Kostym eller tumme?

17 februari 2015

1) Dagsläget 2015-02-17
Riksdag och regeringen börjar närma sig målsnöret april 2015 då försvarsbeslut (”inriktningsbeslut”) 2015 skall klubbas av Riksdagen. Slutrapporten från Riksdagens försvarsberedning skulle ursprungligen redovisas tidigare men då rapportutkastet vid denna tidpunkt uppenbarligen inte avspeglade aktuella ingångsdata försköts rapporttidpunkten till 15 maj 2014. Därmed kunde beredningens 12 medlemmar efter 608 dagars arbete beskriva en mer aktuell hotbild i Östersjöområdet och därmed rädda ansiktet. Har vi äntligen fått ett framsynt förslag som kan ge oss rimlig ryggrad decenniet ut? Fem till tio år är ju vad som beredningen anser överblickbart.

Trots att rapporten visar en god samsyn mellan Alliansen och Socialdemokraterna om hur Försvarsmakten bör förstärkas så har ingetdera blocket kunnat föreslå någon finansiering av nödvändiga reformer inom mandatperioden 2014 – 2018. Beredningens förslag innebär i stort sett oförändrad anslagsnivå fram till 2018 oavsett man följer Alliansens eller Socialdemokraternas finansieringsförslag. Detta sagt mot bakgrund av att Riksrevisionsverket efter noggrann genomlysning konstaterat att det krävs tillskott av mellan 3 och 4 miljarder kronor årligen för att försvaret skall kunna leva upp till de åtaganden som beslutats i inriktningsbeslutet 2009. Tyngdpunkterna ligger i båda finansieringsalternativen längre framåt än 5 år vilket betyder att vi inte väsentligt stärker försvaret under de överblickbara 5 åren där beredningen identifierat ett klart behov. En bit in på 2020-talet får vi det försvar vi behöver i morgon.

Överbefälhavaren har nyligen meddelat att 4 miljarder årligen under nuvarande mandatperiod erfordras för att bygga upp och öva den organisation som beslutades 2009 och som f ö är den organisation som ÖB förutsatte skulle vara helt införd för att kunna försvara ett begränsat område av Sverige i en vecka. I den anslagsnivån kan emellertid inte våra nuvarande cirka 100 JAS 39 C/D ersättas av 70 JAS 39 E i stället för de i dagsläget planerade 60 och ej heller ytterligare en ubåt tillföras vilket föreslagits av Försvarsberedningen. Detta erfordrar ytterligare anslagshöjning utöver de årliga 4 miljarderna. ÖB har alltså räknat fram ungefär samma siffror som Riksrevisionen tidigare kommit fram till.
I beredningsarbetet har även framkommit att Folkpartiet begärt anslutning till NATO och på senare tid även att Alliansen anser att NATO-anslutning snarast bör utredas. Socialdemokrater, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna är motståndare till NATO-anslutning.
Eftersom det finns rimlig enighet om att försvaret bör stärkas och att det enligt min mening måste ske oavsett vi ansluter oss till NATO eller ej, eller startar en utredning av anslutning eller om vi inte inte alls tar något beslut i denna fråga så menar jag att det idag finns det beslutsunderlag som rimligen kan begäras. Vad som idag fattas är en finansiering av minimum 4 miljarder per år, gärna med successiv höjning för att rymma även den materielförnyelse som beredningen identifierat. Där har, inte särskilt överraskande, visat sig att finansminister Magdalena Andersson (enligt SvD) anser att sammanlagt 2 miljarder skall fördelas under fyra år med början 200 miljoner 2016 stegrat till 800 miljoner år 2019 eller i genomsnitt en halv miljard per år. Det är lätt att inse att ett beslut enligt hennes modell skulle kräva att ett antal uppgifter tas bort från Försvarsmakten alternativt att även inriktningsbeslut 2015 i likhet med tidigare beslut blir gravt underfinansierat. Sverige har aldrig lagt så lite pengar på sin försvarsmakt som nu och Finansministerns alternativ skulle inte ge någon väsentlig ökning. Självfallet kommer inget av dessa alternativ att stärka vårt försvar.

nej_herrejosses

2) Medborgarens möjligheter
Den medborgare som inte vill se att främmande makt opererar i svensk skärgård och t o m hånar oss genom att segla i övervattensläge i Värtan – och jag tror det är rätt många – måste alltså rätt snabbt bestämma sig för hur han/hon skall agera. Opinionsundersökningar stöder mitt antagande om att ett stort antal röstberättigade vill stärka försvaret men hittills har inte mer än enstaka % förflyttningar mellan riksdagspartierna visat sig. Om man går tillbaka till analyser direkt efter riksdagsvalet finner man dock att Moderaterna tappade väljare till Sverigedemokraterna, något som de inledningsvis inte låtsades om men som nu på senare tid syns även i moderata analyser. Två skäl kan skönjas: invandrings- och assimilationspolitik och försvarsfrågor. Eftersom massmedia och politiska partier noga följer opinionsyttringar så kan man ju enkelt påverka genom att svara SD på opinionsinstitutens frågor om partipreferenser. Hur man sedan röstar är ju en helt annan sak. För att se SD budgetproposition 2015 för försvaret, läs avsnitt 18.1 i följande handling
http://sverigedemokraterna.se/wp-content/uploads/2014/11/201415SD100-Budgetpropositionen-f%C3%B6r-20151.pdf
Att tvinga fram ett nyval kan dock inte ändra den politiska inställningen så länge SD inte tillåts påverka och det är inte min rekommendation.

3) Egna funderingar
Eftersom jag är mest hemmastadd i flygfrågor där jag tillbringat nästan hela mitt yrkesverksamma liv vill jag ta markmålsbeväpning till JAS 39 som exempel. Försvarsmakten räknar på sin hemsida upp
Bomb GBU-49 Paveway II (laser-/GPS-styrd bomb),
Bomb GBU-12 Paveway II (laserstyrd bomb),
Automatkanon Mauser 27 mm.
Robot 75 Maverick,(endast på 39 A/B, min anm),
Såvitt jag vet kommer även SDB / GBU-39 att levereras i närtid.

Inget av dessa vapen är användbart till annat än Close Air Support (CAS), och då endast förutsatt en molnsituation som vi sällan upplever i Sverige och att vi har resurser till dedicerade störinsatser. CAS tillhör de verksamheter som inte kan eller bör prioriteras. Min enkla slutsats är att dessa markmålsvapen anskaffats och integrerats till 39 i syfte att stödja exporten av Gripen. Nåväl, det är vad politik handlar om och jag förstår det smidiga i att låta försvarsanslaget bekosta stöd av den högteknologiska industrin snarare än Industridepartementet.

Då jag inte vet vilka vapen eventuella Gripenkunder kan vara intresserade av de närmaste åren framåt kan jag bara önska mig att de någon gång skall gynna även svenska försvaret. Jag hoppas att det robotsystem som på långa avstånd och med hög precision kan bekämpa prioriterade markmål / kryssningsrobot som Försvarsberedningen nämner för inplanering till JAS 39 E en bit in på 2020-talet är av samma art som både Finland och Polen nu anskaffar. Sveriges behov är verkan mot infrastruktur och räckvidd upp mot 50 mil. Enligt vad jag menar är KEPD lämplig för oss snarare än JASSM. Den är en attackrobot framtagen i samverkan mellan tysk och svensk industri. Jag menar dock att en mindre serie bör anskaffas snarast hellre än om 7 – 8 år. Därmed skulle vi, förutom att täcka Östersjöregionen, även kunna agera på Nordkalotten, en militärgeografisk region som vi tillhör snarare än bara Norrbotten. Under åren framåt kommer den att ytterligare växa i betydelse.

Då bloggaren Wiseman är betydligt mer välkänd auktoritet än jag tar jag mig friheten att citera honom med tillägget att jag har exakt samma uppfattning i denna fråga:
”Att inte kunna ta striden till motståndaren har genom 100 år av luftkrig varit ett självskrivet recept på förlust.
Kan man inte ta striden till motståndaren utan istället behöva vänta på att motståndaren väljer mål och tillfälle är striden i det närmaste förlorad. Där är det fortsatt oerhört mycket svårare att försvara sig mot små mål som kryssningsrobotar. I praktiken behöver du inte ens använda dem. Bara risken för att du ska använda dem begränsar motståndaren i uppträdande och agerande”.

taurus_2

Ubåtsjakten blir förhoppningsvis inom en snar framtid stärkt genom att redan anskaffade helikoptrar levereras. Jag förutsätter att även nödvändiga tekniska sensorer och andra hjälpmedel snarast kompletterar helikoptrarna, annars är de ju bara en transportlåda. Jag är skeptisk mot övervattensfartyg eftersom de är väldigt sårbara. Det gäller även fartyg med smygteknik som trots stealthambitionerna är synliga på diverse sensorer från radar till satellitspaning. Visbyklassen har dessutom inget kvalificerat luftskydd och inte ens sjömålsrobot integrerad. Däremot anser jag att minst ytterligare en ubåt bör byggas. Sverige ligger långt framme beträffande ubåtsteknik och där anser jag att det politiska målet export kan kombineras med stor nytta för vårt försvar. Någon ny ubåt kan vi dock inte få under innevarande decennium.
Av materielprojekten vill jag även peka på den kraftiga numerära reduktion det innebär att gå från nära 100 JAS Gripen till 60, ja även till de 70 stycken som försvarsberedningen förordar. Jag inser att det är dyrt att i längden driva två olika flygplanvarianter, relativt olika varandra. Vi måste ändå göra det under den period innan 39 E är slutlevererad och industrin har förbundit sig att stödja kunder som Sydafrika, Thailand och Ungern så länge de opererar sina nuvarande, nyss inköpta flygplan. Jag menar att vi bör behålla en division 39 C/D tillsvidare. Därmed får vi acceptera att den divisionens bristande jaktförmåga handikappar dem men i gengäld avlastar de 39 E-divisionerna attack- och spaningsuppdrag vilket de fortfarande är tekniskt lämpade för.
Förutom ambitionen att slutföra den organisation som uppdrogs försvaret i beslutet 2009 som alltså kräver tillskott av 4 miljarder årligen finns ett antal mycket angelägna materielärenden. Det är en konsekvens av att såväl socialdemokratiska som alliansregeringar tagit felaktiga beslut eller underlåtit att besluta om en försvarsmakt som förmår hålla den gard mot oförutsedda militära aktioner mot landets integritet som en självständig stat förutsätts göra. Därmed uppstår självfallet kostnader som är väl så höga som vad det skulle kostat om inte försvaret raserats.

Åter ett citat från Wiseman: Ytterst hamnar man i den existensiella frågan ”varför ha ett försvar överhuvudtaget om det inte ska kunna påverka motståndaren” för det är just detta som blir fallet om man inte anskaffar vapensystem som hänger med i den teknologiska utvecklingen. Det gäller inte bara inom luftmaktsteorin utan generellt”.


Felbeslutat i gammal god demokratisk ordning

01 november 2011

Innan Riksdagen tog beslut om Försvarsmaktsorganisation 14 hade flera års arbete lagts ned för att ta fram underlag för beslutet.Representanteter för Riksdagens partier hade, var och en i samklang med sitt partis ideologi men även nöjaktigt jämkat till en gemensam uppfattning föreslagit den organisation om vilken Försvarsministern uttalat: ”Regeringen och riksdagen har beslutat om den största förnyelsen av försvaret på flera decennier. Resultatet är ett användbart försvar där Sveriges försvarsförmåga avsevärt ökar.”

Mot bakgrund av vad Försvarsministern hade att starta med så anser jag att han har visst fog för sitt självberöm. Men detta försvar som Tolgfors talar om är även den organisation som ÖB menar när han nyss sade ”Låt mig till en början fokusera på de förändrade säkerhetspolitiska och försvarspolitiska förutsättningar som är dimensionerande faktorer för det nya försvar som vi är i full färd att bygga upp. Den organisation som vi nu skapar, Försvarsmaktsorganisation 14, kommer att vara färdigbyggd 2019, dvs bemannad, materielsatt och övad.”
ÖB har utgått från det uppdrag Riksdagen gett honom och de ekonomiska ramar han har att följa. Han har nu föredömligt mumlat ur skägget angående vad han kan åstadkomma och jag misstänker att han då, förutom medelstillskott efter 2014, även förutsätter en del trollande med knäna. Det är dock inte hans uppgift att peka på snedheter i den organisation han är beordrad att sätta upp. Riksdagen styr Försvarsmaktens verksamhet och riksdagsbeslut styr Regeringens och därmed Försvarsministerns arbete.

Därvid utesluter jag inte att Riksdagens motiv till sakernas önskade status 2014 kan ha känts relevanta när beslutunderlaget togs fram, förhoppningsvis även när beslutet togs om Försvarsmaktsorganisation 2014. Jag konstaterar dock tyvärr att beslutet redan före 2012 visat sig innehålla allvarliga felprioriteringar, så allvarliga att man snarast bör tänka igenom vilka förutsättningar som finns för att FMO14 överhuvud taget skall ha realistiska möjligheter att påverka ett stridsförlopp.Vare sig 2014 eller 2019.

Jag vill gärna peka på att jag inte ser anledning att klandra Riksdagen. Att fördela resurserna till snabbt insattbara och förhållandevis lättrörliga förband anser jag vara rätt tänkt. Kanske är jag lite orättvis men jag tror inte att Regeringen initierar mobilisering långt innan de första krigshandlingarna står för dörren och då får det inte ta många dagar att få förbanden i funktion. Vad jag anklagar riksdagen för är att dess beslutsprocess tillhör en sedan länge gången tid. Att tiderna förändras är en sliten klyscha men det är lätt att se att förändringstakten på nittiotalet var en bris jämfört med förändringstakten nu på 2010-talet.
Jag kan inte klandra Riksdagen för att de inte insett saker som jag själv inte förrän nyligen insett. Insikten om att all verksamhet med Försvarsmaktsorganisation kommer att lamslås den dagen vår angripare upprättat en No Fly Zone över Sverige. Ett sådant upprättande kommer inte att kunna försenas med hjälp av att bekämpa deras flyg i luften. Vi har moderna luftmålrobotar till våra fyra divisioner JAS39 men de är till föga hjälp för att väsentligt fördröja att en angripare får luftherravälde.

Inte heller kommer attackbeväpningen, inriktad på att lämna Close Air Support under eget luftherravlde, att komma till användning. Att sådan markmålsbeväpning innebär en felinvestering i ett försvar av vårt närområde har emellertid stått klart för mig länge och det vore intressant om någon kunde visa att jag har fel.

Nå Bosse, kom nu äntligen till skott; vad vill du?

När det gäller frågor om Försvarets utformning och inriktning anser jag att Regering och Riksdag snarast måste ersätta dagens alltför långsamma beslutsprocedur med något som inte måste mala på i evigheter i en värld som i accelererande takt kräver analyser, omprioriteringar och nya beslut.

Därutöver måste naturligtvis Riksdagen ta långsiktiga, strategiska beslut som kan beröra Försvarsmakten men som främst är av nationell omfattning. Liksom frågan om partikelacceleratorn ESS inte enbart angår Lunds Universitet så berör beslut om vidareutveckling av JAS39 inte enbart Försvarsmakten. Den som tror, att denna fråga kan reduceras till en fråga om Försvarsmaktens behov har antingen inte tänkt igenom frågan eller så slår han medvetet blå dunster i öronen på sina väljare.

Sug inte flera år på denna bittra kalk. Visa politisk handlingskraft!


Försvarsfrågor döda eller förtigna?

