Strilaren vs Strilaren II

21 augusti 2009

Det var inte igår jag skrev något inlägg på min bloggsida men jag ser till min glädje i statistikkurvan att det tydligen ändå finns besökare nästan varje dag. Jag ber er härda ut – även jag kan tröttna på att ligga i hängmattan. Så länge jag ser i andras bloggar att debattfrågorna tas väl hand om ligger jag dock lugnt kvar. Så gör jag även (oftast?) när jag märker att debatten för dagen rör förhållanden där jag inte är insatt nog för att vara säker på vad jag själv tycker.
Det som nu fått mig att bemanna tangentbordet är att jag läste en passus i Allan Widmans (fp) blogg ”Strilaren II”, rubricerad ”Högtflygande planer?” Att Allan Widman uppenbarligen vill rida på den uppmärksamhet som bloggen ”Strilaren” fick innan den abrupt försvann från cyberrymden är förklarligt. Den som är försvarsintresserad bloggläsare vet att ”Strilaren” var genomsyrad av saklighet, satte fingret på synnerligen ömma punkter och fick stor genklang bland läsarna. Det är säkert lockande att framställa sig som en ny ”Strilaren”. Man kan tycka att Allan W är förmäten nog att vilja sola sig i någon annans glans men jag erkänner gärna att jag tycker om att han engagerar sig i försvarsfrågor och att han ofta har vettiga synpunkter.
Dessutom minns jag Skriftens kloka ord: ”Icke tänder man heller lius och sätter thet under ena skäppo, utan på en liusastaka; at ther lyser allom them, som i huset äro.”

Alltnog, Widman startar i sin blogg upp en argumentation kring flygbeväpningsfrågor och eventuellt beslut om utveckling av en E/F-version av Gripen med följande passus:
”Samtidigt har beslut fattats om att Sverige ska avveckla BK 90, vilket i och för sig är ett mycket klokt (beslut, mitt tillägg). Klustervapen skadar oskyldiga civila, men är väsentligt mindre effektiva mot mekaniserade kolonner. Problemet är väl bara att några konkreta planer på ersättningsvapen inte tycks finnas, åtminstone inte i samma kvantiteter. Nu under våren blev det också klart att Robot 75 (Maverick) inte avses bäras av svenska JAS 39 Gripen C/D. Roboten finns i mycket stort antal i flygvapnet och en minskning av vår förmåga till precisionsbekämpning av markmål blir följden.”
Tre saker slår mig när jag läser detta. Först undrar jag vad det är i vår hotbild som gör att Widman anser att vi måste ha vapen mot mekaniserade kolonner? Hur kom de över huvud taget in i bilden? Förekommer de i Afghanistan eller i någon annan skådeplats där svenska Gripenförband kan tänkas sättas in?
Sedan bör man ställa sig frågan om Rb 75 är ett bra vapen mot mekaniserade kolonner. Tveklöst är stridsdelen väl dimensionerad för punktmål i ett sådant scenarium men med vilken sannolikhet kommer den fram till sitt mål? Innan vi köpte Rb75 skaffade vi oss ingående kunskaper om dess målsökare. Man kan sammanfatta resultatet som att målsökaren har god förmåga att leda till träff i fordon i öppet landskap men har svårigheter där målfordonet rör sig genom ömsom skugga, ömsom väl belysta områden. Om ett mål rör sig ömsom öppet, ömsom bakom buskage eller byggnader måste man kallt räkna med att målsökaren tappar följning och stridsdelen detonerar i något annat än det avsedda målet. Vi kan även konstatera att Flygvapnets primära syfte med Rb75 var att kunna bekämpa fartyg i skärgård där Rb 04 radarmålsökare kom till korta. Vi beslutade oss för att modifiera målsökaren innan serieanskaffning så att den optimerades mot sjömål.
Jag grubblar även på vad vi kan åstadkomma med exempelvis en roteinsats mot bakgrund att endast en Rb 75 rimligen kan avfyras per flygplan och anfall. Att välja ut mål, preparera målsökaren med hänsyn till målkontrasten, låsa målsökaren och slutligen ägna åtminstone en sekund åt att kontrollera att låsningen håller tar så lång tid = flygsträcka att det inte återstår tid till annat än att manövrera undan från målets luftförsvar. Vi talar väl om militära mekaniserade kolonner? I så fall har dom nämligen ett luftförsvar. Vill man sedan avfyra ytterligare robotar måste hela proceduren göras om, inklusive risktagandet i luftvärnsduell. Kanske avsåg Widman rent principiellt att vi inte bör skrota ett vapen vi redan betalt och har i stora mängder i förråden? Där kommer vi in på huruvida beslutet att avveckla BK 90 var klokt, något Widman uppenbarligen anser. I sin blogg anför han (förutom att klustervapen inte är effektiva mot mekaniserade kolonner) motivet, att klustervapen skadar oskyldiga civila.

Komna hit rekommenderar jag läsning av en artikel på SvD Brännpunkt, läshär ,där Allan Widman uttalar sig gemensamt med Svenska Freds dåvarande ordförande Frida Blom, bl a på följande sätt:
”Bombkapsel 90 släpps från Jas 39 Gripen. Bombkapseln kan innehålla upp till 72 stycken substridsdelar som skjuts ut över ett område på cirka 250 x 400 meter.
Vid användning skulle Bombkapsel 90 kunna orsaka humanitär skada, dels på grund av det stora spridningsområdet, dels för att 1 procent av substridsdelarna blir liggande kvar som blindgångare.
Humanitära skäl talar för att klusterbomber liknande Bombkapsel 90 bör förbjudas.
Samtidigt vet vi att i en förbudsdiskussion kommer de negativa humanitära konsekvenserna också att vägas mot den militära nyttan. Vilken militär nytta fyller då Bombkapsel 90?
Sverige skaffade Bombkapsel 90 under kalla kriget för att försvara Sverige mot invasion. Så sent som den 7 mars i år bekräftade Laila Freivalds att regeringen anser att klusterbomber ”utgör en viktig komponent i det svenska invasionsförsvaret”.

Widmans och Svenska Freds slutkläm är dock att tillrättavisa regeringen: ”Vad vi dock är eniga om är att den säkerhets- och försvarspolitiska utvecklingen innebär att Sverige utan att äventyra sin försvarsförmåga kan avskaffa Bombkapsel 90 och införa ett svenskt förbud mot klusterbomber”.
Kristallkula eller Svenska Freds spågumma?
Den uppfattning som Widman anför är således att 1% blindgångare från BK 90 i kombination med ett stort (250 x 400 meter) spridningsområde ger stora negativa humanitära konsekvenser. Den militära nyttan av Bk 90 existerar endast i ett scenario med det kalla krigets invasionshot. Det Widman nu skriver i den här inledningsvis citerade inlägget om bl a flygbeväpning visar att hans uppfattning från Brännpunktsartikeln från april -06 inte ändrats.

De som bekvämat sig att söka andra källor än Svenska Freds vet att substridsdelarna i BK 90 är konstruerade så, att om en blindgångare uppstår så tappar utlösningsmekanismen sin förmåga att utlösa detonation efter att en kort tid förflutit efter fällning. Stridsdelen blir alltså inert och om det är en eller hundra procent blindgångare så kan man efter kort tid promenera i fällområdet betydligt säkrare än om området exempelvis utsatts för artillerield.
Vidare kan lite forskning hos Försvarets Materielverk eller i målsättningsskrivelser i Flygstabens arkiv visa att huvuddelen av de måltyper som dimensionerade BK 90 och substridsdelarnas tekniska utformning inte var att hänföra till kalla krigets stora kustinvasionsscenario utan scenarion som i min föreställningsvärld är vad vi idag skulle peka ut om någon sattes på att definiera militära konfliktscenarios i Skandinavien.
Eftersom Allan Widmans argumentation är så lätt att vederlägga är min slutsats att han egentligen har en dold agenda när det gäller fördömandet av BK 90, för inte kan det väl vara så svårt att erkänna att han var felinformerad när han gick till sängs med Svenska Freds?
Ledsen, men ännu lever inte Strilaren II upp till Strilaren i kunnande och stringens. Det hindrar inte att jag tycker om att han engagerar sig i försvarsfrågor och att han ofta har vettiga synpunkter.


Ledning av stridsflyg idag och i planerna

02 mars 2009

Efter att jag i ett tidigare inlägg kommenterat vad Folkpartiets försvarspolitiske talesman Allan Widman skrev i DN 8 dec med replik 18 dec bland annat angående brister i sambandssystemet mellan JAS 39 och ledningsfunktionen på marken så har just denna fråga blivit mycket aktiv och uppmärksammats i flera media.
Med stor glädje kan jag konstatera att en i dessa frågor mycket insatt person startat en blogg. Vare sig man är intresserad av politiska processer, hantering av skattemedel, prioritering av hur knappa medel skall täcka ett stort antal hål i försvarsbudgeten, av svenska försvaret eller av Flygvapnets användbarhet i största allmänhet så bör man följa bloggen http://www.stril.blogspot.com/
Gack I och gören sammalunda!


”Pilots in the cockpits”

28 januari 2009

Ett slagord i debatten om det framtida försvaret har varit ”boots on the ground”. Det finns säkert flera tolkningsmöjlighetr och var och en kanske tolkar efter sina egna hjärtebarn. Jag tolkar det som att vi inte har nytta av förband som inte kan mobiliseras och sättas i strid innan kriget är över. Så tolkar jag även Försvarsministern i ett antal generella uttalanden.
Dess mer förvånad blir jag när jag läser de ”utläckta” uppgifterna som i press och TV beskriver vårt föreslagna, framtida försvar. Jag och uppenbarligen ett mycket stort antal seriösa debattörer utgår från att händelseförloppet i en konflikt där Sverige blir inblandat sannolikt blir mycket snabbt. Georgienkriget anförs som exempel på att ryska trupper inom två dagar grupperats inom Georgien vilket i praktiken avgjorde kriget även om hela förloppet tog en vecka.
Jag kan inte här utveckla hur en operation mot Sverige skulle starta utan hänvisar till exempelvis HÄR
eller vad som skrivs av Zico här

I sådana scenarios är en nyckelfråga hur lång tid i förväg vår regering startar mobilisering eller ens partiell mobilisering. Kravet på ett års mobiliseringstid är definitivt inte tillfyllest, vilket är fallet för ett stort antal förband idag. Är det en månad eller en vecka? Hur skall vi räkna utlandsstationerade förband; kan de och deras materiel avveckla uppdraget i exvis Afghanistan och sätta ”boots on the ground” i Sverige inom rimlig tidsram eller tar det ett flertal veckor? (jo, det tror jag att det gör! Och i så fall får dom väl inte räknas?)
Flygvapnet har under hela det kalla kriget kunnat sättas in direkt från fredsgrupperingarna i ”skarpa” uppdrag. Mobiliseringsorder har syftat till att öka uthålligheten till 7 dagar i veckan och 24 timmar om dygnet men förmågan till nästan omedelbara insatser finns alltså inbyggd även i dagens flygförband.

Förutom de uppdragstyper som luftförsvar, underrättelseinhämtning, attack mot fartyg till havs och attack mot sjötrafik inomskärs som krävdes av förra generationens flygplan så har dagens JAS 39 Gripen teknisk förmåga till armésamverkande attack mot markmål vilket exempelvis hörde till de egenskaper som den norska utvärderingen faktiskt berömde. Inom NATO och andra aktörer på världsarenan har man sedan länge insett att markförband som är beroende av att vänta på att artilleri och annan tung eldkraft skall hinna anlända och grupperas riskerar att bli överkörda i striden. Där har man för ändamålet en lednings- och samverkansorganisation och använder attackföretag där artilleri inte är gripbart.

Alltnog, min poäng är alltså att vi idag har fyra divisioner Gripen som är redo att utföra skarpa uppdrag endast ett fåtal timmar efter order och som efter kort mobiliseringstid kan fortsätta med god uthållighet (om än inte fullt så uthålligt som under kalla kriget). Förutom luftförsvar och underrättelseinhämtning har Gripen mycket god teknisk förmåga att direktstödja arméns strid i en tid när artilleriförbanden reduceras och f ö kan konstateras ta för lång tid att omgruppera över längre avstånd.

Därav min stora förvåning när jag läser de ”utläckta” uppgifterna som i press och TV beskriver vårt föreslagna, framtida försvar där en flygflottilj läggs ned och antalet flygplan och stridsflygare reduceras.

Vi som vill säkerställa ett försvar av svenskt territorium även i de nya hotbilderna som befriar oss från den stora sjöinvasionen men ställer stora krav på snabba rektioner i nära samverkan mellan armé- sjö- och flygstridskrafter bör alltså enas under slagordet Pilots in the cockpits!

PS: läs även mitt inlägg här nedan om det helt felaktiga beslutet att skrota ett redan betalt och ingalunda ”inhumant” vapensystem för Gripenförbanden!


Territoralförsvar? Skrota inte miljardinvesteringar!

24 januari 2009

Försvarsministern i den tidigare socialdemokratiska regeringen Björn von Sydow gjorde ett utspel i försvarsfrågor vid Sälenkonferensen trots att han idag inte är officiell talesman för partiet. Folkpartiledaren Jan Björklund framträdde vid samma konferens och vill utforma Sveriges försvar annorlunda än vad hans parti tagit ställning för i alliansens arbete med inriktningspropositionen för Försvarets utveckling. Båda dessa herrar är erfarna politiker och vet att de svär i kyrkan genom att inte följa de gängse politiska processerna. Uppenbarligen har båda ansett sitt budskap så angeläget att de tagit risken att anklagas för illojalitet mot sina partvänner. Båda har pekat på att erfarenheterna av Georgienkriget bör föranleda omvärdering av det militära hotet från vår omvärld. Båda vill i konsekvens med det ändrade hotet utforma Försvarsmakten så att det territoriella försvaret för bättre förutsättningar att möta hot som uppstår med kort förvarningstid. Förband som tar flera år att göra användbara saknar varje möjlighet att påverka territorialförsvaret i en hotbild som följer mönstret i Georgienkriget.

Även om det finns kommentarer som ”krigshetsare” och ”bakåtsträvare” så förefaller det som om stora delar av svenska folket delar Björklunds och von Sydows oro över vår oförmåga att möta militära hot som kan komma att uppstå med kortare varsel än år, även begränsade sådana.
Försvarsminister Sten Tolgfors kommenterar att ”Jan Björklunds vilja att Sverige skall kunna sätta fler man på fötter är bra. I synnerhet om viljan inkluderar att förbanden skall ha hög tillgänglighet, dvs kunna sättas in med kort varsel.”
Han tillägger emellertid  ”Folkpartiet har ingen annan budget än övriga regeringen” och har naturligtvis en poäng i att ”Inriktningen (som avspeglas i den snart färdiga propositionen, min anm) har f.ö. dragits för alla fyra partiers riksdagsgrupper, samt alliansens utskottsgrupp”. Tolgfors avser med andra ord inte medverka varken till att riva upp och förlänga beslutsprocessen eller till att försvarsbugeten läggs på högre nivå än vad som legat till grund för hittillsvarande arbete.

Efter denna bakgrundsteckning vill jag peka på en möjlighet att utan budgethöjningar avsevärt öka Försvarets förmåga att möta snabbt uppkommet hot mot vårt territorium. Innan jag pekar ut denna möjlighet måste jag tyvärr uppehålla mig vid ytterligare en bakgrundsteckning.

I slutet av november 2008 meddelade statsminister Fredrik Reinfeldt att Sverige skulle skriva under den s k Oslokonventionen som förbjuder klustervapen. Konventionen träder ikraft så snart minst 30 länder ratificerat den.
Insatser av klusterbomber har skett bl a i Afghanistan, Georgien, Libanon och Irak och substridsdelar har vållat stora skador på barn och övrig civilbefolkning även lång tid efter att stridigheterna upphört.
Klustervapen som exempelvis RBK 250, CBU 71 och CBU 87 har alltså egenskapen att döda lång tid efter att bomberna fällts vilket medför att civila i stor omfattning drabbas efter att den militära verksamheten i målområdet upphört. Jag har givetvis noterat de massiva kampanjerna där såväl press som TV inklusive vår Public-ServiceTV framfört budskap som nästan helt utan undantag uppenbart var formulerade av samma författare som skrivit appeller undertecknade av såväl privatpersoner som av företrädare för rörelser och föreningar som exempelvis Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen.

Trots att jag ser uppenbara brister i argumentationen kan jag bara instämma i denna önskan om att vapen som på detta sätt och under lång tid orsakar oacceptabla skador på civila snarast bör stoppas.

