Försvarsfrågor och valresultatet

15 september 2014

I min senaste blogg (15 maj 2014) skrev jag
”I år inträffar två händelser som är särskilt intressanta för en pensionerad flygofficer med intresse för säkerhetspolitik. Den ena är Försvarsberedningens rapport, den andra är om man kan spåra de olika partiernas inställning till det militära försvaret i resultatet av riksdagsvalet”.
Därefter skrev jag några kommentarer till rapporten som kan läsas under rubriken

”Med överblick över de närmaste fem åren ?”.

Det slutliga resultatet av riksdagsvalet väntar fortfarande på utlandsröster mm men idag, dagen efter valet, finns material nog för att dra de väsentligaste slutsatserna. Jag vet att massmedia kommer att vara fulla av analyser men för att ha så få influenser som möjligt av vad andra skriver utifrån sina perspektiv så vill jag nu skriva sett från mitt perspektiv.

Riksdagsvalet 2014 ledde till ett byte av regering från Alliansen till Socialdemokraterna med idag okänd(a) allierad(e). Att notera är att Socialdemokraterna inte vann genom att många, som tidigare röstat på annat parti, nu övergått till Socialdemokratrna. Tvärtom gjorde de sämre val än 2010, när Mona Sahlin fick lämna ordförandeposten.

Två partier har haft stora förändringar av röstetalet, (M) har minskat och (SD) har ökat jämfört med 2010 års val. Enligt svt.se vallokalsundersökning bestod 41 % av (SP) väljare av tidigare (SP)-väljare medan 29 % kom från från (M) och 16 % från (S). Från (FP) kom 5 % och från de övriga partierna sammanlagt 9 %. Slutsatsen måste bli att en väsentlig del av väljarkåren ansett att (SD) står för en attraktivare politik än deras gamla parti.

Sverigedemokraternas inställning till migrationspolitik och assimilering är välkänd varför jag endast pekar på tre huvudpunkter i deras valmanifest:
– Ett skifte från det regelmässiga beviljandet av permanenta uppehållstillstånd till temporära samt en kraftig begränsning av asyl- och anhöriginvandringens omfattning till en nivå som vårt samhälle klarar av att hantera och som inte är högre än den i våra grannländer Danmark och Finland.

– Ett slopande av den generella arbetskraftsinvandringen till förmån för en så kallad ”blåkorts-modell” som uteslutande riktar sig till kvalificerad arbetskraft med en kompetens som saknas på den svenska arbetsmarknaden.

– En återgång till den assimileringspolitik som gällde fram till mitten av 1970-talet och som innebär att det är invandrarna som skall anpassa sig till Sverige och inte tvärtom.

Mot detta står Alliansens och i hög grad (M):s vädjan om att ”Jag kommer att vädja till svenska folket att öppna sina hjärtan för de mycket utsatta människor som vi nu ser runt om i världen. Jag kan redan säga att det kommer att bli omfattande kostnader för att ta emot dessa människor. De är så pass omfattande att det kommer att lägga ytterligare restriktioner för vad som finns utrymme för i offentlig finansiering. Därför lovar vi nära nog ingenting i den här valrörelsen, det kommer inte att finnas inget utrymme för det”.

(SD) har vidare i sitt valmanifest ett stort antal punkter som handlar om sjukvård, åldringsvård, miljöpolitik etc men där slås man inte av att (SD) väsentligt skulle skilja sig från vad andra partier skulle vilja lova om de hade mer pengar i budgeten.
När det gäller Försvaret skiljer sig dock (SD) väsentligt från vad andra partier utlovar:

– En betydande upprustning av försvaret med det långsiktiga målet att hela landet skall kunna försvaras i händelse av ett angrepp.

– Ett fördjupat nordiskt försvarssamarbete på alla områden med målet att upprätta en nordisk försvarsallians, men ett fortsatt nej till svenskt medlemskap i Nato

(M) har lett två försvarsberedningar. 2007 benämndes rapporten ”Säkerhet i samverkan” och där stod att läsa bl a ”Rysslands agerande gentemot de länder som tidigare ingick i Sovjetunionen kommer att vara ett lackmustest för den väg Ryssland väljer framöver”.
Ja, Rysslands krig mot Georgien 2008 blev ett lackmustest – men på Försvarsberdningens trovärdighet eftersom försvaret fortsatt urholkades genom underfinansiering. Nästa lackmustest blev kriget mot Ukraina. Rapporten maj 2014 benämndes ”Starkare försvar för en osäker tid”. Att beredningen fått några månades extra tid till sin rapport hade räddat den från att helt negligera Rysslands ambitioner kring tidigare sovjetstater.
Trots rapportens rubrik och omvärldsanalys föreslog Alliansen för 2015 en ”förstärkning” på ynka 7 promille och Försvarets andel av Sveriges BNP samma 1,2 % som de gågna åren för . Ingen substansiell förstärkning planerades förrän efter 2017, d v s i samband med nästa riksdagsval. Detta i ett läge där Försvarets organisation ”IO 2014” som beställdes 2009 men i realiteten inte skulle bli fullt bemannad och utrustad förrän på 2020-talet och att exempelvis Riksrevisionen konstaterat att varken idag eller de närmaste åren kommer Försvarsmakten att kunna nå upp till de krav på insatsverksamheten som riksdagen och regeringen har beslutat. Det saknas både tillräckligt med personal och materiel. Huvudorsaken till detta är underfinansiering. Steg har vidtagits av Alliansregeringen som torde kunna leda till närmare samarbete med de nordiska länderna även vid kris och krig men Försvarsmaktens resursbrist såväl i nutid som i den överblickbara framtiden talar mot att det skulle ge väsentligt större slagkraft eller uthållighet.

Den säkerhetspolitiska situationen i Europa sägs idag av det svenska politiska toppskiktet vara den allvarligaste sedan 1945. Tyvärr finns det inga tecken till något ljus i andra änden av tunneln.

Att gardera sig för risken att bli överraskad är ett fundament i en fungerande försvarspolitik. Där har Alliansen, ledda av Moderaterna, fallerat. Opinionsundersökningar alldeles före valet visade att Reinfeldt och Borg åtnjuter största förtroendet av dagens politiker. Ändå gjorde de en brakförlust.

SIFO publicerade i början av september en undersökning som visade att en majoritet av svenska folket vill stärka försvaret. Frågan verkar inte ställts om när denna stärkning borde ske men jag utgår från att de tillfrågade inte menade stärkning från 2018.

Det räcker inte att ha god ordning på statsfinanserna. De måste även fördelas rätt mellan anslagen.
Sannolikt har (M) aviserade flyktingpolitik med medföljande kostnadsstegringar varit en av orsakerna till den kraftiga valförlusten, men jag drar även slutsatsen att försvarsfrågor har haft avgörande inverkan på valutgången.


Står sig gen Bengt Nordenskiölds strategi idag?

04 juli 2011

Vi kan aldrig få tillbaka det försvar vi hade under stora delar av kalla kriget och jag tror inte att det behövs heller. Skall vi ha något skall det dock ha rimlig förmåga att hålla ett krig borta från vårt intresseområde. Ett lands militära försvar är främst till för att backa upp utrikespolitiken när landets territoriella och politiska integritet hotas. Jag tror varken manöverbrigader eller upprustat hemvärn med nymodig benämning håller ett krig borta från oss (ledsen, kamrater, ni är all heder värda men det räcker inte).

Det som krävs är en effektiv underrättelsetjänst där den militära delen bl a bör ha ubåtar. Dessutom krävs styrkor som från första konfliktdagen kan ge oss (temporärt) luftherravälde. Genom att sätta oss i en situation med allt stridsflyg baserat endast på två baser har vi försatt oss i en situation där våra divisioner är mycket sårbara mot flyganfall och luftlandsättningar.  Att få luftherravälde innan våra solidariska bröder i andra länder kommit till vår hjälp verkar vara en svår uppgift. Att solidaritetsförklaringen medför att grannländer avdelar förband till vår hjälp tror jag dock inte sker vare sig på första eller andra eller ens tredje konfliktdagen. Luftherravälde är därför något vi måste upprätta innan våra divisioner står utan baser och måste därför eftersträvas från dag ett och framåt. Inom parentes bör man f ö fundera på hur villigt Tyskland kan vara att undsätta oss om Ryssland använder hot att strypa gastillförseln genom Östersjön? I alla fall inte mer villigt än de var innan de beslutade att stänga alla kärnkraftverk.

Ubåtar och andra marinstridskrafter kan inte skapa luftherravälde, självfallet inte heller armén.

När vår försvarsminister argumenterat för ”skapandet av ett försvar som i jämförelse med tidigare år är mer användbart, tillgängligt och flexibelt” exemplifierade han på följande sätt: ”Kriget i Georgien utspelade sig på fem dagar och avgjordes på två. Det var färre än 20.000 ryska soldater i Georgien, men de kom dit mycket snabbt. Georgien saknade luftherravälde, vilket beseglade konfliktens utgång. Kriget i Georgien innebar inte i sig en upptrappning av den militära hotbilden mot Sverige i det korta perspektivet, men väl ett tydliggörande av hur den nya tidens hot ser ut (min kursivering). Det understryker varför försvaret behöver en ny inriktning mot ökad tillgänglighet och ökad användbarhet”.

Ett krig där ena sidan har totalt luftherravälde blir som kriget i Afghanstan. Talibanerna kanske vinner i slutänden därför att de har obegränsad tillgång till tid medan västländer måste ta kostnader i pengar och människoliv i beaktande. Jag tror dock inte på talibantaktik för västländer och Sverige skulle definitivt inte klara talibantaktik.

När en internationell koalition beslutade sig för intervention i Libyens inbördeskrig var deras första steg att upprätta en flygfri zon över Libyen, m a o att upprätta luftherravälde. Det var inget slumpval.

