Kostym eller tumme?

17 februari 2015

1) Dagsläget 2015-02-17
Riksdag och regeringen börjar närma sig målsnöret april 2015 då försvarsbeslut (”inriktningsbeslut”) 2015 skall klubbas av Riksdagen. Slutrapporten från Riksdagens försvarsberedning skulle ursprungligen redovisas tidigare men då rapportutkastet vid denna tidpunkt uppenbarligen inte avspeglade aktuella ingångsdata försköts rapporttidpunkten till 15 maj 2014. Därmed kunde beredningens 12 medlemmar efter 608 dagars arbete beskriva en mer aktuell hotbild i Östersjöområdet och därmed rädda ansiktet. Har vi äntligen fått ett framsynt förslag som kan ge oss rimlig ryggrad decenniet ut? Fem till tio år är ju vad som beredningen anser överblickbart.

Trots att rapporten visar en god samsyn mellan Alliansen och Socialdemokraterna om hur Försvarsmakten bör förstärkas så har ingetdera blocket kunnat föreslå någon finansiering av nödvändiga reformer inom mandatperioden 2014 – 2018. Beredningens förslag innebär i stort sett oförändrad anslagsnivå fram till 2018 oavsett man följer Alliansens eller Socialdemokraternas finansieringsförslag. Detta sagt mot bakgrund av att Riksrevisionsverket efter noggrann genomlysning konstaterat att det krävs tillskott av mellan 3 och 4 miljarder kronor årligen för att försvaret skall kunna leva upp till de åtaganden som beslutats i inriktningsbeslutet 2009. Tyngdpunkterna ligger i båda finansieringsalternativen längre framåt än 5 år vilket betyder att vi inte väsentligt stärker försvaret under de överblickbara 5 åren där beredningen identifierat ett klart behov. En bit in på 2020-talet får vi det försvar vi behöver i morgon.

Överbefälhavaren har nyligen meddelat att 4 miljarder årligen under nuvarande mandatperiod erfordras för att bygga upp och öva den organisation som beslutades 2009 och som f ö är den organisation som ÖB förutsatte skulle vara helt införd för att kunna försvara ett begränsat område av Sverige i en vecka. I den anslagsnivån kan emellertid inte våra nuvarande cirka 100 JAS 39 C/D ersättas av 70 JAS 39 E i stället för de i dagsläget planerade 60 och ej heller ytterligare en ubåt tillföras vilket föreslagits av Försvarsberedningen. Detta erfordrar ytterligare anslagshöjning utöver de årliga 4 miljarderna. ÖB har alltså räknat fram ungefär samma siffror som Riksrevisionen tidigare kommit fram till.
I beredningsarbetet har även framkommit att Folkpartiet begärt anslutning till NATO och på senare tid även att Alliansen anser att NATO-anslutning snarast bör utredas. Socialdemokrater, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna är motståndare till NATO-anslutning.
Eftersom det finns rimlig enighet om att försvaret bör stärkas och att det enligt min mening måste ske oavsett vi ansluter oss till NATO eller ej, eller startar en utredning av anslutning eller om vi inte inte alls tar något beslut i denna fråga så menar jag att det idag finns det beslutsunderlag som rimligen kan begäras. Vad som idag fattas är en finansiering av minimum 4 miljarder per år, gärna med successiv höjning för att rymma även den materielförnyelse som beredningen identifierat. Där har, inte särskilt överraskande, visat sig att finansminister Magdalena Andersson (enligt SvD) anser att sammanlagt 2 miljarder skall fördelas under fyra år med början 200 miljoner 2016 stegrat till 800 miljoner år 2019 eller i genomsnitt en halv miljard per år. Det är lätt att inse att ett beslut enligt hennes modell skulle kräva att ett antal uppgifter tas bort från Försvarsmakten alternativt att även inriktningsbeslut 2015 i likhet med tidigare beslut blir gravt underfinansierat. Sverige har aldrig lagt så lite pengar på sin försvarsmakt som nu och Finansministerns alternativ skulle inte ge någon väsentlig ökning. Självfallet kommer inget av dessa alternativ att stärka vårt försvar.

nej_herrejosses

2) Medborgarens möjligheter
Den medborgare som inte vill se att främmande makt opererar i svensk skärgård och t o m hånar oss genom att segla i övervattensläge i Värtan – och jag tror det är rätt många – måste alltså rätt snabbt bestämma sig för hur han/hon skall agera. Opinionsundersökningar stöder mitt antagande om att ett stort antal röstberättigade vill stärka försvaret men hittills har inte mer än enstaka % förflyttningar mellan riksdagspartierna visat sig. Om man går tillbaka till analyser direkt efter riksdagsvalet finner man dock att Moderaterna tappade väljare till Sverigedemokraterna, något som de inledningsvis inte låtsades om men som nu på senare tid syns även i moderata analyser. Två skäl kan skönjas: invandrings- och assimilationspolitik och försvarsfrågor. Eftersom massmedia och politiska partier noga följer opinionsyttringar så kan man ju enkelt påverka genom att svara SD på opinionsinstitutens frågor om partipreferenser. Hur man sedan röstar är ju en helt annan sak. För att se SD budgetproposition 2015 för försvaret, läs avsnitt 18.1 i följande handling
http://sverigedemokraterna.se/wp-content/uploads/2014/11/201415SD100-Budgetpropositionen-f%C3%B6r-20151.pdf
Att tvinga fram ett nyval kan dock inte ändra den politiska inställningen så länge SD inte tillåts påverka och det är inte min rekommendation.

3) Egna funderingar
Eftersom jag är mest hemmastadd i flygfrågor där jag tillbringat nästan hela mitt yrkesverksamma liv vill jag ta markmålsbeväpning till JAS 39 som exempel. Försvarsmakten räknar på sin hemsida upp
Bomb GBU-49 Paveway II (laser-/GPS-styrd bomb),
Bomb GBU-12 Paveway II (laserstyrd bomb),
Automatkanon Mauser 27 mm.
Robot 75 Maverick,(endast på 39 A/B, min anm),
Såvitt jag vet kommer även SDB / GBU-39 att levereras i närtid.

Inget av dessa vapen är användbart till annat än Close Air Support (CAS), och då endast förutsatt en molnsituation som vi sällan upplever i Sverige och att vi har resurser till dedicerade störinsatser. CAS tillhör de verksamheter som inte kan eller bör prioriteras. Min enkla slutsats är att dessa markmålsvapen anskaffats och integrerats till 39 i syfte att stödja exporten av Gripen. Nåväl, det är vad politik handlar om och jag förstår det smidiga i att låta försvarsanslaget bekosta stöd av den högteknologiska industrin snarare än Industridepartementet.

Då jag inte vet vilka vapen eventuella Gripenkunder kan vara intresserade av de närmaste åren framåt kan jag bara önska mig att de någon gång skall gynna även svenska försvaret. Jag hoppas att det robotsystem som på långa avstånd och med hög precision kan bekämpa prioriterade markmål / kryssningsrobot som Försvarsberedningen nämner för inplanering till JAS 39 E en bit in på 2020-talet är av samma art som både Finland och Polen nu anskaffar. Sveriges behov är verkan mot infrastruktur och räckvidd upp mot 50 mil. Enligt vad jag menar är KEPD lämplig för oss snarare än JASSM. Den är en attackrobot framtagen i samverkan mellan tysk och svensk industri. Jag menar dock att en mindre serie bör anskaffas snarast hellre än om 7 – 8 år. Därmed skulle vi, förutom att täcka Östersjöregionen, även kunna agera på Nordkalotten, en militärgeografisk region som vi tillhör snarare än bara Norrbotten. Under åren framåt kommer den att ytterligare växa i betydelse.

Då bloggaren Wiseman är betydligt mer välkänd auktoritet än jag tar jag mig friheten att citera honom med tillägget att jag har exakt samma uppfattning i denna fråga:
”Att inte kunna ta striden till motståndaren har genom 100 år av luftkrig varit ett självskrivet recept på förlust.
Kan man inte ta striden till motståndaren utan istället behöva vänta på att motståndaren väljer mål och tillfälle är striden i det närmaste förlorad. Där är det fortsatt oerhört mycket svårare att försvara sig mot små mål som kryssningsrobotar. I praktiken behöver du inte ens använda dem. Bara risken för att du ska använda dem begränsar motståndaren i uppträdande och agerande”.

taurus_2

Ubåtsjakten blir förhoppningsvis inom en snar framtid stärkt genom att redan anskaffade helikoptrar levereras. Jag förutsätter att även nödvändiga tekniska sensorer och andra hjälpmedel snarast kompletterar helikoptrarna, annars är de ju bara en transportlåda. Jag är skeptisk mot övervattensfartyg eftersom de är väldigt sårbara. Det gäller även fartyg med smygteknik som trots stealthambitionerna är synliga på diverse sensorer från radar till satellitspaning. Visbyklassen har dessutom inget kvalificerat luftskydd och inte ens sjömålsrobot integrerad. Däremot anser jag att minst ytterligare en ubåt bör byggas. Sverige ligger långt framme beträffande ubåtsteknik och där anser jag att det politiska målet export kan kombineras med stor nytta för vårt försvar. Någon ny ubåt kan vi dock inte få under innevarande decennium.
Av materielprojekten vill jag även peka på den kraftiga numerära reduktion det innebär att gå från nära 100 JAS Gripen till 60, ja även till de 70 stycken som försvarsberedningen förordar. Jag inser att det är dyrt att i längden driva två olika flygplanvarianter, relativt olika varandra. Vi måste ändå göra det under den period innan 39 E är slutlevererad och industrin har förbundit sig att stödja kunder som Sydafrika, Thailand och Ungern så länge de opererar sina nuvarande, nyss inköpta flygplan. Jag menar att vi bör behålla en division 39 C/D tillsvidare. Därmed får vi acceptera att den divisionens bristande jaktförmåga handikappar dem men i gengäld avlastar de 39 E-divisionerna attack- och spaningsuppdrag vilket de fortfarande är tekniskt lämpade för.
Förutom ambitionen att slutföra den organisation som uppdrogs försvaret i beslutet 2009 som alltså kräver tillskott av 4 miljarder årligen finns ett antal mycket angelägna materielärenden. Det är en konsekvens av att såväl socialdemokratiska som alliansregeringar tagit felaktiga beslut eller underlåtit att besluta om en försvarsmakt som förmår hålla den gard mot oförutsedda militära aktioner mot landets integritet som en självständig stat förutsätts göra. Därmed uppstår självfallet kostnader som är väl så höga som vad det skulle kostat om inte försvaret raserats.

Åter ett citat från Wiseman: Ytterst hamnar man i den existensiella frågan ”varför ha ett försvar överhuvudtaget om det inte ska kunna påverka motståndaren” för det är just detta som blir fallet om man inte anskaffar vapensystem som hänger med i den teknologiska utvecklingen. Det gäller inte bara inom luftmaktsteorin utan generellt”.

Annonser

Hunden skäller

07 september 2013

Förord
Februari 2012 skrev jag att jag sedan mitt första blogginlägg december 2008 skrivit det mesta av vad jag hade att säga. Sedan dess har jag dock skrivit ytterligare två inlägg, det ena för att jag vill rikta mig mot de som ännu inte är frälsta inom säkerhets- och försvarsfrågor med en enkel sammanfattning av läget inom försvaret.
Det andra inlägget skrev jag efter att på radio ha hört en forskare lägga fram teorier om varför mer än 600 svenska stridspiloter (snarare besättningar eftersom även ett antal flygnavigatörer och t o m andra än flygande personal ingick i siffran) omkom under kalla kriget, därtill utan att skapa det stora massmediala intresse det skulle väckt idag.
När jag nu skriver nästa inlägg så kommer det inte att vara så mycket nytt ty trots allt har jag sagt det mesta av vad jag har att säga. En del behöver dock uppdateras och/eller nyanseras eftersom världen runt oss har förändrats. Se det som ett sammandrag av den sista tidens försvarsdebatt, sett ur min synvinkel och riktat mot dem som inte själva följt denna debatt.

Jag följer regelbundet ett antal bloggar med försvars- och säkerhetspolitisk inriktning och då och då kommenterar jag vad som avhandlas där. Förutom att signera ”bossekommenterar” så har jag på senare tid mest använt nicket ”Bo H” därför att jag egentligen inte tycker det är cricket att kommentera på andras bloggar under mitt eget bloggnamn. Nedan kommer jag att delvis återanvända delar av ett antal sådana kommentarer liksom delar av mina egna bloggar.
Du kommer att behöva tid för att läsa detta för här finns ett antal länkar till andra bloggar som du bör läsa i sammanhanget. Vänta med läsningen tills du har lugn och ro. Detta var lite om bakgrunden.

Säkerhetspolitik och försvarsförmåga.
Ett lands militära försvar är ett verktyg för landets utrikespolitik på samma sätt som en diplomatisk kår. I en konflikt med ett annat land bör i första hand s k politisk lösning, med eller utan hjälp av andra nationer, eftersträvas. Lyckas inte detta eller om inte möjligheter ges så måste s k militär lösning (även den självfallet politisk) tillgripas – med eller utan hjälp av andra nationer. Diplomati, liksom politisk makt generellt, måste backas upp av att alla alternativ till överenskommelse är obehagligare än att finna en överenskommelse. Man bör i detta sammanhang komma ihåg att det inte är vare sig ÖB eller regering/riksdag som avgör om svenska försvaret är tillräckligt starkt och uthålligt – det är den nation som granskar olika alternativ för att nå sitt syfte.

För landets innevånare är försvaret således ett allmänintresse även om särintressen existerar parallellt.
Exempel på sådant särintresse är den politiska viljan att lämna stöd till nyckelindustrier utan att belasta näringsdepartementets budget. Ett annat särintresse blir då att vederbörande nyckelindustri försöker påverka Försvarsmaktens materielköp så att industrins exportansträngningar stöds. I Sverige kan inte Försvarsministern genom ministerstyre råda över materielköp så det är mer komplicerat än i vissa andra länder att tillgodose industrins intressen samtidigt som – förhoppningsvis – Försvarsmaktens uppgifter stöds av det som främjar industrin.
Angående Försvarsmaktens uppgifter säger Försvarsberedningen i rapporten 31 maj 2013 att den anser att Sverige måste kunna värna landets suveränitet, svenska rättigheter och intressen, våra grundläggande värderingar samt skydda svensk handlingsfrihet inför politisk, militär eller annan påtryckning.
I rapporten konstateras även att Sverige är solidariskt med andra och står inte heller ensamt inför hoten och utmaningarna. Försvarsberedningen anser därför att den solidariska säkerhetspolitiken ska vara grunden för den svenska försvars- och säkerhetspolitiken.
Grundbulten i Försvarsberedningens deklaration är den så kallade solidaritetsdeklarationen där vi sedan 2010 driver att ”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.”. Solidaritetsdeklarationen ersätter med andra ord ”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig”.

