Varför utveckla ”New Generation” JAS 39?

Eftersom tidningen Ny Teknik inte direkt vänder sig vare sig till försvarsintresserade eller till medelsvensson så vill jag gärna tipsa om en debattartikel i dagens (16 feb) nummer av sagda tidning. F ö kan man konstatera att Ny Teknik generellt håller hög kvalitet så se gärna mitt lästips som omfattande varje nummer som ges ut.

Nu gäller det emellertid nr 7, där Johan Tunberger konstaterar att JAS har urholkat flygvapnets operativa förmåga på ett anmärkningsvärt sätt. Stridsledningssystemet är i gungning, vapen saknas i stor utsträckning, det unika svenska bassystemet är skrotat och flygförarna får för lite flygtid. Vidare skriver han att Det svenska militärindustriella komplexet är i full färd med att bädda för beslut att starta utvecklingen av en Super-Jas, (Gripen NG). En tänkbar affär med Brasilien är nyckelkomponent i detta spel.
Efter att ha konstaterat att Vi står inför ett moment 22. Om utveckling köps till priset av ett krympande och obalanserat flygvapen och i förlängningen totalt försvarshaveri hamnar man med skägget i brevlådan, kommer Tunberger fram till att det finns fyra*) alternativ:

1: Skjut till mer pengar och erkänn att en utvecklande flygindustri lika mycket handlar om teknikpolitik som om försvar.

2: Lägg i realiteten ned försvaret och låt den pågående pyspunkan övergå i en implosion genom att fortsätta på det försvarsindustriella spåret.

3: Ta skeden i vacker hand och köp så småningom utifrån. F-18 och JSF är tänkbara alternativ.

Tunberg deklarerar att hans egen uppfattning är att utveckling av Super-Jas bör avbrytas och försvaret skall låtas komma i första rummet. Det innebär ingen nedläggning av flygindustrin. För att hålla liv i flygvapnets nuvarande Jas C/D kommer det att krävas kontinuerligt stöd under många år. Men det skulle innebära en avsevärd ambitionssänkning.

Jag skulle kanke kunna enas med Tunberg men först efter att minst två viktiga parametrar blivit bättre belysta och därvid befunna irrelevanta eller omöjliga att väga in.
Parameter ett är den enklaste att belysa, nämligen kostnaderna för att köpa ”över hyllan”, d v s F-35 JFS eller F-18 E/F. Det står redan nu klart att JSF inte bara försenas utan även drabbats av en kraftig kostnadsökning. Efter president Obamas nyligen presenterade budget med kraftiga nedskärningar bl a i försvarsanslagen torde inte JSF-programmet förbilligas jämfört med dagens redan mycket höga kostnader. Vidare kommer varken F-35 eller F-18 E/F i nuvarande versioner att vara moderna när det är dags att ersätta 39 C/D och då befintliga varianter torde inte bli billigare än dagens variant. Slutligen finns, som förhoppningsvis är bekant, ett politiskt pris som knappast gynnar svensk politisk självständighet.

Jag skrev att det ovanstående var det enklaste att belysa. Det följande är enklare att matematiskt belysa men förmodligen politiskt mycket svårt. Därför kallade jag det ovanstående det enklaste.

Parameter två har redan blivit vetenskapligt belyst, nämligen av professor emeritus vid KTH Gunnar Eliasson i en detaljerad studie av utvecklingen av Saab JAS 39 Gripen, ”ett projekt som involverat nyskapande av avancerad teknologi med både militära och civila användningar samt utnyttjande av ett globalt nätverk av specialiserade och konkurrerande underleverantörer”, påvisat att det är statsfinansiellt lönsamt med högteknologisk industri. Återigen ett bevis på att det är ett mycket trångt perspektiv att betrakta utveckling av stridsflygplan som något enbart av intresse för Försvarsmakten. När vi beslutar om försvarsmateriel som skall förbandsättas först om tio år kan vi rimligtvis inte enbart bry oss om vad som idag prognosticeras om den hotbild dessa förband skall verka i. Vi kan se tendenser i den tekniska utvecklingen i en hotbild men vi kan inte se hur stora förband eller förbandens gruppering i framtiden. Vi kan definitivt inte se vilken politisk vilja som styr vare sig vårt närområde eller världen i stort. Om man skall lära sig av historien (och det skall man) så är det just att ingen prickar rätt med prognoser, inte ens försvarsanalytiker. Slutsatsen är att Sverige måste ha en grundläggande förmåga att försvara landets integritet oavsett vad vi idag gissar om framtiden.

Ett av underlagen vid beslut om försvarsmateriel som kan förbandsättas först om tiotalet år skall givetvis vara FM prognos om behovet (vägt mot behov av andra förband och annan materiel) men måste till största del tas på andra grunder än de behov som försvaret ser idag. Tunbergers alternativ 1 bör alltså inte hoppas över så lättvindigt som han gör i sin artikel.

Kan en näringsminister som talar lyriskt om beslutet att förlägga ESS partikelaccelerator till Sverige låtsas att en utvecklande flygindustri inte skulle vara en statsfinansiellt lönsam investering så bör hon visa på felaktigheter i professor Gunnar Eliassons utredning eller åtminstone visa på att det är statsfinansiellt lönsammare med en annan investering.
En utvecklande flygindustri handlar alltså mer om teknikpolitik än om försvar. Som biprodukt får vi en mycket viktig byggsten i den grundläggande förmåga att försvara landets integritet som vi enligt ovanstående resonemang ändå måste ha. Som biprodukt torde det vara statsfinansiellt svårslaget jämfört med den ekonomiska kalkylen i parameter ett.

Jag har, som ni säkert förstår, inte färdiga papper på vare sig parameter ett eller två och kan alltså inte föra något i bevis. Jag tar mig dock friheten att protestera mot att ÖB och FöD ”i nära samarbete” skall lägga grunden till ett för Sveriges framtid så viktigt beslut. Att jag inte anser att försvarsutskottet har tillräcklig kompetens för att allsidigt bereda beslutet förstår ni säkert av det jag skrivit.

*) Tillägg 17 feb A: Om ni undrar varför jag skriver fyra alternativ men redovisar tre så undrar ni över samma sak som jag. Jag vet inte varför jag skrev fyra och inte varför jag inte upptäckte misstaget vid flera genomläsningar! För många och för höga g-belastningar under uppväxtåren?

B: Saknar ni papperstiningen Ny Teknik så finner ni Tunbergers artikel på nätet här