Jag anser vi måste skaffa oss luftherravälde/temporärt luftherravälde från dag ett i en väpnad konflikt. Vårt verktyg måste vara våra fyra stridsflygdivisioner, trots att dessa fyra skall klara av såväl försvar mot luftlandsättningar, mot bomb- och attackflyg, underrättelseinhämtning (jfr FL01/FL02 i Libyen), understöd av våra markstridskrafter och anfall mot fartyg. Alla dessa uppdrag förutsätter dock att vi inte förlorat våra stridsflygplan i ett krigsinledande anfall mot våra två flygbaser. Det förutsätter även att de inte skjuts ned i dueller med Air Superiority Fighters, ett inslag i hotbilden som tillsamman med flygburen stridsledning i stora delar växt upp sedan Kalla kriget.

Har vi nu konstaterat ett trängande behov och vilka förband som skall åstadkomma resultatet så är nästa steg att granska med vilken utrustning det skall åstadkommas. Sedan Generalen Bengt Nordenskiölds dagar (chef för FV från 1942) har Flygvapnets förebild varit RAF i Battle of Britain, dock under de senaste årens närmande till NATO med ett ökat inslag av direktunderstöd av arméförband ”CAS, close air support. Tills nyligen ansågs detta  i svensk doktrin som ineffektiv användning av tungt attackflyg.

Som jag konstaterat i föregående inlägg upprättade Koalisionen totalt luftherravälde under de första två dagarna av Libyenoperationen. Jag citerar inlägget: ”Man kan konstatera att de flesta libyiska flygaktiviteter upphörde redan i och med koalisionens anfall med markmålsvapen de första dagarna, huvudsakligen med cruise missiles och långräckviddiga attackrobotar, riktade mot libyska flygbaser, ledningscentraler och flygplan på marken. I klartext var det alltså med anfall mot markmål som en No Fly Zone snabbt kunde upprättas. Vi vet inget om skador på tredjepart (collateral damage på nusvenska) i samband med dessa anfall men de skedde huvudsakligen med vapen med stora stridsdelar. Det är inte helt bekräftat men några luftstrider flygplan mot flygplan tycks inte ha ägt rum”.

Långräckviddig sjömålsrobot har hört till attackflygets främsta vapenalternativ sedan A32 Lansens dagar. Den senaste varianten var Robot 15(F) som även beväpnade vissa marinfartyg (15 M) och rörliga kustartilleriförband (15 KA). Den beväpningen gav oss stor slagkraft mot sjömål och var ett mycket effektivt inslag i vårt dåvarande försvar mot invasion över hav.

Långräckviddiga flygburna attackrobotar hörde till den materiel som var föremål för studier under de senare åren av det kalla kriget men som ströks i samband med omdimensionering av Försvarsmakten. Mig veterligt finns inga planer idag på att skaffa sådan beväpning, som möjliggjorde Alliansens snabba upprättande av No Fly Zone.

Enligt mitt sätt att se så bör vi överge Bengt Nordenskiölds strategi. Nya tider, nya hot och nya tankar om konsekvenserna av de nya hoten. En av konsekvenserna har just demonstrerats i Libyen. Se den ur båda sidors perspektiv.


Sverige och Operation Unified Protector

26 april 2011

Med reservation för att allmänheten (dit sedan länge även jag hör) säkerligen inte fått hela bilden redovisad och att jag kanske missförstått eller sumpat delar av publicerad information har jag kommit till följande reflektioner.

Säkerligen lär sig Flygvapnet mycket av de erfarenheter som FL01 får under insatsen även om uppdragen med 8 nedflugna JAS39 begränsas till ” ett till två uppdrag per dag, men vid behov mer än så” http://www.forsvarsmakten.se/sv/Internationella-insatser/Libyen-UP/Nyheter-fran-Libyen/Bidrar-i-operationen/.

Vad jag är mer tveksam till är om våra politiker vill lära sig något av vunna erfarenheter.

1): Man kan konstatera att de flesta libyiska flygaktiviteter upphörde redan i och med koalisionens anfall med markmålsvapen de första dagarna, huvudsakligen med cruise missiles och långräckviddiga attackrobotar, riktade mot libyska flygbaser, ledningscentraler och flygplan på marken. I klartext var det alltså med anfall mot markmål som en No Fly Zone snabbt kunde upprättas. Vi vet inget om skador på tredjepart (collateral damage på nusvenska) i samband med dessa anfall men de skedde huvudsakligen med vapen med stora stridsdelar. Det är inte helt bekräftat men några luftstrider flygplan mot flygplan tycks inte ha ägt rum.
I en konflikt i Sveriges närområde kommer det att vara angeläget att tidigt bestrida en angripare (totalt) luftherravälde – Med vilka vapen – ur vår arsenal eller planerade för anskaffning, kommer Sverige att kunna åstadkomma (temporärt) luftherravälde?

2): Givet våra restriktioner i Libyen är spaningsuppdrag den av våra förmågor som bäst bidrar till NATO´s insatser – vilket inte förvånar för alla talar ju om vikten av informationsövertag.  Av huvudsakligen politiska skäl är S i JAS fortfarande en bra bit från måluppfyllnad.

3): Med tillgång till ett 60-tal stridsflygplan vädjar NATO ändå om ytterligare attackkapacitet.

4). Enligt SVT Rapport fanns Libyiskt stridsflyg baserat på 7 baser. Dessa förefaller nu ha slagits ut genom första dagarna av koalisionens attacker.

I Sverige har vi drastiskt reducerat vår kapacitet att betjäna stridsflyg till två baser.

5): Med bäring på vår doktrin att vid behov solidariskt stötta grannländer med militära styrkor och att förvänta oss att få motsvarande hjälp om vi så behöver, så bör man dra erfarenheter av den tid det tagit att fatta beslut i de länder som nu är engagerade i Operation Unified Protector. I brist på konkreta avtal med andra länder bör erfarenheterna ligga till grund för dimensionering och beredskapstider för Sveriges flygstridskrafter – i synnerhet beträffande den viktiga förmågan att tidigt bestrida en angripares (totala) luftherravälde.

6): Jag måste även peka på en erfarenhet från Libyen som vi inte bör dra för stora växlar på. Att se marken med ögon och andra sensorer från 5000m flyghöjd förutsätter libyskt väder och är sällan tillämpligt i Sverige.

P.S. Om någon skulle få för sig att jag likställer Sverige med Libyen så har denne någon läst som Fan läser Bibeln. Jag drar slutsatser kring allmäna luftoperativa spörsmål.


Centraleuropas luftstridskrafter

20 januari 2011

”Centrala Europa” är inget fast, klart definierat begrepp. Tänk er nu, för resonemangets sak, att vi definierar begreppet med en linje från Sassnitz till Frankfurt am Main och vidare söderut till strax öster Sardinien, vidare genom Italien till Trieste, Poznan i Polen och tillbaka till Sassnitz.

Om jag sedan säger er att detta ansenliga stycke europeiskt territorium luftförsvaras av två divisioner stridsflygplan baserade utanför Rom och två divisioner baserade utanför Poznan så skulle ni säkert inte tro mig. Än mindre skulle ni tro mig om jag säger att det inte är osannolikt att en av dessa divisioner läggs ned inom ett par år eftersom tre divisioner är tillfyllest enligt många politikers åsikt.

Ni gör rätt i att inte tro mig. Det skissade territoriet följer inga nationsgränser så det verkliga antalet stridsflygdivisioner går inte att räkna upp. Det är dock åtskilligt fler än fyra.

Det är svenskt territorium som jag i resonemangssyfte flyttat en bit söderut. Det beskrivna luftförsvaret gäller alltså Sverige, inte ett antal länder i centrala Europa. Vi är ju ett fredsälskande land som ingen vill något illa. Dessutom är vi ju glesbefolkade jämfört med motsvarande territorium i centrala Europa så varför behöver vi fler divisioner än tre á fyra……..?
Ja, vad anser ni själva, medborgare?


Försvarsfrågor döda eller förtigna?

29 december 2010

Alltsedan stormaktstiden och in till nutiden dras begreppet ”rysskräck” fram i debatten om Sveriges förhållande till främmande maktsfärer. Det är knappast så att ryssar i gemen eller ens deras ledare har ett särskilt ont öga till Sverige. Det är bara så att vi sedan historiens gryning har sådant geografiskt läge – militärgeografiskt om ni så vill – att respektive länders ambitioner ibland kolliderar. Alla kollisioner kan inte lösas genom att ena parten lägger sig på rygg och blottar strupen eller genom att man finner kompromisser som båda kan godta.Diplomati, liksom politisk makt generellt, måste backas upp av att alla alternativ till överenskommelse är obehagligare än att finna en överenskommelse. ( Klippt ur ett tidigare inlägg )

När Tredje Riket 1940 anföll och praktiskt taget utan kamp ockuperade både Danmark och Norge hade deras öde lätt kunnat drabba det lika försvarslösa Sverige. Danmark och Norge besattes för att förhindra att Storbritannien därifrån skulle begränsa tysk rörelsefrihet. Sverige var inte så viktigt av detta skälet och Hitler ansåg inte ockupation nödvändig eftersom han insåg att Sverige i sin maktlöshet skulle leverera järnmalm, tillåta truppförflyttningar och transport av förnödenheter genom landet och allmänt avstå från aktioner som skulle störa de tyska planerna. Svensk diplomati hade ingen uppbackning av militära maktmedel förrän vid krigsslutet och i det påföljande kalla kriget. Mot Hitler fick vi lägga oss på rygg och blotta strupen.
Under det kalla kriget hade vi ett försvar som kunde backa upp vår utrikespolitik, vår strävan efter att vara alliansfria syftande till att vara neutrala vid en väpnad konflikt i vårt närområde. Detta försvar var inte stort nog att i längden hindra en ockupation av främmande makt men syftet var att invasionen skulle kosta så mycket att den inte var det självklara alternativet bland ett antal andra. Att vår utrikespolitik dessutom förberedde en samverkan med NATO i den händelse att vi inte lyckades stå neutrala, d v s om vi anfölls och därmed icke var neutrala. Detta var dock tvivelsutan mer känt i Sovjetunionen än det var utanför en mycket begränsad krets av svenska politiker.

