Kostym eller tumme?

17 februari 2015

1) Dagsläget 2015-02-17
Riksdag och regeringen börjar närma sig målsnöret april 2015 då försvarsbeslut (”inriktningsbeslut”) 2015 skall klubbas av Riksdagen. Slutrapporten från Riksdagens försvarsberedning skulle ursprungligen redovisas tidigare men då rapportutkastet vid denna tidpunkt uppenbarligen inte avspeglade aktuella ingångsdata försköts rapporttidpunkten till 15 maj 2014. Därmed kunde beredningens 12 medlemmar efter 608 dagars arbete beskriva en mer aktuell hotbild i Östersjöområdet och därmed rädda ansiktet. Har vi äntligen fått ett framsynt förslag som kan ge oss rimlig ryggrad decenniet ut? Fem till tio år är ju vad som beredningen anser överblickbart.

Trots att rapporten visar en god samsyn mellan Alliansen och Socialdemokraterna om hur Försvarsmakten bör förstärkas så har ingetdera blocket kunnat föreslå någon finansiering av nödvändiga reformer inom mandatperioden 2014 – 2018. Beredningens förslag innebär i stort sett oförändrad anslagsnivå fram till 2018 oavsett man följer Alliansens eller Socialdemokraternas finansieringsförslag. Detta sagt mot bakgrund av att Riksrevisionsverket efter noggrann genomlysning konstaterat att det krävs tillskott av mellan 3 och 4 miljarder kronor årligen för att försvaret skall kunna leva upp till de åtaganden som beslutats i inriktningsbeslutet 2009. Tyngdpunkterna ligger i båda finansieringsalternativen längre framåt än 5 år vilket betyder att vi inte väsentligt stärker försvaret under de överblickbara 5 åren där beredningen identifierat ett klart behov. En bit in på 2020-talet får vi det försvar vi behöver i morgon.

Överbefälhavaren har nyligen meddelat att 4 miljarder årligen under nuvarande mandatperiod erfordras för att bygga upp och öva den organisation som beslutades 2009 och som f ö är den organisation som ÖB förutsatte skulle vara helt införd för att kunna försvara ett begränsat område av Sverige i en vecka. I den anslagsnivån kan emellertid inte våra nuvarande cirka 100 JAS 39 C/D ersättas av 70 JAS 39 E i stället för de i dagsläget planerade 60 och ej heller ytterligare en ubåt tillföras vilket föreslagits av Försvarsberedningen. Detta erfordrar ytterligare anslagshöjning utöver de årliga 4 miljarderna. ÖB har alltså räknat fram ungefär samma siffror som Riksrevisionen tidigare kommit fram till.
I beredningsarbetet har även framkommit att Folkpartiet begärt anslutning till NATO och på senare tid även att Alliansen anser att NATO-anslutning snarast bör utredas. Socialdemokrater, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna är motståndare till NATO-anslutning.
Eftersom det finns rimlig enighet om att försvaret bör stärkas och att det enligt min mening måste ske oavsett vi ansluter oss till NATO eller ej, eller startar en utredning av anslutning eller om vi inte inte alls tar något beslut i denna fråga så menar jag att det idag finns det beslutsunderlag som rimligen kan begäras. Vad som idag fattas är en finansiering av minimum 4 miljarder per år, gärna med successiv höjning för att rymma även den materielförnyelse som beredningen identifierat. Där har, inte särskilt överraskande, visat sig att finansminister Magdalena Andersson (enligt SvD) anser att sammanlagt 2 miljarder skall fördelas under fyra år med början 200 miljoner 2016 stegrat till 800 miljoner år 2019 eller i genomsnitt en halv miljard per år. Det är lätt att inse att ett beslut enligt hennes modell skulle kräva att ett antal uppgifter tas bort från Försvarsmakten alternativt att även inriktningsbeslut 2015 i likhet med tidigare beslut blir gravt underfinansierat. Sverige har aldrig lagt så lite pengar på sin försvarsmakt som nu och Finansministerns alternativ skulle inte ge någon väsentlig ökning. Självfallet kommer inget av dessa alternativ att stärka vårt försvar.

nej_herrejosses

2) Medborgarens möjligheter
Den medborgare som inte vill se att främmande makt opererar i svensk skärgård och t o m hånar oss genom att segla i övervattensläge i Värtan – och jag tror det är rätt många – måste alltså rätt snabbt bestämma sig för hur han/hon skall agera. Opinionsundersökningar stöder mitt antagande om att ett stort antal röstberättigade vill stärka försvaret men hittills har inte mer än enstaka % förflyttningar mellan riksdagspartierna visat sig. Om man går tillbaka till analyser direkt efter riksdagsvalet finner man dock att Moderaterna tappade väljare till Sverigedemokraterna, något som de inledningsvis inte låtsades om men som nu på senare tid syns även i moderata analyser. Två skäl kan skönjas: invandrings- och assimilationspolitik och försvarsfrågor. Eftersom massmedia och politiska partier noga följer opinionsyttringar så kan man ju enkelt påverka genom att svara SD på opinionsinstitutens frågor om partipreferenser. Hur man sedan röstar är ju en helt annan sak. För att se SD budgetproposition 2015 för försvaret, läs avsnitt 18.1 i följande handling
http://sverigedemokraterna.se/wp-content/uploads/2014/11/201415SD100-Budgetpropositionen-f%C3%B6r-20151.pdf
Att tvinga fram ett nyval kan dock inte ändra den politiska inställningen så länge SD inte tillåts påverka och det är inte min rekommendation.