29 december 2010

Alltsedan stormaktstiden och in till nutiden dras begreppet ”rysskräck” fram i debatten om Sveriges förhållande till främmande maktsfärer. Det är knappast så att ryssar i gemen eller ens deras ledare har ett särskilt ont öga till Sverige. Det är bara så att vi sedan historiens gryning har sådant geografiskt läge – militärgeografiskt om ni så vill – att respektive länders ambitioner ibland kolliderar. Alla kollisioner kan inte lösas genom att ena parten lägger sig på rygg och blottar strupen eller genom att man finner kompromisser som båda kan godta.Diplomati, liksom politisk makt generellt, måste backas upp av att alla alternativ till överenskommelse är obehagligare än att finna en överenskommelse. ( Klippt ur ett tidigare inlägg )

När Tredje Riket 1940 anföll och praktiskt taget utan kamp ockuperade både Danmark och Norge hade deras öde lätt kunnat drabba det lika försvarslösa Sverige. Danmark och Norge besattes för att förhindra att Storbritannien därifrån skulle begränsa tysk rörelsefrihet. Sverige var inte så viktigt av detta skälet och Hitler ansåg inte ockupation nödvändig eftersom han insåg att Sverige i sin maktlöshet skulle leverera järnmalm, tillåta truppförflyttningar och transport av förnödenheter genom landet och allmänt avstå från aktioner som skulle störa de tyska planerna. Svensk diplomati hade ingen uppbackning av militära maktmedel förrän vid krigsslutet och i det påföljande kalla kriget. Mot Hitler fick vi lägga oss på rygg och blotta strupen.
Under det kalla kriget hade vi ett försvar som kunde backa upp vår utrikespolitik, vår strävan efter att vara alliansfria syftande till att vara neutrala vid en väpnad konflikt i vårt närområde. Detta försvar var inte stort nog att i längden hindra en ockupation av främmande makt men syftet var att invasionen skulle kosta så mycket att den inte var det självklara alternativet bland ett antal andra. Att vår utrikespolitik dessutom förberedde en samverkan med NATO i den händelse att vi inte lyckades stå neutrala, d v s om vi anfölls och därmed icke var neutrala. Detta var dock tvivelsutan mer känt i Sovjetunionen än det var utanför en mycket begränsad krets av svenska politiker.

Efter Sovjetunionens kollaps har vi ett starkt reducerat försvar jämfört med under kalla kriget. Ett flertal av de bloggare som skriver om säkerhetspolitik har dock pekat på, att de kriterier som svenska politiker satte upp för att börja en återtagning av svensk försvarsförmåga redan nu är uppfyllda. Rysk försvarsbudget för de närmaste tre åren innebär dessutom en ökning med 120%. Ändå hörs inget vare sig i media eller från politiker att tiden är inne för att se över Försvarsmaktens förmåga. Det försvar Riksdagen beställer idag träder i funktion tidigast om fem år men beträffande mer genomgripande förändringar snarare om femton år. Någon diskussion har inte ens startat, än mindre finns riksdagsbeslut.

Idag lutar vi oss mot solidaritetsförklaringen men framför allt mot ett nära och brett samarbete med NATO, även om vi av inrikes opinionsskäl inte formellt är medlemmar. Förenklat kan man säga att svensk utrikespolitik backas upp av NATO-samarbete. Frågan är vilken handlingsfrihet detta ger oss att som suverän stat driva vår egen utrikespolitik? Skulle vår handlingsfrihet förbättras om vi i vårt samarbete hade ett slagkraftigare eget försvar till förfogande jämsides med NATO? Säkert skulle det ge oss mer inflytande vad gäller våra utrikespolitiska frågor, såväl i EU som i NATO.  Att NATO inte avvisar oss innebär inte att de har svårigheter utan oss. Det är vi som är beroende av NATO, inte tvärt om vilket är en dålig förhandlingsposition som bäddar för mer förpliktelser än inflytande. Gången bör av detta skäl vara att Riksdagen först beslutar om hur vårt försvar bör se ut med hänsyn till vilken förmåga till militära aktioner mot Norden och Baltikum som bedöms finnas om tio – femton år.  När detta beslut tagits kan vi, om det är önskvärt, förhandla om formellt NATO-medlemskap.

De flesta som deltar i debatten om svensk säkerhetspolitik anser inte att en regelrätt invasion av svenskt territorium längre utgör det dimensionerande hotet. Ett kostsamt och personalkrävande invasionsförsvar skulle därmed inte vara nödvändigt. Att Östersjöområdet, Baltikum och Nordkalotten är områden där debattörerna ser risk för intressekonflikter och därmed militärt hot är däremot tydligt. Min blogg  https://bossekommenterar.wordpress.com/2010/02/20/flygvapnets-roll-i-var-solidaritet-med-grannlanderna/ kan fortfarande gälla som redovisning av mina idéer. I detta sammanhang är att märka att Riksdagen faktiskt väntas ta ett viktigt beslut beträffande utformningen av vårt framtida försvar. Beslut om vidareutveckling av JAS 39 Gripen sades ursprungligen skulle tas i dessa dagar men är nu skjutet på till våren.

Bortsett från att vi genom att sälja/leasa Gripen till andra länder förpliktat oss till tekniskt stöd under flygplanens livstid, vilket i sin tur kräver en levande flygindustri, så finns flera andra skäl att lägga utvecklingsbeställning på vår flygindustri. Ett skäl lyser oss i ögonen i dessa dagar när kostnaderna för Norges val av Lockheed-Martin F-35 redan kraftigt skjutit i höjden, långt innan flygplanen är klara för leverans. Norges band till NATO  avgjorde köpet redan innan den formella utvörderingen och upphandlingsprocessen var endast teater för den inhemska opinionen. De i utvärderingen angivna driftkostnaderna för konkurrenten 39 Gripen överdrevs medan de angivna driftkostnaderna för F-35 med stor sannolikhet glättats. Vi kan även konstatera att Eurofighter /Typhoon i tjänst visat sig avsevärt dyrare i driftkostnader än Gripens motsvarande siffror. Vi har fått flygplan som har rimlig anskaffningskostnad och som har låga driftkostnader. Tekniskt står det sig utmärkt bland andra, samtida stridsflygplan.

Det finns ett ytterligare skäl som sällan diskuteras, nämligen att flera studier visat att inhemsk flygplanutveckling givit oss spin-offeffekter som vida överstigit insatskapitalet. Kostnaden för utvecklingen är alltså ur ett nationalekonomiskt perspektiv väl använda pengar. Om stridsflygplan är nödvändiga om 20 år – eller ens om 10 år – finns ingen som kan annat än sia om. Man kan dock lätt konstatera att stormakterna utvecklar nya flygplan och de som har ambitioner att bli stormakter utvecklar eller försöker lära sig utveckla stridsflygplan. Sverige har förvisso inga ambitioner att bli stormakt men har genom historiens gång kommit i en position där vi har utvecklat stridsflygplan som gång på gång visar sig tillhöra toppskiktet av vad som, oftast till betydligt högre investeringar, utvecklas i andra delar av världen. Bortsett från att jag själv anser att stridsflyg kommer att vara en mycket viktig komponent även i ett framtida försvar så uppmanar jag av ovanstående skäl: besluta om utveckling av en 39 E/F! Lös beväpningsfrågan! Därefter, komplettera med de komponenter i andra stridskrafter som krävs för att agera på Nordkalotten och i Östersjöområdet!

Läs även   http://cornucopia.cornubot.se/2010/12/ryssland-dubblar-sina-marina.html#comments

och   http://wisemanswisdoms.blogspot.com/2010/12/mistralaffaren-officiell.html


Ledning av stridsflyg idag och i planerna

02 mars 2009

Efter att jag i ett tidigare inlägg kommenterat vad Folkpartiets försvarspolitiske talesman Allan Widman skrev i DN 8 dec med replik 18 dec bland annat angående brister i sambandssystemet mellan JAS 39 och ledningsfunktionen på marken så har just denna fråga blivit mycket aktiv och uppmärksammats i flera media.
Med stor glädje kan jag konstatera att en i dessa frågor mycket insatt person startat en blogg. Vare sig man är intresserad av politiska processer, hantering av skattemedel, prioritering av hur knappa medel skall täcka ett stort antal hål i försvarsbudgeten, av svenska försvaret eller av Flygvapnets användbarhet i största allmänhet så bör man följa bloggen http://www.stril.blogspot.com/
Gack I och gören sammalunda!


Tolgfors och Stoltenbergs utredning

11 februari 2009

På uppdrag av de fem nordiska ländernas utrikesministrar har den förre norske försvars- och utrikesministern Thorvald Stoltenberg genomfört en oberoende utredning med förslag till områden för gemensamt säkerhets- och försvarssamarbete täckande 10 – 15 år framåt. Att Carl Bildt varit med och utformat sådant uppdrag skall ses mot bakgrund av regeringens uttalade inriktning, att ”om det skulle riktas ett angrepp eller hot mot något annat nordiskt land eller något annat EU-land så är neutraliteten som vi hade förr i världen inte någon option”.
Stoltenbergs förslag avser inte ersätta ländernas säkerhetspolitiska förankring i NATO och/eller EU, utan kompletterar sådan förankring.
Målet för studien har alltså bl a varit att undersöka vilka möjligheter de nordiska länderna har att utveckla och fördjupa sitt utrikes- och säkerhetspolitiska samarbete samt att undersöka hur samarbete på bästa sätt kan bidra till att stärka gemensamma insatser när detta är aktuellt.

Förslagen omfattar inte bara militärt samarbete utan berör även samarbete kring havsövervakning såväl av Östersjön som av de arktiska mområdena, gemensam jakt på krigsförbrytare mm.
Innan de nordiska länderna diskuterat alla 13 punkterna och kommit till tillräcklig samsyn för att ta något formellt beslut torde rätt mycket sand hinna rinna genom timglasen men redan idag bör en del ärenden läggas i korgen för brådskande. En sådan fråga är huruvida de nordiska länderna gemensamt skall svara för luftövervakning av Island med närliggande vatten. Andra frågor med militär anknytning är upprättandet av en nordisk insatsenhet för militär och civil stabilisering i oroliga områden samt upprättandet av en gemensam nordisk amfibisk enhet.
Med tanke på att vi nu avser konkretisera en del av vad regeringen redan tidigare utfäst, nämligen att komma andra länder till militär hjälp, så förefaller det logiskt att låta Försvarsministern på nytt se över de planeringsinriktningar som legat till grund för Överbefälhavarens nyligen överlämnade förslag om Försvarsmaktens utformning. Det är väl inte så, att den Försvarsmakt som tillfredsställer vårt behov av territoriellt försvar och insatser i Afghanistan etc även är optimerat för de i Stoltenbergs utredning utpekade nya uppgifterna? Hur trovärdiga skulle vi då vara?
Försvarspropositionen är snart färdig att läggas men behandlar rimligen inte de förutsättningar som idag råder. Proppen behöver ytterigare beredning alternativt bör den behandla Försvarsmaktens utveckling endast ett à två år framåt och nya planeringförutsättningar arbetas fram.
Läs rapporten


”Pilots in the cockpits”

28 januari 2009

Ett slagord i debatten om det framtida försvaret har varit ”boots on the ground”. Det finns säkert flera tolkningsmöjlighetr och var och en kanske tolkar efter sina egna hjärtebarn. Jag tolkar det som att vi inte har nytta av förband som inte kan mobiliseras och sättas i strid innan kriget är över. Så tolkar jag även Försvarsministern i ett antal generella uttalanden.
Dess mer förvånad blir jag när jag läser de ”utläckta” uppgifterna som i press och TV beskriver vårt föreslagna, framtida försvar. Jag och uppenbarligen ett mycket stort antal seriösa debattörer utgår från att händelseförloppet i en konflikt där Sverige blir inblandat sannolikt blir mycket snabbt. Georgienkriget anförs som exempel på att ryska trupper inom två dagar grupperats inom Georgien vilket i praktiken avgjorde kriget även om hela förloppet tog en vecka.
Jag kan inte här utveckla hur en operation mot Sverige skulle starta utan hänvisar till exempelvis HÄR
eller vad som skrivs av Zico här

I sådana scenarios är en nyckelfråga hur lång tid i förväg vår regering startar mobilisering eller ens partiell mobilisering. Kravet på ett års mobiliseringstid är definitivt inte tillfyllest, vilket är fallet för ett stort antal förband idag. Är det en månad eller en vecka? Hur skall vi räkna utlandsstationerade förband; kan de och deras materiel avveckla uppdraget i exvis Afghanistan och sätta ”boots on the ground” i Sverige inom rimlig tidsram eller tar det ett flertal veckor? (jo, det tror jag att det gör! Och i så fall får dom väl inte räknas?)
Flygvapnet har under hela det kalla kriget kunnat sättas in direkt från fredsgrupperingarna i ”skarpa” uppdrag. Mobiliseringsorder har syftat till att öka uthålligheten till 7 dagar i veckan och 24 timmar om dygnet men förmågan till nästan omedelbara insatser finns alltså inbyggd även i dagens flygförband.

Förutom de uppdragstyper som luftförsvar, underrättelseinhämtning, attack mot fartyg till havs och attack mot sjötrafik inomskärs som krävdes av förra generationens flygplan så har dagens JAS 39 Gripen teknisk förmåga till armésamverkande attack mot markmål vilket exempelvis hörde till de egenskaper som den norska utvärderingen faktiskt berömde. Inom NATO och andra aktörer på världsarenan har man sedan länge insett att markförband som är beroende av att vänta på att artilleri och annan tung eldkraft skall hinna anlända och grupperas riskerar att bli överkörda i striden. Där har man för ändamålet en lednings- och samverkansorganisation och använder attackföretag där artilleri inte är gripbart.

Alltnog, min poäng är alltså att vi idag har fyra divisioner Gripen som är redo att utföra skarpa uppdrag endast ett fåtal timmar efter order och som efter kort mobiliseringstid kan fortsätta med god uthållighet (om än inte fullt så uthålligt som under kalla kriget). Förutom luftförsvar och underrättelseinhämtning har Gripen mycket god teknisk förmåga att direktstödja arméns strid i en tid när artilleriförbanden reduceras och f ö kan konstateras ta för lång tid att omgruppera över längre avstånd.

Därav min stora förvåning när jag läser de ”utläckta” uppgifterna som i press och TV beskriver vårt föreslagna, framtida försvar där en flygflottilj läggs ned och antalet flygplan och stridsflygare reduceras.

Vi som vill säkerställa ett försvar av svenskt territorium även i de nya hotbilderna som befriar oss från den stora sjöinvasionen men ställer stora krav på snabba rektioner i nära samverkan mellan armé- sjö- och flygstridskrafter bör alltså enas under slagordet Pilots in the cockpits!

PS: läs även mitt inlägg här nedan om det helt felaktiga beslutet att skrota ett redan betalt och ingalunda ”inhumant” vapensystem för Gripenförbanden!


Territoralförsvar? Skrota inte miljardinvesteringar!

24 januari 2009

Försvarsministern i den tidigare socialdemokratiska regeringen Björn von Sydow gjorde ett utspel i försvarsfrågor vid Sälenkonferensen trots att han idag inte är officiell talesman för partiet. Folkpartiledaren Jan Björklund framträdde vid samma konferens och vill utforma Sveriges försvar annorlunda än vad hans parti tagit ställning för i alliansens arbete med inriktningspropositionen för Försvarets utveckling. Båda dessa herrar är erfarna politiker och vet att de svär i kyrkan genom att inte följa de gängse politiska processerna. Uppenbarligen har båda ansett sitt budskap så angeläget att de tagit risken att anklagas för illojalitet mot sina partvänner. Båda har pekat på att erfarenheterna av Georgienkriget bör föranleda omvärdering av det militära hotet från vår omvärld. Båda vill i konsekvens med det ändrade hotet utforma Försvarsmakten så att det territoriella försvaret för bättre förutsättningar att möta hot som uppstår med kort förvarningstid. Förband som tar flera år att göra användbara saknar varje möjlighet att påverka territorialförsvaret i en hotbild som följer mönstret i Georgienkriget.

