Territoralförsvar? Skrota inte miljardinvesteringar!

Försvarsministern i den tidigare socialdemokratiska regeringen Björn von Sydow gjorde ett utspel i försvarsfrågor vid Sälenkonferensen trots att han idag inte är officiell talesman för partiet. Folkpartiledaren Jan Björklund framträdde vid samma konferens och vill utforma Sveriges försvar annorlunda än vad hans parti tagit ställning för i alliansens arbete med inriktningspropositionen för Försvarets utveckling. Båda dessa herrar är erfarna politiker och vet att de svär i kyrkan genom att inte följa de gängse politiska processerna. Uppenbarligen har båda ansett sitt budskap så angeläget att de tagit risken att anklagas för illojalitet mot sina partvänner. Båda har pekat på att erfarenheterna av Georgienkriget bör föranleda omvärdering av det militära hotet från vår omvärld. Båda vill i konsekvens med det ändrade hotet utforma Försvarsmakten så att det territoriella försvaret för bättre förutsättningar att möta hot som uppstår med kort förvarningstid. Förband som tar flera år att göra användbara saknar varje möjlighet att påverka territorialförsvaret i en hotbild som följer mönstret i Georgienkriget.

Även om det finns kommentarer som ”krigshetsare” och ”bakåtsträvare” så förefaller det som om stora delar av svenska folket delar Björklunds och von Sydows oro över vår oförmåga att möta militära hot som kan komma att uppstå med kortare varsel än år, även begränsade sådana.
Försvarsminister Sten Tolgfors kommenterar att ”Jan Björklunds vilja att Sverige skall kunna sätta fler man på fötter är bra. I synnerhet om viljan inkluderar att förbanden skall ha hög tillgänglighet, dvs kunna sättas in med kort varsel.”
Han tillägger emellertid  ”Folkpartiet har ingen annan budget än övriga regeringen” och har naturligtvis en poäng i att ”Inriktningen (som avspeglas i den snart färdiga propositionen, min anm) har f.ö. dragits för alla fyra partiers riksdagsgrupper, samt alliansens utskottsgrupp”. Tolgfors avser med andra ord inte medverka varken till att riva upp och förlänga beslutsprocessen eller till att försvarsbugeten läggs på högre nivå än vad som legat till grund för hittillsvarande arbete.

Efter denna bakgrundsteckning vill jag peka på en möjlighet att utan budgethöjningar avsevärt öka Försvarets förmåga att möta snabbt uppkommet hot mot vårt territorium. Innan jag pekar ut denna möjlighet måste jag tyvärr uppehålla mig vid ytterligare en bakgrundsteckning.

I slutet av november 2008 meddelade statsminister Fredrik Reinfeldt att Sverige skulle skriva under den s k Oslokonventionen som förbjuder klustervapen. Konventionen träder ikraft så snart minst 30 länder ratificerat den.
Insatser av klusterbomber har skett bl a i Afghanistan, Georgien, Libanon och Irak och substridsdelar har vållat stora skador på barn och övrig civilbefolkning även lång tid efter att stridigheterna upphört.
Klustervapen som exempelvis RBK 250, CBU 71 och CBU 87 har alltså egenskapen att döda lång tid efter att bomberna fällts vilket medför att civila i stor omfattning drabbas efter att den militära verksamheten i målområdet upphört. Jag har givetvis noterat de massiva kampanjerna där såväl press som TV inklusive vår Public-ServiceTV framfört budskap som nästan helt utan undantag uppenbart var formulerade av samma författare som skrivit appeller undertecknade av såväl privatpersoner som av företrädare för rörelser och föreningar som exempelvis Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen.

Trots att jag ser uppenbara brister i argumentationen kan jag bara instämma i denna önskan om att vapen som på detta sätt och under lång tid orsakar oacceptabla skador på civila snarast bör stoppas.