3) Egna funderingar
Eftersom jag är mest hemmastadd i flygfrågor där jag tillbringat nästan hela mitt yrkesverksamma liv vill jag ta markmålsbeväpning till JAS 39 som exempel. Försvarsmakten räknar på sin hemsida upp
Bomb GBU-49 Paveway II (laser-/GPS-styrd bomb),
Bomb GBU-12 Paveway II (laserstyrd bomb),
Automatkanon Mauser 27 mm.
Robot 75 Maverick,(endast på 39 A/B, min anm),
Såvitt jag vet kommer även SDB / GBU-39 att levereras i närtid.

Inget av dessa vapen är användbart till annat än Close Air Support (CAS), och då endast förutsatt en molnsituation som vi sällan upplever i Sverige och att vi har resurser till dedicerade störinsatser. CAS tillhör de verksamheter som inte kan eller bör prioriteras. Min enkla slutsats är att dessa markmålsvapen anskaffats och integrerats till 39 i syfte att stödja exporten av Gripen. Nåväl, det är vad politik handlar om och jag förstår det smidiga i att låta försvarsanslaget bekosta stöd av den högteknologiska industrin snarare än Industridepartementet.

Då jag inte vet vilka vapen eventuella Gripenkunder kan vara intresserade av de närmaste åren framåt kan jag bara önska mig att de någon gång skall gynna även svenska försvaret. Jag hoppas att det robotsystem som på långa avstånd och med hög precision kan bekämpa prioriterade markmål / kryssningsrobot som Försvarsberedningen nämner för inplanering till JAS 39 E en bit in på 2020-talet är av samma art som både Finland och Polen nu anskaffar. Sveriges behov är verkan mot infrastruktur och räckvidd upp mot 50 mil. Enligt vad jag menar är KEPD lämplig för oss snarare än JASSM. Den är en attackrobot framtagen i samverkan mellan tysk och svensk industri. Jag menar dock att en mindre serie bör anskaffas snarast hellre än om 7 – 8 år. Därmed skulle vi, förutom att täcka Östersjöregionen, även kunna agera på Nordkalotten, en militärgeografisk region som vi tillhör snarare än bara Norrbotten. Under åren framåt kommer den att ytterligare växa i betydelse.

Då bloggaren Wiseman är betydligt mer välkänd auktoritet än jag tar jag mig friheten att citera honom med tillägget att jag har exakt samma uppfattning i denna fråga:
”Att inte kunna ta striden till motståndaren har genom 100 år av luftkrig varit ett självskrivet recept på förlust.
Kan man inte ta striden till motståndaren utan istället behöva vänta på att motståndaren väljer mål och tillfälle är striden i det närmaste förlorad. Där är det fortsatt oerhört mycket svårare att försvara sig mot små mål som kryssningsrobotar. I praktiken behöver du inte ens använda dem. Bara risken för att du ska använda dem begränsar motståndaren i uppträdande och agerande”.

taurus_2

Ubåtsjakten blir förhoppningsvis inom en snar framtid stärkt genom att redan anskaffade helikoptrar levereras. Jag förutsätter att även nödvändiga tekniska sensorer och andra hjälpmedel snarast kompletterar helikoptrarna, annars är de ju bara en transportlåda. Jag är skeptisk mot övervattensfartyg eftersom de är väldigt sårbara. Det gäller även fartyg med smygteknik som trots stealthambitionerna är synliga på diverse sensorer från radar till satellitspaning. Visbyklassen har dessutom inget kvalificerat luftskydd och inte ens sjömålsrobot integrerad. Däremot anser jag att minst ytterligare en ubåt bör byggas. Sverige ligger långt framme beträffande ubåtsteknik och där anser jag att det politiska målet export kan kombineras med stor nytta för vårt försvar. Någon ny ubåt kan vi dock inte få under innevarande decennium.
Av materielprojekten vill jag även peka på den kraftiga numerära reduktion det innebär att gå från nära 100 JAS Gripen till 60, ja även till de 70 stycken som försvarsberedningen förordar. Jag inser att det är dyrt att i längden driva två olika flygplanvarianter, relativt olika varandra. Vi måste ändå göra det under den period innan 39 E är slutlevererad och industrin har förbundit sig att stödja kunder som Sydafrika, Thailand och Ungern så länge de opererar sina nuvarande, nyss inköpta flygplan. Jag menar att vi bör behålla en division 39 C/D tillsvidare. Därmed får vi acceptera att den divisionens bristande jaktförmåga handikappar dem men i gengäld avlastar de 39 E-divisionerna attack- och spaningsuppdrag vilket de fortfarande är tekniskt lämpade för.
Förutom ambitionen att slutföra den organisation som uppdrogs försvaret i beslutet 2009 som alltså kräver tillskott av 4 miljarder årligen finns ett antal mycket angelägna materielärenden. Det är en konsekvens av att såväl socialdemokratiska som alliansregeringar tagit felaktiga beslut eller underlåtit att besluta om en försvarsmakt som förmår hålla den gard mot oförutsedda militära aktioner mot landets integritet som en självständig stat förutsätts göra. Därmed uppstår självfallet kostnader som är väl så höga som vad det skulle kostat om inte försvaret raserats.

Åter ett citat från Wiseman: Ytterst hamnar man i den existensiella frågan ”varför ha ett försvar överhuvudtaget om det inte ska kunna påverka motståndaren” för det är just detta som blir fallet om man inte anskaffar vapensystem som hänger med i den teknologiska utvecklingen. Det gäller inte bara inom luftmaktsteorin utan generellt”.


Hunden skäller

07 september 2013

Förord
Februari 2012 skrev jag att jag sedan mitt första blogginlägg december 2008 skrivit det mesta av vad jag hade att säga. Sedan dess har jag dock skrivit ytterligare två inlägg, det ena för att jag vill rikta mig mot de som ännu inte är frälsta inom säkerhets- och försvarsfrågor med en enkel sammanfattning av läget inom försvaret.
Det andra inlägget skrev jag efter att på radio ha hört en forskare lägga fram teorier om varför mer än 600 svenska stridspiloter (snarare besättningar eftersom även ett antal flygnavigatörer och t o m andra än flygande personal ingick i siffran) omkom under kalla kriget, därtill utan att skapa det stora massmediala intresse det skulle väckt idag.
När jag nu skriver nästa inlägg så kommer det inte att vara så mycket nytt ty trots allt har jag sagt det mesta av vad jag har att säga. En del behöver dock uppdateras och/eller nyanseras eftersom världen runt oss har förändrats. Se det som ett sammandrag av den sista tidens försvarsdebatt, sett ur min synvinkel och riktat mot dem som inte själva följt denna debatt.

Jag följer regelbundet ett antal bloggar med försvars- och säkerhetspolitisk inriktning och då och då kommenterar jag vad som avhandlas där. Förutom att signera ”bossekommenterar” så har jag på senare tid mest använt nicket ”Bo H” därför att jag egentligen inte tycker det är cricket att kommentera på andras bloggar under mitt eget bloggnamn. Nedan kommer jag att delvis återanvända delar av ett antal sådana kommentarer liksom delar av mina egna bloggar.
Du kommer att behöva tid för att läsa detta för här finns ett antal länkar till andra bloggar som du bör läsa i sammanhanget. Vänta med läsningen tills du har lugn och ro. Detta var lite om bakgrunden.

Säkerhetspolitik och försvarsförmåga.
Ett lands militära försvar är ett verktyg för landets utrikespolitik på samma sätt som en diplomatisk kår. I en konflikt med ett annat land bör i första hand s k politisk lösning, med eller utan hjälp av andra nationer, eftersträvas. Lyckas inte detta eller om inte möjligheter ges så måste s k militär lösning (även den självfallet politisk) tillgripas – med eller utan hjälp av andra nationer. Diplomati, liksom politisk makt generellt, måste backas upp av att alla alternativ till överenskommelse är obehagligare än att finna en överenskommelse. Man bör i detta sammanhang komma ihåg att det inte är vare sig ÖB eller regering/riksdag som avgör om svenska försvaret är tillräckligt starkt och uthålligt – det är den nation som granskar olika alternativ för att nå sitt syfte.

För landets innevånare är försvaret således ett allmänintresse även om särintressen existerar parallellt.
Exempel på sådant särintresse är den politiska viljan att lämna stöd till nyckelindustrier utan att belasta näringsdepartementets budget. Ett annat särintresse blir då att vederbörande nyckelindustri försöker påverka Försvarsmaktens materielköp så att industrins exportansträngningar stöds. I Sverige kan inte Försvarsministern genom ministerstyre råda över materielköp så det är mer komplicerat än i vissa andra länder att tillgodose industrins intressen samtidigt som – förhoppningsvis – Försvarsmaktens uppgifter stöds av det som främjar industrin.
Angående Försvarsmaktens uppgifter säger Försvarsberedningen i rapporten 31 maj 2013 att den anser att Sverige måste kunna värna landets suveränitet, svenska rättigheter och intressen, våra grundläggande värderingar samt skydda svensk handlingsfrihet inför politisk, militär eller annan påtryckning.
I rapporten konstateras även att Sverige är solidariskt med andra och står inte heller ensamt inför hoten och utmaningarna. Försvarsberedningen anser därför att den solidariska säkerhetspolitiken ska vara grunden för den svenska försvars- och säkerhetspolitiken.
Grundbulten i Försvarsberedningens deklaration är den så kallade solidaritetsdeklarationen där vi sedan 2010 driver att ”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.”. Solidaritetsdeklarationen ersätter med andra ord ”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig”.

Att solidaritetsförklaringen omfattar de nordiska länderna står tydligt. Vilka länder som avses med ”annat medlemsland” (i EU) är däremot oklart, ej heller framgår om det utöver diplomati även är militära aktioner som ligger i att vi ”inte skall förhålla oss passivt”. Skrivningen måste tolkas som att även de baltiska staterna omfattas och vidare att militär hjälp kommer att lämnas respektive förväntas. Den svenska unilaterala solidaritetsförklaringen omfattar EU-medlemmar samt Norge och Island som ej är EU-medlemmar.

Försvarsmakten bör alltså rimligen ha uppgiften att stödja svensk (utrikes-)politk främst genom att vara beredd att tidigt och med kraft skydda landets geografiska integritet och dessutom vara beredd att agera enligt svenska åtaganden i solidaritetsfrågor. Att jag skriver tidigt och med kraft beror bl a på erfarenheterna från Georgienkriget vilket ju utspelades på en vecka men avgjordes redan under de två första dagarna. En av konsekvenserna för våran del är att de förband som blir stridsberedda först efter 3 – 4 dagar efter att krigshandlingar börjat knappast kan vara en klok investering.

Hur ser hotet ut?
Västvärldens länder har vid de senare årens militära konflikter visat ökande ovillighet att bedriva operationer på marken. Blodsspillan på egna trupper har, där så varit möjligt, minimerats till priset av förbrukning av avancerade och dyrbara vapensystem som cruise missiles, stridsflyg och, på senare tid, obemannade flygfarkoster (drones).
Även om de nyligen demonstrerat sin förmåga att snabbt och överraskande förflytta stora truppstyrkor från Rysslands ena ände till den andra änden och utan att kunna peka på konkreta, oemotsägliga bevis uppfattar jag det som att Ryssland går i samma riktning. Detta påverkar givetvis min syn på vad Sverige kan komma att möta vid en eventuell konflikt med Ryssland där militärt våld eller hot om militärt våld förekommer.
Jag tror inte att vi kan vänta oss vare sig sjöinvasion eller invasion över landgräns. Där har faktiskt Försvarsberedningen och jag samma åsikt.
Jag tror däremot att den basering av ballistiska Iskandermissiler som snart sker bl a i Kaliningradområdet hotar våra östligt belägna anläggningar och att förutom strategiskt flyg så har ryska attackflygplan numera räckvidd för att nå djupt in över vårt territorium. Kryssningsrobotar kommer att sättas in mot oss vid en väpnad konflikt. Vi kommer även att möta ryskt jaktflyg. En variant av jaktflygplan brukar i väst kallas ”interceptor” därför att de är designade för att hejda anfallande motståndarflygplan som strategiska bombflyg och attackflygplan. Vår J35 Draken var en typisk interceptor. En stor del av de taktiska flygplan som produceras i Ryssland är emellertid vad som i väst kallas ”air superiority fighters”, d v s jaktflygplan som konstruerats primärt för att bekämpa motståndarens jaktflygplan och upprätta egen dominans eller luftherravälde. De stridsleds ofta från de flygburna radar- och stridsledningsflygplan som är ett relativt nytt inslag i hotbilden.

När det gäller trupp så tror jag inte att annat än specialförband som taktiska luftlandsättningsförband och sabotagegrupper sätter en fot på vår mark förrän vi de facto besegrats.

Försvarsberedningen anser att den kan överblicka utvecklingen 5 á 10 år framåt. Jag läste just i tidningen om en intervju med Raffaela Giacomini som forskar inom ekonomi. Hennes forskningsresultat är att det är oerhört svårt att förutspå vad som kommer att hända längre än ett år framåt i tiden. När det gäller säkerhets- och försvarsfrågor brukar man kunna utröna vilken materiel som utvecklas eller köps i avsikt att ingå i ryska förband men att förutspå hur förband grupperas eller omgrupperas kan resultera i stora överraskningar inom en tidsrymd av några dagar. Vilka ledare, militära och politiska, som styr skutan varierar ibland med en veckas varsel, ibland några månader. Om vem som styr Ryssland och vilken strategi som landet tillämpar under ”den överblickbara framtiden” vet vi faktiskt noll och intet.

Ett scenario där Ryssland når sitt strategiska mål utan att ett enda skott avlossats därför att Sverige inte står rustat för en sådan typ av konflikt finna att läsa på Kungliga Krigsvetenskapsakademins blogg Försvar och säkerhet. Scenariot ”Korridoren till Kaliningrad” utvecklas i 12 avsnitt och är, inklusive ett stort antal kommentarer, synnerligen läsvärt.
Genom följande länk hamnar ni hos bloggaren Skipper som har mycket tänkvärda kommentarer. Därifrån länkas ni vidare till Kkrva och ”Korridoren till Kaliningrad” http://navyskipper.blogspot.se/2013/08/den-strategiska-iden-eller-avsaknad-av.html
Läs även vad försvarsbloggarnas nestor ”Wiseman” tillsammans med gästskribent Kamrat Kalle har att säga http://wisemanswisdoms.blogspot.se/2013/08/gastinlagg-recension-och-reflektioner.html

Behov av anpassning
Vi vet att det tar mellan fem och tio år efter beställning innan ny försvarsmateriel kan förbandsättas. Att bygga upp en ny organisation…….tag exemplet med Insatsorganisation 14 som beslutades januari 2010 och enligt senaste prognoserna kan vara bemannad, övad och försedd med rätt materiel år 2023. I sådant läge klingar det fullkomligt meningslöst att hänvisa till att ett enskilt militärt väpnat angrepp direkt mot Sverige är fortsatt osannolikt under överskådlig tid (alltså hävdat 5 – 10 år). Vi måste ha ett försvar som snarast ges flexibiliteten att fungera som brandkår oavsett om det är skogsbrand, brand i en stor industri eller en sommarstugebrand och denna brandkår skall skapas snarast och fungera tills Vår Herre skapat om oss människor så inga konflikter längre uppstår. Sveriges försvar är en principfråga som inte är lämplig som budgetregulator i konkurrens med annat som ingår i den politiska tävlingen om mandat i nästkommande val.

Februari 2010 skrev jag följande angående JAS 39 vapenarsenal efter att ha konstaterat att de Robot 15F som på senare tid renoverats kan fortsätta att vara vapen mot sjömål även om någon invasion över Östersjön numera inte är sannolik. Övrig attackbeväpning är i bästa fall användbar vid close air support, (CAS), en företagstyp som sällan bör prioriteras bland alla uppdragstyper som skall lösas av de 60 JAS39E vi snart kommer att ha i Sverige i stället för de nuvarande c:a 100 JAS39C/D.

