Kostym eller tumme?

1) Dagsläget 2015-02-17
Riksdag och regeringen börjar närma sig målsnöret april 2015 då försvarsbeslut (”inriktningsbeslut”) 2015 skall klubbas av Riksdagen. Slutrapporten från Riksdagens försvarsberedning skulle ursprungligen redovisas tidigare men då rapportutkastet vid denna tidpunkt uppenbarligen inte avspeglade aktuella ingångsdata försköts rapporttidpunkten till 15 maj 2014. Därmed kunde beredningens 12 medlemmar efter 608 dagars arbete beskriva en mer aktuell hotbild i Östersjöområdet och därmed rädda ansiktet. Har vi äntligen fått ett framsynt förslag som kan ge oss rimlig ryggrad decenniet ut? Fem till tio år är ju vad som beredningen anser överblickbart.

Trots att rapporten visar en god samsyn mellan Alliansen och Socialdemokraterna om hur Försvarsmakten bör förstärkas så har ingetdera blocket kunnat föreslå någon finansiering av nödvändiga reformer inom mandatperioden 2014 – 2018. Beredningens förslag innebär i stort sett oförändrad anslagsnivå fram till 2018 oavsett man följer Alliansens eller Socialdemokraternas finansieringsförslag. Detta sagt mot bakgrund av att Riksrevisionsverket efter noggrann genomlysning konstaterat att det krävs tillskott av mellan 3 och 4 miljarder kronor årligen för att försvaret skall kunna leva upp till de åtaganden som beslutats i inriktningsbeslutet 2009. Tyngdpunkterna ligger i båda finansieringsalternativen längre framåt än 5 år vilket betyder att vi inte väsentligt stärker försvaret under de överblickbara 5 åren där beredningen identifierat ett klart behov. En bit in på 2020-talet får vi det försvar vi behöver i morgon.

Överbefälhavaren har nyligen meddelat att 4 miljarder årligen under nuvarande mandatperiod erfordras för att bygga upp och öva den organisation som beslutades 2009 och som f ö är den organisation som ÖB förutsatte skulle vara helt införd för att kunna försvara ett begränsat område av Sverige i en vecka. I den anslagsnivån kan emellertid inte våra nuvarande cirka 100 JAS 39 C/D ersättas av 70 JAS 39 E i stället för de i dagsläget planerade 60 och ej heller ytterligare en ubåt tillföras vilket föreslagits av Försvarsberedningen. Detta erfordrar ytterligare anslagshöjning utöver de årliga 4 miljarderna. ÖB har alltså räknat fram ungefär samma siffror som Riksrevisionen tidigare kommit fram till.
I beredningsarbetet har även framkommit att Folkpartiet begärt anslutning till NATO och på senare tid även att Alliansen anser att NATO-anslutning snarast bör utredas. Socialdemokrater, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna är motståndare till NATO-anslutning.
Eftersom det finns rimlig enighet om att försvaret bör stärkas och att det enligt min mening måste ske oavsett vi ansluter oss till NATO eller ej, eller startar en utredning av anslutning eller om vi inte inte alls tar något beslut i denna fråga så menar jag att det idag finns det beslutsunderlag som rimligen kan begäras. Vad som idag fattas är en finansiering av minimum 4 miljarder per år, gärna med successiv höjning för att rymma även den materielförnyelse som beredningen identifierat. Där har, inte särskilt överraskande, visat sig att finansminister Magdalena Andersson (enligt SvD) anser att sammanlagt 2 miljarder skall fördelas under fyra år med början 200 miljoner 2016 stegrat till 800 miljoner år 2019 eller i genomsnitt en halv miljard per år. Det är lätt att inse att ett beslut enligt hennes modell skulle kräva att ett antal uppgifter tas bort från Försvarsmakten alternativt att även inriktningsbeslut 2015 i likhet med tidigare beslut blir gravt underfinansierat. Sverige har aldrig lagt så lite pengar på sin försvarsmakt som nu och Finansministerns alternativ skulle inte ge någon väsentlig ökning. Självfallet kommer inget av dessa alternativ att stärka vårt försvar.

