Vad gav Sälenkonferensen?

21 januari 2010

Så är den korta period över när landets opinionsbildare lyssnat till vad makthavare och makthavare-in-spe anser om Sveriges säkerhetspolitik och med vilka medel säkerhetspolitiken skall stöttats. Vissa debattvågor lämnar fortfarande efterdyningar men massmedia fylls åter mest av frågor som varför vissa politiker är hjärtlösa nog att följa den pensionsmodell som Riksdagen beslutat om i en osedvanlig bred politisk överenskommelse. Eller hur vi skall komma tillrätta med att ett av världens friskaste folk (med ett av världens bästa sjukvårdssystem?) tillhör ett av världens mest sjukskrivna.
Utrymmet för debatt om säkerhetspolitik är litet. Till skillnad från så många andra frågor ”groomar” alltså inte politikerna sina väljare (om jag tillåts använda sådant uttryck) i säkerhetspolitiska frågor varför väljaren riskerar känna sig blåst när syftet väl står klart. I den mån man finner reaktioner från andra än proffstyckare så är det ofta att vår klassiska neutralitet bör tjäna oss även i framtiden. Redan att ordet ”neutralitet” används visar på begreppsförvirring och den har tyvärr sin källa bland politiker och har spritts till gemene man. Vi har som lyckligtvis de flesta läsare vet hävdat att Sverige skall vara alliansfritt med syfte att vara neutrala i krig. I fred kan man inte vara neutral om man följer begreppsdefinitionen. Sverige har alltsedan andra världskrigets slut och under de regeringar som styrt oss genom kalla kriget försäkrat oss om militär hjälp från Norge, Danmark och Storbritannien såväl som i vidare bemärkelse även från hela NATO i händele att vi anfalls av Warzawapakten. Det vet alla (som inte visste förut) genom att läsa avhandlingen jag länkade till i mitt förra inlägg. Kanske inte lika många uppmärksammade att den socialdemokratiska regeringen nästan fick Sverige utkastat från EU vid toppmötet i Köln 1999 genom att med hänvisning till vår militära alliansfrihet motsätta sig att ESDP (European Security and Defence Policy) bildade en grund för Unionens försvarssamarbete och som kom att ingå i Lissabonfördraget. Kanske den djupaste orsaken till Svenska regeringens motstånd var att man befarade att de egna väljarna skulle ha svårt att svälja ett svenskt försvarssamarbete inom EU. Där har vi nog även en av orsakerna till Socialdemokratiska partiets ovilja att idag ens diskutera för- och nackdelar med NATO-anslutning. En annan orsak kan vara att socialdemokratiska regeringar alltid på olika vis stöttat svensk försvarsindustri och att ett NATO-samarbete knappast skulle gynna vår egen försvarsindustri. Där kan alltså finnas ett ytterligare motiv. Som jag befarat ställde sig vänsterblocket i alla fall klart ovilligt att tillsätta expertutredning eller på annat sätt belysa frågan om NATO-anslutning.
Sverige har under alla förhållanden numera luckrat upp alliansfriheten och Riksdagen har bl a i den s k Solidaritetsdeklarationen uttalat att ”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.” Denna deklaration skall naturligtvis ses mot bakgrund av ESDP men har kanske främst riktats mot våra Baltiska och Nordiska grannar. Den naturliga tolkningen är att Sverige är mycket nära säkerhetspolitiskt förbundet med EU och inte minst med de andra nordiska länderna. Vad som sägs om aktion utesluter på intet vis militär intervention även om Sveriges territorium inte primärt angrips. Det var därför med spänning jag försökte få grepp om vad som hände vid det den paneldiskussion runt den svenska solidaritetsförklaringen som anordnats vid Sälenkonferensen. Deltagarna fick agera utifrån ett scenario som drogs upp av Bo Hugemark och Johan Tunberger.
Rolf K Nilsson sammanfattar paneldiskussionen mycket bra för den som inte såg den. Jag tar mig friheten att återanvända delar av hans sammanfattning men rekommenderar bestämt läsarna att gå till hans blogg – där finns mycket mera om spelet och om Solidaritetsförsäkringen som är läsvärt! Scenariot var att ett baltiskt land utsattes för vissa ryska påtryckningar med anledning av att landets rysk minoritet ansågs förtryckt och det baltiska landet oroades av stora ryska övningar längs landets gräns, liknande vad som skedde i södra Kaukasus sommaren 2008. De som skulle ta sig an de olika förutsättningarna och händelserna var Urban Ahlin s, Staffan Danielsson c, Karin Enström, m och Peter Rådberg, mp.
Ryssarna anordnade militära övningar i området. Hur agerar då Sverige och en svensk regering. I sammanfattning kan sägas att alliansen ville gå något längre i insatser än de rödgröna. Men det intressanta var den nakna rysskräck som uppenbarade sig. Det var en synnerligen ovillig panel som inte ville diskutera möjlig rysk aggressivitet mot ett ospecificerat baltiskt land. Ännu mindre vad den svenska solidaritetsförsäkringen i praktiken skulle betyda.
Rädslan att reta Ryssland och som Urban Ahlin i slutet uttryckte det, vissa nationella krafter, var under hela diskussionen pinsamt märkbar. Alla fick möjlighet att vittna om att de inte trodde att Ryssland vare sig skulle göra si eller så. Varför skulle ryssarna det?
När sedan Bo Hugemark som den militär han är kunde förklara att det första man från rysk sida rent militärstrategiskt borde göra vid en uppseglande konflikt var att ta den militära kontrollen över Gotland – ja, då lyste skräcken i ansiktena på panelen. Då ville dom bara inte vara med längre.Frågan var då hur Sverige skulle agera i situationen.

Jag kan inte hjälpa att mitt bestämda intryck blir att Sverige lärt väldigt lite av den dåvarande regeringens brist på mental beredskap och på handlingskraft som uppdagades vid Tsunamikatastrofen.
Dessvärre måste jag dra ytterligare en slutsats. Som tillståndet nu är bland våra politiska ledare måste vi, för att över huvud taget ha nytta av våra militära förband sätta deras insatsberedskap i Norden till vad som står i proportion till våra politikers beslutskraft. Detta utesluter varje insats i Afghanistan, Tshad, Långtbortistan eller ens Kortbakomhörnet. Törs vi sätta så låg insatsberdeskap som 10 dagar eller måste vi med hänsyn till våra politikers obenägenhet till beslut sätta, säg, 3 dagar? Varför skall vi lägga pengar på ett förband som behöver ett flertal månader på sig att dra sig ur sitt åtagande i Afghanistan och för att ombasera såväl trupp som materiel till hemlandet?


Kan försvarsfrågor engagera folk?

15 januari 2010

Det börjar dra ihop sig till Folk och Försvars årliga konferens i Sälen. Ett av dom mycket få tillfällen när svenska massmedia brukar ägna sig åt frågor angående Sveriges yttre säkerhet. Det är på gott och ont för det är långt från alla redaktioner som har tillgång till skribenter med grundläggande kunskaper i säkerhetsfrågor varför mycket av det som framförs – när något framförs – betraktas från en känslomässig utgångspunkt eller som sysselsättningsfrågor. Det är naturligtvis även det utgångspunkter som måste beaktas inte minst därför att det inte sällan är läsarnas/lyssnarnas/tittarnas utgångspunkt. Det är bara tråkigt att försvarsfrågor sällan blir belysta från en mer grundläggande utgångspunkt.
Jag menar då att en statsbildning endast kan motiveras av, att staten utfäster sig att ge medborgarna ett skydd mot inre faror (genom lagar, domstolsväsen, poliskår) och mot yttre faror (diplomatiska förbindelser, väpnade styrkor) och att medborgarna i gengäld accepterar att betala tribut till staten för erhållet skydd. Med tiden har många stater dessutom kommit att organisera medborgarnas försäkringssystem även i andra trygghetsfrågor som exempelvis inkomsttrygghet vid arbetslöshet och sjukdom, vård vid sjukdom och hög ålder etc men i mina ögon förutsätter sådana försäkringar inte en stat som organisatör varför de inte är av samma grundläggande dignitet som inre och yttre skydd.

Alltnog, vi har även i år en Sälenkonferens och förhoppningsvis en period när fokus i massmedia läggs på säkerhetspolitik. I år kan debatten sägas vara inledd genom onsdagens artikel på SvD Brännpunkt. Författare är Annika Nordgren Christensen, före detta riksdagsledamot och ledamot av Försvarsberedningen tillsammans med Ulf Henricsson, legendarisk chef för för den svenska bataljonen i svensk-danska Nordbat 2 som ingick i UNPROFOR från september 1993 till april 1994 och chef för OSSE Department for Regional Stabilization i Sarajevo 1999–2001. De inleder med att konstatera att ” Vi har olika uppfattningar om huruvida Sverige bör bli medlem i NATO eller ej, men vi är helt överens om behovet av en svensk analys och en öppen debatt”.

Själv är jag överens med författarna om behovet av en öppen debatt i försvarsfrågor men jag ställer mig tveksam till att redan nu debattera frågan om NATO-anslutning. Jag menar att vi måste börja i den änden att debattera vilka uppgifter våra militära förband skall ha. Efter Sovjetunionens konkurs inledde Sverige en omfattande avrustning, en avrustning som fortsatt även i förra årets inriktningsproposition. I inriktningspropositionen omnämns emellertid för första gången sedan Warszawapaktens upplösning ett behov av försvar av vårt eget territorium jämte ett behov av insatser i internationella konfliktområden. I inriktningspropositionen ställdes vidare krav på mycket snabbare reaktionsförmåga (kortare mobiliseringstider) för våra förband än vad som varit fallet sedan nittiotalet. Dessa behov har inte framkommit under tidigare regering och bör väl därför betraktas som resultat av att vi noterat en utveckling i vårt närområde som inte följer det mönster vi tidigare hoppades på.
Vidare har Riksdagen antagit den s k Solidaritetsförklaringen som lyder: ”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.” Det kan noteras att inget av våra grannländer kommenterat vår inställning även om exempelvis Stoltenbergs utredning framhållit behovet av sådan solidaritet i Norden.
Mot bakgrund av dessa förändringar anser jag det märkligt om inte Försvarets uppgifter måste justeras och denna justering bör föregås av en bred debatt. Även konsekvenser av att avstå från de möjligheter till återtagning av förmågor som en ytterligare reduktion medför, åtminstone beträffande en del förband och beträffande materiel med lång anskaffningstid.

Att jag inte tror på att redan nu debattera anslutning till NATO beror på att partiledaren för Sveriges största parti deklarerat att socialdemokraterna aldrig skulle acceptera att Sverige anslöt sig till NATO och hon har även upprepat detta märkliga uttalande. Just detta får mig att inse att frågor med sådan politisk dimension som att ansluta sig till NATO för närvarande inte kommer att debatteras på sakliga grunder – allra minst ett valår när opinionsundersökningar mäter stormvågor i väljarkårens sympatier. Intill dess denna fråga desarmerats bör alla vänner av saklig debatt läsa Life-Line Lost. The Rise and Fall of ”Neutral” Sweden´s Secret Reserve Option of Wartime Help from the West (Santérus Academic Press) av Robert Dalsjö.
Boken är ingen roman utan en vetenskaplig utredning som inte så lätt kan avfärdas.
Efter att avhandlingen kommenterats i ett par tidningar har förvånansvärt lite skrivits i våra massmedia om faktainnehållet . Det visar om inte annat hur litet det massmediala intresset är av att föra fram politiskt omvälvande sanningar.
Sätt fart på debatten när nu Sälenkonferensen kommenteras i massmedia! Själv ser jag fram mot att få argument till hur jag skall ställa mig till NATO.
Förvänta er dock inte någon saklig debatt om NATO-anslutning förrän riksdagsvalet är överstökat – om ens då!
.