Varför utveckla ”New Generation” JAS 39?

16 februari 2011

Eftersom tidningen Ny Teknik inte direkt vänder sig vare sig till försvarsintresserade eller till medelsvensson så vill jag gärna tipsa om en debattartikel i dagens (16 feb) nummer av sagda tidning. F ö kan man konstatera att Ny Teknik generellt håller hög kvalitet så se gärna mitt lästips som omfattande varje nummer som ges ut.

Nu gäller det emellertid nr 7, där Johan Tunberger konstaterar att JAS har urholkat flygvapnets operativa förmåga på ett anmärkningsvärt sätt. Stridsledningssystemet är i gungning, vapen saknas i stor utsträckning, det unika svenska bassystemet är skrotat och flygförarna får för lite flygtid. Vidare skriver han att Det svenska militärindustriella komplexet är i full färd med att bädda för beslut att starta utvecklingen av en Super-Jas, (Gripen NG). En tänkbar affär med Brasilien är nyckelkomponent i detta spel.
Efter att ha konstaterat att Vi står inför ett moment 22. Om utveckling köps till priset av ett krympande och obalanserat flygvapen och i förlängningen totalt försvarshaveri hamnar man med skägget i brevlådan, kommer Tunberger fram till att det finns fyra*) alternativ:

1: Skjut till mer pengar och erkänn att en utvecklande flygindustri lika mycket handlar om teknikpolitik som om försvar.

2: Lägg i realiteten ned försvaret och låt den pågående pyspunkan övergå i en implosion genom att fortsätta på det försvarsindustriella spåret.

3: Ta skeden i vacker hand och köp så småningom utifrån. F-18 och JSF är tänkbara alternativ.

Tunberg deklarerar att hans egen uppfattning är att utveckling av Super-Jas bör avbrytas och försvaret skall låtas komma i första rummet. Det innebär ingen nedläggning av flygindustrin. För att hålla liv i flygvapnets nuvarande Jas C/D kommer det att krävas kontinuerligt stöd under många år. Men det skulle innebära en avsevärd ambitionssänkning.

Jag skulle kanke kunna enas med Tunberg men först efter att minst två viktiga parametrar blivit bättre belysta och därvid befunna irrelevanta eller omöjliga att väga in.
Parameter ett är den enklaste att belysa, nämligen kostnaderna för att köpa ”över hyllan”, d v s F-35 JFS eller F-18 E/F. Det står redan nu klart att JSF inte bara försenas utan även drabbats av en kraftig kostnadsökning. Efter president Obamas nyligen presenterade budget med kraftiga nedskärningar bl a i försvarsanslagen torde inte JSF-programmet förbilligas jämfört med dagens redan mycket höga kostnader. Vidare kommer varken F-35 eller F-18 E/F i nuvarande versioner att vara moderna när det är dags att ersätta 39 C/D och då befintliga varianter torde inte bli billigare än dagens variant. Slutligen finns, som förhoppningsvis är bekant, ett politiskt pris som knappast gynnar svensk politisk självständighet.

Jag skrev att det ovanstående var det enklaste att belysa. Det följande är enklare att matematiskt belysa men förmodligen politiskt mycket svårt. Därför kallade jag det ovanstående det enklaste.

Parameter två har redan blivit vetenskapligt belyst, nämligen av professor emeritus vid KTH Gunnar Eliasson i en detaljerad studie av utvecklingen av Saab JAS 39 Gripen, ”ett projekt som involverat nyskapande av avancerad teknologi med både militära och civila användningar samt utnyttjande av ett globalt nätverk av specialiserade och konkurrerande underleverantörer”, påvisat att det är statsfinansiellt lönsamt med högteknologisk industri. Återigen ett bevis på att det är ett mycket trångt perspektiv att betrakta utveckling av stridsflygplan som något enbart av intresse för Försvarsmakten. När vi beslutar om försvarsmateriel som skall förbandsättas först om tio år kan vi rimligtvis inte enbart bry oss om vad som idag prognosticeras om den hotbild dessa förband skall verka i. Vi kan se tendenser i den tekniska utvecklingen i en hotbild men vi kan inte se hur stora förband eller förbandens gruppering i framtiden. Vi kan definitivt inte se vilken politisk vilja som styr vare sig vårt närområde eller världen i stort. Om man skall lära sig av historien (och det skall man) så är det just att ingen prickar rätt med prognoser, inte ens försvarsanalytiker. Slutsatsen är att Sverige måste ha en grundläggande förmåga att försvara landets integritet oavsett vad vi idag gissar om framtiden.

