Rysskräck eller sund utrikespolitik?

Långt innan Sverige blev ett rike, faktiskt så långt tillbaka som våra arkeologer kan se, har de som bott i det som idag är Sverige haft ett särskilt förhållande till Östersjön och till länderna öster om Östersjön. Handeln över Östersjön har varit lukrativ och vi har alltid fått kämpa för att få vår del av kakan. Redan tidigt skars vi dock av från handelvägarna via Gårdarikes/Rysslands floder till Bysans och Särkland. Östersjön och dess hamnar har genom tiderna dominerats av bl a danskar, Hansestäderna, Tyska Orden, av Sverige under en kort stormaktstid och sedan Peter den Stores regering av ryssar.
Sedan stormaktstiden och in till nutiden dras begreppet ”rysskräck” fram i debatten om Sveriges förhållande till främmande maktsfärer. Det är knappast så att ryssar i gemen eller ens deras ledare har ett särskilt ont öga till Sverige. Det är bara så att vi sedan historiens gryning har sådant geografiskt läge – militärgeografiskt om ni så vill – att respektive länders ambitioner ibland kolliderar. Alla kollisioner kan inte lösas genom att ena parten lägger sig på rygg och blottar strupen eller genom att man finner kompromisser som båda kan godta.
Diplomati, liksom politisk makt generellt, måste backas upp av att alla alternativ till överenskommelse är obehagligare än att finna en överenskommelse.

Under VK2 och det efterföljande kalla kriget byggde Sverige upp ett i förhållande till sin folkmängd starkt försvar. Detta var en helt nödvändig konsekvens av vår deklaration att vara alliansfria med syfte att vara neutrala i krig. Just vår alliansfrihet tvingade oss att visa att vi utan hjälp av allierade hade förmåga att hävda vårt territorium. Inte under vilka omständigheter som helst men tillräckligt för att krigförande länder i vårt närområde inte skulle kränka våra gränser. Detta var inte riktat enbart mot Sovjetunionen utan i lika hög grad mot NATO som inte gärna hade accepterat ett militärt vacuum i ett grannland till NATO-länderna Danmark och Norge och dessutom strandägare i Östersjön.

Efter kalla krigets slut genom Sovjetunionens upplösning 1992 andades vi ut i förvissning att Ryssland efter perestrojkan och under Boris Jeltsin skulle överge sin ambition att styra hela den del av världen som Stalin, Churchill och Roosevelt definierat som ryskt intresse vid Jaltakonferensen 1945. När kommunismen släppte sitt järngrepp över Ryssland och marknadsekonomi infördes skulle en demokrateringsprocess starta och leda till en västorientering som skulle få de spända förhållanden som efter VK2 rått mellan öst och väst att övergå till normalare umgänge stater emellan.

Därmed stod Sverige plötsligt utan något trovärdigt militärt hot. Vårt stora försvar hade inte längre någon uppgift. Medborgarnas skattepengar behövdes inte längre för att visa omvärlden att vi kunde försvara vårt territorium. Däremot fanns ett stort behov av att förstärka finansieringen av de jättelika försäkringssystem som staten åtagit sig. Försäkringssystem, i den politiska jargongen benämnd ”välfärden”, som när dom väl är startade svårligen kan utvecklas i annan riktning än expansion d v s accelererande kostnader. Det vore nämligen ett nästan 100-%igt politiskt självmord i en demokrati att strama åt välfärdssystemen. Hur det gått med försvaret vet alla. Hur nära självmord ens en liten åtstramning av välfärdens kostnader ligger ser vi dagligen i den politiska debatten.

Nu har 18 år gått sedan Ryssland startade sin bana som demokratisk, västorienterad marknadsekonomi. Boris Jeltsin har avlösts av Vladimir Putin som i sin tur avlösts av Dmitrij Medvedev. Att Putin därvid ingalunda blev utan inflytande står väl klart för de flesta.
De flesta svenskar har nog även klart för sig att Ryssland idag styrs av en maktelit men det är sällan som man i svenska massmedia får en mer heltäckande analys av det ryska samhället som det ser ut 18 år efter att demokrateringsprocessen började. Den 8 februari skriver emellertid riksdagsman (m) Mats Johansson, som nog får räknas som mycket väl insatt i ämnet, en understreckare i SvD som knappast stöder de förhoppningar om demokratisering och västorientering som vi i Sverige närde i början av 1990-talet och som fortfarande starkt färgar våra politikers uppfattning (i varje fall deras officiella). En uppfattning som därmed även blivit allmän bland gemene svensk.
Mats Johansson pekar bl a på att opinionsmätningar visar att mindre än 10% av ryssarna idag ser samhället i väst som en förebild att sträva efter och att det främst är den unga generationen som stöder auktoritära metoder och statlig styrning av ekonomin.

Det Ryssland som var bankrutt för 18 år sedan hade någorlunda återhämtat sig när den globala finanskrisen drabbade även Ryssland och valutareserven har nästan halverats under 2009. Johansson pekar på att bara en fjärdedel av befolkningen lever på en nivå över existensminimum, mätt enligt FN-kriterier. Arbetslösheten ligger på tvåsiffriga tal bland en befolkning som minns kommunisttiden när industrier inte behövde vara lönsamma enligt marknadsekonomiska kriterier och därför i princip alla arbetsföra var garanterade arbete.
För att förbättra ekonomin är Ryssland starkt beroende av sina olje- och gastillgångar. Tillgångar som efter vad alla kan bedöma kommer att minska redan inom 10 år och sina inom en mannaålder. Endast om mera av oljan och gasen i polarområdet kan utvinnas senareläggs denna för Rysslands ekonomi så kritiska tidpunkt.
Mot denna bakgrund är det lättare att förstå Putins agenda. Bind EU´s mest inflytelserika länder till sig genom långvariga kontrakt om energiförsörjning. Utöka energiexporten till Kina. Återupprätta Rysslands stormaktsstatus inklusive en stormakts väpnade styrkor. Stärk närvaron i polarområdet.

Denna bild skall läggas samman med att USA´s miserabla ekonomi kommer att tvinga fram en återhållsamhet i landets utrikespolitiska ambitioner samt att EU är svagt i sitt agerande inte bara genom kärnländernas beroende av rysk energi (till övervägande del transporterad genom Östersjön) utan även rent allmänt hittills visat sig obenäget att agera med kraft i utrikespolitiska frågor.

Sveriges öde är inte så mycket att vi är konstant rädda för Ryssland, utan att vårt land ligger där det ligger. Militärgeografiskt bundet till Östersjön och delägare till det Nordkalotten som i sin tur gränsar mot Barents Hav. Litar vi fortfarande på att de faktorer som under tidigt 90-tal fick oss att betrakta oss som utan militära hot fortfarande äger giltighet eller skall vi ge vår utrikespolitik den stöttning som behövs för att visa att värre saker kan hända om inte acceptabla diplomatiska överenskommelser kan realiseras?
Folkpartiets försvarspolitiske talesman Allan Widman för en debatt i pressen och på sin blogg som klart indikerar att hans parti är berett att medverka till höjda skatter för att ge vårt försvar viss bot för brister som idag råder. Redan vid 2009 års Sälenkonferens framträdde Jan Björklund med ett utspel om att nedrustningen av försvaret gått för långt. Att märka är då att Folkpartiet ställt sig bakom beredningen av inriktningspropositionen men alltså tydligen smugit in en brasklapp i sigillet. Känt är även att Folkpartiet anser att vi bör ansluta oss till NATO. Partiet ligger kring 6% de senaste sympatimätningarna.
.
Striden mellan de två politiska blocken rör sig i hög grad om skattenivåer där vänsterblockets politik förutsätter skattehöjningar – dock för att skapa en liberalare välfärd men knappast för att stärka landets försvar. Ett parti bland alliansen som vill höja skatterna, oavsett för vad ändamål, torde därför ha ett svettigt halvår framför sig.
Även Sverigedemokraterna har framförts som ett parti med vilja att stärka försvaret. Där saknas dock konkret underlag om partiets sammanvägda viljeinriktning och dess budgetkonsekvenser. Det är svårt att se att en förstärkning av försvaret kommer att vara en av SD hjärtefrågor inför höstens val. SD ligger kring 4,5% i senare mätningar och svävar f n fritt utanför de etablerade blocken.

Förutsättningarna för en stärkning av vår försvarsförmåga tycks alltså vara dåliga. Jag tänker ändå småningom roa mig och er med en blogg om hur jag vill se vårt försvar förändras för att möta en snart stundande morgondag. Endera da´n.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: