Ett antal rysslandskännare har på senare tid pekat på att utvecklingen i Ryssland inte följt den väg vi förutsatte efter Sovjetunionens fall. De förhoppningar om Rysslands utveckling till en västorienterad marknadsekonomi med demokratiskt styre inte har besannats. Jag har exempelvis under rubriken ”En försvarsmakt för en snart stundande morgondag” pekat på, att de, som har ansvaret för rikets yttre säkerhet har all anledning att se över vad som behöver åtgärdas med anledning av denna prognosmiss. Vi må numera ha gått mot ett försvar med högre beredskap än vad som var fallet under förra regeringen men sett mot bakgrund av att Sverige i praktiken försvarsmässigt idag är ett vacuum såvida vi inte erhåller en krigsförklaring i väldigt god tid i förväg så är jag fortfarande lika oroad som under förra regeringen. Den utbredda politiska oron för att provocera ”något grannland” tycks nämligen spärra alla åtgärder för att demonstrera att Sverige inte är ett militärt vacuum. Just att demonstrera att vi inte var ett militärt vacuum var ändå det som vi stödde oss på hela efterkrigstiden fram till Warszawapaktens upplösning. Att vi idag har möjligheten att sätta oss ned i Bryssel och diskutera hur övriga EU-länder bör agera i solidaritet med oss vid en hotande eller uppkommen militär kris är bra. Vi får dock inte tro, än mindre utgå från att EU löser Sveriges problem och att lösningen kommer innan Sverige är överkört.
Det Folkparti som under Jan Björklund hittills profilerat sig som bekämpare av flumskolan går nu in även på försvarsfrågan. Det är inte helt överraskande. Redan vid 2009 års Sälenkonferens framträdde Jan Björklund med ett utspel om att nedrustningen av försvaret gått för långt. Att märka är då att Folkpartiet ställt sig bakom beredningen av inriktningspropositionen. Folkpartiets försvarspolitiske talesman Allan Widman för sedan en tid en debatt som klart indikerar att hans parti är berett att medverka till höjda skatter för att ge vårt försvar viss bot för brister som idag råder vilket nu även Björklund indikerar. Valstriden mellan de två politiska blocken har emellertid i hög grad rört sig om nivåer på inkomstskatterna där vänsterblocket nyligen överraskade Allianspartierna genom att i stort sett acceptera de genomförda jobbskatteavdragen med påföljd att Alliansen gick miste om ett stakt plånboksargument i kampen mot vänsterblocket. Ett parti bland Alliansen som vill höja skatterna, oavsett för vad ändamål, torde därför ha en svettig tid framför sig. Om ändamålet är att förstärka försvaret måste man förutsätta att försvarsfrågorna är minst lika levande hos väljarna som skolfrågorna. Själv är jag emellertid övertygad om att stora delar av väljarkåren spontant inte anser att försvaret behöver förändras utöver vad som redan beslutats och att väldigt många anser att det inom överskådlig tid inte finns något sådant hot mot landet att det motiverar att försvaret av svenskt territorium förstärks. Inte heller inser de att det tar 5 – 10 år från riksdagsbeslut till försvarsreformen är verkställd. Folkpartiet löper stor risk att driva en fråga som väljarna inte förberetts för. Valfrågor måste debatteras i massmedia så väljarna förstår varför de är viktiga. Så har inte skett och det börjar bli kort om tid innan rösterna skall läggas. Inte heller lär det stötta Folkpartiet att de klart deklarerat att Sverige bör söka medlemsskap i NATO. Det socialistiska blocket har genom Mona Sahlin deklarerat att anslutning till NATO är fullständigt otänkbart så länge hon har inflytande över partiet och det torde hon i högsta grad ha fram till valet och kanhända även därefter. Nästan ingen NATO-debatt har förts i massmedia varför väljarna är oförberedda på att ta ställning i frågan.
Det som Folkpartiet vill åstadkomma har jag knappast några invändningar mot vilket torde framgå av ett antal blogginlägg jag skrivit. Det är nästan så jag kan misstänka att jag haft ivriga läsare bland Folkpartiets toppar 🙂 men förklaringen är självfallet att den försvarspolitik och de förändringar som Folkpartiet föreslår för de flesta säkerhetspolitiskt intresserade och inte minst för mången gammal militär framstår som mycket logiska sett mot bakgrund av vår militärgeografiska och säkerhetspolitiska situation och mot det arv och den historik vi har i landet. Tveklöst är även jag rädd om min magra plånbok men, som socialdemokrater brukar påpeka, om man inser att skatt går till angelägna saker och man erfar att den används rationellt så är man beredd att betala.
Nu tror jag emellertid inte att Folkpartiet vinner många röster genom sitt utspel. Av övriga partier inom Alliansen verkar de betraktas ungefär som Vänsterpartiet med utspelet om förkortad arbetstid med oavkortad lön – ”alla kan väl få ha drömmar” som Mona Sahlin sa´. Det finns även en uppenbar risk att det blir något som vänstern använder i valdebatter med undertoner som ”krigshetsare” och ”NATO-kramare” och detta skulle självfallet inte hjälpa Alliansen till valseger.
Folkpartiet spelar ett högt spel och de spelar det spelet med alltför oförberedda väljare.
Har jag fel skulle jag må jättebra.
Bosse kommenterar 