Att solidaritetsförklaringen omfattar de nordiska länderna står tydligt. Vilka länder som avses med ”annat medlemsland” (i EU) är däremot oklart, ej heller framgår om det utöver diplomati även är militära aktioner som ligger i att vi ”inte skall förhålla oss passivt”. Skrivningen måste tolkas som att även de baltiska staterna omfattas och vidare att militär hjälp kommer att lämnas respektive förväntas. Den svenska unilaterala solidaritetsförklaringen omfattar EU-medlemmar samt Norge och Island som ej är EU-medlemmar.

Försvarsmakten bör alltså rimligen ha uppgiften att stödja svensk (utrikes-)politk främst genom att vara beredd att tidigt och med kraft skydda landets geografiska integritet och dessutom vara beredd att agera enligt svenska åtaganden i solidaritetsfrågor. Att jag skriver tidigt och med kraft beror bl a på erfarenheterna från Georgienkriget vilket ju utspelades på en vecka men avgjordes redan under de två första dagarna. En av konsekvenserna för våran del är att de förband som blir stridsberedda först efter 3 – 4 dagar efter att krigshandlingar börjat knappast kan vara en klok investering.

Hur ser hotet ut?
Västvärldens länder har vid de senare årens militära konflikter visat ökande ovillighet att bedriva operationer på marken. Blodsspillan på egna trupper har, där så varit möjligt, minimerats till priset av förbrukning av avancerade och dyrbara vapensystem som cruise missiles, stridsflyg och, på senare tid, obemannade flygfarkoster (drones).
Även om de nyligen demonstrerat sin förmåga att snabbt och överraskande förflytta stora truppstyrkor från Rysslands ena ände till den andra änden och utan att kunna peka på konkreta, oemotsägliga bevis uppfattar jag det som att Ryssland går i samma riktning. Detta påverkar givetvis min syn på vad Sverige kan komma att möta vid en eventuell konflikt med Ryssland där militärt våld eller hot om militärt våld förekommer.
Jag tror inte att vi kan vänta oss vare sig sjöinvasion eller invasion över landgräns. Där har faktiskt Försvarsberedningen och jag samma åsikt.
Jag tror däremot att den basering av ballistiska Iskandermissiler som snart sker bl a i Kaliningradområdet hotar våra östligt belägna anläggningar och att förutom strategiskt flyg så har ryska attackflygplan numera räckvidd för att nå djupt in över vårt territorium. Kryssningsrobotar kommer att sättas in mot oss vid en väpnad konflikt. Vi kommer även att möta ryskt jaktflyg. En variant av jaktflygplan brukar i väst kallas ”interceptor” därför att de är designade för att hejda anfallande motståndarflygplan som strategiska bombflyg och attackflygplan. Vår J35 Draken var en typisk interceptor. En stor del av de taktiska flygplan som produceras i Ryssland är emellertid vad som i väst kallas ”air superiority fighters”, d v s jaktflygplan som konstruerats primärt för att bekämpa motståndarens jaktflygplan och upprätta egen dominans eller luftherravälde. De stridsleds ofta från de flygburna radar- och stridsledningsflygplan som är ett relativt nytt inslag i hotbilden.

När det gäller trupp så tror jag inte att annat än specialförband som taktiska luftlandsättningsförband och sabotagegrupper sätter en fot på vår mark förrän vi de facto besegrats.

Försvarsberedningen anser att den kan överblicka utvecklingen 5 á 10 år framåt. Jag läste just i tidningen om en intervju med Raffaela Giacomini som forskar inom ekonomi. Hennes forskningsresultat är att det är oerhört svårt att förutspå vad som kommer att hända längre än ett år framåt i tiden. När det gäller säkerhets- och försvarsfrågor brukar man kunna utröna vilken materiel som utvecklas eller köps i avsikt att ingå i ryska förband men att förutspå hur förband grupperas eller omgrupperas kan resultera i stora överraskningar inom en tidsrymd av några dagar. Vilka ledare, militära och politiska, som styr skutan varierar ibland med en veckas varsel, ibland några månader. Om vem som styr Ryssland och vilken strategi som landet tillämpar under ”den överblickbara framtiden” vet vi faktiskt noll och intet.

Ett scenario där Ryssland når sitt strategiska mål utan att ett enda skott avlossats därför att Sverige inte står rustat för en sådan typ av konflikt finna att läsa på Kungliga Krigsvetenskapsakademins blogg Försvar och säkerhet. Scenariot ”Korridoren till Kaliningrad” utvecklas i 12 avsnitt och är, inklusive ett stort antal kommentarer, synnerligen läsvärt.
Genom följande länk hamnar ni hos bloggaren Skipper som har mycket tänkvärda kommentarer. Därifrån länkas ni vidare till Kkrva och ”Korridoren till Kaliningrad” http://navyskipper.blogspot.se/2013/08/den-strategiska-iden-eller-avsaknad-av.html
Läs även vad försvarsbloggarnas nestor ”Wiseman” tillsammans med gästskribent Kamrat Kalle har att säga http://wisemanswisdoms.blogspot.se/2013/08/gastinlagg-recension-och-reflektioner.html

Behov av anpassning
Vi vet att det tar mellan fem och tio år efter beställning innan ny försvarsmateriel kan förbandsättas. Att bygga upp en ny organisation…….tag exemplet med Insatsorganisation 14 som beslutades januari 2010 och enligt senaste prognoserna kan vara bemannad, övad och försedd med rätt materiel år 2023. I sådant läge klingar det fullkomligt meningslöst att hänvisa till att ett enskilt militärt väpnat angrepp direkt mot Sverige är fortsatt osannolikt under överskådlig tid (alltså hävdat 5 – 10 år). Vi måste ha ett försvar som snarast ges flexibiliteten att fungera som brandkår oavsett om det är skogsbrand, brand i en stor industri eller en sommarstugebrand och denna brandkår skall skapas snarast och fungera tills Vår Herre skapat om oss människor så inga konflikter längre uppstår. Sveriges försvar är en principfråga som inte är lämplig som budgetregulator i konkurrens med annat som ingår i den politiska tävlingen om mandat i nästkommande val.

Februari 2010 skrev jag följande angående JAS 39 vapenarsenal efter att ha konstaterat att de Robot 15F som på senare tid renoverats kan fortsätta att vara vapen mot sjömål även om någon invasion över Östersjön numera inte är sannolik. Övrig attackbeväpning är i bästa fall användbar vid close air support, (CAS), en företagstyp som sällan bör prioriteras bland alla uppdragstyper som skall lösas av de 60 JAS39E vi snart kommer att ha i Sverige i stället för de nuvarande c:a 100 JAS39C/D.

Därmed bör vi se över i vad mån vi kan finna ett robotvapen som har kraftig verkan mot de taktiskt – strategiskt avgörande måltyperna i Nordkalottarenan och finner då att MB ÖN under senare delen av Kalla Kriget pläderade för ett tungt, styrt attackvapen, TSA, för att bekämpa kommunikationsmål och angriparens älvövergångar i den dåtida hotbilden. Av olika skäl kom den aldrig att realiseras men en intressant kandidat växte upp under 90-talet, nämligen KEPD 350 som primärt utvecklades för tyska flygvapnet. Den uppfyllde med råge de krav som ställdes i PTTEM för TSA men var något för tung för JAS 39 A/B varför en vikt- och räckviddsreducerad version KEPD 350 L (leicht) förutsågs för 39-an. Idag torde normalversionens vikt vara acceptabel och roboten skulle kunna tjäna väl som tillskott till 39:ans räckvidd i attackuppdrag karaktäriserad av mycket liten radarmålyta, stridsdel med mycket god verkan i fortifierade anläggningar, broar och andra kommunikationsmål, hamnanläggningar och startbanor och med en luftbrisadsmod för att bekämpa flygplan på marken och fordonssamlingar. Det kan tilläggas att detta vapen inte kräver lång utbildningstid för piloterna och att ett smidigt planeringssystem medger insatatsbeslut på kort tid.

Februari 2010 hade ännu inte Finland beslutat anskaffa den långräckviddiga attackroboten som snart införs på de finska F18 Hornet och som, förutsatt samarbete mellan finska och svenska försvarsmakterna, kan minska vårt behov i övre Norrland. I gengäld hade Ryssland ännu inte beslutat att basera taktiska, ballistiska robotar vid Östrsjökusten och våra förpliktelser mot Balkanstaterna var tämligen luddiga. Idag vill jag påstå att vi, för att kunna försvara vårt eget territorium och för att kunna svara upp mot solidaritetsåtaganden måste ha reella möjligheter att bekämpa mål på andra sidan Östersjön. Det gör vi varken med Rb15F eller med CAS-vapen. Av diverse inlägg på försvarsbloggarna verkar det som om jag sedan 2010 fått ett antal meningsfränder i denna fråga.

Något förvånad konstaterar jag emellertid att en av de få politiker jag beundrar tydligen inte tillhör mina meningsfränder i frågan om behov av nytillskott av attackvapenarsenalen. Bakgrunden är att utrikesminister Carl Bildt intervjuades angående hans inställning till svenskt deltagande i en eventuell militär aktion mot Syrien. Se http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17402362.ab I intervjun säger han visserligen att ” Vi har inte de möjligheterna. Vår arsenal är, utan att gå in på militära hemligheter, begränsad för att inte säga icke-existerande”. Där har han och jag samma uppfattning. Det är när Anders Lindberg och bloggaren Wiseman via Twitter frågar Carl Bildt vilka slutsatser han drar av att vår attackarsenal är icke-existerande som Bildts åsikter gör mig upprörd.

Jag citerar Wisemans redovisning från http://wisemanswisdoms.blogspot.se/2013/09/den-icke-existerande-arsenalen.html
”Under den tidiga kvällen har jag fört en intressant diskussion på Twitter med utrikesminister Carl Bildt om just denna brist, där Bildts ståndpunkt kan sammanfattas i ståndpunkten att ”Vårt försvar är ett försvar” och Sverige därför inte behöver kryssningsrobotar. Detta talar som sagt emot all militärteori om användande av luftstridskrafter och är därtill något som lätt kan vederläggas historiskt. Bara de senaste 20 åren har vi sett tre nationer som förlorat då man utgått från att ett luftförsvar kan användas endast defensivt. Irak, Serbien och Libyen”.

Jag kan se fyra skäl till att Bildt svarat som han gjorde.

– Han var för jäktad för att verkligen tänka igenom sitt svar innan han gav det. Det kan vara så men det vore inte likt CB.

– Han är väldigt lojal mot sitt parti som snarare är angeläget om att reducera försvarsanslaget än att skapa ett fungerande Flygvapen och därför inte vill höra talas om några brister i vår försvarsförmåga.

– Han har av sin kompis Barak Obama fått garantier om att Sverige inte behöver bekymra sig om att skaffa sig temporärt luftherravälde i en väpnad konflikt. USA/NATO kommer omedelbart att upprätta en non-flying-zone för ryska flygstridskrafter 🙂

– Höga företrädare för Ryska Förbundsrepubliken har talat om för honom hur provocerade de skulle bli om Sverige skaffade sig lämpliga vapen för att anfalla mål på ryskt territorium. Jag tar upp det alternativet därför att jag erfar att såväl svenska politiker som höga svenska militärer uttryckt sådana åsikter exempelvis beträffande att åter stationera trupp på Gotland.

Vad är defensivt och vad är offensivt?
Svaret är nog inte så enkelt som det förefaller om man skakar fram det direkt ur rockärmen. Fundera lite på om tyska Ardenneroffensiven verkligen var offensiv. Segrarna kallade den för offensiv men kanske tyskarna såg det som en sista försvarsåtgärd innan de allierade föll in i Tyskland, alltså som en defensiv åtgärd.
Att anpassa sina vapens egenskaper till de vapen som en presumtiv motståndare förfogar över, är det att göra sina vapen mer offensiva? Åren efter andra världskriget hade Flygvapnet ett antal T18, en variant av bombflygplanet B18. T18 var tänkt att beväpnas med torped för att bekämpa den sjöinvasion som då var högaktuell hotbild. Flygförsök visade dock att torpeden slogs sönder vid övergången från luftburen i hög fart till vattenburen. Lösningen blev att en ”torped” konstruerades, som hela tiden stannade i luften och med hjälp av radarmålsökare fann och sänkte sitt mål. Denna robot, kallad Rb04, blev från 1959 huvudbeväpning på attackflygplanet A32 Lansen. Räckvidden var c:a 30 km och detta faktum plus och att det ju skulle användas först när en sjöinvasion var på väg gjorde att det ansågs vara klart defensivt. Ersättaren RBS 15 togs först fram i en marin version och trots att den därför kunde avfyras närmare Warszawapaktländernas kustsjöfart ansågs vapnet fortfarande defensivt. Från 1989 fanns även en flygburen version, RBS 15F, som naturligtvis med egna räckvidden c:a 70 km och AJS37 Viggen och JAS39 Gripens förmåga att gå till en fällpunkt 26 – 27 mil från svensk kust är tillräckligt för att bekämpa sjötrafik utanför Kaliningrad. Är det ett defensivt eller offensivt vapen? Skulle en attackrobot med räckvidd hela de 35 milen mellan Blekingekusten och Kaliningrad vara offensivt?
Vårt försvar är ett försvar, inte ett verktyg för att fullfölja Karl XII´s territoriella ambitioner – är det inte det som räknas?

Vapensystem baserade på rysk mark kan hota Sveriges suveränitet, svenska rättigheter och intressen, våra grundläggande värderingar samt svensk handlingsfrihet inför politisk, militär eller annan påtryckning. De kan agera militärt mot stater där vi i vår solidaritetsdeklaration utlovat att inte förhålla oss passiva.
I det ögonblick Ryssland använder dessa vapensystem till att utöva militärt våld mot oss så torde de vapensystem vi använder för att värja oss mot våldet vara klart defensiva. Vårt försvar är ju ett försvar, eller hur Carl Bildt?

Skulle däremot Ryska Federationen använda hot om militärt våld som diplomatisk påtryckning för att Sverige skall göra eftergifter så är det Carl Bildts och hans ministerkollegors sak att avgöra om deras motdrag skall kallas defensivt eller offensivt. Han har ju av amerikanska diplomater beskrivits som en ”medium size dog with a big dog attitude” så jag borde ha fullt förtroende till att han kan finna en bättre politisk lösning än den som blev fallet i ”Korridoren till Kalingrad”. Dock har jag nog inte det eftersom han inte backas upp av den försvarsförmåga som behövs för framgångsrik diplomati. Jag påstod inledningsvis att diplomati, liksom politisk makt generellt, måste backas upp av att alla alternativ till överenskommelse är obehagligare än att finna en överenskommelse.

Som det arabiska talesättet säger: Hundarna skäller, karavanen drar vidare.


Varför dog 600 FV-piloter under Kalla Kriget?

26 mars 2013

En god vän gjorde mig nyss uppmärksam på radioprogrammet (P1) Vetenskapsradion Historia som den 14 mars behandlade det tragiska att mer än 600 svenska stridspiloter omkom i haverier under Kalla Kriget, läs och lyssna på http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=406&grupp=4256&artikel=5470111.
Forskaren Mikael Nilsson försöker i programmet förklara hur så kunde ske utan att politiker och massmedia reagerade med samma intensitet som redan enstaka haverier idag ger upphov till. Dels tycker jag att han inte fångat upp hela bakgrunden, dels tycker jag inte att han visar övertygande fakta bakom några av slutsatserna han för fram även om det inte betyder att han är helt ute och cyklar.

Jag har tidigare i https://bossekommenterar.wordpress.com/2009/10/07/svensk-nutidshistoria/ skrivit lite om Flygvapnet under Andra Världskriget och under Kalla Kriget och för de läsare som inte är gamla nog att redan kunna huvuddragen kan jag rekommendera läsning. I dag kan jag då nöja mig med en summarisk bakgrundsteckning.

– Efter att Riksdagen väckts av krigsmullret som förebådade andra världskriget började dels en svensk flygindustri att byggas upp, dels det rudimentära flygvapnet att kraftigt förstärkas. Under pågående krig var vår största svårighet att köpa in erfordeliga flygplan och vi fick oftast nöja oss med typer som andra nationer av goda skäl ratade. Svensk flygindustri var alltså ett resultat av Riksdagens agerande att skapa den nödvändiga inhemska resursen men där man (lyckligtvis) avstod från att göra denna industri statlig. Man kan misstänka att denna symbios skulle kunna medföra att Svenska staten försöker hålla den inhemska industrin under armarna. Att anta att industrin därmed tillät sig konstruera bristfälliga flygplan jämfört med motsvarande, utländska konstruktioner faller på objektiva tekniska jämförelser. Mikael Nilssons tes om att de 600 omkomna vore ett resultat av Sveriges preferens för egenutveckling av stridsflygplan håller inte.

– Mot slutet av 50-talet blev det uppenbart att Flygvapnet led av häftig växtvärk. Att vi havererade bort i storleksordning en division per år berodde inte så mycket på flygmaterielen som på avsaknad av kvalificerad ledningspersonal – inte minst för ledning av våra stridsflygdivisioner. De officerare som lett de krigstida divisionerna skulle nu inte bara leda Flygvapnet in i jetåldern. De ställdes även inför utmaningen att få en helt ny personalkategori att utbilda – de korttidsanställda fältflygarna. En personalkategori som anställts för att flyga stridsflygplan, inte primärt för att göra karriär som officer även om denna möjligeten stod till buds och ofta resulterade i utmärkta officerare. Att stridsflygdivisionerna bemannades med machos står jag helt främmande för och jag har hela min aktiva pilottid försökt att finna faktorer som är gemensamma för stridsflygare. Visst fann jag machos och jag kunde f ö ofta konstatera att de inte var något att sträva efter. Om machos hade varit vanliga bland piloterna så hade jag kunnat tro på tesen att detta var en vanlig orsak till haveri. Nu hävdar jag bestämt att divisionerna med ett, möjligen två undantag bemannades med avslappade, jovialiska män med god kunskap om var deras egna och flygplanets prestandagränser låg och som aldrig skulle rubriceras som macho. Karaktärerna i Top Gun var svåra att känna igen från min egen omgivning men filmen var underhållande.

– Även bemanningen av de nya stridsledningscentralerna var bristfällig redan när de togs i bruk. I slutet av 60-talet tvingades Flygvapnet vakantsätta divisioner p g a personalbrist. Fältflygarna liksom många officerare med lite ruter i gick ofta till det expanderande civilflyget där de fick marknadsmässigt betalt. Flygvapnet utbildade ihjäl sig men det räckte ändå inte.

– Min tes är att det politiska uppvaknandet att ett starkt flygvapen är nödvändigt för den svenska säkerhetspolitiken resulterade i en för svår uppgift för de utbildningsresurser Flygvapnet hade såväl i början av VK2 som i början av Kalla Kriget. På -70talet kom utbildningsresurserna, bl a med nyskapade flygsäkerhetsspecialister, ikapp politiska ambitioner. Stridsflygdivisionerna lyckades hela tiden hålla hög standard tack vare de ensklida piloternas ambitioner i kombination med några bra divisionsledningar och Svenska Flygvapnet var inte bara förhållandevis stort, utan även pilotkåren ansågs hålla förhållandevis hög standard.

Var dessa 600 döda Sveriges offer i det Kalla Kriget ett problem eller en tillgång för den svenska säkerhetspolitiken? Jag är helt övertygad om att Flygvapnet var en starkt stabiliserande faktor i Östersjöområdet. Jag tror inte att politikerna förstått att så många skulle dö därför att vi måste bygga upp en av båda stormakterna trovärdig komponent för att backa upp vår säkerhetspolitik. Jag hoppas att alla lärt sig att man inte kan ena dagen reducera något så komplicerat som ett flygvapen för att nästa dag ”återta” resurser utan ett antal års ansträngningar.


Felbeslutat i gammal god demokratisk ordning

01 november 2011

Innan Riksdagen tog beslut om Försvarsmaktsorganisation 14 hade flera års arbete lagts ned för att ta fram underlag för beslutet.Representanteter för Riksdagens partier hade, var och en i samklang med sitt partis ideologi men även nöjaktigt jämkat till en gemensam uppfattning föreslagit den organisation om vilken Försvarsministern uttalat: ”Regeringen och riksdagen har beslutat om den största förnyelsen av försvaret på flera decennier. Resultatet är ett användbart försvar där Sveriges försvarsförmåga avsevärt ökar.”

Mot bakgrund av vad Försvarsministern hade att starta med så anser jag att han har visst fog för sitt självberöm. Men detta försvar som Tolgfors talar om är även den organisation som ÖB menar när han nyss sade ”Låt mig till en början fokusera på de förändrade säkerhetspolitiska och försvarspolitiska förutsättningar som är dimensionerande faktorer för det nya försvar som vi är i full färd att bygga upp. Den organisation som vi nu skapar, Försvarsmaktsorganisation 14, kommer att vara färdigbyggd 2019, dvs bemannad, materielsatt och övad.”
ÖB har utgått från det uppdrag Riksdagen gett honom och de ekonomiska ramar han har att följa. Han har nu föredömligt mumlat ur skägget angående vad han kan åstadkomma och jag misstänker att han då, förutom medelstillskott efter 2014, även förutsätter en del trollande med knäna. Det är dock inte hans uppgift att peka på snedheter i den organisation han är beordrad att sätta upp. Riksdagen styr Försvarsmaktens verksamhet och riksdagsbeslut styr Regeringens och därmed Försvarsministerns arbete.

Därvid utesluter jag inte att Riksdagens motiv till sakernas önskade status 2014 kan ha känts relevanta när beslutunderlaget togs fram, förhoppningsvis även när beslutet togs om Försvarsmaktsorganisation 2014. Jag konstaterar dock tyvärr att beslutet redan före 2012 visat sig innehålla allvarliga felprioriteringar, så allvarliga att man snarast bör tänka igenom vilka förutsättningar som finns för att FMO14 överhuvud taget skall ha realistiska möjligheter att påverka ett stridsförlopp.Vare sig 2014 eller 2019.

Jag vill gärna peka på att jag inte ser anledning att klandra Riksdagen. Att fördela resurserna till snabbt insattbara och förhållandevis lättrörliga förband anser jag vara rätt tänkt. Kanske är jag lite orättvis men jag tror inte att Regeringen initierar mobilisering långt innan de första krigshandlingarna står för dörren och då får det inte ta många dagar att få förbanden i funktion. Vad jag anklagar riksdagen för är att dess beslutsprocess tillhör en sedan länge gången tid. Att tiderna förändras är en sliten klyscha men det är lätt att se att förändringstakten på nittiotalet var en bris jämfört med förändringstakten nu på 2010-talet.
Jag kan inte klandra Riksdagen för att de inte insett saker som jag själv inte förrän nyligen insett. Insikten om att all verksamhet med Försvarsmaktsorganisation kommer att lamslås den dagen vår angripare upprättat en No Fly Zone över Sverige. Ett sådant upprättande kommer inte att kunna försenas med hjälp av att bekämpa deras flyg i luften. Vi har moderna luftmålrobotar till våra fyra divisioner JAS39 men de är till föga hjälp för att väsentligt fördröja att en angripare får luftherravälde.

Inte heller kommer attackbeväpningen, inriktad på att lämna Close Air Support under eget luftherravlde, att komma till användning. Att sådan markmålsbeväpning innebär en felinvestering i ett försvar av vårt närområde har emellertid stått klart för mig länge och det vore intressant om någon kunde visa att jag har fel.

Nå Bosse, kom nu äntligen till skott; vad vill du?

När det gäller frågor om Försvarets utformning och inriktning anser jag att Regering och Riksdag snarast måste ersätta dagens alltför långsamma beslutsprocedur med något som inte måste mala på i evigheter i en värld som i accelererande takt kräver analyser, omprioriteringar och nya beslut.

Därutöver måste naturligtvis Riksdagen ta långsiktiga, strategiska beslut som kan beröra Försvarsmakten men som främst är av nationell omfattning. Liksom frågan om partikelacceleratorn ESS inte enbart angår Lunds Universitet så berör beslut om vidareutveckling av JAS39 inte enbart Försvarsmakten. Den som tror, att denna fråga kan reduceras till en fråga om Försvarsmaktens behov har antingen inte tänkt igenom frågan eller så slår han medvetet blå dunster i öronen på sina väljare.

Sug inte flera år på denna bittra kalk. Visa politisk handlingskraft!


Står sig gen Bengt Nordenskiölds strategi idag?

04 juli 2011

Vi kan aldrig få tillbaka det försvar vi hade under stora delar av kalla kriget och jag tror inte att det behövs heller. Skall vi ha något skall det dock ha rimlig förmåga att hålla ett krig borta från vårt intresseområde. Ett lands militära försvar är främst till för att backa upp utrikespolitiken när landets territoriella och politiska integritet hotas. Jag tror varken manöverbrigader eller upprustat hemvärn med nymodig benämning håller ett krig borta från oss (ledsen, kamrater, ni är all heder värda men det räcker inte).

Det som krävs är en effektiv underrättelsetjänst där den militära delen bl a bör ha ubåtar. Dessutom krävs styrkor som från första konfliktdagen kan ge oss (temporärt) luftherravälde. Genom att sätta oss i en situation med allt stridsflyg baserat endast på två baser har vi försatt oss i en situation där våra divisioner är mycket sårbara mot flyganfall och luftlandsättningar.  Att få luftherravälde innan våra solidariska bröder i andra länder kommit till vår hjälp verkar vara en svår uppgift. Att solidaritetsförklaringen medför att grannländer avdelar förband till vår hjälp tror jag dock inte sker vare sig på första eller andra eller ens tredje konfliktdagen. Luftherravälde är därför något vi måste upprätta innan våra divisioner står utan baser och måste därför eftersträvas från dag ett och framåt. Inom parentes bör man f ö fundera på hur villigt Tyskland kan vara att undsätta oss om Ryssland använder hot att strypa gastillförseln genom Östersjön? I alla fall inte mer villigt än de var innan de beslutade att stänga alla kärnkraftverk.

Ubåtar och andra marinstridskrafter kan inte skapa luftherravälde, självfallet inte heller armén.

När vår försvarsminister argumenterat för ”skapandet av ett försvar som i jämförelse med tidigare år är mer användbart, tillgängligt och flexibelt” exemplifierade han på följande sätt: ”Kriget i Georgien utspelade sig på fem dagar och avgjordes på två. Det var färre än 20.000 ryska soldater i Georgien, men de kom dit mycket snabbt. Georgien saknade luftherravälde, vilket beseglade konfliktens utgång. Kriget i Georgien innebar inte i sig en upptrappning av den militära hotbilden mot Sverige i det korta perspektivet, men väl ett tydliggörande av hur den nya tidens hot ser ut (min kursivering). Det understryker varför försvaret behöver en ny inriktning mot ökad tillgänglighet och ökad användbarhet”.

Ett krig där ena sidan har totalt luftherravälde blir som kriget i Afghanstan. Talibanerna kanske vinner i slutänden därför att de har obegränsad tillgång till tid medan västländer måste ta kostnader i pengar och människoliv i beaktande. Jag tror dock inte på talibantaktik för västländer och Sverige skulle definitivt inte klara talibantaktik.

När en internationell koalition beslutade sig för intervention i Libyens inbördeskrig var deras första steg att upprätta en flygfri zon över Libyen, m a o att upprätta luftherravälde. Det var inget slumpval.

Jag anser vi måste skaffa oss luftherravälde/temporärt luftherravälde från dag ett i en väpnad konflikt. Vårt verktyg måste vara våra fyra stridsflygdivisioner, trots att dessa fyra skall klara av såväl försvar mot luftlandsättningar, mot bomb- och attackflyg, underrättelseinhämtning (jfr FL01/FL02 i Libyen), understöd av våra markstridskrafter och anfall mot fartyg. Alla dessa uppdrag förutsätter dock att vi inte förlorat våra stridsflygplan i ett krigsinledande anfall mot våra två flygbaser. Det förutsätter även att de inte skjuts ned i dueller med Air Superiority Fighters, ett inslag i hotbilden som tillsamman med flygburen stridsledning i stora delar växt upp sedan Kalla kriget.

Har vi nu konstaterat ett trängande behov och vilka förband som skall åstadkomma resultatet så är nästa steg att granska med vilken utrustning det skall åstadkommas. Sedan Generalen Bengt Nordenskiölds dagar (chef för FV från 1942) har Flygvapnets förebild varit RAF i Battle of Britain, dock under de senaste årens närmande till NATO med ett ökat inslag av direktunderstöd av arméförband ”CAS, close air support. Tills nyligen ansågs detta  i svensk doktrin som ineffektiv användning av tungt attackflyg.

Som jag konstaterat i föregående inlägg upprättade Koalisionen totalt luftherravälde under de första två dagarna av Libyenoperationen. Jag citerar inlägget: ”Man kan konstatera att de flesta libyiska flygaktiviteter upphörde redan i och med koalisionens anfall med markmålsvapen de första dagarna, huvudsakligen med cruise missiles och långräckviddiga attackrobotar, riktade mot libyska flygbaser, ledningscentraler och flygplan på marken. I klartext var det alltså med anfall mot markmål som en No Fly Zone snabbt kunde upprättas. Vi vet inget om skador på tredjepart (collateral damage på nusvenska) i samband med dessa anfall men de skedde huvudsakligen med vapen med stora stridsdelar. Det är inte helt bekräftat men några luftstrider flygplan mot flygplan tycks inte ha ägt rum”.

Långräckviddig sjömålsrobot har hört till attackflygets främsta vapenalternativ sedan A32 Lansens dagar. Den senaste varianten var Robot 15(F) som även beväpnade vissa marinfartyg (15 M) och rörliga kustartilleriförband (15 KA). Den beväpningen gav oss stor slagkraft mot sjömål och var ett mycket effektivt inslag i vårt dåvarande försvar mot invasion över hav.

Långräckviddiga flygburna attackrobotar hörde till den materiel som var föremål för studier under de senare åren av det kalla kriget men som ströks i samband med omdimensionering av Försvarsmakten. Mig veterligt finns inga planer idag på att skaffa sådan beväpning, som möjliggjorde Alliansens snabba upprättande av No Fly Zone.

Enligt mitt sätt att se så bör vi överge Bengt Nordenskiölds strategi. Nya tider, nya hot och nya tankar om konsekvenserna av de nya hoten. En av konsekvenserna har just demonstrerats i Libyen. Se den ur båda sidors perspektiv.


Varför utveckla ”New Generation” JAS 39?

16 februari 2011

Eftersom tidningen Ny Teknik inte direkt vänder sig vare sig till försvarsintresserade eller till medelsvensson så vill jag gärna tipsa om en debattartikel i dagens (16 feb) nummer av sagda tidning. F ö kan man konstatera att Ny Teknik generellt håller hög kvalitet så se gärna mitt lästips som omfattande varje nummer som ges ut.

Nu gäller det emellertid nr 7, där Johan Tunberger konstaterar att JAS har urholkat flygvapnets operativa förmåga på ett anmärkningsvärt sätt. Stridsledningssystemet är i gungning, vapen saknas i stor utsträckning, det unika svenska bassystemet är skrotat och flygförarna får för lite flygtid. Vidare skriver han att Det svenska militärindustriella komplexet är i full färd med att bädda för beslut att starta utvecklingen av en Super-Jas, (Gripen NG). En tänkbar affär med Brasilien är nyckelkomponent i detta spel.
Efter att ha konstaterat att Vi står inför ett moment 22. Om utveckling köps till priset av ett krympande och obalanserat flygvapen och i förlängningen totalt försvarshaveri hamnar man med skägget i brevlådan, kommer Tunberger fram till att det finns fyra*) alternativ:

1: Skjut till mer pengar och erkänn att en utvecklande flygindustri lika mycket handlar om teknikpolitik som om försvar.

2: Lägg i realiteten ned försvaret och låt den pågående pyspunkan övergå i en implosion genom att fortsätta på det försvarsindustriella spåret.

3: Ta skeden i vacker hand och köp så småningom utifrån. F-18 och JSF är tänkbara alternativ.

Tunberg deklarerar att hans egen uppfattning är att utveckling av Super-Jas bör avbrytas och försvaret skall låtas komma i första rummet. Det innebär ingen nedläggning av flygindustrin. För att hålla liv i flygvapnets nuvarande Jas C/D kommer det att krävas kontinuerligt stöd under många år. Men det skulle innebära en avsevärd ambitionssänkning.

Jag skulle kanke kunna enas med Tunberg men först efter att minst två viktiga parametrar blivit bättre belysta och därvid befunna irrelevanta eller omöjliga att väga in.
Parameter ett är den enklaste att belysa, nämligen kostnaderna för att köpa ”över hyllan”, d v s F-35 JFS eller F-18 E/F. Det står redan nu klart att JSF inte bara försenas utan även drabbats av en kraftig kostnadsökning. Efter president Obamas nyligen presenterade budget med kraftiga nedskärningar bl a i försvarsanslagen torde inte JSF-programmet förbilligas jämfört med dagens redan mycket höga kostnader. Vidare kommer varken F-35 eller F-18 E/F i nuvarande versioner att vara moderna när det är dags att ersätta 39 C/D och då befintliga varianter torde inte bli billigare än dagens variant. Slutligen finns, som förhoppningsvis är bekant, ett politiskt pris som knappast gynnar svensk politisk självständighet.

Jag skrev att det ovanstående var det enklaste att belysa. Det följande är enklare att matematiskt belysa men förmodligen politiskt mycket svårt. Därför kallade jag det ovanstående det enklaste.

Parameter två har redan blivit vetenskapligt belyst, nämligen av professor emeritus vid KTH Gunnar Eliasson i en detaljerad studie av utvecklingen av Saab JAS 39 Gripen, ”ett projekt som involverat nyskapande av avancerad teknologi med både militära och civila användningar samt utnyttjande av ett globalt nätverk av specialiserade och konkurrerande underleverantörer”, påvisat att det är statsfinansiellt lönsamt med högteknologisk industri. Återigen ett bevis på att det är ett mycket trångt perspektiv att betrakta utveckling av stridsflygplan som något enbart av intresse för Försvarsmakten. När vi beslutar om försvarsmateriel som skall förbandsättas först om tio år kan vi rimligtvis inte enbart bry oss om vad som idag prognosticeras om den hotbild dessa förband skall verka i. Vi kan se tendenser i den tekniska utvecklingen i en hotbild men vi kan inte se hur stora förband eller förbandens gruppering i framtiden. Vi kan definitivt inte se vilken politisk vilja som styr vare sig vårt närområde eller världen i stort. Om man skall lära sig av historien (och det skall man) så är det just att ingen prickar rätt med prognoser, inte ens försvarsanalytiker. Slutsatsen är att Sverige måste ha en grundläggande förmåga att försvara landets integritet oavsett vad vi idag gissar om framtiden.

