Felbeslutat i gammal god demokratisk ordning

01 november 2011

Innan Riksdagen tog beslut om Försvarsmaktsorganisation 14 hade flera års arbete lagts ned för att ta fram underlag för beslutet.Representanteter för Riksdagens partier hade, var och en i samklang med sitt partis ideologi men även nöjaktigt jämkat till en gemensam uppfattning föreslagit den organisation om vilken Försvarsministern uttalat: ”Regeringen och riksdagen har beslutat om den största förnyelsen av försvaret på flera decennier. Resultatet är ett användbart försvar där Sveriges försvarsförmåga avsevärt ökar.”

Mot bakgrund av vad Försvarsministern hade att starta med så anser jag att han har visst fog för sitt självberöm. Men detta försvar som Tolgfors talar om är även den organisation som ÖB menar när han nyss sade ”Låt mig till en början fokusera på de förändrade säkerhetspolitiska och försvarspolitiska förutsättningar som är dimensionerande faktorer för det nya försvar som vi är i full färd att bygga upp. Den organisation som vi nu skapar, Försvarsmaktsorganisation 14, kommer att vara färdigbyggd 2019, dvs bemannad, materielsatt och övad.”
ÖB har utgått från det uppdrag Riksdagen gett honom och de ekonomiska ramar han har att följa. Han har nu föredömligt mumlat ur skägget angående vad han kan åstadkomma och jag misstänker att han då, förutom medelstillskott efter 2014, även förutsätter en del trollande med knäna. Det är dock inte hans uppgift att peka på snedheter i den organisation han är beordrad att sätta upp. Riksdagen styr Försvarsmaktens verksamhet och riksdagsbeslut styr Regeringens och därmed Försvarsministerns arbete.

Därvid utesluter jag inte att Riksdagens motiv till sakernas önskade status 2014 kan ha känts relevanta när beslutunderlaget togs fram, förhoppningsvis även när beslutet togs om Försvarsmaktsorganisation 2014. Jag konstaterar dock tyvärr att beslutet redan före 2012 visat sig innehålla allvarliga felprioriteringar, så allvarliga att man snarast bör tänka igenom vilka förutsättningar som finns för att FMO14 överhuvud taget skall ha realistiska möjligheter att påverka ett stridsförlopp.Vare sig 2014 eller 2019.

Jag vill gärna peka på att jag inte ser anledning att klandra Riksdagen. Att fördela resurserna till snabbt insattbara och förhållandevis lättrörliga förband anser jag vara rätt tänkt. Kanske är jag lite orättvis men jag tror inte att Regeringen initierar mobilisering långt innan de första krigshandlingarna står för dörren och då får det inte ta många dagar att få förbanden i funktion. Vad jag anklagar riksdagen för är att dess beslutsprocess tillhör en sedan länge gången tid. Att tiderna förändras är en sliten klyscha men det är lätt att se att förändringstakten på nittiotalet var en bris jämfört med förändringstakten nu på 2010-talet.
Jag kan inte klandra Riksdagen för att de inte insett saker som jag själv inte förrän nyligen insett. Insikten om att all verksamhet med Försvarsmaktsorganisation kommer att lamslås den dagen vår angripare upprättat en No Fly Zone över Sverige. Ett sådant upprättande kommer inte att kunna försenas med hjälp av att bekämpa deras flyg i luften. Vi har moderna luftmålrobotar till våra fyra divisioner JAS39 men de är till föga hjälp för att väsentligt fördröja att en angripare får luftherravälde.

Inte heller kommer attackbeväpningen, inriktad på att lämna Close Air Support under eget luftherravlde, att komma till användning. Att sådan markmålsbeväpning innebär en felinvestering i ett försvar av vårt närområde har emellertid stått klart för mig länge och det vore intressant om någon kunde visa att jag har fel.

Nå Bosse, kom nu äntligen till skott; vad vill du?

När det gäller frågor om Försvarets utformning och inriktning anser jag att Regering och Riksdag snarast måste ersätta dagens alltför långsamma beslutsprocedur med något som inte måste mala på i evigheter i en värld som i accelererande takt kräver analyser, omprioriteringar och nya beslut.

Därutöver måste naturligtvis Riksdagen ta långsiktiga, strategiska beslut som kan beröra Försvarsmakten men som främst är av nationell omfattning. Liksom frågan om partikelacceleratorn ESS inte enbart angår Lunds Universitet så berör beslut om vidareutveckling av JAS39 inte enbart Försvarsmakten. Den som tror, att denna fråga kan reduceras till en fråga om Försvarsmaktens behov har antingen inte tänkt igenom frågan eller så slår han medvetet blå dunster i öronen på sina väljare.

Sug inte flera år på denna bittra kalk. Visa politisk handlingskraft!


Ledning av stridsflyg idag och i planerna

02 mars 2009

Efter att jag i ett tidigare inlägg kommenterat vad Folkpartiets försvarspolitiske talesman Allan Widman skrev i DN 8 dec med replik 18 dec bland annat angående brister i sambandssystemet mellan JAS 39 och ledningsfunktionen på marken så har just denna fråga blivit mycket aktiv och uppmärksammats i flera media.
Med stor glädje kan jag konstatera att en i dessa frågor mycket insatt person startat en blogg. Vare sig man är intresserad av politiska processer, hantering av skattemedel, prioritering av hur knappa medel skall täcka ett stort antal hål i försvarsbudgeten, av svenska försvaret eller av Flygvapnets användbarhet i största allmänhet så bör man följa bloggen http://www.stril.blogspot.com/
Gack I och gören sammalunda!


Tolgfors och Stoltenbergs utredning

11 februari 2009

På uppdrag av de fem nordiska ländernas utrikesministrar har den förre norske försvars- och utrikesministern Thorvald Stoltenberg genomfört en oberoende utredning med förslag till områden för gemensamt säkerhets- och försvarssamarbete täckande 10 – 15 år framåt. Att Carl Bildt varit med och utformat sådant uppdrag skall ses mot bakgrund av regeringens uttalade inriktning, att ”om det skulle riktas ett angrepp eller hot mot något annat nordiskt land eller något annat EU-land så är neutraliteten som vi hade förr i världen inte någon option”.
Stoltenbergs förslag avser inte ersätta ländernas säkerhetspolitiska förankring i NATO och/eller EU, utan kompletterar sådan förankring.
Målet för studien har alltså bl a varit att undersöka vilka möjligheter de nordiska länderna har att utveckla och fördjupa sitt utrikes- och säkerhetspolitiska samarbete samt att undersöka hur samarbete på bästa sätt kan bidra till att stärka gemensamma insatser när detta är aktuellt.

Förslagen omfattar inte bara militärt samarbete utan berör även samarbete kring havsövervakning såväl av Östersjön som av de arktiska mområdena, gemensam jakt på krigsförbrytare mm.
Innan de nordiska länderna diskuterat alla 13 punkterna och kommit till tillräcklig samsyn för att ta något formellt beslut torde rätt mycket sand hinna rinna genom timglasen men redan idag bör en del ärenden läggas i korgen för brådskande. En sådan fråga är huruvida de nordiska länderna gemensamt skall svara för luftövervakning av Island med närliggande vatten. Andra frågor med militär anknytning är upprättandet av en nordisk insatsenhet för militär och civil stabilisering i oroliga områden samt upprättandet av en gemensam nordisk amfibisk enhet.
Med tanke på att vi nu avser konkretisera en del av vad regeringen redan tidigare utfäst, nämligen att komma andra länder till militär hjälp, så förefaller det logiskt att låta Försvarsministern på nytt se över de planeringsinriktningar som legat till grund för Överbefälhavarens nyligen överlämnade förslag om Försvarsmaktens utformning. Det är väl inte så, att den Försvarsmakt som tillfredsställer vårt behov av territoriellt försvar och insatser i Afghanistan etc även är optimerat för de i Stoltenbergs utredning utpekade nya uppgifterna? Hur trovärdiga skulle vi då vara?
Försvarspropositionen är snart färdig att läggas men behandlar rimligen inte de förutsättningar som idag råder. Proppen behöver ytterigare beredning alternativt bör den behandla Försvarsmaktens utveckling endast ett à två år framåt och nya planeringförutsättningar arbetas fram.
Läs rapporten


Försvarspolitiker läser slarvigt

17 december 2008

Under ”Brännpunkt” i SvD 8 dec skrev fp försvarspolitiske talesman Allan Widman en artikel där han inledningsvis nämnde att Norges beslut inte kom som en överraskning.
Undantaget denna första passus i artikeln handlade AW kritik om att (de svenska) piloterna tilldelas för få flygtimmar för att upprätthålla godtagbar flygtrim, att endast två har fått utbildning i understöd av markstridskrafter, att infrastrukturen för ledning av flygstridskrafter inte byggts ut i erfordelig omfattning, att antalet flygplan är större än motiverat men antalet radarjaktrobotar är för litet, att det råder brist på moderna, fungerande precisionsvapen samt föreslog han att en sammanhållen luftförsvarsstudie bör tillsättas. Någon kritik av flygplanet JAS39 Gripen framfördes överhuvud taget inte i hans artikel. Man kan knappast läsa kritik av pilotutbildningen som kritik av flygplanet JAS 39. Beträffande stridsledningssystem är det ju upp till beställarlandet att specificera vad de önskar levererat av SAAB liksom beväpning och annan utrustning.

Många kommentatorer har f ö varit lika föga överraskaskade som AW, det överraskande har varit att den norska regeringen tydligen varit så rädda för opposition mot beslutet att de kraftigt nedklassade JAS 39 förmågor.

Idag 16 dec kom en replik till AW undertecknad av fyra moderata ledamöter av försvarsutskottet. Uppenbarligen har de endast läst den första passusen i AW inlägg för vad deras ”replik” innehåller är endast att författarna bedyrar sitt förtroende för JAS 39 samt att de uttrycker förvåning över Norges framförda motiv till valet av F-35. Någon kommentar till AW uppfattning om pilotutbildning, vapenarsenal etc finner man inte i denna ”replik”.
Låt vara att SvD rubrik till AW artikel onekligen ledde tanken till att den innehöll kritik av just flygplanet men den som orkade hålla koncentrationen uppe vid fortsatt läsning fann lätt att det som sagt var kritik av ett antal kringfunktioner.

Nu är jag nyfiken på om det finns samband mellan SvD missvisande rubrik och den moderata icke-repliken som benämnts ”replik”? Och får vi småningom någon som kommenterar det som Allan Widman skrev om?