Flygvapnets roll i vår solidaritet med grannländerna

20 februari 2010

Liksom vi under kalla krigets dagar var angelägna om att klart deklarera att vi var beredda och mäktiga till att försvara vårt territorium om vår strävan efter neutralitet inte respekterades, lika angelägna bör vi i dag vara att låta omvärlden veta och iaktta att vi är beredda att ingripa med beaktansvärd militär styrka mot envar som kränker vår eller våra grannars suveränitet. Jag anser att sådan signal stämmer med den utrikespolitik som Carl Bildt senast 17 februari deklarerat men att signalen både utåt och inåt är svag och grumlig.
Sedan början av 90-talet och fram till vad som beskrevs i Regeringens beslut om Försvarsmaktens inriktning för perioden 2010 – 2014 finns inga utpekade militära hot mot Sverige varför man kan tycka att en deklaration enligt ovanstående skulle vara ett slag i luften. I så fall måste man fråga sig varför en enig Alliansregering står bakom skapandet av ett försvar som i jämförelse med tidigare år är ”mer användbart, tillgängligt och flexibelt – i Sverige, närområdet och världen”.
Trots den dystra bild av utvecklingen i Ryssland som jag förmedlat i de två föregående bloggarna motsätter jag mig inte i sak Regeringens och Riksdagens bedömningar om hotet i den omedelbara närtiden.
Jag anser att vi dock dessvärre inte satsar tillräckligt hårt på att förverkliga detta mer användbara, tillgängliga och flexibla försvar. Dessutom anser jag att såväl vi själva som omvärlden skall göras mer medvetna om inriktningen av vårt försvar och vad som ligger bakom denna inriktning.

Riksdagen och Regeringen fattade ett klokt beslut om att behålla 100 JAS 39 i organisationen trots att det medför behov av ökad flygtidsproduktion, fler ledningsresurser och större vapenarsenal. Med detta beslut har vi nu handlingsfriheten förlängd medan en ytterligare nedläggning av stridsflygdivisioner i praktiken skulle omöjliggjort återtagning av förmåga inför decenniets senare del.
I likhet med Folkpartiet anser jag att en Luftförsvarsutredning snarast bör tillsättas. Direktiven till denna utredning skall dock vara att inte bara beakta behoven i kort tidsperspektiv utan även beakta konsekvenserna på längre sikt av en numerär minskning av antalet flygplan.

För de närmaste åren framåt har vi alltså att räkna med 4 stridsflygdivisioner JAS 39 C/D baserade på Kallax och i Kallinge. Vi har avvecklat det stora antalet krigsbaser dit vi av skyddsskäl skulle ombasera flygplanen vid beredskapshöjning och från vilka vi kunde operera över alla delar av landet. Att återinsätta ett antal forna krigsbaser i organisationen skulle medföra att ett motvarande antal basbataljoner måste sättas upp. Bara att organisera basjägare för skydd av dessa vidsträckta områden som kalla krigets basområden upptar skulle ta ett orimligt stort antal soldater och befäl ur den lilla styrka som nu totalt finns till förfogande för FM alla uppdrag. Man kan dock önska sig en bas i Mälarområdet, exempelvis att återupprätta Hässlöbasen (Västerås).
Även Vidsel skulle kunna komma i fråga anser jag.
Redan nu finns emellertid överenskommelser som medger att svenska, norska och finska flygförband i samövningar kan använda varandras baser i respektive Bodö, Kallax och Rovaniemi. Skulle denna överenskommelse endast gälla fredstid (vilket jag inte vet) så anser jag att vi snarast skall upprätta en mer täckande överenskommelse. Som jag i tidigare avsnitt pekat på så anser jag att närvaro på Nordkalotten är viktig och det gäller såväl mark- som flygförband.

Till skillnad från kalla krigets hotbild med gränsinvasion via Finland mot Milo ÖN för vidare expansion västerut så ligger fokus nu mer mot Barents Hav och Nordkalottens stränder mot havet. Bl a i vad som framkommit om den norska utvärderingen av flygplan att ersätta F-16 kan man utläsa att de anser operationer över Nordkalotten dimensionerande. Sådana uppdrag ställer för vår del delvis nya krav på räckvidder såväl för jakt-, spanings- som attackuppdrag. . Avståndet Luleå – Nordkap är 60 mil, avståndet till Kirkenes 53 mil. (Det kan även vara intressant att notera att med 60 mils flygning söderut når man Gävle som f ö ligger 50 mil norr Kallinge).
39 C/D har lufttankningsförmåga men vi saknar i realiteten tankningsflygplan. Dessvärre är sådana kostsamma och erfordras inte i normal fredsverksamhet annat än för några timmars övning per Gripenpilot och år för att upprätthålla standard för internationella uppdrag . Under lufttankning är ekipaget mycket sårbart.
Vår egen radartäckning över Nordkalotten måste förstärkas inför den ändrade hotbilden och jag förutsätter att ASC 890 får utgöra komplement till de källor som existerar hos våra grannländer och i någon mån hos oss.
För jaktuppdrag torde inte Nordkalotten kräva andra vapen än vad som krävs i andra operationsområden innebärande att Meteor och IRIS-T för de närmaste åren framåt kan tjäna väl och att vår inriktning på längre sikt kan gälla även för denna arena.
Robot 15F genomgår f n en moderniseringsprocess och torde därefter vara vårt bästa val för attack mot sjömål i Barents Hav, dock med förbehållet att Rb 15 tagits fram mot bakgrund av stora invasionsföretag över Östersjön medan sjömål i Barents hav sannolikt består av enstaka fartyg eller mindre, spridda grupper – jag ser i alla fall inget som motiverar nyanskaffning.

De jägarförband som jag förutsätter kan komma att sättas in i detta område har som sin starka sida god rörlighet även i väglös terräng. Den svaga sidan är bristen på eldkraft vilket bringar upp frågan om Close Air Support.
Medan man med vad som i utlandet brukar betecknas Interdiction – Strike (IDS) riktar anfall mot mål som har taktiskt – strategiskt värde så har CAS i grunden ”endast” ett stridstekniskt värde varför min grundinställning är att ägna attackkapaciteten åt de taktiskt – strategiskt värdefulla målen. Jag inser dock att det finns mer än ett stridstekniskt värde i att underlätta för jägarförband att nå sina operationsmål och att man med hjälp av ledningsresurser i jägarförbanden kan peka ut även mål som har mer värde än rent stridstekniskt. Dilemmat är då att ett vapen lämpat för CAS har för dålig verkan mot taktiskt (-strategiskt) motiverade mål vilket tvingar till upprepade anfall och därmed större exponering mot den kvalificerade motverkan som tveklöst kommer att vara en komponent i vår hotbild oavsett landsända. Andra dimensionerande faktorer är de ofta förekommande låga molbaserna i Nordsverige och den långa mörkerperiod vi har vintertid. Som kompromiss, med eftergifter främst beträffande verkan i de värdefullare målen på djupet, torde vi kunna välja ett vapen med möjlighet till såväl GPS-styrning som laserutpekning, typexempel GBU-54/LJDAM. Behovet att bekämpa värdefulla mål på djupet tillfredsställs dock som sagt inte av den dåliga eldkraften man köper med detta vapen.
Därmed bör vi se över i vad mån vi kan finna ett robotvapen som har kraftig verkan mot de taktiskt – strategiskt avgörande måltyperna i Nordkalottarenan och finner då att MB ÖN under senare delen av Kalla Kriget pläderade för ett tungt, styrt attackvapen, TSA, för att bekämpa kommunikationsmål och angriparens älvövergångar i den dåtida hotbilden. Av olika skäl kom den aldrig att realiseras men en intressant kandidat växte upp under 90-talet, nämligen KEPD 350 som primärt utvecklades för tyska flygvapnet. Den uppfyllde med råge de krav som ställdes i PTTEM för TSA men var något för tung för JAS 39 A/B varför en vikt- och räckviddsreducerad version KEPD 350 L (leicht) förutsågs för 39-an. Idag torde normalversionens vikt vara acceptabel och roboten skulle kunna tjäna väl som tillskott till 39:ans räckvidd i attackuppdrag karaktäriserad av mycket liten radarmålyta, stridsdel med mycket god verkan i fortifierade anläggningar, broar och andra kommunikationsmål, hamnanläggningar och startbanor och med en luftbrisadsmod för att bekämpa flygplan på marken och fordonssamlingar. Det kan tilläggas att detta vapen inte kräver lång utbildningstid för piloterna och att ett smidigt planeringssystem medger insatatsbeslut på kort tid.
Tyskland och Spanien har köpt en serie på totalt drygt 600 exemplar och jag gissar att det fortfarande skulle vara möjligt att haka på produktionen med vapen för vårt behov av, säg, mellan tio och tjugo roteuppdrag.

För Flygvapnets del ser jag varken i försvaret av landets södra delar eller i en eventuell intervention i en konflikt i de baltiska staterna något behov av vapen utöver vad som jag påvisat i fallet Nordkalotten. Möjligen kan vi där avstå från KEPD 350 (motsv) och ändå få trovärdighet i vår utrikespolitik. Solidaritet riktad enbart mot de baltiska grannländerna kan alltså kosta mindre än om vi skall ha trovärdighet i en solidaritet med såväl Balticum som med Norge och Finland. Att enbart skicka enstaka jägarförband torde ha ett visst symbolvärde men inte mer.

Vad gäller antalet vapen så menar jag att det alltid kommer att vara för litet för vårt behov. Detta måste lösas genom ett på EU-nivå avtalat system av ammunitionsutjämning, där de länder som förbrukar resurser till Unionens försvar tilldelas vapen av nationer som vid konflikt ännu inte engagerats militärt. Meteor, IRIS-T och KEPD 350 kan bli föremål för sådant utjämningssystem. Hur det ligger till med LJDAM vet jag faktiskt inte men jag hoppas jag illustrerat principen.
Jag ser inte någon väsentlig skillnad i mina resonemang om vi skulle bli medlemmar i NATO eller om vi stannar vid dagens läge.


En försvarsmakt för en snart stundande morgondag.

15 februari 2010

Ingen vid sunda vätskor skulle satsa en stor del av sin budget på börsplaceringar och lämna dom obevakade för att efter 8 år se, om den expertprognos som låg till grund för investeringbeslutet besannats. Alla vet ju att det är helt osannolikt att träffa rätt i en börsprognos på mer än ett à två års sikt, än mindre på 8 år.
När det gäller försvarsbeslut kan man konstatera att det tar mellan 5 och 10 år innan organisation och materielanskaffningar resulterat i det försvar som riksdagen beslutar om på grundval av prognoser om utvecklingen i vår omvärld. Statistiken talar snarast för, att världen ser klart annorluda ut redan 5 år efter experternas förutsägelser. Jag har i min blogg ”Kristallkulor och beslutskonsekvenser” pekat på det omöjliga i att sia om framtiden och påvisat att beslut lika gärna kan få fel konsekvenser som rätt konsekvenser trots expertutlåtanden inför beslut.

I min senaste blogg ”Rysskräck eller sund utrikespolitik” refererade jag till rysslandsexperten riksdagsman (M) Mats Johansson som i en understreckare konstaterade, att de förhoppningar om Rysslands utveckling till en västorienterad marknadsekonomi med demokratiskt styre inte har besannats. Ryssland styrs av en maktelit, av den yngre befolkningen är det endast 10% som anser att västvärldens samhälle är eftersträvansvärt och att stora delar av den ryska befolkningen lever på existensminimum medan den ryska statens inkomstkälla främst är gas och olja som enligt alla tecken kommer att sina inom tio år.
Sedan jag skrev detta har jag uppmärksammats på att den mångårige rysslandskorrespondenten Stig Fredriksson i stort sett bekräftar den utveckling som Mats Johansson beskriver.

Att utvecklingen i Ryssland inte följt den väg vi förutsatte efter Sovjetunionens fall har som följd att de, som har ansvaret för rikets yttre säkerhet har all anledning att se över vad som behöver åtgärdas. Vi må numera ha gått mot ett försvar med högre beredskap än vad som var fallet under förra regeringen men sett mot bakgrund av att Sverige i praktiken försvarsmässigt idag är ett vacuum såvida vi inte erhåller en krigsförklaring minst ett år i förväg så är jag fortfarande lika oroad som förr. Den demonstrerade politiska oron för att provocera något grannland tycks nämligen spärra alla åtgärder för att demonstrera att Sverige inte är ett militärt vacuum. Just att demonstrera att vi inte var ett militärt vacuum var ändå det som vi stödde oss på hela tiden fram till Warszawapaktens upplösning.
Att skapa förutsättningar för sådan politik utan att tvingas återgå till invasionsförsvarets budgetar (uppräknade till dagens kronvärde) borde vara av högsta prioritet. De flesta partier, Folkpartiet undantaget, tycks emellertid pusta ut med konstaterandet att riksdagen nyligen antagit en propositionen om försvarets framtida inriktning och att jobbet därmed är överståndet för denna gång.
Jag menar, att med lite förmåga till nytänkande om hur våra resurser skall användas så skulle vi få ett fungerande försvar utan drastiska anslagsökningar. Förmåga till nytänkande är emellertid inte alltid kännetecknande för en politik som hela tiden måste tillfredsställa den väljarkår som är förutsättning för att få mandat att tillämpa ett nytänkande. Det är en lång och krokig väg framför oss som inte vill se Sverige på rygg med blottad strupe varje liten utrikespolitisk konflikt som uppstår i vårt närområde.

Jag måste börja med att beskriva vilka prioriteringar som jag anser skall styra dimensioneringen av vårt militära försvar.
1): Agera som stöd för vår utrikespolitik främst genom att tydligt demonstrera att Sverige inte är ett militärt vacuum.
2): Med vapenmakt motverka att Sveriges territorium kränks
3): Med vapenmakt kunna på begäran av resp land agera mot kränkning av våra närmaste grannländers respektive territorier
4): Ställa förband till EU förfogande genom att anmäla dem till styrkeregistret där högre prioritet inte engagerar förbandet.
5): Ställa förband till förfogande för operationer utanför EU om högre prioritet inte engagerar förbandet. Sveriges förbehåll för deltagande i sådana operationer skall vara att vi har rätt att med två veckors varsel ombasera förbandets personal och delar av utrustningen till hemlandet om FM ställs inför uppgifter med högre prioritet.
Ovanstående prioriteringar medför givetvis att anskaffning av materiel som är specifik för insatser i Afghanistan, Tchad etc kommer i sista hand d v s att om förbandet kräver specifik utrustning (utöver tropikuniformer o dyl) så skall förbandet inte anses lämpligt för sådana insatser.

Jag utgår från att om en konflikt uppstår så har vår utrikespolitik stort stöd av att kunna visa upp en försvarsmakt som är redo att ingripa militärt mot militärt våld. Jag utgår från att en allmän konflikt kan få militära inslag med mycket kort varsel. Utan att påstå att Georgien och Sverige befinner sig i likartade politiska situationer vill jag peka på georgienkonfliktens tidsförlopp som exempel på hur Ryssland agerar. Därför anser jag inte att en mobiliseringstid på ett flertal veckor som tillfyllest. Kunde jag tro att vår regering (oavsett färg) gav order åtminstone om partiell mobilisering i tid för att påverka ett konfliktförlopp så kanske jag skulle känna mig tryggare med, säg, 14 dagars mobtid. Tills vidare vill jag se högst en vecka och för vissa förband kortare. Det förutsätter givetvis att vi har ett yrkesförsvar. Det är just vad vi går in i f o m 2011 så därvidlag har vi gått rätt väg.

Blotta faktum att Sverige avgivit en solidaritetsförklaring måste medföra att vi i vårt försvar överger den strikt defensiva profil, som vi starkt betonade under kalla kriget. Man kan kanske hävda att en inblandning i en konflikt i t ex Estland fortfarande är defensiv men varför skämmas för att man har förmåga att vara offensiv? Ingen kommer att anklaga oss för att ånyo försöka det Karl XII inte lyckades med, ingen seriös bedömare kommer att påstå att vi visar stormaktsfasoner.
Att vi som medlemmar i Europeiska Unionen skall fortsätta anmäla förband till styrkeregistret anser jag vara det enda konsekventa. Båda dessa ambitioner ger oss inte självklart motsvarande skydd tillbaka. Vår solidaritetsförklaring har i stort sett mötts med tystnad och EU har inte visat så stort mått av beslutskraft att vi bör från deras sida förvänta oss snabba beslut om stöd i konflikt – om det över huvud taget renderar i insats innan en konflikt redan i praktiken avgjorts.

Många bekymrade röster har höjts beträffande FM möjligheter att rekrytera rätt typ av soldater mot bakgrund av de förhållandevis magra löner som kan erbjudas. Jag är inte så pessimistisk förutsatt att man kan göra tjänsten intressant för den rätta kategorin ungdomar. Det finns ju en rätt stor del som odlar en prestationsinriktad fysisk kroppskultur vilket inte minst syns på gymmen och på kroppshyddorna i vissa ungdomsgäng. Det är otvivelaktigt så att våra jägarutbildade soldater vinner stor respekt bland sina kamrater. Om det är möjligt att få anställning först efter rätt svåra tester och om man från försvarets sida verkligen kan erbjuda en utbildning som både känns meningsfull och medför utlopp för kroppskultur så tror jag att rekryteringen lyckas. Som anställningstid skulle jag gissa att 4 år känns rätt för ungdomarna som ju säkert vill in bland ”vanliga” karriärer innan dom blir för gamla. Att efter en fyra års tjänstgöring bli värnpliktig (möjligheten finns ju kvar i pliktlagen) ytterligare 4 år skulle säkert accepteras och FM skulle alltså få ut 8 år av varje anställd soldat.

Skulle vi alltså sätta upp ett antal jägarbrigader enligt finskt mönster, dessutom stora förband med fallskärmsjägare och kustjägare? Nej, vi behöver inte kopiera finska försvaret men vi bör nog hämta inspiration därifrån. Våra förband skall bestå av elitsoldater inte enbart därför att det lockar ansökningar men därför att det är ett kvalitativt sunt utnyttjande av anslagen samtidigt som det befrämjar rekrytering. Våra brigader måste kunna förflyttas snabbt men det behöver inte medföra en massiv anskaffning av transporthelikoptrar. I stora delar av landet finns ett bra vägnät och i den konflikttyp jag anser dimensionerande finns inte invasionsförsvarets hot om bekämpning av våra kommunikationer. Helikoptrar erfordras dock på Nordkalotten där jag f ö anser att vi bör visa en stark militär närvaro.
Jag menar att den tunga materiel som inte redan destruerarts eller sålts skall förrådsställas i lämpliga landsändar. Förrådshållning är ingalunda gratis men eftersom anskaffningscykeln för materiel vida överstiger den tidsram inom vilken jag menar att mitt försvar skall sättas upp så är förrådshållning en verksam lösning. För tekniskt komplicerad materiel som flygplan gäller dock att materielen måste kontinuerligt modifieras, underhållas och testflygas för att hållas flygduglig. Därför är det viktigt att vi behåller vårt nuvarande antal av c:a 100 flygplan i tjänst.
Jag är medveten om att det är svårt att balansera 100 JAS Gripen mot flygtidsproduktion och behovet av vapenanskaffning, ledningsförband mm. Att reducera antalet stridsflygdivisioner ytterligare under de fyra vi idag har vore dock ett beslut som skulle få mycket vittgående konsekvenser för en framtid vi ju inte egentligen kan förutse. Inte ens med stark stöttning från USA och NATO skulle vi på rimlig tid kunna återta dagens förmåga. Jag hatar att säga det, men en för liten vapenarsenal är bättre än ett för litet antal flygplan. Med robotvapen är det dessutom så, att i praktiskt taget alla luftkrig har det visat sig att antalet förbrukade robotar per bekämpat mål klart överstiger det som teoretiska sannolikhetsberäkningar ger vid handen. Det kan bero på att de skjuts utanför enveloppen, att målet har effektivare motverkanssystem än teoretiskt antaget, att vapnens träffsannolikhet överdrivits eller på något annat. Jag kan bara konstatera att flygbeväpning är ett stort problem och att våra stridsflygdivisioner inte idag har den beväpning som deras uppdragstyper kräver. Jag har starka aningar om att vi inte kommer att kunna skaffa en betryggande stor arsenal ens för halva antalet Gripendivisioner varför andra lösningar måste till. I mina slutsatser av allt detta skrivande vill jag återkomma till flygbeväpningsfrågan.

Jag har inte sådan kunskap om arméstrid som medger att jag blir mer detaljerad än ovanstående. Förmodligen har jag redan ställt till med fula grodor men det bjuder jag på. Om sjöstrid är det minst lika illa. Jag kan emellertid konstatera att våra ubåtar har en synnerligen viktig uppgift och att vi vad beträffar tekniken så tycks vi med gotlandsklassen ligga så långt framme att vi imponerar internationellt. Skaffa fler ubåtar låter vettigt men att finansiera industrins utveckling och byggande av nästa ubåtsgeneration ställer jag mig tveksam till.
En kustkorvett utan flygskydd kan enligt min mening endast uppträda i skydd av markbaserat luftvärn. Jaktflyg har sina begränsningar och jag vill inte lura någon att tro att det är tryggt att ge sig ut på sjön bara därför att det finns en rote jakt i beredskap. Eftersom jag anser att vi bör basera kvalificerat luftvärn på Gotland blir det ju en liten sjöyta där vi kan segla våra korvetter 😉 .Nog om detta. Beträffande kustartilleri så anser jag att ett antal rörliga batterier med Rb 15 bör ingå i organisationen, några av dem baserade på Gotland (men inte alla).

