Varför dog 600 FV-piloter under Kalla Kriget?

26 mars 2013

En god vän gjorde mig nyss uppmärksam på radioprogrammet (P1) Vetenskapsradion Historia som den 14 mars behandlade det tragiska att mer än 600 svenska stridspiloter omkom i haverier under Kalla Kriget, läs och lyssna på http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=406&grupp=4256&artikel=5470111.
Forskaren Mikael Nilsson försöker i programmet förklara hur så kunde ske utan att politiker och massmedia reagerade med samma intensitet som redan enstaka haverier idag ger upphov till. Dels tycker jag att han inte fångat upp hela bakgrunden, dels tycker jag inte att han visar övertygande fakta bakom några av slutsatserna han för fram även om det inte betyder att han är helt ute och cyklar.

Jag har tidigare i https://bossekommenterar.wordpress.com/2009/10/07/svensk-nutidshistoria/ skrivit lite om Flygvapnet under Andra Världskriget och under Kalla Kriget och för de läsare som inte är gamla nog att redan kunna huvuddragen kan jag rekommendera läsning. I dag kan jag då nöja mig med en summarisk bakgrundsteckning.

– Efter att Riksdagen väckts av krigsmullret som förebådade andra världskriget började dels en svensk flygindustri att byggas upp, dels det rudimentära flygvapnet att kraftigt förstärkas. Under pågående krig var vår största svårighet att köpa in erfordeliga flygplan och vi fick oftast nöja oss med typer som andra nationer av goda skäl ratade. Svensk flygindustri var alltså ett resultat av Riksdagens agerande att skapa den nödvändiga inhemska resursen men där man (lyckligtvis) avstod från att göra denna industri statlig. Man kan misstänka att denna symbios skulle kunna medföra att Svenska staten försöker hålla den inhemska industrin under armarna. Att anta att industrin därmed tillät sig konstruera bristfälliga flygplan jämfört med motsvarande, utländska konstruktioner faller på objektiva tekniska jämförelser. Mikael Nilssons tes om att de 600 omkomna vore ett resultat av Sveriges preferens för egenutveckling av stridsflygplan håller inte.

– Mot slutet av 50-talet blev det uppenbart att Flygvapnet led av häftig växtvärk. Att vi havererade bort i storleksordning en division per år berodde inte så mycket på flygmaterielen som på avsaknad av kvalificerad ledningspersonal – inte minst för ledning av våra stridsflygdivisioner. De officerare som lett de krigstida divisionerna skulle nu inte bara leda Flygvapnet in i jetåldern. De ställdes även inför utmaningen att få en helt ny personalkategori att utbilda – de korttidsanställda fältflygarna. En personalkategori som anställts för att flyga stridsflygplan, inte primärt för att göra karriär som officer även om denna möjligeten stod till buds och ofta resulterade i utmärkta officerare. Att stridsflygdivisionerna bemannades med machos står jag helt främmande för och jag har hela min aktiva pilottid försökt att finna faktorer som är gemensamma för stridsflygare. Visst fann jag machos och jag kunde f ö ofta konstatera att de inte var något att sträva efter. Om machos hade varit vanliga bland piloterna så hade jag kunnat tro på tesen att detta var en vanlig orsak till haveri. Nu hävdar jag bestämt att divisionerna med ett, möjligen två undantag bemannades med avslappade, jovialiska män med god kunskap om var deras egna och flygplanets prestandagränser låg och som aldrig skulle rubriceras som macho. Karaktärerna i Top Gun var svåra att känna igen från min egen omgivning men filmen var underhållande.

– Även bemanningen av de nya stridsledningscentralerna var bristfällig redan när de togs i bruk. I slutet av 60-talet tvingades Flygvapnet vakantsätta divisioner p g a personalbrist. Fältflygarna liksom många officerare med lite ruter i gick ofta till det expanderande civilflyget där de fick marknadsmässigt betalt. Flygvapnet utbildade ihjäl sig men det räckte ändå inte.

– Min tes är att det politiska uppvaknandet att ett starkt flygvapen är nödvändigt för den svenska säkerhetspolitiken resulterade i en för svår uppgift för de utbildningsresurser Flygvapnet hade såväl i början av VK2 som i början av Kalla Kriget. På -70talet kom utbildningsresurserna, bl a med nyskapade flygsäkerhetsspecialister, ikapp politiska ambitioner. Stridsflygdivisionerna lyckades hela tiden hålla hög standard tack vare de ensklida piloternas ambitioner i kombination med några bra divisionsledningar och Svenska Flygvapnet var inte bara förhållandevis stort, utan även pilotkåren ansågs hålla förhållandevis hög standard.

Var dessa 600 döda Sveriges offer i det Kalla Kriget ett problem eller en tillgång för den svenska säkerhetspolitiken? Jag är helt övertygad om att Flygvapnet var en starkt stabiliserande faktor i Östersjöområdet. Jag tror inte att politikerna förstått att så många skulle dö därför att vi måste bygga upp en av båda stormakterna trovärdig komponent för att backa upp vår säkerhetspolitik. Jag hoppas att alla lärt sig att man inte kan ena dagen reducera något så komplicerat som ett flygvapen för att nästa dag ”återta” resurser utan ett antal års ansträngningar.