Därmed bör vi se över i vad mån vi kan finna ett robotvapen som har kraftig verkan mot de taktiskt – strategiskt avgörande måltyperna i Nordkalottarenan och finner då att MB ÖN under senare delen av Kalla Kriget pläderade för ett tungt, styrt attackvapen, TSA, för att bekämpa kommunikationsmål och angriparens älvövergångar i den dåtida hotbilden. Av olika skäl kom den aldrig att realiseras men en intressant kandidat växte upp under 90-talet, nämligen KEPD 350 som primärt utvecklades för tyska flygvapnet. Den uppfyllde med råge de krav som ställdes i PTTEM för TSA men var något för tung för JAS 39 A/B varför en vikt- och räckviddsreducerad version KEPD 350 L (leicht) förutsågs för 39-an. Idag torde normalversionens vikt vara acceptabel och roboten skulle kunna tjäna väl som tillskott till 39:ans räckvidd i attackuppdrag karaktäriserad av mycket liten radarmålyta, stridsdel med mycket god verkan i fortifierade anläggningar, broar och andra kommunikationsmål, hamnanläggningar och startbanor och med en luftbrisadsmod för att bekämpa flygplan på marken och fordonssamlingar. Det kan tilläggas att detta vapen inte kräver lång utbildningstid för piloterna och att ett smidigt planeringssystem medger insatatsbeslut på kort tid.

Februari 2010 hade ännu inte Finland beslutat anskaffa den långräckviddiga attackroboten som snart införs på de finska F18 Hornet och som, förutsatt samarbete mellan finska och svenska försvarsmakterna, kan minska vårt behov i övre Norrland. I gengäld hade Ryssland ännu inte beslutat att basera taktiska, ballistiska robotar vid Östrsjökusten och våra förpliktelser mot Balkanstaterna var tämligen luddiga. Idag vill jag påstå att vi, för att kunna försvara vårt eget territorium och för att kunna svara upp mot solidaritetsåtaganden måste ha reella möjligheter att bekämpa mål på andra sidan Östersjön. Det gör vi varken med Rb15F eller med CAS-vapen. Av diverse inlägg på försvarsbloggarna verkar det som om jag sedan 2010 fått ett antal meningsfränder i denna fråga.

Något förvånad konstaterar jag emellertid att en av de få politiker jag beundrar tydligen inte tillhör mina meningsfränder i frågan om behov av nytillskott av attackvapenarsenalen. Bakgrunden är att utrikesminister Carl Bildt intervjuades angående hans inställning till svenskt deltagande i en eventuell militär aktion mot Syrien. Se http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17402362.ab I intervjun säger han visserligen att ” Vi har inte de möjligheterna. Vår arsenal är, utan att gå in på militära hemligheter, begränsad för att inte säga icke-existerande”. Där har han och jag samma uppfattning. Det är när Anders Lindberg och bloggaren Wiseman via Twitter frågar Carl Bildt vilka slutsatser han drar av att vår attackarsenal är icke-existerande som Bildts åsikter gör mig upprörd.

Jag citerar Wisemans redovisning från http://wisemanswisdoms.blogspot.se/2013/09/den-icke-existerande-arsenalen.html
”Under den tidiga kvällen har jag fört en intressant diskussion på Twitter med utrikesminister Carl Bildt om just denna brist, där Bildts ståndpunkt kan sammanfattas i ståndpunkten att ”Vårt försvar är ett försvar” och Sverige därför inte behöver kryssningsrobotar. Detta talar som sagt emot all militärteori om användande av luftstridskrafter och är därtill något som lätt kan vederläggas historiskt. Bara de senaste 20 åren har vi sett tre nationer som förlorat då man utgått från att ett luftförsvar kan användas endast defensivt. Irak, Serbien och Libyen”.

Jag kan se fyra skäl till att Bildt svarat som han gjorde.

– Han var för jäktad för att verkligen tänka igenom sitt svar innan han gav det. Det kan vara så men det vore inte likt CB.

– Han är väldigt lojal mot sitt parti som snarare är angeläget om att reducera försvarsanslaget än att skapa ett fungerande Flygvapen och därför inte vill höra talas om några brister i vår försvarsförmåga.

– Han har av sin kompis Barak Obama fått garantier om att Sverige inte behöver bekymra sig om att skaffa sig temporärt luftherravälde i en väpnad konflikt. USA/NATO kommer omedelbart att upprätta en non-flying-zone för ryska flygstridskrafter 🙂

– Höga företrädare för Ryska Förbundsrepubliken har talat om för honom hur provocerade de skulle bli om Sverige skaffade sig lämpliga vapen för att anfalla mål på ryskt territorium. Jag tar upp det alternativet därför att jag erfar att såväl svenska politiker som höga svenska militärer uttryckt sådana åsikter exempelvis beträffande att åter stationera trupp på Gotland.

