Var har Riksrevisionen publicerat felaktigheter om Försvarsmaktens ekonomi?

23 oktober 2014

Det är uppenbart att ingen av de regeringar vi haft de senaste åren har trott att Riksrevisionen är kompetent att granska om tillräckliga åtgärder har vidtagits för att skapa ekonomiska förutsättningar för att uppnå Riksdagens inriktning av Försvarsmakten. Riksrevisionen har nämligen avrapporterat sin granskning, som även omfattat en bedömning av vilken roll frågor om långsiktig ekonomi har spelat vid viktiga beslut om försvarets framtida inriktning. Granskningen fokuserade på de ekonomiska beräkningar som utgjort underlag för omställningen av försvaret samt den kostnadsutveckling som skett sedan 2009, samt belyser även vissa av de åtgärder som genomförts sedan 2009 års inriktningsproposition.

Riksrevisionens övergripande bedömning är att de åtgärder som hittills genomförts för att åstadkomma ekonomiska förutsättningar för omställningen av försvaret inte är tillräckliga. Riksrevisionen bedömer vidare att frågor om långsiktig ekonomi haft en alltför underordnad roll i de olika underlag som togs fram inför beslut.

Statsministern (och gärna även Alliansen) bör snarast publicera varför ingen hänsyn tas till Riksrevisionens genomlysning av den stora skillnad som finns mellan Riksdagens uppdrag till Försvarsmakten och vad FM har för reella möjligheter att genomföra uppdraget.
Det vore naturligtvis även angeläget att vice statsministern uppdrog åt någon kompetent medarbetare att kommentera hennes ståndpunkt i relation till RR rapport.

I en demokrati, särskilt i en som säger sig arbeta för största möjliga transparens, borde ingen medborgare tvingas begära att regeringen handlar enligt publicerade principer.

Annonser

Felbeslutat i gammal god demokratisk ordning

01 november 2011

Innan Riksdagen tog beslut om Försvarsmaktsorganisation 14 hade flera års arbete lagts ned för att ta fram underlag för beslutet.Representanteter för Riksdagens partier hade, var och en i samklang med sitt partis ideologi men även nöjaktigt jämkat till en gemensam uppfattning föreslagit den organisation om vilken Försvarsministern uttalat: ”Regeringen och riksdagen har beslutat om den största förnyelsen av försvaret på flera decennier. Resultatet är ett användbart försvar där Sveriges försvarsförmåga avsevärt ökar.”

Mot bakgrund av vad Försvarsministern hade att starta med så anser jag att han har visst fog för sitt självberöm. Men detta försvar som Tolgfors talar om är även den organisation som ÖB menar när han nyss sade ”Låt mig till en början fokusera på de förändrade säkerhetspolitiska och försvarspolitiska förutsättningar som är dimensionerande faktorer för det nya försvar som vi är i full färd att bygga upp. Den organisation som vi nu skapar, Försvarsmaktsorganisation 14, kommer att vara färdigbyggd 2019, dvs bemannad, materielsatt och övad.”
ÖB har utgått från det uppdrag Riksdagen gett honom och de ekonomiska ramar han har att följa. Han har nu föredömligt mumlat ur skägget angående vad han kan åstadkomma och jag misstänker att han då, förutom medelstillskott efter 2014, även förutsätter en del trollande med knäna. Det är dock inte hans uppgift att peka på snedheter i den organisation han är beordrad att sätta upp. Riksdagen styr Försvarsmaktens verksamhet och riksdagsbeslut styr Regeringens och därmed Försvarsministerns arbete.

Därvid utesluter jag inte att Riksdagens motiv till sakernas önskade status 2014 kan ha känts relevanta när beslutunderlaget togs fram, förhoppningsvis även när beslutet togs om Försvarsmaktsorganisation 2014. Jag konstaterar dock tyvärr att beslutet redan före 2012 visat sig innehålla allvarliga felprioriteringar, så allvarliga att man snarast bör tänka igenom vilka förutsättningar som finns för att FMO14 överhuvud taget skall ha realistiska möjligheter att påverka ett stridsförlopp.Vare sig 2014 eller 2019.