Ett av underlagen vid beslut om försvarsmateriel som kan förbandsättas först om tiotalet år skall givetvis vara FM prognos om behovet (vägt mot behov av andra förband och annan materiel) men måste till största del tas på andra grunder än de behov som försvaret ser idag. Tunbergers alternativ 1 bör alltså inte hoppas över så lättvindigt som han gör i sin artikel.

Kan en näringsminister som talar lyriskt om beslutet att förlägga ESS partikelaccelerator till Sverige låtsas att en utvecklande flygindustri inte skulle vara en statsfinansiellt lönsam investering så bör hon visa på felaktigheter i professor Gunnar Eliassons utredning eller åtminstone visa på att det är statsfinansiellt lönsammare med en annan investering.
En utvecklande flygindustri handlar alltså mer om teknikpolitik än om försvar. Som biprodukt får vi en mycket viktig byggsten i den grundläggande förmåga att försvara landets integritet som vi enligt ovanstående resonemang ändå måste ha. Som biprodukt torde det vara statsfinansiellt svårslaget jämfört med den ekonomiska kalkylen i parameter ett.

Jag har, som ni säkert förstår, inte färdiga papper på vare sig parameter ett eller två och kan alltså inte föra något i bevis. Jag tar mig dock friheten att protestera mot att ÖB och FöD ”i nära samarbete” skall lägga grunden till ett för Sveriges framtid så viktigt beslut. Att jag inte anser att försvarsutskottet har tillräcklig kompetens för att allsidigt bereda beslutet förstår ni säkert av det jag skrivit.

*) Tillägg 17 feb A: Om ni undrar varför jag skriver fyra alternativ men redovisar tre så undrar ni över samma sak som jag. Jag vet inte varför jag skrev fyra och inte varför jag inte upptäckte misstaget vid flera genomläsningar! För många och för höga g-belastningar under uppväxtåren?

B: Saknar ni papperstiningen Ny Teknik så finner ni Tunbergers artikel på nätet här


Centraleuropas luftstridskrafter

20 januari 2011

”Centrala Europa” är inget fast, klart definierat begrepp. Tänk er nu, för resonemangets sak, att vi definierar begreppet med en linje från Sassnitz till Frankfurt am Main och vidare söderut till strax öster Sardinien, vidare genom Italien till Trieste, Poznan i Polen och tillbaka till Sassnitz.

Om jag sedan säger er att detta ansenliga stycke europeiskt territorium luftförsvaras av två divisioner stridsflygplan baserade utanför Rom och två divisioner baserade utanför Poznan så skulle ni säkert inte tro mig. Än mindre skulle ni tro mig om jag säger att det inte är osannolikt att en av dessa divisioner läggs ned inom ett par år eftersom tre divisioner är tillfyllest enligt många politikers åsikt.

Ni gör rätt i att inte tro mig. Det skissade territoriet följer inga nationsgränser så det verkliga antalet stridsflygdivisioner går inte att räkna upp. Det är dock åtskilligt fler än fyra.

Det är svenskt territorium som jag i resonemangssyfte flyttat en bit söderut. Det beskrivna luftförsvaret gäller alltså Sverige, inte ett antal länder i centrala Europa. Vi är ju ett fredsälskande land som ingen vill något illa. Dessutom är vi ju glesbefolkade jämfört med motsvarande territorium i centrala Europa så varför behöver vi fler divisioner än tre á fyra……..?
Ja, vad anser ni själva, medborgare?