Vad är defensivt och vad är offensivt?
Svaret är nog inte så enkelt som det förefaller om man skakar fram det direkt ur rockärmen. Fundera lite på om tyska Ardenneroffensiven verkligen var offensiv. Segrarna kallade den för offensiv men kanske tyskarna såg det som en sista försvarsåtgärd innan de allierade föll in i Tyskland, alltså som en defensiv åtgärd.
Att anpassa sina vapens egenskaper till de vapen som en presumtiv motståndare förfogar över, är det att göra sina vapen mer offensiva? Åren efter andra världskriget hade Flygvapnet ett antal T18, en variant av bombflygplanet B18. T18 var tänkt att beväpnas med torped för att bekämpa den sjöinvasion som då var högaktuell hotbild. Flygförsök visade dock att torpeden slogs sönder vid övergången från luftburen i hög fart till vattenburen. Lösningen blev att en ”torped” konstruerades, som hela tiden stannade i luften och med hjälp av radarmålsökare fann och sänkte sitt mål. Denna robot, kallad Rb04, blev från 1959 huvudbeväpning på attackflygplanet A32 Lansen. Räckvidden var c:a 30 km och detta faktum plus och att det ju skulle användas först när en sjöinvasion var på väg gjorde att det ansågs vara klart defensivt. Ersättaren RBS 15 togs först fram i en marin version och trots att den därför kunde avfyras närmare Warszawapaktländernas kustsjöfart ansågs vapnet fortfarande defensivt. Från 1989 fanns även en flygburen version, RBS 15F, som naturligtvis med egna räckvidden c:a 70 km och AJS37 Viggen och JAS39 Gripens förmåga att gå till en fällpunkt 26 – 27 mil från svensk kust är tillräckligt för att bekämpa sjötrafik utanför Kaliningrad. Är det ett defensivt eller offensivt vapen? Skulle en attackrobot med räckvidd hela de 35 milen mellan Blekingekusten och Kaliningrad vara offensivt?
Vårt försvar är ett försvar, inte ett verktyg för att fullfölja Karl XII´s territoriella ambitioner – är det inte det som räknas?

Vapensystem baserade på rysk mark kan hota Sveriges suveränitet, svenska rättigheter och intressen, våra grundläggande värderingar samt svensk handlingsfrihet inför politisk, militär eller annan påtryckning. De kan agera militärt mot stater där vi i vår solidaritetsdeklaration utlovat att inte förhålla oss passiva.
I det ögonblick Ryssland använder dessa vapensystem till att utöva militärt våld mot oss så torde de vapensystem vi använder för att värja oss mot våldet vara klart defensiva. Vårt försvar är ju ett försvar, eller hur Carl Bildt?

Skulle däremot Ryska Federationen använda hot om militärt våld som diplomatisk påtryckning för att Sverige skall göra eftergifter så är det Carl Bildts och hans ministerkollegors sak att avgöra om deras motdrag skall kallas defensivt eller offensivt. Han har ju av amerikanska diplomater beskrivits som en ”medium size dog with a big dog attitude” så jag borde ha fullt förtroende till att han kan finna en bättre politisk lösning än den som blev fallet i ”Korridoren till Kalingrad”. Dock har jag nog inte det eftersom han inte backas upp av den försvarsförmåga som behövs för framgångsrik diplomati. Jag påstod inledningsvis att diplomati, liksom politisk makt generellt, måste backas upp av att alla alternativ till överenskommelse är obehagligare än att finna en överenskommelse.

Som det arabiska talesättet säger: Hundarna skäller, karavanen drar vidare.


Varför utveckla ”New Generation” JAS 39?

16 februari 2011

Eftersom tidningen Ny Teknik inte direkt vänder sig vare sig till försvarsintresserade eller till medelsvensson så vill jag gärna tipsa om en debattartikel i dagens (16 feb) nummer av sagda tidning. F ö kan man konstatera att Ny Teknik generellt håller hög kvalitet så se gärna mitt lästips som omfattande varje nummer som ges ut.

Nu gäller det emellertid nr 7, där Johan Tunberger konstaterar att JAS har urholkat flygvapnets operativa förmåga på ett anmärkningsvärt sätt. Stridsledningssystemet är i gungning, vapen saknas i stor utsträckning, det unika svenska bassystemet är skrotat och flygförarna får för lite flygtid. Vidare skriver han att Det svenska militärindustriella komplexet är i full färd med att bädda för beslut att starta utvecklingen av en Super-Jas, (Gripen NG). En tänkbar affär med Brasilien är nyckelkomponent i detta spel.
Efter att ha konstaterat att Vi står inför ett moment 22. Om utveckling köps till priset av ett krympande och obalanserat flygvapen och i förlängningen totalt försvarshaveri hamnar man med skägget i brevlådan, kommer Tunberger fram till att det finns fyra*) alternativ:

1: Skjut till mer pengar och erkänn att en utvecklande flygindustri lika mycket handlar om teknikpolitik som om försvar.

2: Lägg i realiteten ned försvaret och låt den pågående pyspunkan övergå i en implosion genom att fortsätta på det försvarsindustriella spåret.

3: Ta skeden i vacker hand och köp så småningom utifrån. F-18 och JSF är tänkbara alternativ.

Tunberg deklarerar att hans egen uppfattning är att utveckling av Super-Jas bör avbrytas och försvaret skall låtas komma i första rummet. Det innebär ingen nedläggning av flygindustrin. För att hålla liv i flygvapnets nuvarande Jas C/D kommer det att krävas kontinuerligt stöd under många år. Men det skulle innebära en avsevärd ambitionssänkning.