Efter Sovjetunionens kollaps har vi ett starkt reducerat försvar jämfört med under kalla kriget. Ett flertal av de bloggare som skriver om säkerhetspolitik har dock pekat på, att de kriterier som svenska politiker satte upp för att börja en återtagning av svensk försvarsförmåga redan nu är uppfyllda. Rysk försvarsbudget för de närmaste tre åren innebär dessutom en ökning med 120%. Ändå hörs inget vare sig i media eller från politiker att tiden är inne för att se över Försvarsmaktens förmåga. Det försvar Riksdagen beställer idag träder i funktion tidigast om fem år men beträffande mer genomgripande förändringar snarare om femton år. Någon diskussion har inte ens startat, än mindre finns riksdagsbeslut.

Idag lutar vi oss mot solidaritetsförklaringen men framför allt mot ett nära och brett samarbete med NATO, även om vi av inrikes opinionsskäl inte formellt är medlemmar. Förenklat kan man säga att svensk utrikespolitik backas upp av NATO-samarbete. Frågan är vilken handlingsfrihet detta ger oss att som suverän stat driva vår egen utrikespolitik? Skulle vår handlingsfrihet förbättras om vi i vårt samarbete hade ett slagkraftigare eget försvar till förfogande jämsides med NATO? Säkert skulle det ge oss mer inflytande vad gäller våra utrikespolitiska frågor, såväl i EU som i NATO.  Att NATO inte avvisar oss innebär inte att de har svårigheter utan oss. Det är vi som är beroende av NATO, inte tvärt om vilket är en dålig förhandlingsposition som bäddar för mer förpliktelser än inflytande. Gången bör av detta skäl vara att Riksdagen först beslutar om hur vårt försvar bör se ut med hänsyn till vilken förmåga till militära aktioner mot Norden och Baltikum som bedöms finnas om tio – femton år.  När detta beslut tagits kan vi, om det är önskvärt, förhandla om formellt NATO-medlemskap.

De flesta som deltar i debatten om svensk säkerhetspolitik anser inte att en regelrätt invasion av svenskt territorium längre utgör det dimensionerande hotet. Ett kostsamt och personalkrävande invasionsförsvar skulle därmed inte vara nödvändigt. Att Östersjöområdet, Baltikum och Nordkalotten är områden där debattörerna ser risk för intressekonflikter och därmed militärt hot är däremot tydligt. Min blogg  https://bossekommenterar.wordpress.com/2010/02/20/flygvapnets-roll-i-var-solidaritet-med-grannlanderna/ kan fortfarande gälla som redovisning av mina idéer. I detta sammanhang är att märka att Riksdagen faktiskt väntas ta ett viktigt beslut beträffande utformningen av vårt framtida försvar. Beslut om vidareutveckling av JAS 39 Gripen sades ursprungligen skulle tas i dessa dagar men är nu skjutet på till våren.

Bortsett från att vi genom att sälja/leasa Gripen till andra länder förpliktat oss till tekniskt stöd under flygplanens livstid, vilket i sin tur kräver en levande flygindustri, så finns flera andra skäl att lägga utvecklingsbeställning på vår flygindustri. Ett skäl lyser oss i ögonen i dessa dagar när kostnaderna för Norges val av Lockheed-Martin F-35 redan kraftigt skjutit i höjden, långt innan flygplanen är klara för leverans. Norges band till NATO  avgjorde köpet redan innan den formella utvörderingen och upphandlingsprocessen var endast teater för den inhemska opinionen. De i utvärderingen angivna driftkostnaderna för konkurrenten 39 Gripen överdrevs medan de angivna driftkostnaderna för F-35 med stor sannolikhet glättats. Vi kan även konstatera att Eurofighter /Typhoon i tjänst visat sig avsevärt dyrare i driftkostnader än Gripens motsvarande siffror. Vi har fått flygplan som har rimlig anskaffningskostnad och som har låga driftkostnader. Tekniskt står det sig utmärkt bland andra, samtida stridsflygplan.

Det finns ett ytterligare skäl som sällan diskuteras, nämligen att flera studier visat att inhemsk flygplanutveckling givit oss spin-offeffekter som vida överstigit insatskapitalet. Kostnaden för utvecklingen är alltså ur ett nationalekonomiskt perspektiv väl använda pengar. Om stridsflygplan är nödvändiga om 20 år – eller ens om 10 år – finns ingen som kan annat än sia om. Man kan dock lätt konstatera att stormakterna utvecklar nya flygplan och de som har ambitioner att bli stormakter utvecklar eller försöker lära sig utveckla stridsflygplan. Sverige har förvisso inga ambitioner att bli stormakt men har genom historiens gång kommit i en position där vi har utvecklat stridsflygplan som gång på gång visar sig tillhöra toppskiktet av vad som, oftast till betydligt högre investeringar, utvecklas i andra delar av världen. Bortsett från att jag själv anser att stridsflyg kommer att vara en mycket viktig komponent även i ett framtida försvar så uppmanar jag av ovanstående skäl: besluta om utveckling av en 39 E/F! Lös beväpningsfrågan! Därefter, komplettera med de komponenter i andra stridskrafter som krävs för att agera på Nordkalotten och i Östersjöområdet!

Läs även   http://cornucopia.cornubot.se/2010/12/ryssland-dubblar-sina-marina.html#comments

och   http://wisemanswisdoms.blogspot.com/2010/12/mistralaffaren-officiell.html


Rysskräck eller sund utrikespolitik?