Jag vill gärna peka på att jag inte ser anledning att klandra Riksdagen. Att fördela resurserna till snabbt insattbara och förhållandevis lättrörliga förband anser jag vara rätt tänkt. Kanske är jag lite orättvis men jag tror inte att Regeringen initierar mobilisering långt innan de första krigshandlingarna står för dörren och då får det inte ta många dagar att få förbanden i funktion. Vad jag anklagar riksdagen för är att dess beslutsprocess tillhör en sedan länge gången tid. Att tiderna förändras är en sliten klyscha men det är lätt att se att förändringstakten på nittiotalet var en bris jämfört med förändringstakten nu på 2010-talet.
Jag kan inte klandra Riksdagen för att de inte insett saker som jag själv inte förrän nyligen insett. Insikten om att all verksamhet med Försvarsmaktsorganisation kommer att lamslås den dagen vår angripare upprättat en No Fly Zone över Sverige. Ett sådant upprättande kommer inte att kunna försenas med hjälp av att bekämpa deras flyg i luften. Vi har moderna luftmålrobotar till våra fyra divisioner JAS39 men de är till föga hjälp för att väsentligt fördröja att en angripare får luftherravälde.

Inte heller kommer attackbeväpningen, inriktad på att lämna Close Air Support under eget luftherravlde, att komma till användning. Att sådan markmålsbeväpning innebär en felinvestering i ett försvar av vårt närområde har emellertid stått klart för mig länge och det vore intressant om någon kunde visa att jag har fel.

Nå Bosse, kom nu äntligen till skott; vad vill du?

När det gäller frågor om Försvarets utformning och inriktning anser jag att Regering och Riksdag snarast måste ersätta dagens alltför långsamma beslutsprocedur med något som inte måste mala på i evigheter i en värld som i accelererande takt kräver analyser, omprioriteringar och nya beslut.

Därutöver måste naturligtvis Riksdagen ta långsiktiga, strategiska beslut som kan beröra Försvarsmakten men som främst är av nationell omfattning. Liksom frågan om partikelacceleratorn ESS inte enbart angår Lunds Universitet så berör beslut om vidareutveckling av JAS39 inte enbart Försvarsmakten. Den som tror, att denna fråga kan reduceras till en fråga om Försvarsmaktens behov har antingen inte tänkt igenom frågan eller så slår han medvetet blå dunster i öronen på sina väljare.

Sug inte flera år på denna bittra kalk. Visa politisk handlingskraft!


Att ha fel kan kännas skönt.

21 maj 2010

Ett antal rysslandskännare har på senare tid pekat på att utvecklingen i Ryssland inte följt den väg vi förutsatte efter Sovjetunionens fall. De förhoppningar om Rysslands utveckling till en västorienterad marknadsekonomi med demokratiskt styre inte har besannats. Jag har exempelvis under rubriken ”En försvarsmakt för en snart stundande morgondag” pekat på, att de, som har ansvaret för rikets yttre säkerhet har all anledning att se över vad som behöver åtgärdas med anledning av denna prognosmiss. Vi må numera ha gått mot ett försvar med högre beredskap än vad som var fallet under förra regeringen men sett mot bakgrund av att Sverige i praktiken försvarsmässigt idag är ett vacuum såvida vi inte erhåller en krigsförklaring i väldigt god tid i förväg så är jag fortfarande lika oroad som under förra regeringen. Den utbredda politiska oron för att provocera ”något grannland” tycks nämligen spärra alla åtgärder för att demonstrera att Sverige inte är ett militärt vacuum. Just att demonstrera att vi inte var ett militärt vacuum var ändå det som vi stödde oss på hela efterkrigstiden fram till Warszawapaktens upplösning. Att vi idag har möjligheten att sätta oss ned i Bryssel och diskutera hur övriga EU-länder bör agera i solidaritet med oss vid en hotande eller uppkommen militär kris är bra. Vi får dock inte tro, än mindre utgå från att EU löser Sveriges problem och att lösningen kommer innan Sverige är överkört.
Det Folkparti som under Jan Björklund hittills profilerat sig som bekämpare av flumskolan går nu in även på försvarsfrågan. Det är inte helt överraskande. Redan vid 2009 års Sälenkonferens framträdde Jan Björklund med ett utspel om att nedrustningen av försvaret gått för långt. Att märka är då att Folkpartiet ställt sig bakom beredningen av inriktningspropositionen. Folkpartiets försvarspolitiske talesman Allan Widman för sedan en tid en debatt som klart indikerar att hans parti är berett att medverka till höjda skatter för att ge vårt försvar viss bot för brister som idag råder vilket nu även Björklund indikerar. Valstriden mellan de två politiska blocken har emellertid i hög grad rört sig om nivåer på inkomstskatterna där vänsterblocket nyligen överraskade Allianspartierna genom att i stort sett acceptera de genomförda jobbskatteavdragen med påföljd att Alliansen gick miste om ett stakt plånboksargument i kampen mot vänsterblocket. Ett parti bland Alliansen som vill höja skatterna, oavsett för vad ändamål, torde därför ha en svettig tid framför sig. Om ändamålet är att förstärka försvaret måste man förutsätta att försvarsfrågorna är minst lika levande hos väljarna som skolfrågorna. Själv är jag emellertid övertygad om att stora delar av väljarkåren spontant inte anser att försvaret behöver förändras utöver vad som redan beslutats och att väldigt många anser att det inom överskådlig tid inte finns något sådant hot mot landet att det motiverar att försvaret av svenskt territorium förstärks. Inte heller inser de att det tar 5 – 10 år från riksdagsbeslut till försvarsreformen är verkställd. Folkpartiet löper stor risk att driva en fråga som väljarna inte förberetts för. Valfrågor måste debatteras i massmedia så väljarna förstår varför de är viktiga. Så har inte skett och det börjar bli kort om tid innan rösterna skall läggas. Inte heller lär det stötta Folkpartiet att de klart deklarerat att Sverige bör söka medlemsskap i NATO. Det socialistiska blocket har genom Mona Sahlin deklarerat att anslutning till NATO är fullständigt otänkbart så länge hon har inflytande över partiet och det torde hon i högsta grad ha fram till valet och kanhända även därefter. Nästan ingen NATO-debatt har förts i massmedia varför väljarna är oförberedda på att ta ställning i frågan.

Det som Folkpartiet vill åstadkomma har jag knappast några invändningar mot vilket torde framgå av ett antal blogginlägg jag skrivit. Det är nästan så jag kan misstänka att jag haft ivriga läsare bland Folkpartiets toppar 🙂 men förklaringen är självfallet att den försvarspolitik och de förändringar som Folkpartiet föreslår för de flesta säkerhetspolitiskt intresserade och inte minst för mången gammal militär framstår som mycket logiska sett mot bakgrund av vår militärgeografiska och säkerhetspolitiska situation och mot det arv och den historik vi har i landet. Tveklöst är även jag rädd om min magra plånbok men, som socialdemokrater brukar påpeka, om man inser att skatt går till angelägna saker och man erfar att den används rationellt så är man beredd att betala.
Nu tror jag emellertid inte att Folkpartiet vinner många röster genom sitt utspel. Av övriga partier inom Alliansen verkar de betraktas ungefär som Vänsterpartiet med utspelet om förkortad arbetstid med oavkortad lön – ”alla kan väl få ha drömmar” som Mona Sahlin sa´. Det finns även en uppenbar risk att det blir något som vänstern använder i valdebatter med undertoner som ”krigshetsare” och ”NATO-kramare” och detta skulle självfallet inte hjälpa Alliansen till valseger.

Folkpartiet spelar ett högt spel och de spelar det spelet med alltför oförberedda väljare.
Har jag fel skulle jag må jättebra.


Flygvapnets roll i vår solidaritet med grannländerna

20 februari 2010

Liksom vi under kalla krigets dagar var angelägna om att klart deklarera att vi var beredda och mäktiga till att försvara vårt territorium om vår strävan efter neutralitet inte respekterades, lika angelägna bör vi i dag vara att låta omvärlden veta och iaktta att vi är beredda att ingripa med beaktansvärd militär styrka mot envar som kränker vår eller våra grannars suveränitet. Jag anser att sådan signal stämmer med den utrikespolitik som Carl Bildt senast 17 februari deklarerat men att signalen både utåt och inåt är svag och grumlig.
Sedan början av 90-talet och fram till vad som beskrevs i Regeringens beslut om Försvarsmaktens inriktning för perioden 2010 – 2014 finns inga utpekade militära hot mot Sverige varför man kan tycka att en deklaration enligt ovanstående skulle vara ett slag i luften. I så fall måste man fråga sig varför en enig Alliansregering står bakom skapandet av ett försvar som i jämförelse med tidigare år är ”mer användbart, tillgängligt och flexibelt – i Sverige, närområdet och världen”.
Trots den dystra bild av utvecklingen i Ryssland som jag förmedlat i de två föregående bloggarna motsätter jag mig inte i sak Regeringens och Riksdagens bedömningar om hotet i den omedelbara närtiden.
Jag anser att vi dock dessvärre inte satsar tillräckligt hårt på att förverkliga detta mer användbara, tillgängliga och flexibla försvar. Dessutom anser jag att såväl vi själva som omvärlden skall göras mer medvetna om inriktningen av vårt försvar och vad som ligger bakom denna inriktning.

Riksdagen och Regeringen fattade ett klokt beslut om att behålla 100 JAS 39 i organisationen trots att det medför behov av ökad flygtidsproduktion, fler ledningsresurser och större vapenarsenal. Med detta beslut har vi nu handlingsfriheten förlängd medan en ytterligare nedläggning av stridsflygdivisioner i praktiken skulle omöjliggjort återtagning av förmåga inför decenniets senare del.
I likhet med Folkpartiet anser jag att en Luftförsvarsutredning snarast bör tillsättas. Direktiven till denna utredning skall dock vara att inte bara beakta behoven i kort tidsperspektiv utan även beakta konsekvenserna på längre sikt av en numerär minskning av antalet flygplan.

För de närmaste åren framåt har vi alltså att räkna med 4 stridsflygdivisioner JAS 39 C/D baserade på Kallax och i Kallinge. Vi har avvecklat det stora antalet krigsbaser dit vi av skyddsskäl skulle ombasera flygplanen vid beredskapshöjning och från vilka vi kunde operera över alla delar av landet. Att återinsätta ett antal forna krigsbaser i organisationen skulle medföra att ett motvarande antal basbataljoner måste sättas upp. Bara att organisera basjägare för skydd av dessa vidsträckta områden som kalla krigets basområden upptar skulle ta ett orimligt stort antal soldater och befäl ur den lilla styrka som nu totalt finns till förfogande för FM alla uppdrag. Man kan dock önska sig en bas i Mälarområdet, exempelvis att återupprätta Hässlöbasen (Västerås).
Även Vidsel skulle kunna komma i fråga anser jag.
Redan nu finns emellertid överenskommelser som medger att svenska, norska och finska flygförband i samövningar kan använda varandras baser i respektive Bodö, Kallax och Rovaniemi. Skulle denna överenskommelse endast gälla fredstid (vilket jag inte vet) så anser jag att vi snarast skall upprätta en mer täckande överenskommelse. Som jag i tidigare avsnitt pekat på så anser jag att närvaro på Nordkalotten är viktig och det gäller såväl mark- som flygförband.

Till skillnad från kalla krigets hotbild med gränsinvasion via Finland mot Milo ÖN för vidare expansion västerut så ligger fokus nu mer mot Barents Hav och Nordkalottens stränder mot havet. Bl a i vad som framkommit om den norska utvärderingen av flygplan att ersätta F-16 kan man utläsa att de anser operationer över Nordkalotten dimensionerande. Sådana uppdrag ställer för vår del delvis nya krav på räckvidder såväl för jakt-, spanings- som attackuppdrag. . Avståndet Luleå – Nordkap är 60 mil, avståndet till Kirkenes 53 mil. (Det kan även vara intressant att notera att med 60 mils flygning söderut når man Gävle som f ö ligger 50 mil norr Kallinge).
39 C/D har lufttankningsförmåga men vi saknar i realiteten tankningsflygplan. Dessvärre är sådana kostsamma och erfordras inte i normal fredsverksamhet annat än för några timmars övning per Gripenpilot och år för att upprätthålla standard för internationella uppdrag . Under lufttankning är ekipaget mycket sårbart.
Vår egen radartäckning över Nordkalotten måste förstärkas inför den ändrade hotbilden och jag förutsätter att ASC 890 får utgöra komplement till de källor som existerar hos våra grannländer och i någon mån hos oss.
För jaktuppdrag torde inte Nordkalotten kräva andra vapen än vad som krävs i andra operationsområden innebärande att Meteor och IRIS-T för de närmaste åren framåt kan tjäna väl och att vår inriktning på längre sikt kan gälla även för denna arena.
Robot 15F genomgår f n en moderniseringsprocess och torde därefter vara vårt bästa val för attack mot sjömål i Barents Hav, dock med förbehållet att Rb 15 tagits fram mot bakgrund av stora invasionsföretag över Östersjön medan sjömål i Barents hav sannolikt består av enstaka fartyg eller mindre, spridda grupper – jag ser i alla fall inget som motiverar nyanskaffning.

De jägarförband som jag förutsätter kan komma att sättas in i detta område har som sin starka sida god rörlighet även i väglös terräng. Den svaga sidan är bristen på eldkraft vilket bringar upp frågan om Close Air Support.
Medan man med vad som i utlandet brukar betecknas Interdiction – Strike (IDS) riktar anfall mot mål som har taktiskt – strategiskt värde så har CAS i grunden ”endast” ett stridstekniskt värde varför min grundinställning är att ägna attackkapaciteten åt de taktiskt – strategiskt värdefulla målen. Jag inser dock att det finns mer än ett stridstekniskt värde i att underlätta för jägarförband att nå sina operationsmål och att man med hjälp av ledningsresurser i jägarförbanden kan peka ut även mål som har mer värde än rent stridstekniskt. Dilemmat är då att ett vapen lämpat för CAS har för dålig verkan mot taktiskt (-strategiskt) motiverade mål vilket tvingar till upprepade anfall och därmed större exponering mot den kvalificerade motverkan som tveklöst kommer att vara en komponent i vår hotbild oavsett landsända. Andra dimensionerande faktorer är de ofta förekommande låga molbaserna i Nordsverige och den långa mörkerperiod vi har vintertid. Som kompromiss, med eftergifter främst beträffande verkan i de värdefullare målen på djupet, torde vi kunna välja ett vapen med möjlighet till såväl GPS-styrning som laserutpekning, typexempel GBU-54/LJDAM. Behovet att bekämpa värdefulla mål på djupet tillfredsställs dock som sagt inte av den dåliga eldkraften man köper med detta vapen.
Därmed bör vi se över i vad mån vi kan finna ett robotvapen som har kraftig verkan mot de taktiskt – strategiskt avgörande måltyperna i Nordkalottarenan och finner då att MB ÖN under senare delen av Kalla Kriget pläderade för ett tungt, styrt attackvapen, TSA, för att bekämpa kommunikationsmål och angriparens älvövergångar i den dåtida hotbilden. Av olika skäl kom den aldrig att realiseras men en intressant kandidat växte upp under 90-talet, nämligen KEPD 350 som primärt utvecklades för tyska flygvapnet. Den uppfyllde med råge de krav som ställdes i PTTEM för TSA men var något för tung för JAS 39 A/B varför en vikt- och räckviddsreducerad version KEPD 350 L (leicht) förutsågs för 39-an. Idag torde normalversionens vikt vara acceptabel och roboten skulle kunna tjäna väl som tillskott till 39:ans räckvidd i attackuppdrag karaktäriserad av mycket liten radarmålyta, stridsdel med mycket god verkan i fortifierade anläggningar, broar och andra kommunikationsmål, hamnanläggningar och startbanor och med en luftbrisadsmod för att bekämpa flygplan på marken och fordonssamlingar. Det kan tilläggas att detta vapen inte kräver lång utbildningstid för piloterna och att ett smidigt planeringssystem medger insatatsbeslut på kort tid.
Tyskland och Spanien har köpt en serie på totalt drygt 600 exemplar och jag gissar att det fortfarande skulle vara möjligt att haka på produktionen med vapen för vårt behov av, säg, mellan tio och tjugo roteuppdrag.

För Flygvapnets del ser jag varken i försvaret av landets södra delar eller i en eventuell intervention i en konflikt i de baltiska staterna något behov av vapen utöver vad som jag påvisat i fallet Nordkalotten. Möjligen kan vi där avstå från KEPD 350 (motsv) och ändå få trovärdighet i vår utrikespolitik. Solidaritet riktad enbart mot de baltiska grannländerna kan alltså kosta mindre än om vi skall ha trovärdighet i en solidaritet med såväl Balticum som med Norge och Finland. Att enbart skicka enstaka jägarförband torde ha ett visst symbolvärde men inte mer.

Vad gäller antalet vapen så menar jag att det alltid kommer att vara för litet för vårt behov. Detta måste lösas genom ett på EU-nivå avtalat system av ammunitionsutjämning, där de länder som förbrukar resurser till Unionens försvar tilldelas vapen av nationer som vid konflikt ännu inte engagerats militärt. Meteor, IRIS-T och KEPD 350 kan bli föremål för sådant utjämningssystem. Hur det ligger till med LJDAM vet jag faktiskt inte men jag hoppas jag illustrerat principen.
Jag ser inte någon väsentlig skillnad i mina resonemang om vi skulle bli medlemmar i NATO eller om vi stannar vid dagens läge.


En försvarsmakt för en snart stundande morgondag.

15 februari 2010

Ingen vid sunda vätskor skulle satsa en stor del av sin budget på börsplaceringar och lämna dom obevakade för att efter 8 år se, om den expertprognos som låg till grund för investeringbeslutet besannats. Alla vet ju att det är helt osannolikt att träffa rätt i en börsprognos på mer än ett à två års sikt, än mindre på 8 år.
När det gäller försvarsbeslut kan man konstatera att det tar mellan 5 och 10 år innan organisation och materielanskaffningar resulterat i det försvar som riksdagen beslutar om på grundval av prognoser om utvecklingen i vår omvärld. Statistiken talar snarast för, att världen ser klart annorluda ut redan 5 år efter experternas förutsägelser. Jag har i min blogg ”Kristallkulor och beslutskonsekvenser” pekat på det omöjliga i att sia om framtiden och påvisat att beslut lika gärna kan få fel konsekvenser som rätt konsekvenser trots expertutlåtanden inför beslut.

I min senaste blogg ”Rysskräck eller sund utrikespolitik” refererade jag till rysslandsexperten riksdagsman (M) Mats Johansson som i en understreckare konstaterade, att de förhoppningar om Rysslands utveckling till en västorienterad marknadsekonomi med demokratiskt styre inte har besannats. Ryssland styrs av en maktelit, av den yngre befolkningen är det endast 10% som anser att västvärldens samhälle är eftersträvansvärt och att stora delar av den ryska befolkningen lever på existensminimum medan den ryska statens inkomstkälla främst är gas och olja som enligt alla tecken kommer att sina inom tio år.
Sedan jag skrev detta har jag uppmärksammats på att den mångårige rysslandskorrespondenten Stig Fredriksson i stort sett bekräftar den utveckling som Mats Johansson beskriver.

Att utvecklingen i Ryssland inte följt den väg vi förutsatte efter Sovjetunionens fall har som följd att de, som har ansvaret för rikets yttre säkerhet har all anledning att se över vad som behöver åtgärdas. Vi må numera ha gått mot ett försvar med högre beredskap än vad som var fallet under förra regeringen men sett mot bakgrund av att Sverige i praktiken försvarsmässigt idag är ett vacuum såvida vi inte erhåller en krigsförklaring minst ett år i förväg så är jag fortfarande lika oroad som förr. Den demonstrerade politiska oron för att provocera något grannland tycks nämligen spärra alla åtgärder för att demonstrera att Sverige inte är ett militärt vacuum. Just att demonstrera att vi inte var ett militärt vacuum var ändå det som vi stödde oss på hela tiden fram till Warszawapaktens upplösning.
Att skapa förutsättningar för sådan politik utan att tvingas återgå till invasionsförsvarets budgetar (uppräknade till dagens kronvärde) borde vara av högsta prioritet. De flesta partier, Folkpartiet undantaget, tycks emellertid pusta ut med konstaterandet att riksdagen nyligen antagit en propositionen om försvarets framtida inriktning och att jobbet därmed är överståndet för denna gång.
Jag menar, att med lite förmåga till nytänkande om hur våra resurser skall användas så skulle vi få ett fungerande försvar utan drastiska anslagsökningar. Förmåga till nytänkande är emellertid inte alltid kännetecknande för en politik som hela tiden måste tillfredsställa den väljarkår som är förutsättning för att få mandat att tillämpa ett nytänkande. Det är en lång och krokig väg framför oss som inte vill se Sverige på rygg med blottad strupe varje liten utrikespolitisk konflikt som uppstår i vårt närområde.

Jag måste börja med att beskriva vilka prioriteringar som jag anser skall styra dimensioneringen av vårt militära försvar.
1): Agera som stöd för vår utrikespolitik främst genom att tydligt demonstrera att Sverige inte är ett militärt vacuum.
2): Med vapenmakt motverka att Sveriges territorium kränks
3): Med vapenmakt kunna på begäran av resp land agera mot kränkning av våra närmaste grannländers respektive territorier
4): Ställa förband till EU förfogande genom att anmäla dem till styrkeregistret där högre prioritet inte engagerar förbandet.
5): Ställa förband till förfogande för operationer utanför EU om högre prioritet inte engagerar förbandet. Sveriges förbehåll för deltagande i sådana operationer skall vara att vi har rätt att med två veckors varsel ombasera förbandets personal och delar av utrustningen till hemlandet om FM ställs inför uppgifter med högre prioritet.
Ovanstående prioriteringar medför givetvis att anskaffning av materiel som är specifik för insatser i Afghanistan, Tchad etc kommer i sista hand d v s att om förbandet kräver specifik utrustning (utöver tropikuniformer o dyl) så skall förbandet inte anses lämpligt för sådana insatser.

Jag utgår från att om en konflikt uppstår så har vår utrikespolitik stort stöd av att kunna visa upp en försvarsmakt som är redo att ingripa militärt mot militärt våld. Jag utgår från att en allmän konflikt kan få militära inslag med mycket kort varsel. Utan att påstå att Georgien och Sverige befinner sig i likartade politiska situationer vill jag peka på georgienkonfliktens tidsförlopp som exempel på hur Ryssland agerar. Därför anser jag inte att en mobiliseringstid på ett flertal veckor som tillfyllest. Kunde jag tro att vår regering (oavsett färg) gav order åtminstone om partiell mobilisering i tid för att påverka ett konfliktförlopp så kanske jag skulle känna mig tryggare med, säg, 14 dagars mobtid. Tills vidare vill jag se högst en vecka och för vissa förband kortare. Det förutsätter givetvis att vi har ett yrkesförsvar. Det är just vad vi går in i f o m 2011 så därvidlag har vi gått rätt väg.

Blotta faktum att Sverige avgivit en solidaritetsförklaring måste medföra att vi i vårt försvar överger den strikt defensiva profil, som vi starkt betonade under kalla kriget. Man kan kanske hävda att en inblandning i en konflikt i t ex Estland fortfarande är defensiv men varför skämmas för att man har förmåga att vara offensiv? Ingen kommer att anklaga oss för att ånyo försöka det Karl XII inte lyckades med, ingen seriös bedömare kommer att påstå att vi visar stormaktsfasoner.
Att vi som medlemmar i Europeiska Unionen skall fortsätta anmäla förband till styrkeregistret anser jag vara det enda konsekventa. Båda dessa ambitioner ger oss inte självklart motsvarande skydd tillbaka. Vår solidaritetsförklaring har i stort sett mötts med tystnad och EU har inte visat så stort mått av beslutskraft att vi bör från deras sida förvänta oss snabba beslut om stöd i konflikt – om det över huvud taget renderar i insats innan en konflikt redan i praktiken avgjorts.

Många bekymrade röster har höjts beträffande FM möjligheter att rekrytera rätt typ av soldater mot bakgrund av de förhållandevis magra löner som kan erbjudas. Jag är inte så pessimistisk förutsatt att man kan göra tjänsten intressant för den rätta kategorin ungdomar. Det finns ju en rätt stor del som odlar en prestationsinriktad fysisk kroppskultur vilket inte minst syns på gymmen och på kroppshyddorna i vissa ungdomsgäng. Det är otvivelaktigt så att våra jägarutbildade soldater vinner stor respekt bland sina kamrater. Om det är möjligt att få anställning först efter rätt svåra tester och om man från försvarets sida verkligen kan erbjuda en utbildning som både känns meningsfull och medför utlopp för kroppskultur så tror jag att rekryteringen lyckas. Som anställningstid skulle jag gissa att 4 år känns rätt för ungdomarna som ju säkert vill in bland ”vanliga” karriärer innan dom blir för gamla. Att efter en fyra års tjänstgöring bli värnpliktig (möjligheten finns ju kvar i pliktlagen) ytterligare 4 år skulle säkert accepteras och FM skulle alltså få ut 8 år av varje anställd soldat.

Skulle vi alltså sätta upp ett antal jägarbrigader enligt finskt mönster, dessutom stora förband med fallskärmsjägare och kustjägare? Nej, vi behöver inte kopiera finska försvaret men vi bör nog hämta inspiration därifrån. Våra förband skall bestå av elitsoldater inte enbart därför att det lockar ansökningar men därför att det är ett kvalitativt sunt utnyttjande av anslagen samtidigt som det befrämjar rekrytering. Våra brigader måste kunna förflyttas snabbt men det behöver inte medföra en massiv anskaffning av transporthelikoptrar. I stora delar av landet finns ett bra vägnät och i den konflikttyp jag anser dimensionerande finns inte invasionsförsvarets hot om bekämpning av våra kommunikationer. Helikoptrar erfordras dock på Nordkalotten där jag f ö anser att vi bör visa en stark militär närvaro.
Jag menar att den tunga materiel som inte redan destruerarts eller sålts skall förrådsställas i lämpliga landsändar. Förrådshållning är ingalunda gratis men eftersom anskaffningscykeln för materiel vida överstiger den tidsram inom vilken jag menar att mitt försvar skall sättas upp så är förrådshållning en verksam lösning. För tekniskt komplicerad materiel som flygplan gäller dock att materielen måste kontinuerligt modifieras, underhållas och testflygas för att hållas flygduglig. Därför är det viktigt att vi behåller vårt nuvarande antal av c:a 100 flygplan i tjänst.
Jag är medveten om att det är svårt att balansera 100 JAS Gripen mot flygtidsproduktion och behovet av vapenanskaffning, ledningsförband mm. Att reducera antalet stridsflygdivisioner ytterligare under de fyra vi idag har vore dock ett beslut som skulle få mycket vittgående konsekvenser för en framtid vi ju inte egentligen kan förutse. Inte ens med stark stöttning från USA och NATO skulle vi på rimlig tid kunna återta dagens förmåga. Jag hatar att säga det, men en för liten vapenarsenal är bättre än ett för litet antal flygplan. Med robotvapen är det dessutom så, att i praktiskt taget alla luftkrig har det visat sig att antalet förbrukade robotar per bekämpat mål klart överstiger det som teoretiska sannolikhetsberäkningar ger vid handen. Det kan bero på att de skjuts utanför enveloppen, att målet har effektivare motverkanssystem än teoretiskt antaget, att vapnens träffsannolikhet överdrivits eller på något annat. Jag kan bara konstatera att flygbeväpning är ett stort problem och att våra stridsflygdivisioner inte idag har den beväpning som deras uppdragstyper kräver. Jag har starka aningar om att vi inte kommer att kunna skaffa en betryggande stor arsenal ens för halva antalet Gripendivisioner varför andra lösningar måste till. I mina slutsatser av allt detta skrivande vill jag återkomma till flygbeväpningsfrågan.

Jag har inte sådan kunskap om arméstrid som medger att jag blir mer detaljerad än ovanstående. Förmodligen har jag redan ställt till med fula grodor men det bjuder jag på. Om sjöstrid är det minst lika illa. Jag kan emellertid konstatera att våra ubåtar har en synnerligen viktig uppgift och att vi vad beträffar tekniken så tycks vi med gotlandsklassen ligga så långt framme att vi imponerar internationellt. Skaffa fler ubåtar låter vettigt men att finansiera industrins utveckling och byggande av nästa ubåtsgeneration ställer jag mig tveksam till.
En kustkorvett utan flygskydd kan enligt min mening endast uppträda i skydd av markbaserat luftvärn. Jaktflyg har sina begränsningar och jag vill inte lura någon att tro att det är tryggt att ge sig ut på sjön bara därför att det finns en rote jakt i beredskap. Eftersom jag anser att vi bör basera kvalificerat luftvärn på Gotland blir det ju en liten sjöyta där vi kan segla våra korvetter 😉 .Nog om detta. Beträffande kustartilleri så anser jag att ett antal rörliga batterier med Rb 15 bör ingå i organisationen, några av dem baserade på Gotland (men inte alla).

Innan jag fullföljer min triologi om mina åsikter om hur vårt försvar skall möta en snart stundande morgondag med ett område där jag har betydligt mer kunskaper än jag har om armé- och marinfrågor gör jag ett uppehåll för att se hur läsarna tar mot det hittills skrivna. Många känner nog igen det klassiska receptet att försöka behålla handlingsfrihet så länge som möjligt men ändå försöka agera där man kan inom ramen för handlingsfrihetens resurser. Jag har sett att såväl FM som FMV tillhör mina läsare men alla är självfallet välkomna att yttra sig. Föredrar ni att kontakta mig via mail så skriv till: bloggbosse@hotmail.com

Stridsflygets roll i det ovan skissade försvaret kommer alltså i nästa avsnitt.