Jag skulle kanke kunna enas med Tunberg men först efter att minst två viktiga parametrar blivit bättre belysta och därvid befunna irrelevanta eller omöjliga att väga in.
Parameter ett är den enklaste att belysa, nämligen kostnaderna för att köpa ”över hyllan”, d v s F-35 JFS eller F-18 E/F. Det står redan nu klart att JSF inte bara försenas utan även drabbats av en kraftig kostnadsökning. Efter president Obamas nyligen presenterade budget med kraftiga nedskärningar bl a i försvarsanslagen torde inte JSF-programmet förbilligas jämfört med dagens redan mycket höga kostnader. Vidare kommer varken F-35 eller F-18 E/F i nuvarande versioner att vara moderna när det är dags att ersätta 39 C/D och då befintliga varianter torde inte bli billigare än dagens variant. Slutligen finns, som förhoppningsvis är bekant, ett politiskt pris som knappast gynnar svensk politisk självständighet.

Jag skrev att det ovanstående var det enklaste att belysa. Det följande är enklare att matematiskt belysa men förmodligen politiskt mycket svårt. Därför kallade jag det ovanstående det enklaste.

Parameter två har redan blivit vetenskapligt belyst, nämligen av professor emeritus vid KTH Gunnar Eliasson i en detaljerad studie av utvecklingen av Saab JAS 39 Gripen, ”ett projekt som involverat nyskapande av avancerad teknologi med både militära och civila användningar samt utnyttjande av ett globalt nätverk av specialiserade och konkurrerande underleverantörer”, påvisat att det är statsfinansiellt lönsamt med högteknologisk industri. Återigen ett bevis på att det är ett mycket trångt perspektiv att betrakta utveckling av stridsflygplan som något enbart av intresse för Försvarsmakten. När vi beslutar om försvarsmateriel som skall förbandsättas först om tio år kan vi rimligtvis inte enbart bry oss om vad som idag prognosticeras om den hotbild dessa förband skall verka i. Vi kan se tendenser i den tekniska utvecklingen i en hotbild men vi kan inte se hur stora förband eller förbandens gruppering i framtiden. Vi kan definitivt inte se vilken politisk vilja som styr vare sig vårt närområde eller världen i stort. Om man skall lära sig av historien (och det skall man) så är det just att ingen prickar rätt med prognoser, inte ens försvarsanalytiker. Slutsatsen är att Sverige måste ha en grundläggande förmåga att försvara landets integritet oavsett vad vi idag gissar om framtiden.

Ett av underlagen vid beslut om försvarsmateriel som kan förbandsättas först om tiotalet år skall givetvis vara FM prognos om behovet (vägt mot behov av andra förband och annan materiel) men måste till största del tas på andra grunder än de behov som försvaret ser idag. Tunbergers alternativ 1 bör alltså inte hoppas över så lättvindigt som han gör i sin artikel.

Kan en näringsminister som talar lyriskt om beslutet att förlägga ESS partikelaccelerator till Sverige låtsas att en utvecklande flygindustri inte skulle vara en statsfinansiellt lönsam investering så bör hon visa på felaktigheter i professor Gunnar Eliassons utredning eller åtminstone visa på att det är statsfinansiellt lönsammare med en annan investering.
En utvecklande flygindustri handlar alltså mer om teknikpolitik än om försvar. Som biprodukt får vi en mycket viktig byggsten i den grundläggande förmåga att försvara landets integritet som vi enligt ovanstående resonemang ändå måste ha. Som biprodukt torde det vara statsfinansiellt svårslaget jämfört med den ekonomiska kalkylen i parameter ett.

Jag har, som ni säkert förstår, inte färdiga papper på vare sig parameter ett eller två och kan alltså inte föra något i bevis. Jag tar mig dock friheten att protestera mot att ÖB och FöD ”i nära samarbete” skall lägga grunden till ett för Sveriges framtid så viktigt beslut. Att jag inte anser att försvarsutskottet har tillräcklig kompetens för att allsidigt bereda beslutet förstår ni säkert av det jag skrivit.

*) Tillägg 17 feb A: Om ni undrar varför jag skriver fyra alternativ men redovisar tre så undrar ni över samma sak som jag. Jag vet inte varför jag skrev fyra och inte varför jag inte upptäckte misstaget vid flera genomläsningar! För många och för höga g-belastningar under uppväxtåren?

B: Saknar ni papperstiningen Ny Teknik så finner ni Tunbergers artikel på nätet här


Centraleuropas luftstridskrafter

20 januari 2011

”Centrala Europa” är inget fast, klart definierat begrepp. Tänk er nu, för resonemangets sak, att vi definierar begreppet med en linje från Sassnitz till Frankfurt am Main och vidare söderut till strax öster Sardinien, vidare genom Italien till Trieste, Poznan i Polen och tillbaka till Sassnitz.

Om jag sedan säger er att detta ansenliga stycke europeiskt territorium luftförsvaras av två divisioner stridsflygplan baserade utanför Rom och två divisioner baserade utanför Poznan så skulle ni säkert inte tro mig. Än mindre skulle ni tro mig om jag säger att det inte är osannolikt att en av dessa divisioner läggs ned inom ett par år eftersom tre divisioner är tillfyllest enligt många politikers åsikt.

Ni gör rätt i att inte tro mig. Det skissade territoriet följer inga nationsgränser så det verkliga antalet stridsflygdivisioner går inte att räkna upp. Det är dock åtskilligt fler än fyra.

Det är svenskt territorium som jag i resonemangssyfte flyttat en bit söderut. Det beskrivna luftförsvaret gäller alltså Sverige, inte ett antal länder i centrala Europa. Vi är ju ett fredsälskande land som ingen vill något illa. Dessutom är vi ju glesbefolkade jämfört med motsvarande territorium i centrala Europa så varför behöver vi fler divisioner än tre á fyra……..?
Ja, vad anser ni själva, medborgare?