10 februari 2010

Långt innan Sverige blev ett rike, faktiskt så långt tillbaka som våra arkeologer kan se, har de som bott i det som idag är Sverige haft ett särskilt förhållande till Östersjön och till länderna öster om Östersjön. Handeln över Östersjön har varit lukrativ och vi har alltid fått kämpa för att få vår del av kakan. Redan tidigt skars vi dock av från handelvägarna via Gårdarikes/Rysslands floder till Bysans och Särkland. Östersjön och dess hamnar har genom tiderna dominerats av bl a danskar, Hansestäderna, Tyska Orden, av Sverige under en kort stormaktstid och sedan Peter den Stores regering av ryssar.
Sedan stormaktstiden och in till nutiden dras begreppet ”rysskräck” fram i debatten om Sveriges förhållande till främmande maktsfärer. Det är knappast så att ryssar i gemen eller ens deras ledare har ett särskilt ont öga till Sverige. Det är bara så att vi sedan historiens gryning har sådant geografiskt läge – militärgeografiskt om ni så vill – att respektive länders ambitioner ibland kolliderar. Alla kollisioner kan inte lösas genom att ena parten lägger sig på rygg och blottar strupen eller genom att man finner kompromisser som båda kan godta.
Diplomati, liksom politisk makt generellt, måste backas upp av att alla alternativ till överenskommelse är obehagligare än att finna en överenskommelse.

Under VK2 och det efterföljande kalla kriget byggde Sverige upp ett i förhållande till sin folkmängd starkt försvar. Detta var en helt nödvändig konsekvens av vår deklaration att vara alliansfria med syfte att vara neutrala i krig. Just vår alliansfrihet tvingade oss att visa att vi utan hjälp av allierade hade förmåga att hävda vårt territorium. Inte under vilka omständigheter som helst men tillräckligt för att krigförande länder i vårt närområde inte skulle kränka våra gränser. Detta var inte riktat enbart mot Sovjetunionen utan i lika hög grad mot NATO som inte gärna hade accepterat ett militärt vacuum i ett grannland till NATO-länderna Danmark och Norge och dessutom strandägare i Östersjön.

Efter kalla krigets slut genom Sovjetunionens upplösning 1992 andades vi ut i förvissning att Ryssland efter perestrojkan och under Boris Jeltsin skulle överge sin ambition att styra hela den del av världen som Stalin, Churchill och Roosevelt definierat som ryskt intresse vid Jaltakonferensen 1945. När kommunismen släppte sitt järngrepp över Ryssland och marknadsekonomi infördes skulle en demokrateringsprocess starta och leda till en västorientering som skulle få de spända förhållanden som efter VK2 rått mellan öst och väst att övergå till normalare umgänge stater emellan.

Därmed stod Sverige plötsligt utan något trovärdigt militärt hot. Vårt stora försvar hade inte längre någon uppgift. Medborgarnas skattepengar behövdes inte längre för att visa omvärlden att vi kunde försvara vårt territorium. Däremot fanns ett stort behov av att förstärka finansieringen av de jättelika försäkringssystem som staten åtagit sig. Försäkringssystem, i den politiska jargongen benämnd ”välfärden”, som när dom väl är startade svårligen kan utvecklas i annan riktning än expansion d v s accelererande kostnader. Det vore nämligen ett nästan 100-%igt politiskt självmord i en demokrati att strama åt välfärdssystemen. Hur det gått med försvaret vet alla. Hur nära självmord ens en liten åtstramning av välfärdens kostnader ligger ser vi dagligen i den politiska debatten.

Nu har 18 år gått sedan Ryssland startade sin bana som demokratisk, västorienterad marknadsekonomi. Boris Jeltsin har avlösts av Vladimir Putin som i sin tur avlösts av Dmitrij Medvedev. Att Putin därvid ingalunda blev utan inflytande står väl klart för de flesta.
De flesta svenskar har nog även klart för sig att Ryssland idag styrs av en maktelit men det är sällan som man i svenska massmedia får en mer heltäckande analys av det ryska samhället som det ser ut 18 år efter att demokrateringsprocessen började. Den 8 februari skriver emellertid riksdagsman (m) Mats Johansson, som nog får räknas som mycket väl insatt i ämnet, en understreckare i SvD som knappast stöder de förhoppningar om demokratisering och västorientering som vi i Sverige närde i början av 1990-talet och som fortfarande starkt färgar våra politikers uppfattning (i varje fall deras officiella). En uppfattning som därmed även blivit allmän bland gemene svensk.
Mats Johansson pekar bl a på att opinionsmätningar visar att mindre än 10% av ryssarna idag ser samhället i väst som en förebild att sträva efter och att det främst är den unga generationen som stöder auktoritära metoder och statlig styrning av ekonomin.

