Flygvapnets roll i vår solidaritet med grannländerna

Liksom vi under kalla krigets dagar var angelägna om att klart deklarera att vi var beredda och mäktiga till att försvara vårt territorium om vår strävan efter neutralitet inte respekterades, lika angelägna bör vi i dag vara att låta omvärlden veta och iaktta att vi är beredda att ingripa med beaktansvärd militär styrka mot envar som kränker vår eller våra grannars suveränitet. Jag anser att sådan signal stämmer med den utrikespolitik som Carl Bildt senast 17 februari deklarerat men att signalen både utåt och inåt är svag och grumlig.
Sedan början av 90-talet och fram till vad som beskrevs i Regeringens beslut om Försvarsmaktens inriktning för perioden 2010 – 2014 finns inga utpekade militära hot mot Sverige varför man kan tycka att en deklaration enligt ovanstående skulle vara ett slag i luften. I så fall måste man fråga sig varför en enig Alliansregering står bakom skapandet av ett försvar som i jämförelse med tidigare år är ”mer användbart, tillgängligt och flexibelt – i Sverige, närområdet och världen”.
Trots den dystra bild av utvecklingen i Ryssland som jag förmedlat i de två föregående bloggarna motsätter jag mig inte i sak Regeringens och Riksdagens bedömningar om hotet i den omedelbara närtiden.
Jag anser att vi dock dessvärre inte satsar tillräckligt hårt på att förverkliga detta mer användbara, tillgängliga och flexibla försvar. Dessutom anser jag att såväl vi själva som omvärlden skall göras mer medvetna om inriktningen av vårt försvar och vad som ligger bakom denna inriktning.

Riksdagen och Regeringen fattade ett klokt beslut om att behålla 100 JAS 39 i organisationen trots att det medför behov av ökad flygtidsproduktion, fler ledningsresurser och större vapenarsenal. Med detta beslut har vi nu handlingsfriheten förlängd medan en ytterligare nedläggning av stridsflygdivisioner i praktiken skulle omöjliggjort återtagning av förmåga inför decenniets senare del.
I likhet med Folkpartiet anser jag att en Luftförsvarsutredning snarast bör tillsättas. Direktiven till denna utredning skall dock vara att inte bara beakta behoven i kort tidsperspektiv utan även beakta konsekvenserna på längre sikt av en numerär minskning av antalet flygplan.

För de närmaste åren framåt har vi alltså att räkna med 4 stridsflygdivisioner JAS 39 C/D baserade på Kallax och i Kallinge. Vi har avvecklat det stora antalet krigsbaser dit vi av skyddsskäl skulle ombasera flygplanen vid beredskapshöjning och från vilka vi kunde operera över alla delar av landet. Att återinsätta ett antal forna krigsbaser i organisationen skulle medföra att ett motvarande antal basbataljoner måste sättas upp. Bara att organisera basjägare för skydd av dessa vidsträckta områden som kalla krigets basområden upptar skulle ta ett orimligt stort antal soldater och befäl ur den lilla styrka som nu totalt finns till förfogande för FM alla uppdrag. Man kan dock önska sig en bas i Mälarområdet, exempelvis att återupprätta Hässlöbasen (Västerås).
Även Vidsel skulle kunna komma i fråga anser jag.
Redan nu finns emellertid överenskommelser som medger att svenska, norska och finska flygförband i samövningar kan använda varandras baser i respektive Bodö, Kallax och Rovaniemi. Skulle denna överenskommelse endast gälla fredstid (vilket jag inte vet) så anser jag att vi snarast skall upprätta en mer täckande överenskommelse. Som jag i tidigare avsnitt pekat på så anser jag att närvaro på Nordkalotten är viktig och det gäller såväl mark- som flygförband.

Till skillnad från kalla krigets hotbild med gränsinvasion via Finland mot Milo ÖN för vidare expansion västerut så ligger fokus nu mer mot Barents Hav och Nordkalottens stränder mot havet. Bl a i vad som framkommit om den norska utvärderingen av flygplan att ersätta F-16 kan man utläsa att de anser operationer över Nordkalotten dimensionerande. Sådana uppdrag ställer för vår del delvis nya krav på räckvidder såväl för jakt-, spanings- som attackuppdrag. . Avståndet Luleå – Nordkap är 60 mil, avståndet till Kirkenes 53 mil. (Det kan även vara intressant att notera att med 60 mils flygning söderut når man Gävle som f ö ligger 50 mil norr Kallinge).
39 C/D har lufttankningsförmåga men vi saknar i realiteten tankningsflygplan. Dessvärre är sådana kostsamma och erfordras inte i normal fredsverksamhet annat än för några timmars övning per Gripenpilot och år för att upprätthålla standard för internationella uppdrag . Under lufttankning är ekipaget mycket sårbart.
Vår egen radartäckning över Nordkalotten måste förstärkas inför den ändrade hotbilden och jag förutsätter att ASC 890 får utgöra komplement till de källor som existerar hos våra grannländer och i någon mån hos oss.
För jaktuppdrag torde inte Nordkalotten kräva andra vapen än vad som krävs i andra operationsområden innebärande att Meteor och IRIS-T för de närmaste åren framåt kan tjäna väl och att vår inriktning på längre sikt kan gälla även för denna arena.
Robot 15F genomgår f n en moderniseringsprocess och torde därefter vara vårt bästa val för attack mot sjömål i Barents Hav, dock med förbehållet att Rb 15 tagits fram mot bakgrund av stora invasionsföretag över Östersjön medan sjömål i Barents hav sannolikt består av enstaka fartyg eller mindre, spridda grupper – jag ser i alla fall inget som motiverar nyanskaffning.