Även om det finns kommentarer som ”krigshetsare” och ”bakåtsträvare” så förefaller det som om stora delar av svenska folket delar Björklunds och von Sydows oro över vår oförmåga att möta militära hot som kan komma att uppstå med kortare varsel än år, även begränsade sådana.
Försvarsminister Sten Tolgfors kommenterar att ”Jan Björklunds vilja att Sverige skall kunna sätta fler man på fötter är bra. I synnerhet om viljan inkluderar att förbanden skall ha hög tillgänglighet, dvs kunna sättas in med kort varsel.”
Han tillägger emellertid  ”Folkpartiet har ingen annan budget än övriga regeringen” och har naturligtvis en poäng i att ”Inriktningen (som avspeglas i den snart färdiga propositionen, min anm) har f.ö. dragits för alla fyra partiers riksdagsgrupper, samt alliansens utskottsgrupp”. Tolgfors avser med andra ord inte medverka varken till att riva upp och förlänga beslutsprocessen eller till att försvarsbugeten läggs på högre nivå än vad som legat till grund för hittillsvarande arbete.

Efter denna bakgrundsteckning vill jag peka på en möjlighet att utan budgethöjningar avsevärt öka Försvarets förmåga att möta snabbt uppkommet hot mot vårt territorium. Innan jag pekar ut denna möjlighet måste jag tyvärr uppehålla mig vid ytterligare en bakgrundsteckning.

I slutet av november 2008 meddelade statsminister Fredrik Reinfeldt att Sverige skulle skriva under den s k Oslokonventionen som förbjuder klustervapen. Konventionen träder ikraft så snart minst 30 länder ratificerat den.
Insatser av klusterbomber har skett bl a i Afghanistan, Georgien, Libanon och Irak och substridsdelar har vållat stora skador på barn och övrig civilbefolkning även lång tid efter att stridigheterna upphört.
Klustervapen som exempelvis RBK 250, CBU 71 och CBU 87 har alltså egenskapen att döda lång tid efter att bomberna fällts vilket medför att civila i stor omfattning drabbas efter att den militära verksamheten i målområdet upphört. Jag har givetvis noterat de massiva kampanjerna där såväl press som TV inklusive vår Public-ServiceTV framfört budskap som nästan helt utan undantag uppenbart var formulerade av samma författare som skrivit appeller undertecknade av såväl privatpersoner som av företrädare för rörelser och föreningar som exempelvis Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen.

Trots att jag ser uppenbara brister i argumentationen kan jag bara instämma i denna önskan om att vapen som på detta sätt och under lång tid orsakar oacceptabla skador på civila snarast bör stoppas.

Klustervapen är en samlingsbeteckning på vapen som består av en behållare (dispenser, container) som innehåller ett större eller mindre antal verkansdelar. Verkansdelarna kan exempelvis vara konstruerade som kemiska vapen, person-eller fordonsminor, stridsdelar för att bryta upp startbanor för flyg eller splitterstridsdelar avsedda att direkt vid fällning brisera strax över markytan och sätta soldater och fordon ur stridbart skick. Exempel finns även på att klusterbomber använts för att sprida propagandablad. Jag vill alltså poängtera att det inte är klusterbomben i sig utan vad den bär för verkansdelar (även benämnda substridsdelar) som ger vapnet dess egenskaper. Klusterbomber i sig är att likna vid de containers som sedan länge använts till att underlätta transporter av diverse gods på järnväg, fartyg, långtradare mm. Det är ett faktum att transportcontainers används såväl för att under vidriga förhållande smuggla flyktingar över gränser lika väl som att de används för att transportera förnödenheter till nödlidande krigsoffer och en massa, massa annat.
Att Bombkapsel 90 (BK 90) skulle förbjudas för att det finns andra klustervapen som utgör ett stort humanitärt problem kan jag inte se som logiskt. BK 90 har nämligen konstruerats med helt andra egenskaper i sina substridsdelar.
Som alla vapen, inklusive de vapen som vi nog alla menar att polisens insatsstyrka skall ha, så måste vi förutsätta att de används med urskiljning. Beträffande BK 90 har Mikael Odenberg under sin tid som försvarsminister försäkrat, att det inte kommer på fråga att använda BK90 vid Sveriges internationella insatser. Därav följer att den skulle vara aktuell endast vid försvar av det egna territoriet – en uppgift som vi ju hittills inte de senare åren dimensionerat försvaret för men som alltså i dagens debatt anses bör återupprättas.
Ett av skälen till att BK 90 tillfördes JAS 39 Gripens vapenarsenal var att Warszawapaktens styrkor under 80-talet byggde upp en ansenlig kapacitet att snabbt och direkt från sina fredsgrupperingar luftlandsätta förband inom Skandinavien. Dessa förband kunde hålla ett område, exempelvis ett flygfält, tillräcklig tid för att bereda väg för mer omfattande överföring av trupp. I ett sådant läge skulle vi inte hinna gruppera några artilleri- eller stridsvagnsförband för en snabb motattack om vi överhuvud taget hann få igång en mobilisering. I dagens läge kan vi nog lugnt konstatera att mobilisering av artilleri- och stridsvagnsförband skulle ta ett antal månader för att inte säga år. Skall vi nu åter se över våra möjligheter till territoriellt skydd så torde skälen att ha tillgång till BK90 vara utomordentligt starka.
BK 90 fungerar på två sätt:
1) inom verkansområdet (cirka 250 x 400 m) sätter det soldater och deras stridsfordon ur stridbart skick .
2) det är tröskelhöjande. Det senare vill jag förklara, fortfarande med exemplet överraskande luftlandsättning innan Sverige mobiliserat.
Låt oss anta (rimligen) att ett överraskande anfall med luftlandsättning inte startas med mindre än att sannolikheten att lyckas är rätt stor. Ett transportflygplan av storleksordning C-130 Hercules kan transportera ett nittital fullt utrustade soldater.
Låt oss vidare anta att behovet för ett lyckat resultat av ett visst uppdrag bedöms vara 500 soldater. Fem till sex flygplan behövs för anfallet. Om 50% av soldaterna bedöms dödas av BK90 måste då planerna revideras. Splitterskyddade fordon måste medföras. C-130 rymmer inte både soldater och stridsfordon eftersom de senare är mycket skrymmande. Anta att varje transportflygplan rymmer fyra stridsfordon och varje stridsfordon rymmer 4 soldater förutom besättning, om jag nu tillåts exemplifiera med den ryska BMD. Räkna nu själv på hur mycket större ett luftlandsättningsföretag blir räknat i antalet nödvändiga flygplan! BK90 substridsdelar är dessutom verksamma mot splitterskyddade stridsfordon så förluster blir det även i detta fall.

Låt mig förklara varför jag anser att BK90 inte bör förbjudas men gladeligen ser ett förbud av klustervapen/klusterammunition som genom design eller genom bristande funktionssannolikhet orsakar död eller lemlästning hos civila långt efter att de militära stridigheterna upphört.

Ammunitionen/substridsdelarna till BK90 är tekniskt specifierade av svenska staten i form av Flygstab och Försvarets Materielverk (FMV). Resultatet av utvecklingsarbetet är testat, kontrollerat och godkänt av FMV. Ett av de viktigaste kraven har varit att vår egen trupp skulle kunna uppträda i fällområdet redan kort tid efter anfall, nämligen i syfte att kunna återta kontrollen över terrängen. Att utsätta vår egen trupp för risk att skadas eller dödas av felfungerande substridsdelar vore ju i högsta grad kontraproduktivt. Funktionen åstadkoms genom att initiering av tändsystemet endast kan ske genom spänning från en krets som matas av ett batteri. Batterit sätts i funktion när substridsdelen lämnar dispensern och är försett med en anordning som relativt snabbt dränerar batterispänningen så att den efter kort tid är för svag för att initiera sprängladdningen och efter ytterligare kort tid har gjort batteriet helt spänningslöst. Som sagt, utan batterispänning ingen initiering av sprängladdningen och varken sparkar eller slag ändrar detta faktum.
Enligt Svenska Freds- och Skiljedomsföreningens anvisningar ”Argument i klustervapendebatten” har FMV på förfrågan meddelat att BK90 lämnar omkring 2% blindgångare efter sig. Det kan vara en rimlig siffra men observera att ordet blindgångare inte definierar hur många av blindgångarna som kan detonera vid hantering utan bara hur stor andel av antalet substridsdelar som inte detonerat genom sin utlösningsmekanism. I debatten är det ju intressant huruvida det finns risk att någon skadas av odetonerad ammunition och vad gäller BK90 så torde siffran vara avsevärt lägre än de 2 % oexploderad ammunition.
Beträffande risken att civila befinner sig inom fällområdet kan jag bara konstatera att det ligger i händerna på vapenanvändaren. Av samma orsak som jag litar på att polisens särskilda insatsstyrka inte urskillningslöst öppnar eld mot folksamlingar så litar jag på att Flygvapnets taktiska ledning inte beordrar fällning över städer och byar. (Dessutom är BK90 väldigt ineffektivt bland bebyggelse!)
Om en angripare tar skydd av mänskliga sköldar i form av civilbefolkning begår dom krigsbrott. Att det ändå förekommer har vi sett i flera av den senaste tidens konflikter men jag inser inte att ett förbud av BK90 skulle ändra på detta trista faktum.

I debatten om förbud av BK90 har även framförts att Flygvapnet med stor sannolikhet kommer att övergå till ”nyare, precisionsstyrda vapensystem” (ref gemensamt uttalande av Frida Blom, Svenska Freds och Allan Widman, riksdagsledamot (fp) i försvarsutskottet.)
Jag kan bara gratulera fp och Svenska Freds till deras optimistiska framtidstro men jag kan bara hålla med försvarsministern som ju konstaterat att ”Folkpartiet har ingen annan budget än den övriga regeringen”.

I väntan på att Svenska Freds och Folkpartiet skall driva fram en modernisering av Gripens vapenarsenal föreslår jag att Sverige omprövar sitt beslut att skrota BK90 tills dess att ersättninsvapen är anskaffat och förbandssatt. Vi har fyra Gripendivisioner  som snabbt kan växla om från fredsverksamhet till skarpa insatser över hela landet. Redan spenderade skattemiljarder kommer att ge fortsatt effekt i ett territorialförsvar som i övrigt kommer att kunna skapas endast med stora omprioriteringar. Gratis effekthöjning genom att erkänna ett misstag och ändra ett beslut.

Försvarsministern säger på sin hemsida ”Gripen är ett mycket bra stridsflygplan för att värna territoriell integritet, vår suveränitet, vårt luftrum och hav”.
Där har förvarsministern och jag samma uppfattning men jag anser att det inte räcker med att ha ett bra flygplan (och bra piloter). Jag anser att flygplanet för att lösa uppgifter mot markmål måste ha ett beväpningssystem som innefattar BK90 tills nyare vapen förbandssatts. Divisionerna har i högsta grad den efterlysta tillgängligheten och förmågan att sättas in med kort varsel.