Gripenseminarium

13 januari 2011

Jag har nyligen i ett inlägg efterlyst att massmedia borde intressera sig mer för försvarsfrågor. Det börjar nu dra ihop sig till Folk och Försvars årliga konferens och det vore trevligt om den skulle resultera i mer än enstaka, oengagerat referat i massmedia.

Som inledning har Folk och Försvar hållit ett seminarium om Gripen och dess eventuella vidareutveckling kontra direktköp i utlandet – om stridsflyg över huvud taget skulle vara något som behövs bortom den tidpunkt då nuvarande Gripengeneration behöver ersättas. Den uppskattade bloggkollegan Chefsingenjören har refererat seminariet i ett välformulerat inlägg och som vanligt finns ett antal kommentarer till inlägget som också är tänkvärda. Även riksdagsmannen och försvarspolitiske talesmannen Allan Widman (fp) har bloggat om ärendet. Några reaktioner till CI´s blogg:

Om man inte tar beslut idag om vidareutveckling av JAS 39 men ändå håller öppet för en utveckling av NG/EF måste staten väl ändå betala för att upprätthålla en kompetent utvecklingsavdelning hos industrin såvida man inte accepterar att industrin, när beställningen väl kommer, startar upp en utvecklingsavdelning från näst intill scratch? Det låter varken billigt eller rationellt. Om staten således betalar för att det skall finnas kvar en nyutvecklingskompetens hos industrin så bör dom väl ha något att syssla med så staten får något utfört av den organisation man ändå köper?

Det vore även intressant att få veta hur mycket utvecklingen av samarbetsprojektet Typhoon/Eurofighter kostat varje deltagande land och inte minst, hur många kompromisser deltagarländerna måste göra för att jämka kraven till enighet. Som jag minns det så kom utvärderingen av våra alternativ F-16, F-18 och Gripen fram till att F-18 hade högre grad av kravuppfyllnad men Gripen hade ”tillräcklig” kravuppfyllnad vilket tillsammans med ett antal andra argument blev avgörande.  I ett samarbetsprojekt har man nog mindre grad av sådan frihet.

Alla tycks poängtera att det måste vara den militära hotbilden mot Sverige som styr beslut om flygplan. CI har visserligen citerat Håkan Juholt att det är ”Försvarsmaktens behov” som styr i första steget. Jag skulle vilja uttrycka det som ”Svenska statens behov” för hot mot rikets oberoende skall väl inte reduceras till en fråga för Försvarsmakten? Hoppas att Juholt är felciterad eller åtminstone att han inte riktigt begrundat vad han menar.
Självfallet menar även jag att det är omvärldens ambitioner, militärgeografin, omvärldens tekniska möjlighetr etc som skall styra beslut om FM utformning. Jag måste emellertid poängtera att var och en som gör anspråk på att ha en uppfattning om det militära hotet mot Sverige/Norden omkring 2020 måste ses som sittandes på Gud Fader Allsmäktigs högra sida, alternativt som pratandes i sin nattmössa. Beträffande tekniska möjligheter har vi dock lite mer kött på benen och Wiseman har därvid en god ansats angående flygstridskrafter, se avsnittet om hotsystem och stridsmiljö.
Ytterligare faktorer att beakta när hotbilden sammanställs är den oljeledning under Östersjön som spelar mycket stor roll för energiförsörjning av centrala Europa samt mycket viktig roll i Rysslands statsfinanser och därmed i deras politiska ambitioner.  Hur strategiskt viktiga Barents Hav och Nordkalotten blir om 10 – 15 år har väl ännu inte utkristalliserat sig men mycket tyder på att större intressen än idag kommer att rikta sig mot detta område. Därmed vill jag exemplifiera att det är svenska statens bekymmer, inte primärt Försvarsmaktens. Som jag sagt tidigare: Diplomati, liksom politisk makt generellt, måste backas upp av att alla alternativ till överenskommelse är obehagligare än att finna en överenskommelse. Ett lands militära försvar är främst till för att backa upp landets utrikespolitik när landets territoriella och politiska integritet hotas.

Som flera påpekar i debatten så består luftförsvar av ett antal komponenter som alla måste finnas och vara i balans. Flygplan med elektronik och avionik, utbildade och övade piloter och systemoperatörer, vapensystem mot luft- och markmål, baser med basförband, stridsledning med datakällor anpassade till hotmiljön, kommunikationssystem….  Det är lätt att inse att pengarna inte kommer att räcka till att återuppbygga vad som tillåtits försvinna av det som fanns 1990 – än mindre till att bygga 2020-talets system. Lyckligtvis behöver vi inte besluta om allt detta samtidigt och bums. Låt oss granska vad som har längst leadtime och vad som kan byggas upp på några enstaka år. Låt oss även konstatera att professor emeritus vid KTH Gunnar Eliasson i en detaljerad studie av utvecklingen av Saabs stridsflygplan JAS 39 Gripen, ”ett projekt som involverat nyskapande av avancerad teknologi med både militära och civila användningar samt utnyttjande av ett globalt nätverk av specialiserade och konkurrerande underleverantörer”,  påvisat att det är statsfinansiellt lönsamt  med högteknologisk industri. Återigen ett bevis på att det är ett mycket trångt perspektiv att betrakta utveckling av stridsflygplan som något enbart av intresse för Försvarsmakten.