Finns något bättre än att jobba i Försvaret, utropstecken/frågetecken.

Det är tydligen många som är tveksamma om huruvida Försvarsmakten kan rekrytera nya medarbetare i det nya personalförsörjningssystemet och de flesta anger den dåliga lönen som erbjuds som skäl till att rekryteringen kommer att bli mager. Nu kan ju knappast FM radikalt ändra lönesystemet och då är det väl läge att inventera vad som behöver komma till, förutom lön, för att bättre locka ungdomar?
Mitt svar är att ingen drivkraft för människans ambitioner är så stark som ”respect”, d v s status, inom den egna gruppen och bland medmänniskor i allmänhet. En väldigt vanlig metod att få status är att skaffa sig en massa statussymboler som villa, Porsche Cayenne, medlemskap i tjusig golfklubb etc men just denna väg förutsätter ju gott om pengar och dessutom är metoden långt från failsafe och kan ibland rentav baktända.
Det finns jobb som man tar trots dålig lön därför att inte något bättre finns tillgängligt och det finns jobb som man tar för att man inte kan tänka sig något bättre trots att lönen är dålig. Visst är det väl den senare typen av jobb FM skall locka med? Jobb som väcker beundran hos omgivningen och ger respekt för dess utövare trots avsaknad av materiella statussymboler. Här tycker jag att FM reklambyrå startat på ett bra sätt. De rekryteringsfilmer jag hittills sett har haft just sådant anslag, om än någon gång för en gammal militär gränsande till töntighet. Om nu första steget går i rätt riktning så måste man dock se till att ha tagit ut rätt kompassriktning så alla följade steg går i samma riktning innan man kan hoppas på att komma till rätt plats. Här ligger ansvaret inte på någon reklambyrå utan på Försvarsmakten och inte minst på den politiska ledningen. Om en ungdom har valmöjligheter men ändå väljer magert betald anställning i Försvaret, vad krävs då av arbetsgivaren Staten/Försvarsmakten? Att erbjuda en karriärmöjlighet ytterst innebärande generalsgrad är knappast tillfyllest även om givetvis möjligheten skall finnas. Redan under de första anställningsåren måste yrket kännas tillfredsställande för individen och medföra status bland medmänniskorna.

Enligt min mening får inte bindningstiden vara för lång. Efter en tid har många föreställningar förbytts till praktiska erfarenheter och känns dessa inte rätt och finns inte en rimlig väg ut sprids ett missnöje som till sist ger yrket ett vanrykte. Vidare så kommer många ungdomar att konstatera att deras militära erfarenheter gjort dem attraktiva på arbetsmarknaden (om dom inte blivit attraktiva på arbetsmarknaden har FM misslyckats med deras utbildning!) och de inser att de successivt vill övergå till civil karriär. Jag har tidigare föreslagit att anställningstiden bör ligga kring fyra år följt av en tid som värnpliktig (möjligheten står ju fortfarande öppen) i ytterligare fyra år för den som inte vill fullgöra åtta år som aktiv.
Min erfarenhet under 40 år i och nära det militära är att den tidens ungdomar såg på sin värnpliktstid i en skala som gick från totalt meningslös och slöseri med tid till en tid som varit utvecklande, stimulerande och långt från meningslös. Det intressanta anser jag vara att hur den värnpliktige värderade sin tid i försvaret inte alls låg kring samma medelvärde oberoende av förbandstyp. Att medelvärdet ibland kunde variera med individuella befälsprofiler mm är självklart, men varför sådan variation mellan olika förband? En lyckad rekrytering kommer att vara väldigt beroende av de erfarenheter som de första kullarna får och det blir precis den katastrof som pessimisterna ser framför sig om inte de första kullarna förmedlar övervägande positiva intryck till sina kamrater och till samhället i övrigt. Alla rekryteringsansträngningar blir bortkastade resurser om inte kompasskursen satts med hänsyn till att de rekryterade skall uppleva sin anställning som meningsfull. Kanske en chock för dem som oberoende av de värnpliktigas erfarenheter fått nya bassar varje år? Jag vill alltså påstå att det nya personalförsörjningssystemet måste få påverka Försvarets utformning på samma sätt som ekonomin (och operationsplanerna?) gör idag.
Behöver jag peka på att övningsverksamheten under värnpliktstiden möjligen kunde beskäras utan att det fick allvarliga konsekvenser för lång tid men att konsekvenserna från och med idag riskerar att bli betydligt allvarligare?