Innan jag fullföljer min triologi om mina åsikter om hur vårt försvar skall möta en snart stundande morgondag med ett område där jag har betydligt mer kunskaper än jag har om armé- och marinfrågor gör jag ett uppehåll för att se hur läsarna tar mot det hittills skrivna. Många känner nog igen det klassiska receptet att försöka behålla handlingsfrihet så länge som möjligt men ändå försöka agera där man kan inom ramen för handlingsfrihetens resurser. Jag har sett att såväl FM som FMV tillhör mina läsare men alla är självfallet välkomna att yttra sig. Föredrar ni att kontakta mig via mail så skriv till: bloggbosse@hotmail.com

Stridsflygets roll i det ovan skissade försvaret kommer alltså i nästa avsnitt.


Rysskräck eller sund utrikespolitik?

10 februari 2010

Långt innan Sverige blev ett rike, faktiskt så långt tillbaka som våra arkeologer kan se, har de som bott i det som idag är Sverige haft ett särskilt förhållande till Östersjön och till länderna öster om Östersjön. Handeln över Östersjön har varit lukrativ och vi har alltid fått kämpa för att få vår del av kakan. Redan tidigt skars vi dock av från handelvägarna via Gårdarikes/Rysslands floder till Bysans och Särkland. Östersjön och dess hamnar har genom tiderna dominerats av bl a danskar, Hansestäderna, Tyska Orden, av Sverige under en kort stormaktstid och sedan Peter den Stores regering av ryssar.
Sedan stormaktstiden och in till nutiden dras begreppet ”rysskräck” fram i debatten om Sveriges förhållande till främmande maktsfärer. Det är knappast så att ryssar i gemen eller ens deras ledare har ett särskilt ont öga till Sverige. Det är bara så att vi sedan historiens gryning har sådant geografiskt läge – militärgeografiskt om ni så vill – att respektive länders ambitioner ibland kolliderar. Alla kollisioner kan inte lösas genom att ena parten lägger sig på rygg och blottar strupen eller genom att man finner kompromisser som båda kan godta.
Diplomati, liksom politisk makt generellt, måste backas upp av att alla alternativ till överenskommelse är obehagligare än att finna en överenskommelse.

Under VK2 och det efterföljande kalla kriget byggde Sverige upp ett i förhållande till sin folkmängd starkt försvar. Detta var en helt nödvändig konsekvens av vår deklaration att vara alliansfria med syfte att vara neutrala i krig. Just vår alliansfrihet tvingade oss att visa att vi utan hjälp av allierade hade förmåga att hävda vårt territorium. Inte under vilka omständigheter som helst men tillräckligt för att krigförande länder i vårt närområde inte skulle kränka våra gränser. Detta var inte riktat enbart mot Sovjetunionen utan i lika hög grad mot NATO som inte gärna hade accepterat ett militärt vacuum i ett grannland till NATO-länderna Danmark och Norge och dessutom strandägare i Östersjön.

Efter kalla krigets slut genom Sovjetunionens upplösning 1992 andades vi ut i förvissning att Ryssland efter perestrojkan och under Boris Jeltsin skulle överge sin ambition att styra hela den del av världen som Stalin, Churchill och Roosevelt definierat som ryskt intresse vid Jaltakonferensen 1945. När kommunismen släppte sitt järngrepp över Ryssland och marknadsekonomi infördes skulle en demokrateringsprocess starta och leda till en västorientering som skulle få de spända förhållanden som efter VK2 rått mellan öst och väst att övergå till normalare umgänge stater emellan.

Därmed stod Sverige plötsligt utan något trovärdigt militärt hot. Vårt stora försvar hade inte längre någon uppgift. Medborgarnas skattepengar behövdes inte längre för att visa omvärlden att vi kunde försvara vårt territorium. Däremot fanns ett stort behov av att förstärka finansieringen av de jättelika försäkringssystem som staten åtagit sig. Försäkringssystem, i den politiska jargongen benämnd ”välfärden”, som när dom väl är startade svårligen kan utvecklas i annan riktning än expansion d v s accelererande kostnader. Det vore nämligen ett nästan 100-%igt politiskt självmord i en demokrati att strama åt välfärdssystemen. Hur det gått med försvaret vet alla. Hur nära självmord ens en liten åtstramning av välfärdens kostnader ligger ser vi dagligen i den politiska debatten.

Nu har 18 år gått sedan Ryssland startade sin bana som demokratisk, västorienterad marknadsekonomi. Boris Jeltsin har avlösts av Vladimir Putin som i sin tur avlösts av Dmitrij Medvedev. Att Putin därvid ingalunda blev utan inflytande står väl klart för de flesta.
De flesta svenskar har nog även klart för sig att Ryssland idag styrs av en maktelit men det är sällan som man i svenska massmedia får en mer heltäckande analys av det ryska samhället som det ser ut 18 år efter att demokrateringsprocessen började. Den 8 februari skriver emellertid riksdagsman (m) Mats Johansson, som nog får räknas som mycket väl insatt i ämnet, en understreckare i SvD som knappast stöder de förhoppningar om demokratisering och västorientering som vi i Sverige närde i början av 1990-talet och som fortfarande starkt färgar våra politikers uppfattning (i varje fall deras officiella). En uppfattning som därmed även blivit allmän bland gemene svensk.
Mats Johansson pekar bl a på att opinionsmätningar visar att mindre än 10% av ryssarna idag ser samhället i väst som en förebild att sträva efter och att det främst är den unga generationen som stöder auktoritära metoder och statlig styrning av ekonomin.

Det Ryssland som var bankrutt för 18 år sedan hade någorlunda återhämtat sig när den globala finanskrisen drabbade även Ryssland och valutareserven har nästan halverats under 2009. Johansson pekar på att bara en fjärdedel av befolkningen lever på en nivå över existensminimum, mätt enligt FN-kriterier. Arbetslösheten ligger på tvåsiffriga tal bland en befolkning som minns kommunisttiden när industrier inte behövde vara lönsamma enligt marknadsekonomiska kriterier och därför i princip alla arbetsföra var garanterade arbete.
För att förbättra ekonomin är Ryssland starkt beroende av sina olje- och gastillgångar. Tillgångar som efter vad alla kan bedöma kommer att minska redan inom 10 år och sina inom en mannaålder. Endast om mera av oljan och gasen i polarområdet kan utvinnas senareläggs denna för Rysslands ekonomi så kritiska tidpunkt.
Mot denna bakgrund är det lättare att förstå Putins agenda. Bind EU´s mest inflytelserika länder till sig genom långvariga kontrakt om energiförsörjning. Utöka energiexporten till Kina. Återupprätta Rysslands stormaktsstatus inklusive en stormakts väpnade styrkor. Stärk närvaron i polarområdet.

Denna bild skall läggas samman med att USA´s miserabla ekonomi kommer att tvinga fram en återhållsamhet i landets utrikespolitiska ambitioner samt att EU är svagt i sitt agerande inte bara genom kärnländernas beroende av rysk energi (till övervägande del transporterad genom Östersjön) utan även rent allmänt hittills visat sig obenäget att agera med kraft i utrikespolitiska frågor.

Sveriges öde är inte så mycket att vi är konstant rädda för Ryssland, utan att vårt land ligger där det ligger. Militärgeografiskt bundet till Östersjön och delägare till det Nordkalotten som i sin tur gränsar mot Barents Hav. Litar vi fortfarande på att de faktorer som under tidigt 90-tal fick oss att betrakta oss som utan militära hot fortfarande äger giltighet eller skall vi ge vår utrikespolitik den stöttning som behövs för att visa att värre saker kan hända om inte acceptabla diplomatiska överenskommelser kan realiseras?
Folkpartiets försvarspolitiske talesman Allan Widman för en debatt i pressen och på sin blogg som klart indikerar att hans parti är berett att medverka till höjda skatter för att ge vårt försvar viss bot för brister som idag råder. Redan vid 2009 års Sälenkonferens framträdde Jan Björklund med ett utspel om att nedrustningen av försvaret gått för långt. Att märka är då att Folkpartiet ställt sig bakom beredningen av inriktningspropositionen men alltså tydligen smugit in en brasklapp i sigillet. Känt är även att Folkpartiet anser att vi bör ansluta oss till NATO. Partiet ligger kring 6% de senaste sympatimätningarna.
.
Striden mellan de två politiska blocken rör sig i hög grad om skattenivåer där vänsterblockets politik förutsätter skattehöjningar – dock för att skapa en liberalare välfärd men knappast för att stärka landets försvar. Ett parti bland alliansen som vill höja skatterna, oavsett för vad ändamål, torde därför ha ett svettigt halvår framför sig.
Även Sverigedemokraterna har framförts som ett parti med vilja att stärka försvaret. Där saknas dock konkret underlag om partiets sammanvägda viljeinriktning och dess budgetkonsekvenser. Det är svårt att se att en förstärkning av försvaret kommer att vara en av SD hjärtefrågor inför höstens val. SD ligger kring 4,5% i senare mätningar och svävar f n fritt utanför de etablerade blocken.

Förutsättningarna för en stärkning av vår försvarsförmåga tycks alltså vara dåliga. Jag tänker ändå småningom roa mig och er med en blogg om hur jag vill se vårt försvar förändras för att möta en snart stundande morgondag. Endera da´n.


Vad gav Sälenkonferensen?

21 januari 2010

Så är den korta period över när landets opinionsbildare lyssnat till vad makthavare och makthavare-in-spe anser om Sveriges säkerhetspolitik och med vilka medel säkerhetspolitiken skall stöttats. Vissa debattvågor lämnar fortfarande efterdyningar men massmedia fylls åter mest av frågor som varför vissa politiker är hjärtlösa nog att följa den pensionsmodell som Riksdagen beslutat om i en osedvanlig bred politisk överenskommelse. Eller hur vi skall komma tillrätta med att ett av världens friskaste folk (med ett av världens bästa sjukvårdssystem?) tillhör ett av världens mest sjukskrivna.
Utrymmet för debatt om säkerhetspolitik är litet. Till skillnad från så många andra frågor ”groomar” alltså inte politikerna sina väljare (om jag tillåts använda sådant uttryck) i säkerhetspolitiska frågor varför väljaren riskerar känna sig blåst när syftet väl står klart. I den mån man finner reaktioner från andra än proffstyckare så är det ofta att vår klassiska neutralitet bör tjäna oss även i framtiden. Redan att ordet ”neutralitet” används visar på begreppsförvirring och den har tyvärr sin källa bland politiker och har spritts till gemene man. Vi har som lyckligtvis de flesta läsare vet hävdat att Sverige skall vara alliansfritt med syfte att vara neutrala i krig. I fred kan man inte vara neutral om man följer begreppsdefinitionen. Sverige har alltsedan andra världskrigets slut och under de regeringar som styrt oss genom kalla kriget försäkrat oss om militär hjälp från Norge, Danmark och Storbritannien såväl som i vidare bemärkelse även från hela NATO i händele att vi anfalls av Warzawapakten. Det vet alla (som inte visste förut) genom att läsa avhandlingen jag länkade till i mitt förra inlägg. Kanske inte lika många uppmärksammade att den socialdemokratiska regeringen nästan fick Sverige utkastat från EU vid toppmötet i Köln 1999 genom att med hänvisning till vår militära alliansfrihet motsätta sig att ESDP (European Security and Defence Policy) bildade en grund för Unionens försvarssamarbete och som kom att ingå i Lissabonfördraget. Kanske den djupaste orsaken till Svenska regeringens motstånd var att man befarade att de egna väljarna skulle ha svårt att svälja ett svenskt försvarssamarbete inom EU. Där har vi nog även en av orsakerna till Socialdemokratiska partiets ovilja att idag ens diskutera för- och nackdelar med NATO-anslutning. En annan orsak kan vara att socialdemokratiska regeringar alltid på olika vis stöttat svensk försvarsindustri och att ett NATO-samarbete knappast skulle gynna vår egen försvarsindustri. Där kan alltså finnas ett ytterligare motiv. Som jag befarat ställde sig vänsterblocket i alla fall klart ovilligt att tillsätta expertutredning eller på annat sätt belysa frågan om NATO-anslutning.
Sverige har under alla förhållanden numera luckrat upp alliansfriheten och Riksdagen har bl a i den s k Solidaritetsdeklarationen uttalat att ”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.” Denna deklaration skall naturligtvis ses mot bakgrund av ESDP men har kanske främst riktats mot våra Baltiska och Nordiska grannar. Den naturliga tolkningen är att Sverige är mycket nära säkerhetspolitiskt förbundet med EU och inte minst med de andra nordiska länderna. Vad som sägs om aktion utesluter på intet vis militär intervention även om Sveriges territorium inte primärt angrips. Det var därför med spänning jag försökte få grepp om vad som hände vid det den paneldiskussion runt den svenska solidaritetsförklaringen som anordnats vid Sälenkonferensen. Deltagarna fick agera utifrån ett scenario som drogs upp av Bo Hugemark och Johan Tunberger.
Rolf K Nilsson sammanfattar paneldiskussionen mycket bra för den som inte såg den. Jag tar mig friheten att återanvända delar av hans sammanfattning men rekommenderar bestämt läsarna att gå till hans blogg – där finns mycket mera om spelet och om Solidaritetsförsäkringen som är läsvärt! Scenariot var att ett baltiskt land utsattes för vissa ryska påtryckningar med anledning av att landets rysk minoritet ansågs förtryckt och det baltiska landet oroades av stora ryska övningar längs landets gräns, liknande vad som skedde i södra Kaukasus sommaren 2008. De som skulle ta sig an de olika förutsättningarna och händelserna var Urban Ahlin s, Staffan Danielsson c, Karin Enström, m och Peter Rådberg, mp.
Ryssarna anordnade militära övningar i området. Hur agerar då Sverige och en svensk regering. I sammanfattning kan sägas att alliansen ville gå något längre i insatser än de rödgröna. Men det intressanta var den nakna rysskräck som uppenbarade sig. Det var en synnerligen ovillig panel som inte ville diskutera möjlig rysk aggressivitet mot ett ospecificerat baltiskt land. Ännu mindre vad den svenska solidaritetsförsäkringen i praktiken skulle betyda.
Rädslan att reta Ryssland och som Urban Ahlin i slutet uttryckte det, vissa nationella krafter, var under hela diskussionen pinsamt märkbar. Alla fick möjlighet att vittna om att de inte trodde att Ryssland vare sig skulle göra si eller så. Varför skulle ryssarna det?
När sedan Bo Hugemark som den militär han är kunde förklara att det första man från rysk sida rent militärstrategiskt borde göra vid en uppseglande konflikt var att ta den militära kontrollen över Gotland – ja, då lyste skräcken i ansiktena på panelen. Då ville dom bara inte vara med längre.Frågan var då hur Sverige skulle agera i situationen.

Jag kan inte hjälpa att mitt bestämda intryck blir att Sverige lärt väldigt lite av den dåvarande regeringens brist på mental beredskap och på handlingskraft som uppdagades vid Tsunamikatastrofen.
Dessvärre måste jag dra ytterligare en slutsats. Som tillståndet nu är bland våra politiska ledare måste vi, för att över huvud taget ha nytta av våra militära förband sätta deras insatsberedskap i Norden till vad som står i proportion till våra politikers beslutskraft. Detta utesluter varje insats i Afghanistan, Tshad, Långtbortistan eller ens Kortbakomhörnet. Törs vi sätta så låg insatsberdeskap som 10 dagar eller måste vi med hänsyn till våra politikers obenägenhet till beslut sätta, säg, 3 dagar? Varför skall vi lägga pengar på ett förband som behöver ett flertal månader på sig att dra sig ur sitt åtagande i Afghanistan och för att ombasera såväl trupp som materiel till hemlandet?


Kan försvarsfrågor engagera folk?

15 januari 2010

Det börjar dra ihop sig till Folk och Försvars årliga konferens i Sälen. Ett av dom mycket få tillfällen när svenska massmedia brukar ägna sig åt frågor angående Sveriges yttre säkerhet. Det är på gott och ont för det är långt från alla redaktioner som har tillgång till skribenter med grundläggande kunskaper i säkerhetsfrågor varför mycket av det som framförs – när något framförs – betraktas från en känslomässig utgångspunkt eller som sysselsättningsfrågor. Det är naturligtvis även det utgångspunkter som måste beaktas inte minst därför att det inte sällan är läsarnas/lyssnarnas/tittarnas utgångspunkt. Det är bara tråkigt att försvarsfrågor sällan blir belysta från en mer grundläggande utgångspunkt.
Jag menar då att en statsbildning endast kan motiveras av, att staten utfäster sig att ge medborgarna ett skydd mot inre faror (genom lagar, domstolsväsen, poliskår) och mot yttre faror (diplomatiska förbindelser, väpnade styrkor) och att medborgarna i gengäld accepterar att betala tribut till staten för erhållet skydd. Med tiden har många stater dessutom kommit att organisera medborgarnas försäkringssystem även i andra trygghetsfrågor som exempelvis inkomsttrygghet vid arbetslöshet och sjukdom, vård vid sjukdom och hög ålder etc men i mina ögon förutsätter sådana försäkringar inte en stat som organisatör varför de inte är av samma grundläggande dignitet som inre och yttre skydd.

Alltnog, vi har även i år en Sälenkonferens och förhoppningsvis en period när fokus i massmedia läggs på säkerhetspolitik. I år kan debatten sägas vara inledd genom onsdagens artikel på SvD Brännpunkt. Författare är Annika Nordgren Christensen, före detta riksdagsledamot och ledamot av Försvarsberedningen tillsammans med Ulf Henricsson, legendarisk chef för för den svenska bataljonen i svensk-danska Nordbat 2 som ingick i UNPROFOR från september 1993 till april 1994 och chef för OSSE Department for Regional Stabilization i Sarajevo 1999–2001. De inleder med att konstatera att ” Vi har olika uppfattningar om huruvida Sverige bör bli medlem i NATO eller ej, men vi är helt överens om behovet av en svensk analys och en öppen debatt”.

Själv är jag överens med författarna om behovet av en öppen debatt i försvarsfrågor men jag ställer mig tveksam till att redan nu debattera frågan om NATO-anslutning. Jag menar att vi måste börja i den änden att debattera vilka uppgifter våra militära förband skall ha. Efter Sovjetunionens konkurs inledde Sverige en omfattande avrustning, en avrustning som fortsatt även i förra årets inriktningsproposition. I inriktningspropositionen omnämns emellertid för första gången sedan Warszawapaktens upplösning ett behov av försvar av vårt eget territorium jämte ett behov av insatser i internationella konfliktområden. I inriktningspropositionen ställdes vidare krav på mycket snabbare reaktionsförmåga (kortare mobiliseringstider) för våra förband än vad som varit fallet sedan nittiotalet. Dessa behov har inte framkommit under tidigare regering och bör väl därför betraktas som resultat av att vi noterat en utveckling i vårt närområde som inte följer det mönster vi tidigare hoppades på.
Vidare har Riksdagen antagit den s k Solidaritetsförklaringen som lyder: ”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.” Det kan noteras att inget av våra grannländer kommenterat vår inställning även om exempelvis Stoltenbergs utredning framhållit behovet av sådan solidaritet i Norden.
Mot bakgrund av dessa förändringar anser jag det märkligt om inte Försvarets uppgifter måste justeras och denna justering bör föregås av en bred debatt. Även konsekvenser av att avstå från de möjligheter till återtagning av förmågor som en ytterligare reduktion medför, åtminstone beträffande en del förband och beträffande materiel med lång anskaffningstid.

Att jag inte tror på att redan nu debattera anslutning till NATO beror på att partiledaren för Sveriges största parti deklarerat att socialdemokraterna aldrig skulle acceptera att Sverige anslöt sig till NATO och hon har även upprepat detta märkliga uttalande. Just detta får mig att inse att frågor med sådan politisk dimension som att ansluta sig till NATO för närvarande inte kommer att debatteras på sakliga grunder – allra minst ett valår när opinionsundersökningar mäter stormvågor i väljarkårens sympatier. Intill dess denna fråga desarmerats bör alla vänner av saklig debatt läsa Life-Line Lost. The Rise and Fall of ”Neutral” Sweden´s Secret Reserve Option of Wartime Help from the West (Santérus Academic Press) av Robert Dalsjö.
Boken är ingen roman utan en vetenskaplig utredning som inte så lätt kan avfärdas.
Efter att avhandlingen kommenterats i ett par tidningar har förvånansvärt lite skrivits i våra massmedia om faktainnehållet . Det visar om inte annat hur litet det massmediala intresset är av att föra fram politiskt omvälvande sanningar.
Sätt fart på debatten när nu Sälenkonferensen kommenteras i massmedia! Själv ser jag fram mot att få argument till hur jag skall ställa mig till NATO.
Förvänta er dock inte någon saklig debatt om NATO-anslutning förrän riksdagsvalet är överstökat – om ens då!
.