Försvarsfrågor döda eller förtigna?

29 december 2010

Alltsedan stormaktstiden och in till nutiden dras begreppet ”rysskräck” fram i debatten om Sveriges förhållande till främmande maktsfärer. Det är knappast så att ryssar i gemen eller ens deras ledare har ett särskilt ont öga till Sverige. Det är bara så att vi sedan historiens gryning har sådant geografiskt läge – militärgeografiskt om ni så vill – att respektive länders ambitioner ibland kolliderar. Alla kollisioner kan inte lösas genom att ena parten lägger sig på rygg och blottar strupen eller genom att man finner kompromisser som båda kan godta.Diplomati, liksom politisk makt generellt, måste backas upp av att alla alternativ till överenskommelse är obehagligare än att finna en överenskommelse. ( Klippt ur ett tidigare inlägg )

När Tredje Riket 1940 anföll och praktiskt taget utan kamp ockuperade både Danmark och Norge hade deras öde lätt kunnat drabba det lika försvarslösa Sverige. Danmark och Norge besattes för att förhindra att Storbritannien därifrån skulle begränsa tysk rörelsefrihet. Sverige var inte så viktigt av detta skälet och Hitler ansåg inte ockupation nödvändig eftersom han insåg att Sverige i sin maktlöshet skulle leverera järnmalm, tillåta truppförflyttningar och transport av förnödenheter genom landet och allmänt avstå från aktioner som skulle störa de tyska planerna. Svensk diplomati hade ingen uppbackning av militära maktmedel förrän vid krigsslutet och i det påföljande kalla kriget. Mot Hitler fick vi lägga oss på rygg och blotta strupen.
Under det kalla kriget hade vi ett försvar som kunde backa upp vår utrikespolitik, vår strävan efter att vara alliansfria syftande till att vara neutrala vid en väpnad konflikt i vårt närområde. Detta försvar var inte stort nog att i längden hindra en ockupation av främmande makt men syftet var att invasionen skulle kosta så mycket att den inte var det självklara alternativet bland ett antal andra. Att vår utrikespolitik dessutom förberedde en samverkan med NATO i den händelse att vi inte lyckades stå neutrala, d v s om vi anfölls och därmed icke var neutrala. Detta var dock tvivelsutan mer känt i Sovjetunionen än det var utanför en mycket begränsad krets av svenska politiker.

Efter Sovjetunionens kollaps har vi ett starkt reducerat försvar jämfört med under kalla kriget. Ett flertal av de bloggare som skriver om säkerhetspolitik har dock pekat på, att de kriterier som svenska politiker satte upp för att börja en återtagning av svensk försvarsförmåga redan nu är uppfyllda. Rysk försvarsbudget för de närmaste tre åren innebär dessutom en ökning med 120%. Ändå hörs inget vare sig i media eller från politiker att tiden är inne för att se över Försvarsmaktens förmåga. Det försvar Riksdagen beställer idag träder i funktion tidigast om fem år men beträffande mer genomgripande förändringar snarare om femton år. Någon diskussion har inte ens startat, än mindre finns riksdagsbeslut.

Idag lutar vi oss mot solidaritetsförklaringen men framför allt mot ett nära och brett samarbete med NATO, även om vi av inrikes opinionsskäl inte formellt är medlemmar. Förenklat kan man säga att svensk utrikespolitik backas upp av NATO-samarbete. Frågan är vilken handlingsfrihet detta ger oss att som suverän stat driva vår egen utrikespolitik? Skulle vår handlingsfrihet förbättras om vi i vårt samarbete hade ett slagkraftigare eget försvar till förfogande jämsides med NATO? Säkert skulle det ge oss mer inflytande vad gäller våra utrikespolitiska frågor, såväl i EU som i NATO.  Att NATO inte avvisar oss innebär inte att de har svårigheter utan oss. Det är vi som är beroende av NATO, inte tvärt om vilket är en dålig förhandlingsposition som bäddar för mer förpliktelser än inflytande. Gången bör av detta skäl vara att Riksdagen först beslutar om hur vårt försvar bör se ut med hänsyn till vilken förmåga till militära aktioner mot Norden och Baltikum som bedöms finnas om tio – femton år.  När detta beslut tagits kan vi, om det är önskvärt, förhandla om formellt NATO-medlemskap.

De flesta som deltar i debatten om svensk säkerhetspolitik anser inte att en regelrätt invasion av svenskt territorium längre utgör det dimensionerande hotet. Ett kostsamt och personalkrävande invasionsförsvar skulle därmed inte vara nödvändigt. Att Östersjöområdet, Baltikum och Nordkalotten är områden där debattörerna ser risk för intressekonflikter och därmed militärt hot är däremot tydligt. Min blogg  https://bossekommenterar.wordpress.com/2010/02/20/flygvapnets-roll-i-var-solidaritet-med-grannlanderna/ kan fortfarande gälla som redovisning av mina idéer. I detta sammanhang är att märka att Riksdagen faktiskt väntas ta ett viktigt beslut beträffande utformningen av vårt framtida försvar. Beslut om vidareutveckling av JAS 39 Gripen sades ursprungligen skulle tas i dessa dagar men är nu skjutet på till våren.

Bortsett från att vi genom att sälja/leasa Gripen till andra länder förpliktat oss till tekniskt stöd under flygplanens livstid, vilket i sin tur kräver en levande flygindustri, så finns flera andra skäl att lägga utvecklingsbeställning på vår flygindustri. Ett skäl lyser oss i ögonen i dessa dagar när kostnaderna för Norges val av Lockheed-Martin F-35 redan kraftigt skjutit i höjden, långt innan flygplanen är klara för leverans. Norges band till NATO  avgjorde köpet redan innan den formella utvörderingen och upphandlingsprocessen var endast teater för den inhemska opinionen. De i utvärderingen angivna driftkostnaderna för konkurrenten 39 Gripen överdrevs medan de angivna driftkostnaderna för F-35 med stor sannolikhet glättats. Vi kan även konstatera att Eurofighter /Typhoon i tjänst visat sig avsevärt dyrare i driftkostnader än Gripens motsvarande siffror. Vi har fått flygplan som har rimlig anskaffningskostnad och som har låga driftkostnader. Tekniskt står det sig utmärkt bland andra, samtida stridsflygplan.

Det finns ett ytterligare skäl som sällan diskuteras, nämligen att flera studier visat att inhemsk flygplanutveckling givit oss spin-offeffekter som vida överstigit insatskapitalet. Kostnaden för utvecklingen är alltså ur ett nationalekonomiskt perspektiv väl använda pengar. Om stridsflygplan är nödvändiga om 20 år – eller ens om 10 år – finns ingen som kan annat än sia om. Man kan dock lätt konstatera att stormakterna utvecklar nya flygplan och de som har ambitioner att bli stormakter utvecklar eller försöker lära sig utveckla stridsflygplan. Sverige har förvisso inga ambitioner att bli stormakt men har genom historiens gång kommit i en position där vi har utvecklat stridsflygplan som gång på gång visar sig tillhöra toppskiktet av vad som, oftast till betydligt högre investeringar, utvecklas i andra delar av världen. Bortsett från att jag själv anser att stridsflyg kommer att vara en mycket viktig komponent även i ett framtida försvar så uppmanar jag av ovanstående skäl: besluta om utveckling av en 39 E/F! Lös beväpningsfrågan! Därefter, komplettera med de komponenter i andra stridskrafter som krävs för att agera på Nordkalotten och i Östersjöområdet!