2) Medborgarens möjligheter
Den medborgare som inte vill se att främmande makt opererar i svensk skärgård och t o m hånar oss genom att segla i övervattensläge i Värtan – och jag tror det är rätt många – måste alltså rätt snabbt bestämma sig för hur han/hon skall agera. Opinionsundersökningar stöder mitt antagande om att ett stort antal röstberättigade vill stärka försvaret men hittills har inte mer än enstaka % förflyttningar mellan riksdagspartierna visat sig. Om man går tillbaka till analyser direkt efter riksdagsvalet finner man dock att Moderaterna tappade väljare till Sverigedemokraterna, något som de inledningsvis inte låtsades om men som nu på senare tid syns även i moderata analyser. Två skäl kan skönjas: invandrings- och assimilationspolitik och försvarsfrågor. Eftersom massmedia och politiska partier noga följer opinionsyttringar så kan man ju enkelt påverka genom att svara SD på opinionsinstitutens frågor om partipreferenser. Hur man sedan röstar är ju en helt annan sak. För att se SD budgetproposition 2015 för försvaret, läs avsnitt 18.1 i följande handling

Klicka för att komma åt 201415SD100-Budgetpropositionen-f%C3%B6r-20151.pdf

Att tvinga fram ett nyval kan dock inte ändra den politiska inställningen så länge SD inte tillåts påverka och det är inte min rekommendation.

3) Egna funderingar
Eftersom jag är mest hemmastadd i flygfrågor där jag tillbringat nästan hela mitt yrkesverksamma liv vill jag ta markmålsbeväpning till JAS 39 som exempel. Försvarsmakten räknar på sin hemsida upp
Bomb GBU-49 Paveway II (laser-/GPS-styrd bomb),
Bomb GBU-12 Paveway II (laserstyrd bomb),
Automatkanon Mauser 27 mm.
Robot 75 Maverick,(endast på 39 A/B, min anm),
Såvitt jag vet kommer även SDB / GBU-39 att levereras i närtid.

Inget av dessa vapen är användbart till annat än Close Air Support (CAS), och då endast förutsatt en molnsituation som vi sällan upplever i Sverige och att vi har resurser till dedicerade störinsatser. CAS tillhör de verksamheter som inte kan eller bör prioriteras. Min enkla slutsats är att dessa markmålsvapen anskaffats och integrerats till 39 i syfte att stödja exporten av Gripen. Nåväl, det är vad politik handlar om och jag förstår det smidiga i att låta försvarsanslaget bekosta stöd av den högteknologiska industrin snarare än Industridepartementet.

Då jag inte vet vilka vapen eventuella Gripenkunder kan vara intresserade av de närmaste åren framåt kan jag bara önska mig att de någon gång skall gynna även svenska försvaret. Jag hoppas att det robotsystem som på långa avstånd och med hög precision kan bekämpa prioriterade markmål / kryssningsrobot som Försvarsberedningen nämner för inplanering till JAS 39 E en bit in på 2020-talet är av samma art som både Finland och Polen nu anskaffar. Sveriges behov är verkan mot infrastruktur och räckvidd upp mot 50 mil. Enligt vad jag menar är KEPD lämplig för oss snarare än JASSM. Den är en attackrobot framtagen i samverkan mellan tysk och svensk industri. Jag menar dock att en mindre serie bör anskaffas snarast hellre än om 7 – 8 år. Därmed skulle vi, förutom att täcka Östersjöregionen, även kunna agera på Nordkalotten, en militärgeografisk region som vi tillhör snarare än bara Norrbotten. Under åren framåt kommer den att ytterligare växa i betydelse.

Då bloggaren Wiseman är betydligt mer välkänd auktoritet än jag tar jag mig friheten att citera honom med tillägget att jag har exakt samma uppfattning i denna fråga:
”Att inte kunna ta striden till motståndaren har genom 100 år av luftkrig varit ett självskrivet recept på förlust.
Kan man inte ta striden till motståndaren utan istället behöva vänta på att motståndaren väljer mål och tillfälle är striden i det närmaste förlorad. Där är det fortsatt oerhört mycket svårare att försvara sig mot små mål som kryssningsrobotar. I praktiken behöver du inte ens använda dem. Bara risken för att du ska använda dem begränsar motståndaren i uppträdande och agerande”.

