Sveriges försvar idag och i morgon

Efter ÖB avslöjande om vårt framtida försvars förmåga och uthållighet och efter årets upplaga av Folk och Försvars konferens har plötsligt försvarsfrågor hamnat såväl i de ”stora” medierna som i ett antal landsortstidningar. Ett inlägg skrivet av försvarsminister Karin Enström och riksdagsledamoten Hans Wallmark på debattsidan i den tidning som har spridning runt min närmaste geografi och ett antal kommentarer och frågor hos dom större försvarsbloggarna fick mig att (tillfälligt) lämna hängmattan för att – som står att läsa i min avatar – vända mig till de som inte är djupt engagerade i försvarsfrågor snarare än de redan frälsta men jag är glad om bloggen hittar läsare oavsett kategori. Gärna Karin Enström och Hans Wallmark trots att de är satta att torgföra partiets evangelium.
”Försvarshandbok för dummies.”

Försvaret idag och i morgon.

Varför behövs militärt försvar?
Ett lands militära försvar är ett verktyg för landets utrikespolitik på samma sätt som en diplomatisk kår. I en konflikt med ett annat land bör i första hand s k politisk lösning, med eller utan hjälp av andra nationer, eftersträvas. Lyckas inte detta eller om inte möjligheter ges så måste s k militär lösning (även den självfallet politisk) tillgripas – med eller utan hjälp av andra nationer. Man bör dessutom komma ihåg att det inte är vare sig ÖB eller regering/riksdag som avgör om svenska försvaret är tillräckligt starkt och uthålligt – det är den nation som granskar olika alternativ för att nå sitt syfte. För landets innevånare är försvaret således ett allmänintresse även om särintressen existerar parallellt.
Statsministern har nyss meddelat att han inte kan se att någon i dagsläget skulle vilja rikta ett isolerat militärt angrepp mot Sverige. Nu är det ju inte dagsläget jag diskuterar utan ett läge efter 2019 varför statsministerns bedömning av dagsläget är irrelevant. Hur vårt försvar ser ut idag relateras kort nedan. Beträffande morgondagens försvar pekar jag på några i mitt tycke allvarliga brister.
I mitt inlägg här förutsätter jag, i strid med mina egna åsikter, att en veckas försvarsförmåga är tillfyllest, vilket ju är försvarsministerns utgångspunkt. Jag förutsätter även att denna vecka med militärt motstånd inletts med 3 á 4 veckors förvarning samt att våra förband blivit fullt bemannade och vederbörligen samövade. Det torde vara även försvarsministerns förutsättningar när hon bedöme enveckorsförsvaret som tillfyllest, bara att dessa viktiga förutsättningar inte uttalas.

Försvaret idag.
Såväl socialdemokratiska som borgeliga regeringar genomförde efter kalla krigets slut en drastisk reduktion av Sveriges försvar vilket naturligtvis motiverades av att det militära hotet kraftigt reducerades. Ytterligare motiv var att ett stort antal förband p g a gammal materiel, bristande utbildning och förlegade uppfattningar om post-VK2 krigföring inte var lämpade mot de senare årens militära utveckling.
Under senare år har ett antal beslut tagits som dimensionerar det militära försvaret efter 2019. Tiden fram till 2019 kommer vårt försvar att vara under uppbyggnad till den så kallade Insatsorganisation 14(IO 14) som förutsätts intagen år 2019, dvs bemannad, materielsatt och övad. Under uppbyggnadsåren kan man utgå från att många förband är icke-organiserade, inte samövade och inte kan mobiliseras. IO 14 kommer inte att bemannas med några värnpliktiga utan enbart med anställda. Därmed kan man i framtiden ställa krav på insatsförmåga efter kortare förvarningstid än med värnpliktig bemanning. En organisation bemannad med yrkessoldater ansågs även av beslutsfattarna som mindre kostsam än värnpliktsförsvar. I dag och fram till slutet av 2010-talet består vårt försvar alltså huvudsakligen av icke insatsberedda förband.

Försvaret i morgon
Nyligen togs beslut om anskaffning av korträckviddigt luftvärn, dock av en typ som kräver att målet flyger i klar luft utanför moln – klart begränsande i svenskt väder! Ingen anskaffning planeras av luftvärn som kan verka i alla väder och med räckvidd som når flygplan som exempelvis fäller styrda bomber motsvarande SDB/GBU53B, som kan precisionsfällas från 10000m flyghöjd på avstånd upp till ca 70 km. Försvaret av för samhället och försvarsmakten viktiga anläggningar som elförsörjning, kommunikationsknutpunkter, militära och civila ledningscentraler, flygbaser o s v ankommer därmed på flygvapnet. Efter nyligt beslut kommer det framtida flygvapnet att bestå av 60 flygplan JAS 39 E jämfört med de drygt 100 flygplan JAS 39 C/D som våra nuvarande 4 stridsflygdivisioner består av. Ekonomin tillåter inte att någon division av dagens Gripenversion parallellt behålls. Man kan dessutom av uppgifter offentliggjorda av bl a SIPRI konstatera att dagens divisioner saknar tillräckliga mängder av ammunition, såväl för jakt- som attackuppdrag, för att ha ens halva den veckas uthållighet som försvarsministern anser tillfyllest. Inga planer har offentliggjorts om medelstillskott för att kunna komplettera denna brist. Många räknekunniga hävdar dessutom att anskaffningen av de 60 Gripenflygplanen är underfinansierad vilket även medför att för armén kritisk materiel till IO 14 måste skjutas på en oviss framtid.
Idéerna bakom IO 14 var kanske rätt under tiden de utreddes, förhoppningsvis även när beslutet togs. I och med Rysslands anfall mot Georgien 2008 rasade emellertid mycket av de förmodanden om bristande rysk förmåga som låg bakom beslutet om IO 14. Den då nytillsatte försvarsministern Tolgfors pekade på att ”kriget i Georgien utspelade sig på fem dagar och avgjordes på två. Det var färre än 20.000 ryska soldater i Georgien, men de kom dit mycket snabbt. Georgien saknade luftherravälde vilket beseglade konfliktens utgång”. Denna lärdom renderade dock inte i någon diskussion om Sveriges framtida försvarsmakt.
Nästa tillfälle till analys av relevansen i Sveriges planer var i samband med Libyenkriget. Man kan konstatera att de flesta libyiska flygaktiviteter upphörde redan i och med koalisionens anfall med markmålsvapen de första dagarna, huvudsakligen med cruise missiles och långräckviddiga attackrobotar, riktade mot libyska flygbaser, ledningscentraler och flygplan på marken. I klartext var det alltså med anfall mot markmål, till stor del fällda från flygplan, som en No Fly Zone snabbt kunde upprättas. Med tillgång till ett 60-tal stridsflygplan vädjade NATO ändå om ytterligare kapacitet. Analys av såväl koalitionens erfarenheter som av erfarenheter sedda ur Libyens synvikel borde ha gjorts och utgjort en grund för granskning av IO 14.

Brister i försvarsförmågan
Om man skall lära av erfarenheterna från de krig som utkämats åren efter kalla krigets slut finner man vissa allvarliga brister i svensk planering. Regering/Riksdag har således hittills inte indikerat något behov av att anpassa beslutet om IO 14 redan innan vi är nästan framme vid 2019. . En mycket viktig lärdom att dra är att förmåga att bestrida motståndaren luftherraväldet är synnerligen väsentlig. Långräckviddigt luftvärn för skydd av för samhälle och försvar viktiga anläggningar som elförsörjning, kommunikationsknutpunkter, militära och civila ledningscentraler, flygbaser o s v bör tillföras då våra fåtaliga stridsflygdivisioner måste fördela sin kapacitet mellan jaktuppdrag, attackuppdrag (exempelvis som understöd till våra arméförband som i hög grad saknar artilleri), spaningsuppdrag för att om möjligt ha informationsövertag över stridsområden etc. Stridsflygdivisionerna måste förses med luftmålsammunition för en veckas behov såväl som tillförsel av sådan markmålsammunition som möjliggör bekämpning av motståndarens infrastruktur á la Libyenkrisen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: