Kan försvarsfrågor engagera folk?

15 januari 2010

Det börjar dra ihop sig till Folk och Försvars årliga konferens i Sälen. Ett av dom mycket få tillfällen när svenska massmedia brukar ägna sig åt frågor angående Sveriges yttre säkerhet. Det är på gott och ont för det är långt från alla redaktioner som har tillgång till skribenter med grundläggande kunskaper i säkerhetsfrågor varför mycket av det som framförs – när något framförs – betraktas från en känslomässig utgångspunkt eller som sysselsättningsfrågor. Det är naturligtvis även det utgångspunkter som måste beaktas inte minst därför att det inte sällan är läsarnas/lyssnarnas/tittarnas utgångspunkt. Det är bara tråkigt att försvarsfrågor sällan blir belysta från en mer grundläggande utgångspunkt.
Jag menar då att en statsbildning endast kan motiveras av, att staten utfäster sig att ge medborgarna ett skydd mot inre faror (genom lagar, domstolsväsen, poliskår) och mot yttre faror (diplomatiska förbindelser, väpnade styrkor) och att medborgarna i gengäld accepterar att betala tribut till staten för erhållet skydd. Med tiden har många stater dessutom kommit att organisera medborgarnas försäkringssystem även i andra trygghetsfrågor som exempelvis inkomsttrygghet vid arbetslöshet och sjukdom, vård vid sjukdom och hög ålder etc men i mina ögon förutsätter sådana försäkringar inte en stat som organisatör varför de inte är av samma grundläggande dignitet som inre och yttre skydd.

Alltnog, vi har även i år en Sälenkonferens och förhoppningsvis en period när fokus i massmedia läggs på säkerhetspolitik. I år kan debatten sägas vara inledd genom onsdagens artikel på SvD Brännpunkt. Författare är Annika Nordgren Christensen, före detta riksdagsledamot och ledamot av Försvarsberedningen tillsammans med Ulf Henricsson, legendarisk chef för för den svenska bataljonen i svensk-danska Nordbat 2 som ingick i UNPROFOR från september 1993 till april 1994 och chef för OSSE Department for Regional Stabilization i Sarajevo 1999–2001. De inleder med att konstatera att ” Vi har olika uppfattningar om huruvida Sverige bör bli medlem i NATO eller ej, men vi är helt överens om behovet av en svensk analys och en öppen debatt”.

Själv är jag överens med författarna om behovet av en öppen debatt i försvarsfrågor men jag ställer mig tveksam till att redan nu debattera frågan om NATO-anslutning. Jag menar att vi måste börja i den änden att debattera vilka uppgifter våra militära förband skall ha. Efter Sovjetunionens konkurs inledde Sverige en omfattande avrustning, en avrustning som fortsatt även i förra årets inriktningsproposition. I inriktningspropositionen omnämns emellertid för första gången sedan Warszawapaktens upplösning ett behov av försvar av vårt eget territorium jämte ett behov av insatser i internationella konfliktområden. I inriktningspropositionen ställdes vidare krav på mycket snabbare reaktionsförmåga (kortare mobiliseringstider) för våra förband än vad som varit fallet sedan nittiotalet. Dessa behov har inte framkommit under tidigare regering och bör väl därför betraktas som resultat av att vi noterat en utveckling i vårt närområde som inte följer det mönster vi tidigare hoppades på.
Vidare har Riksdagen antagit den s k Solidaritetsförklaringen som lyder: ”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.” Det kan noteras att inget av våra grannländer kommenterat vår inställning även om exempelvis Stoltenbergs utredning framhållit behovet av sådan solidaritet i Norden.
Mot bakgrund av dessa förändringar anser jag det märkligt om inte Försvarets uppgifter måste justeras och denna justering bör föregås av en bred debatt. Även konsekvenser av att avstå från de möjligheter till återtagning av förmågor som en ytterligare reduktion medför, åtminstone beträffande en del förband och beträffande materiel med lång anskaffningstid.

Att jag inte tror på att redan nu debattera anslutning till NATO beror på att partiledaren för Sveriges största parti deklarerat att socialdemokraterna aldrig skulle acceptera att Sverige anslöt sig till NATO och hon har även upprepat detta märkliga uttalande. Just detta får mig att inse att frågor med sådan politisk dimension som att ansluta sig till NATO för närvarande inte kommer att debatteras på sakliga grunder – allra minst ett valår när opinionsundersökningar mäter stormvågor i väljarkårens sympatier. Intill dess denna fråga desarmerats bör alla vänner av saklig debatt läsa Life-Line Lost. The Rise and Fall of ”Neutral” Sweden´s Secret Reserve Option of Wartime Help from the West (Santérus Academic Press) av Robert Dalsjö.
Boken är ingen roman utan en vetenskaplig utredning som inte så lätt kan avfärdas.
Efter att avhandlingen kommenterats i ett par tidningar har förvånansvärt lite skrivits i våra massmedia om faktainnehållet . Det visar om inte annat hur litet det massmediala intresset är av att föra fram politiskt omvälvande sanningar.
Sätt fart på debatten när nu Sälenkonferensen kommenteras i massmedia! Själv ser jag fram mot att få argument till hur jag skall ställa mig till NATO.
Förvänta er dock inte någon saklig debatt om NATO-anslutning förrän riksdagsvalet är överstökat – om ens då!
.


Replik från Widman (fp)

18 december 2008

Torsdag 18 dec finns folkpartiets försvarspolitiske talesman Allan Widman´s replik till tidigare artiklar – 8 dec resp moderaternas replik 16 dec.
Inledningsvis beklagar han återigen Norges val av F-35 i stället för JAS 39. De motiv han framför är att det skulle varit förenat med stora ekonomiska och operativa fördelar om Norge och Sverige anskaffat samma stridsflygplan.
Jag kan endast kommentera att Norge tveklöst utvärderat båda dessa aspekter. Att dom kommit fram till att Gripen skulle vara dyrare i drift än F-35 synes mig lite märkligt men att Gripen skulle ge Norge några operativa fördelar framför F-35 skulle väsentligt skaka om min omvärldsuppfattning och jag vill gärna att Allan Widman utvecklar vad han menar. Kanske ser han det ensidigt ur svensk synvikel?

Widmans slutkläm är även denna gång att regeringen bör tillsätta en bred utredning av det svenska luftförsvaret efter de fyrtio år som förflutit sedan föregående utredning. Där håller jag helt med honom förutsatt naturligtvis att utredningen är bred och förutsättningslös. Jag nämner detta självklara faktum eftersom det i verkliga livet förekommit utredningar med förbeställda slutsatser.

Innan han kommer med slutklämmen har W dock ett avsnitt som bör ägnas lite eftertanke. Först bör vi (inklusive försvarspolitiska talesmän) observera att det finns skillnad mellan Gripen och Gripen.
I drift i försvaret har vi idag två generationer benämda JAS 39 A/B respektive JAS 39 C/D där den senare skiljer sig från A/B genom bl a störe grad av NATO-anpassning. Beträffande kommunikationsmöjligheter mellan flygplan och svensk stridsledning, vilket är vad Widman angriper, så har alla varianter  möjligheter kommunikation med stridsledning men för C/D är denna kommunikation inte skyddad och krypterad. C/D har däremot fulla möjligheter till krypterad kommunikation med NATO´s stridsledning.

Slutligen kan man konstatera att det finns en ytterligare variant som ännu bara befinner sig på tidigt prototypstadium, den s k NG (New Generation) och det var den varianten som intresserade norska regeringen. Som alltid är det upp till en intresserad köpare att specificera vad han önskar levererat av SAAB. Skulle Sverige överväga köp av NG så är jag övertygad om att FMV skulle se till att den kan operera samman med svenskt stridsledning.

Beträffande A/B möjligheter till skyddad kommunikation med NATO vet jag faktiskt inte men poängen är att Widman bygger sina argument på att Gripen C/D inte har möjligheter till skyddad kommunikation med svensk stridsledning förrän nuvarande infrastruktur av master och sändare byggts om till en kostnad sannolikt i miljardklassen. Bra att Widman sätter fingret på detta!

Det finns emellertid en intressant slutsats att dra som Widman inte berör, nämligen att om vi skall gå med i NATO måste vi tveklöst bygga om vårt stridsledningssystems infrastruktur till sannolikt miljardkostnader.