Klustervapen är en samlingsbeteckning på vapen som består av en behållare (dispenser, container) som innehåller ett större eller mindre antal verkansdelar. Verkansdelarna kan exempelvis vara konstruerade som kemiska vapen, person-eller fordonsminor, stridsdelar för att bryta upp startbanor för flyg eller splitterstridsdelar avsedda att direkt vid fällning brisera strax över markytan och sätta soldater och fordon ur stridbart skick. Exempel finns även på att klusterbomber använts för att sprida propagandablad. Jag vill alltså poängtera att det inte är klusterbomben i sig utan vad den bär för verkansdelar (även benämnda substridsdelar) som ger vapnet dess egenskaper. Klusterbomber i sig är att likna vid de containers som sedan länge använts till att underlätta transporter av diverse gods på järnväg, fartyg, långtradare mm. Det är ett faktum att transportcontainers används såväl för att under vidriga förhållande smuggla flyktingar över gränser lika väl som att de används för att transportera förnödenheter till nödlidande krigsoffer och en massa, massa annat.
Att Bombkapsel 90 (BK 90) skulle förbjudas för att det finns andra klustervapen som utgör ett stort humanitärt problem kan jag inte se som logiskt. BK 90 har nämligen konstruerats med helt andra egenskaper i sina substridsdelar.
Som alla vapen, inklusive de vapen som vi nog alla menar att polisens insatsstyrka skall ha, så måste vi förutsätta att de används med urskiljning. Beträffande BK 90 har Mikael Odenberg under sin tid som försvarsminister försäkrat, att det inte kommer på fråga att använda BK90 vid Sveriges internationella insatser. Därav följer att den skulle vara aktuell endast vid försvar av det egna territoriet – en uppgift som vi ju hittills inte de senare åren dimensionerat försvaret för men som alltså i dagens debatt anses bör återupprättas.
Ett av skälen till att BK 90 tillfördes JAS 39 Gripens vapenarsenal var att Warszawapaktens styrkor under 80-talet byggde upp en ansenlig kapacitet att snabbt och direkt från sina fredsgrupperingar luftlandsätta förband inom Skandinavien. Dessa förband kunde hålla ett område, exempelvis ett flygfält, tillräcklig tid för att bereda väg för mer omfattande överföring av trupp. I ett sådant läge skulle vi inte hinna gruppera några artilleri- eller stridsvagnsförband för en snabb motattack om vi överhuvud taget hann få igång en mobilisering. I dagens läge kan vi nog lugnt konstatera att mobilisering av artilleri- och stridsvagnsförband skulle ta ett antal månader för att inte säga år. Skall vi nu åter se över våra möjligheter till territoriellt skydd så torde skälen att ha tillgång till BK90 vara utomordentligt starka.
BK 90 fungerar på två sätt:
1) inom verkansområdet (cirka 250 x 400 m) sätter det soldater och deras stridsfordon ur stridbart skick .
2) det är tröskelhöjande. Det senare vill jag förklara, fortfarande med exemplet överraskande luftlandsättning innan Sverige mobiliserat.
Låt oss anta (rimligen) att ett överraskande anfall med luftlandsättning inte startas med mindre än att sannolikheten att lyckas är rätt stor. Ett transportflygplan av storleksordning C-130 Hercules kan transportera ett nittital fullt utrustade soldater.
Låt oss vidare anta att behovet för ett lyckat resultat av ett visst uppdrag bedöms vara 500 soldater. Fem till sex flygplan behövs för anfallet. Om 50% av soldaterna bedöms dödas av BK90 måste då planerna revideras. Splitterskyddade fordon måste medföras. C-130 rymmer inte både soldater och stridsfordon eftersom de senare är mycket skrymmande. Anta att varje transportflygplan rymmer fyra stridsfordon och varje stridsfordon rymmer 4 soldater förutom besättning, om jag nu tillåts exemplifiera med den ryska BMD. Räkna nu själv på hur mycket större ett luftlandsättningsföretag blir räknat i antalet nödvändiga flygplan! BK90 substridsdelar är dessutom verksamma mot splitterskyddade stridsfordon så förluster blir det även i detta fall.

Låt mig förklara varför jag anser att BK90 inte bör förbjudas men gladeligen ser ett förbud av klustervapen/klusterammunition som genom design eller genom bristande funktionssannolikhet orsakar död eller lemlästning hos civila långt efter att de militära stridigheterna upphört.

Ammunitionen/substridsdelarna till BK90 är tekniskt specifierade av svenska staten i form av Flygstab och Försvarets Materielverk (FMV). Resultatet av utvecklingsarbetet är testat, kontrollerat och godkänt av FMV. Ett av de viktigaste kraven har varit att vår egen trupp skulle kunna uppträda i fällområdet redan kort tid efter anfall, nämligen i syfte att kunna återta kontrollen över terrängen. Att utsätta vår egen trupp för risk att skadas eller dödas av felfungerande substridsdelar vore ju i högsta grad kontraproduktivt. Funktionen åstadkoms genom att initiering av tändsystemet endast kan ske genom spänning från en krets som matas av ett batteri. Batterit sätts i funktion när substridsdelen lämnar dispensern och är försett med en anordning som relativt snabbt dränerar batterispänningen så att den efter kort tid är för svag för att initiera sprängladdningen och efter ytterligare kort tid har gjort batteriet helt spänningslöst. Som sagt, utan batterispänning ingen initiering av sprängladdningen och varken sparkar eller slag ändrar detta faktum.
Enligt Svenska Freds- och Skiljedomsföreningens anvisningar ”Argument i klustervapendebatten” har FMV på förfrågan meddelat att BK90 lämnar omkring 2% blindgångare efter sig. Det kan vara en rimlig siffra men observera att ordet blindgångare inte definierar hur många av blindgångarna som kan detonera vid hantering utan bara hur stor andel av antalet substridsdelar som inte detonerat genom sin utlösningsmekanism. I debatten är det ju intressant huruvida det finns risk att någon skadas av odetonerad ammunition och vad gäller BK90 så torde siffran vara avsevärt lägre än de 2 % oexploderad ammunition.
Beträffande risken att civila befinner sig inom fällområdet kan jag bara konstatera att det ligger i händerna på vapenanvändaren. Av samma orsak som jag litar på att polisens särskilda insatsstyrka inte urskillningslöst öppnar eld mot folksamlingar så litar jag på att Flygvapnets taktiska ledning inte beordrar fällning över städer och byar. (Dessutom är BK90 väldigt ineffektivt bland bebyggelse!)
Om en angripare tar skydd av mänskliga sköldar i form av civilbefolkning begår dom krigsbrott. Att det ändå förekommer har vi sett i flera av den senaste tidens konflikter men jag inser inte att ett förbud av BK90 skulle ändra på detta trista faktum.

I debatten om förbud av BK90 har även framförts att Flygvapnet med stor sannolikhet kommer att övergå till ”nyare, precisionsstyrda vapensystem” (ref gemensamt uttalande av Frida Blom, Svenska Freds och Allan Widman, riksdagsledamot (fp) i försvarsutskottet.)
Jag kan bara gratulera fp och Svenska Freds till deras optimistiska framtidstro men jag kan bara hålla med försvarsministern som ju konstaterat att ”Folkpartiet har ingen annan budget än den övriga regeringen”.

I väntan på att Svenska Freds och Folkpartiet skall driva fram en modernisering av Gripens vapenarsenal föreslår jag att Sverige omprövar sitt beslut att skrota BK90 tills dess att ersättninsvapen är anskaffat och förbandssatt. Vi har fyra Gripendivisioner  som snabbt kan växla om från fredsverksamhet till skarpa insatser över hela landet. Redan spenderade skattemiljarder kommer att ge fortsatt effekt i ett territorialförsvar som i övrigt kommer att kunna skapas endast med stora omprioriteringar. Gratis effekthöjning genom att erkänna ett misstag och ändra ett beslut.

Försvarsministern säger på sin hemsida ”Gripen är ett mycket bra stridsflygplan för att värna territoriell integritet, vår suveränitet, vårt luftrum och hav”.
Där har förvarsministern och jag samma uppfattning men jag anser att det inte räcker med att ha ett bra flygplan (och bra piloter). Jag anser att flygplanet för att lösa uppgifter mot markmål måste ha ett beväpningssystem som innefattar BK90 tills nyare vapen förbandssatts. Divisionerna har i högsta grad den efterlysta tillgängligheten och förmågan att sättas in med kort varsel.