Det Ryssland som var bankrutt för 18 år sedan hade någorlunda återhämtat sig när den globala finanskrisen drabbade även Ryssland och valutareserven har nästan halverats under 2009. Johansson pekar på att bara en fjärdedel av befolkningen lever på en nivå över existensminimum, mätt enligt FN-kriterier. Arbetslösheten ligger på tvåsiffriga tal bland en befolkning som minns kommunisttiden när industrier inte behövde vara lönsamma enligt marknadsekonomiska kriterier och därför i princip alla arbetsföra var garanterade arbete.
För att förbättra ekonomin är Ryssland starkt beroende av sina olje- och gastillgångar. Tillgångar som efter vad alla kan bedöma kommer att minska redan inom 10 år och sina inom en mannaålder. Endast om mera av oljan och gasen i polarområdet kan utvinnas senareläggs denna för Rysslands ekonomi så kritiska tidpunkt.
Mot denna bakgrund är det lättare att förstå Putins agenda. Bind EU´s mest inflytelserika länder till sig genom långvariga kontrakt om energiförsörjning. Utöka energiexporten till Kina. Återupprätta Rysslands stormaktsstatus inklusive en stormakts väpnade styrkor. Stärk närvaron i polarområdet.

Denna bild skall läggas samman med att USA´s miserabla ekonomi kommer att tvinga fram en återhållsamhet i landets utrikespolitiska ambitioner samt att EU är svagt i sitt agerande inte bara genom kärnländernas beroende av rysk energi (till övervägande del transporterad genom Östersjön) utan även rent allmänt hittills visat sig obenäget att agera med kraft i utrikespolitiska frågor.

Sveriges öde är inte så mycket att vi är konstant rädda för Ryssland, utan att vårt land ligger där det ligger. Militärgeografiskt bundet till Östersjön och delägare till det Nordkalotten som i sin tur gränsar mot Barents Hav. Litar vi fortfarande på att de faktorer som under tidigt 90-tal fick oss att betrakta oss som utan militära hot fortfarande äger giltighet eller skall vi ge vår utrikespolitik den stöttning som behövs för att visa att värre saker kan hända om inte acceptabla diplomatiska överenskommelser kan realiseras?
Folkpartiets försvarspolitiske talesman Allan Widman för en debatt i pressen och på sin blogg som klart indikerar att hans parti är berett att medverka till höjda skatter för att ge vårt försvar viss bot för brister som idag råder. Redan vid 2009 års Sälenkonferens framträdde Jan Björklund med ett utspel om att nedrustningen av försvaret gått för långt. Att märka är då att Folkpartiet ställt sig bakom beredningen av inriktningspropositionen men alltså tydligen smugit in en brasklapp i sigillet. Känt är även att Folkpartiet anser att vi bör ansluta oss till NATO. Partiet ligger kring 6% de senaste sympatimätningarna.
.
Striden mellan de två politiska blocken rör sig i hög grad om skattenivåer där vänsterblockets politik förutsätter skattehöjningar – dock för att skapa en liberalare välfärd men knappast för att stärka landets försvar. Ett parti bland alliansen som vill höja skatterna, oavsett för vad ändamål, torde därför ha ett svettigt halvår framför sig.
Även Sverigedemokraterna har framförts som ett parti med vilja att stärka försvaret. Där saknas dock konkret underlag om partiets sammanvägda viljeinriktning och dess budgetkonsekvenser. Det är svårt att se att en förstärkning av försvaret kommer att vara en av SD hjärtefrågor inför höstens val. SD ligger kring 4,5% i senare mätningar och svävar f n fritt utanför de etablerade blocken.

Förutsättningarna för en stärkning av vår försvarsförmåga tycks alltså vara dåliga. Jag tänker ändå småningom roa mig och er med en blogg om hur jag vill se vårt försvar förändras för att möta en snart stundande morgondag. Endera da´n.


Vad gav Sälenkonferensen?

21 januari 2010

Så är den korta period över när landets opinionsbildare lyssnat till vad makthavare och makthavare-in-spe anser om Sveriges säkerhetspolitik och med vilka medel säkerhetspolitiken skall stöttats. Vissa debattvågor lämnar fortfarande efterdyningar men massmedia fylls åter mest av frågor som varför vissa politiker är hjärtlösa nog att följa den pensionsmodell som Riksdagen beslutat om i en osedvanlig bred politisk överenskommelse. Eller hur vi skall komma tillrätta med att ett av världens friskaste folk (med ett av världens bästa sjukvårdssystem?) tillhör ett av världens mest sjukskrivna.
Utrymmet för debatt om säkerhetspolitik är litet. Till skillnad från så många andra frågor ”groomar” alltså inte politikerna sina väljare (om jag tillåts använda sådant uttryck) i säkerhetspolitiska frågor varför väljaren riskerar känna sig blåst när syftet väl står klart. I den mån man finner reaktioner från andra än proffstyckare så är det ofta att vår klassiska neutralitet bör tjäna oss även i framtiden. Redan att ordet ”neutralitet” används visar på begreppsförvirring och den har tyvärr sin källa bland politiker och har spritts till gemene man. Vi har som lyckligtvis de flesta läsare vet hävdat att Sverige skall vara alliansfritt med syfte att vara neutrala i krig. I fred kan man inte vara neutral om man följer begreppsdefinitionen. Sverige har alltsedan andra världskrigets slut och under de regeringar som styrt oss genom kalla kriget försäkrat oss om militär hjälp från Norge, Danmark och Storbritannien såväl som i vidare bemärkelse även från hela NATO i händele att vi anfalls av Warzawapakten. Det vet alla (som inte visste förut) genom att läsa avhandlingen jag länkade till i mitt förra inlägg. Kanske inte lika många uppmärksammade att den socialdemokratiska regeringen nästan fick Sverige utkastat från EU vid toppmötet i Köln 1999 genom att med hänvisning till vår militära alliansfrihet motsätta sig att ESDP (European Security and Defence Policy) bildade en grund för Unionens försvarssamarbete och som kom att ingå i Lissabonfördraget. Kanske den djupaste orsaken till Svenska regeringens motstånd var att man befarade att de egna väljarna skulle ha svårt att svälja ett svenskt försvarssamarbete inom EU. Där har vi nog även en av orsakerna till Socialdemokratiska partiets ovilja att idag ens diskutera för- och nackdelar med NATO-anslutning. En annan orsak kan vara att socialdemokratiska regeringar alltid på olika vis stöttat svensk försvarsindustri och att ett NATO-samarbete knappast skulle gynna vår egen försvarsindustri. Där kan alltså finnas ett ytterligare motiv. Som jag befarat ställde sig vänsterblocket i alla fall klart ovilligt att tillsätta expertutredning eller på annat sätt belysa frågan om NATO-anslutning.
Sverige har under alla förhållanden numera luckrat upp alliansfriheten och Riksdagen har bl a i den s k Solidaritetsdeklarationen uttalat att ”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.” Denna deklaration skall naturligtvis ses mot bakgrund av ESDP men har kanske främst riktats mot våra Baltiska och Nordiska grannar. Den naturliga tolkningen är att Sverige är mycket nära säkerhetspolitiskt förbundet med EU och inte minst med de andra nordiska länderna. Vad som sägs om aktion utesluter på intet vis militär intervention även om Sveriges territorium inte primärt angrips. Det var därför med spänning jag försökte få grepp om vad som hände vid det den paneldiskussion runt den svenska solidaritetsförklaringen som anordnats vid Sälenkonferensen. Deltagarna fick agera utifrån ett scenario som drogs upp av Bo Hugemark och Johan Tunberger.
Rolf K Nilsson sammanfattar paneldiskussionen mycket bra för den som inte såg den. Jag tar mig friheten att återanvända delar av hans sammanfattning men rekommenderar bestämt läsarna att gå till hans blogg – där finns mycket mera om spelet och om Solidaritetsförsäkringen som är läsvärt! Scenariot var att ett baltiskt land utsattes för vissa ryska påtryckningar med anledning av att landets rysk minoritet ansågs förtryckt och det baltiska landet oroades av stora ryska övningar längs landets gräns, liknande vad som skedde i södra Kaukasus sommaren 2008. De som skulle ta sig an de olika förutsättningarna och händelserna var Urban Ahlin s, Staffan Danielsson c, Karin Enström, m och Peter Rådberg, mp.
Ryssarna anordnade militära övningar i området. Hur agerar då Sverige och en svensk regering. I sammanfattning kan sägas att alliansen ville gå något längre i insatser än de rödgröna. Men det intressanta var den nakna rysskräck som uppenbarade sig. Det var en synnerligen ovillig panel som inte ville diskutera möjlig rysk aggressivitet mot ett ospecificerat baltiskt land. Ännu mindre vad den svenska solidaritetsförsäkringen i praktiken skulle betyda.
Rädslan att reta Ryssland och som Urban Ahlin i slutet uttryckte det, vissa nationella krafter, var under hela diskussionen pinsamt märkbar. Alla fick möjlighet att vittna om att de inte trodde att Ryssland vare sig skulle göra si eller så. Varför skulle ryssarna det?
När sedan Bo Hugemark som den militär han är kunde förklara att det första man från rysk sida rent militärstrategiskt borde göra vid en uppseglande konflikt var att ta den militära kontrollen över Gotland – ja, då lyste skräcken i ansiktena på panelen. Då ville dom bara inte vara med längre.Frågan var då hur Sverige skulle agera i situationen.

Jag kan inte hjälpa att mitt bestämda intryck blir att Sverige lärt väldigt lite av den dåvarande regeringens brist på mental beredskap och på handlingskraft som uppdagades vid Tsunamikatastrofen.
Dessvärre måste jag dra ytterligare en slutsats. Som tillståndet nu är bland våra politiska ledare måste vi, för att över huvud taget ha nytta av våra militära förband sätta deras insatsberedskap i Norden till vad som står i proportion till våra politikers beslutskraft. Detta utesluter varje insats i Afghanistan, Tshad, Långtbortistan eller ens Kortbakomhörnet. Törs vi sätta så låg insatsberdeskap som 10 dagar eller måste vi med hänsyn till våra politikers obenägenhet till beslut sätta, säg, 3 dagar? Varför skall vi lägga pengar på ett förband som behöver ett flertal månader på sig att dra sig ur sitt åtagande i Afghanistan och för att ombasera såväl trupp som materiel till hemlandet?