Klustervapen är en samlingsbeteckning på vapen som består av en behållare (dispenser, container) som innehåller ett större eller mindre antal verkansdelar. Verkansdelarna kan exempelvis vara konstruerade som kemiska vapen, person-eller fordonsminor, stridsdelar för att bryta upp startbanor för flyg eller splitterstridsdelar avsedda att direkt vid fällning brisera strax över markytan och sätta soldater och fordon ur stridbart skick. Exempel finns även på att klusterbomber använts för att sprida propagandablad. Jag vill alltså poängtera att det inte är klusterbomben i sig utan vad den bär för verkansdelar (även benämnda substridsdelar) som ger vapnet dess egenskaper. Klusterbomber i sig är att likna vid de containers som sedan länge använts till att underlätta transporter av diverse gods på järnväg, fartyg, långtradare mm. Det är ett faktum att transportcontainers används såväl för att under vidriga förhållande smuggla flyktingar över gränser lika väl som att de används för att transportera förnödenheter till nödlidande krigsoffer och en massa, massa annat.
Att Bombkapsel 90 (BK 90) skulle förbjudas för att det finns andra klustervapen som utgör ett stort humanitärt problem kan jag inte se som logiskt. BK 90 har nämligen konstruerats med helt andra egenskaper i sina substridsdelar.
Som alla vapen, inklusive de vapen som vi nog alla menar att polisens insatsstyrka skall ha, så måste vi förutsätta att de används med urskiljning. Beträffande BK 90 har Mikael Odenberg under sin tid som försvarsminister försäkrat, att det inte kommer på fråga att använda BK90 vid Sveriges internationella insatser. Därav följer att den skulle vara aktuell endast vid försvar av det egna territoriet – en uppgift som vi ju hittills inte de senare åren dimensionerat försvaret för men som alltså i dagens debatt anses bör återupprättas.
Ett av skälen till att BK 90 tillfördes JAS 39 Gripens vapenarsenal var att Warszawapaktens styrkor under 80-talet byggde upp en ansenlig kapacitet att snabbt och direkt från sina fredsgrupperingar luftlandsätta förband inom Skandinavien. Dessa förband kunde hålla ett område, exempelvis ett flygfält, tillräcklig tid för att bereda väg för mer omfattande överföring av trupp. I ett sådant läge skulle vi inte hinna gruppera några artilleri- eller stridsvagnsförband för en snabb motattack om vi överhuvud taget hann få igång en mobilisering. I dagens läge kan vi nog lugnt konstatera att mobilisering av artilleri- och stridsvagnsförband skulle ta ett antal månader för att inte säga år. Skall vi nu åter se över våra möjligheter till territoriellt skydd så torde skälen att ha tillgång till BK90 vara utomordentligt starka.
BK 90 fungerar på två sätt:
1) inom verkansområdet (cirka 250 x 400 m) sätter det soldater och deras stridsfordon ur stridbart skick .
2) det är tröskelhöjande. Det senare vill jag förklara, fortfarande med exemplet överraskande luftlandsättning innan Sverige mobiliserat.
Låt oss anta (rimligen) att ett överraskande anfall med luftlandsättning inte startas med mindre än att sannolikheten att lyckas är rätt stor. Ett transportflygplan av storleksordning C-130 Hercules kan transportera ett nittital fullt utrustade soldater.
Låt oss vidare anta att behovet för ett lyckat resultat av ett visst uppdrag bedöms vara 500 soldater. Fem till sex flygplan behövs för anfallet. Om 50% av soldaterna bedöms dödas av BK90 måste då planerna revideras. Splitterskyddade fordon måste medföras. C-130 rymmer inte både soldater och stridsfordon eftersom de senare är mycket skrymmande. Anta att varje transportflygplan rymmer fyra stridsfordon och varje stridsfordon rymmer 4 soldater förutom besättning, om jag nu tillåts exemplifiera med den ryska BMD. Räkna nu själv på hur mycket större ett luftlandsättningsföretag blir räknat i antalet nödvändiga flygplan! BK90 substridsdelar är dessutom verksamma mot splitterskyddade stridsfordon så förluster blir det även i detta fall.

Låt mig förklara varför jag anser att BK90 inte bör förbjudas men gladeligen ser ett förbud av klustervapen/klusterammunition som genom design eller genom bristande funktionssannolikhet orsakar död eller lemlästning hos civila långt efter att de militära stridigheterna upphört.

Ammunitionen/substridsdelarna till BK90 är tekniskt specifierade av svenska staten i form av Flygstab och Försvarets Materielverk (FMV). Resultatet av utvecklingsarbetet är testat, kontrollerat och godkänt av FMV. Ett av de viktigaste kraven har varit att vår egen trupp skulle kunna uppträda i fällområdet redan kort tid efter anfall, nämligen i syfte att kunna återta kontrollen över terrängen. Att utsätta vår egen trupp för risk att skadas eller dödas av felfungerande substridsdelar vore ju i högsta grad kontraproduktivt. Funktionen åstadkoms genom att initiering av tändsystemet endast kan ske genom spänning från en krets som matas av ett batteri. Batterit sätts i funktion när substridsdelen lämnar dispensern och är försett med en anordning som relativt snabbt dränerar batterispänningen så att den efter kort tid är för svag för att initiera sprängladdningen och efter ytterligare kort tid har gjort batteriet helt spänningslöst. Som sagt, utan batterispänning ingen initiering av sprängladdningen och varken sparkar eller slag ändrar detta faktum.
Enligt Svenska Freds- och Skiljedomsföreningens anvisningar ”Argument i klustervapendebatten” har FMV på förfrågan meddelat att BK90 lämnar omkring 2% blindgångare efter sig. Det kan vara en rimlig siffra men observera att ordet blindgångare inte definierar hur många av blindgångarna som kan detonera vid hantering utan bara hur stor andel av antalet substridsdelar som inte detonerat genom sin utlösningsmekanism. I debatten är det ju intressant huruvida det finns risk att någon skadas av odetonerad ammunition och vad gäller BK90 så torde siffran vara avsevärt lägre än de 2 % oexploderad ammunition.
Beträffande risken att civila befinner sig inom fällområdet kan jag bara konstatera att det ligger i händerna på vapenanvändaren. Av samma orsak som jag litar på att polisens särskilda insatsstyrka inte urskillningslöst öppnar eld mot folksamlingar så litar jag på att Flygvapnets taktiska ledning inte beordrar fällning över städer och byar. (Dessutom är BK90 väldigt ineffektivt bland bebyggelse!)
Om en angripare tar skydd av mänskliga sköldar i form av civilbefolkning begår dom krigsbrott. Att det ändå förekommer har vi sett i flera av den senaste tidens konflikter men jag inser inte att ett förbud av BK90 skulle ändra på detta trista faktum.

I debatten om förbud av BK90 har även framförts att Flygvapnet med stor sannolikhet kommer att övergå till ”nyare, precisionsstyrda vapensystem” (ref gemensamt uttalande av Frida Blom, Svenska Freds och Allan Widman, riksdagsledamot (fp) i försvarsutskottet.)
Jag kan bara gratulera fp och Svenska Freds till deras optimistiska framtidstro men jag kan bara hålla med försvarsministern som ju konstaterat att ”Folkpartiet har ingen annan budget än den övriga regeringen”.

I väntan på att Svenska Freds och Folkpartiet skall driva fram en modernisering av Gripens vapenarsenal föreslår jag att Sverige omprövar sitt beslut att skrota BK90 tills dess att ersättninsvapen är anskaffat och förbandssatt. Vi har fyra Gripendivisioner  som snabbt kan växla om från fredsverksamhet till skarpa insatser över hela landet. Redan spenderade skattemiljarder kommer att ge fortsatt effekt i ett territorialförsvar som i övrigt kommer att kunna skapas endast med stora omprioriteringar. Gratis effekthöjning genom att erkänna ett misstag och ändra ett beslut.

Försvarsministern säger på sin hemsida ”Gripen är ett mycket bra stridsflygplan för att värna territoriell integritet, vår suveränitet, vårt luftrum och hav”.
Där har förvarsministern och jag samma uppfattning men jag anser att det inte räcker med att ha ett bra flygplan (och bra piloter). Jag anser att flygplanet för att lösa uppgifter mot markmål måste ha ett beväpningssystem som innefattar BK90 tills nyare vapen förbandssatts. Divisionerna har i högsta grad den efterlysta tillgängligheten och förmågan att sättas in med kort varsel.