De jägarförband som jag förutsätter kan komma att sättas in i detta område har som sin starka sida god rörlighet även i väglös terräng. Den svaga sidan är bristen på eldkraft vilket bringar upp frågan om Close Air Support.
Medan man med vad som i utlandet brukar betecknas Interdiction – Strike (IDS) riktar anfall mot mål som har taktiskt – strategiskt värde så har CAS i grunden ”endast” ett stridstekniskt värde varför min grundinställning är att ägna attackkapaciteten åt de taktiskt – strategiskt värdefulla målen. Jag inser dock att det finns mer än ett stridstekniskt värde i att underlätta för jägarförband att nå sina operationsmål och att man med hjälp av ledningsresurser i jägarförbanden kan peka ut även mål som har mer värde än rent stridstekniskt. Dilemmat är då att ett vapen lämpat för CAS har för dålig verkan mot taktiskt (-strategiskt) motiverade mål vilket tvingar till upprepade anfall och därmed större exponering mot den kvalificerade motverkan som tveklöst kommer att vara en komponent i vår hotbild oavsett landsända. Andra dimensionerande faktorer är de ofta förekommande låga molbaserna i Nordsverige och den långa mörkerperiod vi har vintertid. Som kompromiss, med eftergifter främst beträffande verkan i de värdefullare målen på djupet, torde vi kunna välja ett vapen med möjlighet till såväl GPS-styrning som laserutpekning, typexempel GBU-54/LJDAM. Behovet att bekämpa värdefulla mål på djupet tillfredsställs dock som sagt inte av den dåliga eldkraften man köper med detta vapen.
Därmed bör vi se över i vad mån vi kan finna ett robotvapen som har kraftig verkan mot de taktiskt – strategiskt avgörande måltyperna i Nordkalottarenan och finner då att MB ÖN under senare delen av Kalla Kriget pläderade för ett tungt, styrt attackvapen, TSA, för att bekämpa kommunikationsmål och angriparens älvövergångar i den dåtida hotbilden. Av olika skäl kom den aldrig att realiseras men en intressant kandidat växte upp under 90-talet, nämligen KEPD 350 som primärt utvecklades för tyska flygvapnet. Den uppfyllde med råge de krav som ställdes i PTTEM för TSA men var något för tung för JAS 39 A/B varför en vikt- och räckviddsreducerad version KEPD 350 L (leicht) förutsågs för 39-an. Idag torde normalversionens vikt vara acceptabel och roboten skulle kunna tjäna väl som tillskott till 39:ans räckvidd i attackuppdrag karaktäriserad av mycket liten radarmålyta, stridsdel med mycket god verkan i fortifierade anläggningar, broar och andra kommunikationsmål, hamnanläggningar och startbanor och med en luftbrisadsmod för att bekämpa flygplan på marken och fordonssamlingar. Det kan tilläggas att detta vapen inte kräver lång utbildningstid för piloterna och att ett smidigt planeringssystem medger insatatsbeslut på kort tid.
Tyskland och Spanien har köpt en serie på totalt drygt 600 exemplar och jag gissar att det fortfarande skulle vara möjligt att haka på produktionen med vapen för vårt behov av, säg, mellan tio och tjugo roteuppdrag.

För Flygvapnets del ser jag varken i försvaret av landets södra delar eller i en eventuell intervention i en konflikt i de baltiska staterna något behov av vapen utöver vad som jag påvisat i fallet Nordkalotten. Möjligen kan vi där avstå från KEPD 350 (motsv) och ändå få trovärdighet i vår utrikespolitik. Solidaritet riktad enbart mot de baltiska grannländerna kan alltså kosta mindre än om vi skall ha trovärdighet i en solidaritet med såväl Balticum som med Norge och Finland. Att enbart skicka enstaka jägarförband torde ha ett visst symbolvärde men inte mer.

Vad gäller antalet vapen så menar jag att det alltid kommer att vara för litet för vårt behov. Detta måste lösas genom ett på EU-nivå avtalat system av ammunitionsutjämning, där de länder som förbrukar resurser till Unionens försvar tilldelas vapen av nationer som vid konflikt ännu inte engagerats militärt. Meteor, IRIS-T och KEPD 350 kan bli föremål för sådant utjämningssystem. Hur det ligger till med LJDAM vet jag faktiskt inte men jag hoppas jag illustrerat principen.
Jag ser inte någon väsentlig skillnad i mina resonemang om vi skulle bli medlemmar i NATO eller om vi stannar vid dagens läge.