansluta sig till NATO för närvarande inte kommer att debatteras på sakliga grunder – allra minst ett valår när opinionsundersökningar mäter stormvågor i väljarkårens sympatier. Intill dess denna fråga desarmerats bör alla vänner av saklig debatt läsa Life-Line Lost. The Rise and Fall of ”Neutral” Sweden´s Secret Reserve Option of Wartime Help from the West (Santérus Academic Press) av Robert Dalsjö.
Boken är ingen roman utan en vetenskaplig utredning som inte så lätt kan avfärdas.
Efter att avhandlingen kommenterats i ett par tidningar har förvånansvärt lite skrivits i våra massmedia om faktainnehållet . Det visar om inte annat hur litet det massmediala intresset är av att föra fram politiskt omvälvande sanningar.
Sätt fart på debatten när nu Sälenkonferensen kommenteras i massmedia! Själv ser jag fram mot att få argument till hur jag skall ställa mig till NATO.
Förvänta er dock inte någon saklig debatt om NATO-anslutning förrän riksdagsvalet är överstökat – om ens då!
.


Stridsledning av JAS 39 C/D – vad sker? Uppdaterad 2011-10-18

17 mars 2009

”Det är mycket på Högkvarteret. Inriktningsproppen är i faggorna, men man jobbar också med en skandal i vardande” skriver Claes Arvidsson i SvD
http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/artikel_2605191.svd

Vad SvD syftar på började med att folkpartiets försvarspolitiska talesman Allan Widman skrev en artikel i SvD Brännpunkt där han kritiserade brister i ett antal systemfunktioner i luftförsvaret som bristande beväpning, brister i pilotutbildningen och inte minst att infrastrukturen för ledning av flygstridskrafter inte byggts ut i erfordelig omfattning vilket får till följd att det ledningssystem Sverige idag har för JAS39 C och D-versionerna är föga bättre än vi hade för J29 Tunnan. Under Viggenepoken (och för JAS39 A och B som nu skrotas) hade vi ett ledningssystem som i många avseenden var överlägset det USA/NATO har idag. Den som inte är så insatt i benämningar och akronymer i försvarsmaktens system finner följande länk mycket förklarande: http://wisemanswisdoms.blogspot.com/2009/03/stridatalank-for-dummies.html
I stället för att bygga vidare på den infrastruktur som möjliggjort detta tekniska övertag vill Försvarsmakten bygga ett nytt ledningssystem på grundval av NATO-system. Vidare planerar Försvarsmakten att lägga ned våra nuvarande ledningscentraler, belägna i ett antal bergrum spridda över landet. Ersättningen blir en enda ledningscentral, belägen i en överjordsbyggnad.

Efter att mycket av den debatt som Allan Widman skapat ebbat ut har vi kunnat läsa vidare i detta ärende framför allt på två ställen.
Major Peter Neppelberg, en av de mycket få personer som är detaljinsatt såväl tekniskt som funktionsmässigt i vårt luftbevaknings- och stridsledningssystem har i ett öppet brev till Överbefälhavaren ställt ett antal frågor om flygets stridsledning. Det handlar om att Högkvarterets vägval innebär att stridsledningen kommer att fungera först tidigast 2015, att man agerar i strid med politikernas beställning och att beslutsunderlaget inte håller. Se vidare http://blogg.svd.se/ledarbloggen?id=12470

Det andra stället är den blogg som jag refererat till i mitt nedanstående inlägg ”Ledning av stridsflyg idag och i planerna” och rekommenderat till läsning av alla som är intresserade av politiska processer, hantering av skattemedel, prioritering av hur knappa medel skall täcka ett stort antal hål i försvarsbudgeten, av svenska försvaret eller av Flygvapnets användbarhet i största allmänhet. Även ägaren till den bloggen är synnerligen kunnig.
Nu är det emellertid för sent att läsa in sig med hjälp av denne kunnige och orädde person. Trots att han nyligen försäkrade i sin blogg att han inte skulle förtröttas i sin strävan att sprida ljus i ärendet har hans blogg nu upphört. Det finns inte ens ett avskedsbrev – allt är plötsligt mörkt. Är det därför Claes Arvidsson skriver ”det låter som skallet från en begraven hund” ?

Uppdatering: Personen jag refererar till härovan heter Peter Neppelberg. Han har på senare tid skrivit gästinlägg på bloggen Wiseman´s Wisdoms som är mycket belysande vad gäller ledning av stridsflygplan och andra enheter i Försvarsmakten.   http://wisemanswisdoms.blogspot.com/search/label/Ledningssystem  och

http://wisemanswisdoms.blogspot.com/2011/10/gastinlagg-del-2-kvarstar.html


Ledning av stridsflyg idag och i planerna

02 mars 2009

Efter att jag i ett tidigare inlägg kommenterat vad Folkpartiets försvarspolitiske talesman Allan Widman skrev i DN 8 dec med replik 18 dec bland annat angående brister i sambandssystemet mellan JAS 39 och ledningsfunktionen på marken så har just denna fråga blivit mycket aktiv och uppmärksammats i flera media.
Med stor glädje kan jag konstatera att en i dessa frågor mycket insatt person startat en blogg. Vare sig man är intresserad av politiska processer, hantering av skattemedel, prioritering av hur knappa medel skall täcka ett stort antal hål i försvarsbudgeten, av svenska försvaret eller av Flygvapnets användbarhet i största allmänhet så bör man följa bloggen http://www.stril.blogspot.com/
Gack I och gören sammalunda!


Tolgfors och Stoltenbergs utredning

11 februari 2009

På uppdrag av de fem nordiska ländernas utrikesministrar har den förre norske försvars- och utrikesministern Thorvald Stoltenberg genomfört en oberoende utredning med förslag till områden för gemensamt säkerhets- och försvarssamarbete täckande 10 – 15 år framåt. Att Carl Bildt varit med och utformat sådant uppdrag skall ses mot bakgrund av regeringens uttalade inriktning, att ”om det skulle riktas ett angrepp eller hot mot något annat nordiskt land eller något annat EU-land så är neutraliteten som vi hade förr i världen inte någon option”.
Stoltenbergs förslag avser inte ersätta ländernas säkerhetspolitiska förankring i NATO och/eller EU, utan kompletterar sådan förankring.
Målet för studien har alltså bl a varit att undersöka vilka möjligheter de nordiska länderna har att utveckla och fördjupa sitt utrikes- och säkerhetspolitiska samarbete samt att undersöka hur samarbete på bästa sätt kan bidra till att stärka gemensamma insatser när detta är aktuellt.

Förslagen omfattar inte bara militärt samarbete utan berör även samarbete kring havsövervakning såväl av Östersjön som av de arktiska mområdena, gemensam jakt på krigsförbrytare mm.
Innan de nordiska länderna diskuterat alla 13 punkterna och kommit till tillräcklig samsyn för att ta något formellt beslut torde rätt mycket sand hinna rinna genom timglasen men redan idag bör en del ärenden läggas i korgen för brådskande. En sådan fråga är huruvida de nordiska länderna gemensamt skall svara för luftövervakning av Island med närliggande vatten. Andra frågor med militär anknytning är upprättandet av en nordisk insatsenhet för militär och civil stabilisering i oroliga områden samt upprättandet av en gemensam nordisk amfibisk enhet.
Med tanke på att vi nu avser konkretisera en del av vad regeringen redan tidigare utfäst, nämligen att komma andra länder till militär hjälp, så förefaller det logiskt att låta Försvarsministern på nytt se över de planeringsinriktningar som legat till grund för Överbefälhavarens nyligen överlämnade förslag om Försvarsmaktens utformning. Det är väl inte så, att den Försvarsmakt som tillfredsställer vårt behov av territoriellt försvar och insatser i Afghanistan etc även är optimerat för de i Stoltenbergs utredning utpekade nya uppgifterna? Hur trovärdiga skulle vi då vara?
Försvarspropositionen är snart färdig att läggas men behandlar rimligen inte de förutsättningar som idag råder. Proppen behöver ytterigare beredning alternativt bör den behandla Försvarsmaktens utveckling endast ett à två år framåt och nya planeringförutsättningar arbetas fram.
Läs rapporten