Läs även   http://cornucopia.cornubot.se/2010/12/ryssland-dubblar-sina-marina.html#comments

och   http://wisemanswisdoms.blogspot.com/2010/12/mistralaffaren-officiell.html


Stridsledning av JAS 39 C/D – vad sker? Uppdaterad 2011-10-18

17 mars 2009

”Det är mycket på Högkvarteret. Inriktningsproppen är i faggorna, men man jobbar också med en skandal i vardande” skriver Claes Arvidsson i SvD
http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/artikel_2605191.svd

Vad SvD syftar på började med att folkpartiets försvarspolitiska talesman Allan Widman skrev en artikel i SvD Brännpunkt där han kritiserade brister i ett antal systemfunktioner i luftförsvaret som bristande beväpning, brister i pilotutbildningen och inte minst att infrastrukturen för ledning av flygstridskrafter inte byggts ut i erfordelig omfattning vilket får till följd att det ledningssystem Sverige idag har för JAS39 C och D-versionerna är föga bättre än vi hade för J29 Tunnan. Under Viggenepoken (och för JAS39 A och B som nu skrotas) hade vi ett ledningssystem som i många avseenden var överlägset det USA/NATO har idag. Den som inte är så insatt i benämningar och akronymer i försvarsmaktens system finner följande länk mycket förklarande: http://wisemanswisdoms.blogspot.com/2009/03/stridatalank-for-dummies.html
I stället för att bygga vidare på den infrastruktur som möjliggjort detta tekniska övertag vill Försvarsmakten bygga ett nytt ledningssystem på grundval av NATO-system. Vidare planerar Försvarsmakten att lägga ned våra nuvarande ledningscentraler, belägna i ett antal bergrum spridda över landet. Ersättningen blir en enda ledningscentral, belägen i en överjordsbyggnad.

Efter att mycket av den debatt som Allan Widman skapat ebbat ut har vi kunnat läsa vidare i detta ärende framför allt på två ställen.
Major Peter Neppelberg, en av de mycket få personer som är detaljinsatt såväl tekniskt som funktionsmässigt i vårt luftbevaknings- och stridsledningssystem har i ett öppet brev till Överbefälhavaren ställt ett antal frågor om flygets stridsledning. Det handlar om att Högkvarterets vägval innebär att stridsledningen kommer att fungera först tidigast 2015, att man agerar i strid med politikernas beställning och att beslutsunderlaget inte håller. Se vidare http://blogg.svd.se/ledarbloggen?id=12470

Det andra stället är den blogg som jag refererat till i mitt nedanstående inlägg ”Ledning av stridsflyg idag och i planerna” och rekommenderat till läsning av alla som är intresserade av politiska processer, hantering av skattemedel, prioritering av hur knappa medel skall täcka ett stort antal hål i försvarsbudgeten, av svenska försvaret eller av Flygvapnets användbarhet i största allmänhet. Även ägaren till den bloggen är synnerligen kunnig.
Nu är det emellertid för sent att läsa in sig med hjälp av denne kunnige och orädde person. Trots att han nyligen försäkrade i sin blogg att han inte skulle förtröttas i sin strävan att sprida ljus i ärendet har hans blogg nu upphört. Det finns inte ens ett avskedsbrev – allt är plötsligt mörkt. Är det därför Claes Arvidsson skriver ”det låter som skallet från en begraven hund” ?

Uppdatering: Personen jag refererar till härovan heter Peter Neppelberg. Han har på senare tid skrivit gästinlägg på bloggen Wiseman´s Wisdoms som är mycket belysande vad gäller ledning av stridsflygplan och andra enheter i Försvarsmakten.   http://wisemanswisdoms.blogspot.com/search/label/Ledningssystem  och

http://wisemanswisdoms.blogspot.com/2011/10/gastinlagg-del-2-kvarstar.html


Ledning av stridsflyg idag och i planerna

02 mars 2009

Efter att jag i ett tidigare inlägg kommenterat vad Folkpartiets försvarspolitiske talesman Allan Widman skrev i DN 8 dec med replik 18 dec bland annat angående brister i sambandssystemet mellan JAS 39 och ledningsfunktionen på marken så har just denna fråga blivit mycket aktiv och uppmärksammats i flera media.
Med stor glädje kan jag konstatera att en i dessa frågor mycket insatt person startat en blogg. Vare sig man är intresserad av politiska processer, hantering av skattemedel, prioritering av hur knappa medel skall täcka ett stort antal hål i försvarsbudgeten, av svenska försvaret eller av Flygvapnets användbarhet i största allmänhet så bör man följa bloggen http://www.stril.blogspot.com/
Gack I och gören sammalunda!


”Pilots in the cockpits”

28 januari 2009

Ett slagord i debatten om det framtida försvaret har varit ”boots on the ground”. Det finns säkert flera tolkningsmöjlighetr och var och en kanske tolkar efter sina egna hjärtebarn. Jag tolkar det som att vi inte har nytta av förband som inte kan mobiliseras och sättas i strid innan kriget är över. Så tolkar jag även Försvarsministern i ett antal generella uttalanden.
Dess mer förvånad blir jag när jag läser de ”utläckta” uppgifterna som i press och TV beskriver vårt föreslagna, framtida försvar. Jag och uppenbarligen ett mycket stort antal seriösa debattörer utgår från att händelseförloppet i en konflikt där Sverige blir inblandat sannolikt blir mycket snabbt. Georgienkriget anförs som exempel på att ryska trupper inom två dagar grupperats inom Georgien vilket i praktiken avgjorde kriget även om hela förloppet tog en vecka.
Jag kan inte här utveckla hur en operation mot Sverige skulle starta utan hänvisar till exempelvis HÄR
eller vad som skrivs av Zico här

I sådana scenarios är en nyckelfråga hur lång tid i förväg vår regering startar mobilisering eller ens partiell mobilisering. Kravet på ett års mobiliseringstid är definitivt inte tillfyllest, vilket är fallet för ett stort antal förband idag. Är det en månad eller en vecka? Hur skall vi räkna utlandsstationerade förband; kan de och deras materiel avveckla uppdraget i exvis Afghanistan och sätta ”boots on the ground” i Sverige inom rimlig tidsram eller tar det ett flertal veckor? (jo, det tror jag att det gör! Och i så fall får dom väl inte räknas?)
Flygvapnet har under hela det kalla kriget kunnat sättas in direkt från fredsgrupperingarna i ”skarpa” uppdrag. Mobiliseringsorder har syftat till att öka uthålligheten till 7 dagar i veckan och 24 timmar om dygnet men förmågan till nästan omedelbara insatser finns alltså inbyggd även i dagens flygförband.

Förutom de uppdragstyper som luftförsvar, underrättelseinhämtning, attack mot fartyg till havs och attack mot sjötrafik inomskärs som krävdes av förra generationens flygplan så har dagens JAS 39 Gripen teknisk förmåga till armésamverkande attack mot markmål vilket exempelvis hörde till de egenskaper som den norska utvärderingen faktiskt berömde. Inom NATO och andra aktörer på världsarenan har man sedan länge insett att markförband som är beroende av att vänta på att artilleri och annan tung eldkraft skall hinna anlända och grupperas riskerar att bli överkörda i striden. Där har man för ändamålet en lednings- och samverkansorganisation och använder attackföretag där artilleri inte är gripbart.

Alltnog, min poäng är alltså att vi idag har fyra divisioner Gripen som är redo att utföra skarpa uppdrag endast ett fåtal timmar efter order och som efter kort mobiliseringstid kan fortsätta med god uthållighet (om än inte fullt så uthålligt som under kalla kriget). Förutom luftförsvar och underrättelseinhämtning har Gripen mycket god teknisk förmåga att direktstödja arméns strid i en tid när artilleriförbanden reduceras och f ö kan konstateras ta för lång tid att omgruppera över längre avstånd.

Därav min stora förvåning när jag läser de ”utläckta” uppgifterna som i press och TV beskriver vårt föreslagna, framtida försvar där en flygflottilj läggs ned och antalet flygplan och stridsflygare reduceras.

Vi som vill säkerställa ett försvar av svenskt territorium även i de nya hotbilderna som befriar oss från den stora sjöinvasionen men ställer stora krav på snabba rektioner i nära samverkan mellan armé- sjö- och flygstridskrafter bör alltså enas under slagordet Pilots in the cockpits!

PS: läs även mitt inlägg här nedan om det helt felaktiga beslutet att skrota ett redan betalt och ingalunda ”inhumant” vapensystem för Gripenförbanden!


Replik från Widman (fp)

18 december 2008

Torsdag 18 dec finns folkpartiets försvarspolitiske talesman Allan Widman´s replik till tidigare artiklar – 8 dec resp moderaternas replik 16 dec.
Inledningsvis beklagar han återigen Norges val av F-35 i stället för JAS 39. De motiv han framför är att det skulle varit förenat med stora ekonomiska och operativa fördelar om Norge och Sverige anskaffat samma stridsflygplan.
Jag kan endast kommentera att Norge tveklöst utvärderat båda dessa aspekter. Att dom kommit fram till att Gripen skulle vara dyrare i drift än F-35 synes mig lite märkligt men att Gripen skulle ge Norge några operativa fördelar framför F-35 skulle väsentligt skaka om min omvärldsuppfattning och jag vill gärna att Allan Widman utvecklar vad han menar. Kanske ser han det ensidigt ur svensk synvikel?

Widmans slutkläm är även denna gång att regeringen bör tillsätta en bred utredning av det svenska luftförsvaret efter de fyrtio år som förflutit sedan föregående utredning. Där håller jag helt med honom förutsatt naturligtvis att utredningen är bred och förutsättningslös. Jag nämner detta självklara faktum eftersom det i verkliga livet förekommit utredningar med förbeställda slutsatser.

Innan han kommer med slutklämmen har W dock ett avsnitt som bör ägnas lite eftertanke. Först bör vi (inklusive försvarspolitiska talesmän) observera att det finns skillnad mellan Gripen och Gripen.
I drift i försvaret har vi idag två generationer benämda JAS 39 A/B respektive JAS 39 C/D där den senare skiljer sig från A/B genom bl a störe grad av NATO-anpassning. Beträffande kommunikationsmöjligheter mellan flygplan och svensk stridsledning, vilket är vad Widman angriper, så har alla varianter  möjligheter kommunikation med stridsledning men för C/D är denna kommunikation inte skyddad och krypterad. C/D har däremot fulla möjligheter till krypterad kommunikation med NATO´s stridsledning.

Slutligen kan man konstatera att det finns en ytterligare variant som ännu bara befinner sig på tidigt prototypstadium, den s k NG (New Generation) och det var den varianten som intresserade norska regeringen. Som alltid är det upp till en intresserad köpare att specificera vad han önskar levererat av SAAB. Skulle Sverige överväga köp av NG så är jag övertygad om att FMV skulle se till att den kan operera samman med svenskt stridsledning.

Beträffande A/B möjligheter till skyddad kommunikation med NATO vet jag faktiskt inte men poängen är att Widman bygger sina argument på att Gripen C/D inte har möjligheter till skyddad kommunikation med svensk stridsledning förrän nuvarande infrastruktur av master och sändare byggts om till en kostnad sannolikt i miljardklassen. Bra att Widman sätter fingret på detta!

Det finns emellertid en intressant slutsats att dra som Widman inte berör, nämligen att om vi skall gå med i NATO måste vi tveklöst bygga om vårt stridsledningssystems infrastruktur till sannolikt miljardkostnader.