Ett av underlagen vid beslut om försvarsmateriel som kan förbandsättas först om tiotalet år skall givetvis vara FM prognos om behovet (vägt mot behov av andra förband och annan materiel) men måste till största del tas på andra grunder än de behov som försvaret ser idag. Tunbergers alternativ 1 bör alltså inte hoppas över så lättvindigt som han gör i sin artikel.

Kan en näringsminister som talar lyriskt om beslutet att förlägga ESS partikelaccelerator till Sverige låtsas att en utvecklande flygindustri inte skulle vara en statsfinansiellt lönsam investering så bör hon visa på felaktigheter i professor Gunnar Eliassons utredning eller åtminstone visa på att det är statsfinansiellt lönsammare med en annan investering.
En utvecklande flygindustri handlar alltså mer om teknikpolitik än om försvar. Som biprodukt får vi en mycket viktig byggsten i den grundläggande förmåga att försvara landets integritet som vi enligt ovanstående resonemang ändå måste ha. Som biprodukt torde det vara statsfinansiellt svårslaget jämfört med den ekonomiska kalkylen i parameter ett.

Jag har, som ni säkert förstår, inte färdiga papper på vare sig parameter ett eller två och kan alltså inte föra något i bevis. Jag tar mig dock friheten att protestera mot att ÖB och FöD ”i nära samarbete” skall lägga grunden till ett för Sveriges framtid så viktigt beslut. Att jag inte anser att försvarsutskottet har tillräcklig kompetens för att allsidigt bereda beslutet förstår ni säkert av det jag skrivit.

*) Tillägg 17 feb A: Om ni undrar varför jag skriver fyra alternativ men redovisar tre så undrar ni över samma sak som jag. Jag vet inte varför jag skrev fyra och inte varför jag inte upptäckte misstaget vid flera genomläsningar! För många och för höga g-belastningar under uppväxtåren?

B: Saknar ni papperstiningen Ny Teknik så finner ni Tunbergers artikel på nätet här


Tillbaka och framåt!

19 januari 2011

Jag fick för mig att jag skulle summera lite av mitt bloggande. Det har pågått drygt två år och har berört ett antal ämnesområden inom svensk säkerhetspolitik, främst sådant som rör militära stridskrafter och onekligen med tyngdpunkt på flygstridskrafterna. Det blir lätt så när man tillbringat nästan 40 år av sitt yrkesliv i eller i omedelbar närhet av Flygvapnet och har suttit i katapultstol drygt 3000 timmar (eller en bra bit utöver 3000 om man på NATO-vis räknar från då man kliver i till man kliver ur). Lägg se´n till GFU-tiden i J28 Vampire som inte hade katapultstol men som ju var utvecklat att vara stridsflygplan, inte som skolflygplan……..
Här följer några exempel som jag anser lika aktuella och angelägna idag som vid den tidpunkt jag skrev dem:

Internationella insatser kontra försvar av Sveriges och omgivande länders territoriella integritet.
I detta inlägg skrev jag bl a ”Att utvecklingen i Ryssland inte följt den väg vi förutsatte efter Sovjetunionens fall har som följd att de, som har ansvaret för rikets yttre säkerhet har all anledning att se över vad som behöver åtgärdas. Vi må numera ha gått mot ett försvar med högre beredskap än vad som var fallet under förra regeringen men sett mot bakgrund av att Sverige i praktiken försvarsmässigt idag är ett vacuum såvida vi inte erhåller en krigsförklaring minst ett år i förväg så är jag fortfarande lika oroad som förr”. Vidare beskrev jag vilka prioriteringar som jag anser skall styra dimensioneringen av vårt militära försvar:

1): Agera som stöd för vår utrikespolitik främst genom att tydligt demonstrera att Sverige inte är ett militärt vacuum.
2): Med vapenmakt motverka att Sveriges territorium kränks
3): Med vapenmakt kunna på begäran av resp land agera mot kränkning av våra närmaste grannländers respektive territorier
4): Ställa förband till EU förfogande genom att anmäla dem till styrkeregistret där högre prioritet inte engagerar förbandet.
5): Ställa förband till förfogande för operationer utanför EU om högre prioritet inte engagerar förbandet.

Sveriges förbehåll för deltagande i sådana operationer skall vara att vi har rätt att med två veckors varsel ombasera förbandets personal och delar av utrustningen till hemlandet om FM ställs inför uppgifter med högre prioritet.

Hotbild
Om någon skulle göra en prognos om t ex börsutvecklingen de närmaste fem åren framåt skulle han säkert läsas med intresse men få skulle ta den på allvar. Skulle prognosen utsträcka sig till tio år skulle vederbörande anses prata i nattmössan. Lite om detta skrev jag inledningsvis i detta inlägg.

Beslut om Försvarsmaktes utveckling sägs skall tas ”på grundval av vilka förmågor och förband som erfordras”. Organisatoriska ändringar kan dock kanske vara genomförda 5 till 10 år efter riksdagsbeslut och att realisera ett beslut om mer komplicerad materiel än strumpor och kalsonger tar (minst) 10 till 20 år. När vi designar morgondagens försvar kan vi alltså rimligtvis inte bry oss om vad vi idag tror om den hotbild dessa förband skall verka i. Vi kan se tendenser i den tekniska utvecklingen i en hotbild men vi kan inte se hur stora förband eller förbandens gruppering i framtiden. Vi kan definitivt inte se vilken politisk vilja som styr vare sig vårt närområde eller världen i stort. Om man skall lära sig av historien (och det skall man) så är det just att ingen prickar rätt med prognoser. Slutsatsen är att Sverige måste ha en grundläggande förmåga att försvara landets integritet oavsett vad vi idag gissar om framtiden. Ett av underlagen vid beslut om försvarsmateriel som kan förbandsättas först om tiotalet år skall givetvis vara FM prognos om behovet men måste till stor del tas på andra grunder än det behov som försvaret ser idag.

Slopandet av värnplikten.
Min grundinställning är att värnpliktstjänst är en form av statlig beskattning som tas ut i natura, d v s i samma typ av arbetsplikt som forna dagars torpare/arrendatorer hade gentemot godsägaren. Den går kanske att fördra om den drabbar alla lika. Drabbar den däremot endast ett fåtal, d v s på sätt som skedde efter den kraftiga minskningen av Försvaret som skedde efter kalla krigets slut, så är det svårt att rättfärdiga skatteuttaget därför att det blir näst intill slumpartat. Ett yrkesförsvar är från den synpunkten rättvisare men anställningsvillkoren måste givetvis vara konkurrenskraftiga mot övriga yrken. Om lönen inte förmår konkurrera måste något annat erbjudas som lockar till anställning. Ett förslag till lockelse som Försvaret borde kunna ställa upp på framförde jag här .
Utan att ha annat att locka med än som alternativ till långvarig arbetslöshet kommer Försvaret att hamna än mer utanför samhället än någonsin. Att slopa värnplikten var fel om inte något bättre ersätter den. Inget tyder för närvarande på att reformen var bra.

Anledningen att jag gjort denna tvåårs tillbakablick är att jag läst Chefsingenjörens referat av Wilhelm Agrells anförande vid Sälenkonferensen. Jag har alltid tyckt att Agrell var en klok, om än lite besvärlig analytiker och jag önskar att jag hade hans intellektuella skärpa och akademiska tyngd.