Ubåtsjakten blir förhoppningsvis inom en snar framtid stärkt genom att redan anskaffade helikoptrar levereras. Jag förutsätter att även nödvändiga tekniska sensorer och andra hjälpmedel snarast kompletterar helikoptrarna, annars är de ju bara en transportlåda. Jag är skeptisk mot övervattensfartyg eftersom de är väldigt sårbara. Det gäller även fartyg med smygteknik som trots stealthambitionerna är synliga på diverse sensorer från radar till satellitspaning. Visbyklassen har dessutom inget kvalificerat luftskydd och inte ens sjömålsrobot integrerad. Däremot anser jag att minst ytterligare en ubåt bör byggas. Sverige ligger långt framme beträffande ubåtsteknik och där anser jag att det politiska målet export kan kombineras med stor nytta för vårt försvar. Någon ny ubåt kan vi dock inte få under innevarande decennium.
Av materielprojekten vill jag även peka på den kraftiga numerära reduktion det innebär att gå från nära 100 JAS Gripen till 60, ja även till de 70 stycken som försvarsberedningen förordar. Jag inser att det är dyrt att i längden driva två olika flygplanvarianter, relativt olika varandra. Vi måste ändå göra det under den period innan 39 E är slutlevererad och industrin har förbundit sig att stödja kunder som Sydafrika, Thailand och Ungern så länge de opererar sina nuvarande, nyss inköpta flygplan. Jag menar att vi bör behålla en division 39 C/D tillsvidare. Därmed får vi acceptera att den divisionens bristande jaktförmåga handikappar dem men i gengäld avlastar de 39 E-divisionerna attack- och spaningsuppdrag vilket de fortfarande är tekniskt lämpade för.
Förutom ambitionen att slutföra den organisation som uppdrogs försvaret i beslutet 2009 som alltså kräver tillskott av 4 miljarder årligen finns ett antal mycket angelägna materielärenden. Det är en konsekvens av att såväl socialdemokratiska som alliansregeringar tagit felaktiga beslut eller underlåtit att besluta om en försvarsmakt som förmår hålla den gard mot oförutsedda militära aktioner mot landets integritet som en självständig stat förutsätts göra. Därmed uppstår självfallet kostnader som är väl så höga som vad det skulle kostat om inte försvaret raserats.

Åter ett citat från Wiseman: Ytterst hamnar man i den existensiella frågan ”varför ha ett försvar överhuvudtaget om det inte ska kunna påverka motståndaren” för det är just detta som blir fallet om man inte anskaffar vapensystem som hänger med i den teknologiska utvecklingen. Det gäller inte bara inom luftmaktsteorin utan generellt”.

Varför utveckla ”New Generation” JAS 39?

Eftersom tidningen Ny Teknik inte direkt vänder sig vare sig till försvarsintresserade eller till medelsvensson så vill jag gärna tipsa om en debattartikel i dagens (16 feb) nummer av sagda tidning. F ö kan man konstatera att Ny Teknik generellt håller hög kvalitet så se gärna mitt lästips som omfattande varje nummer som ges ut.

Nu gäller det emellertid nr 7, där Johan Tunberger konstaterar att JAS har urholkat flygvapnets operativa förmåga på ett anmärkningsvärt sätt. Stridsledningssystemet är i gungning, vapen saknas i stor utsträckning, det unika svenska bassystemet är skrotat och flygförarna får för lite flygtid. Vidare skriver han att Det svenska militärindustriella komplexet är i full färd med att bädda för beslut att starta utvecklingen av en Super-Jas, (Gripen NG). En tänkbar affär med Brasilien är nyckelkomponent i detta spel.
Efter att ha konstaterat att Vi står inför ett moment 22. Om utveckling köps till priset av ett krympande och obalanserat flygvapen och i förlängningen totalt försvarshaveri hamnar man med skägget i brevlådan, kommer Tunberger fram till att det finns fyra*) alternativ:

1: Skjut till mer pengar och erkänn att en utvecklande flygindustri lika mycket handlar om teknikpolitik som om försvar.

2: Lägg i realiteten ned försvaret och låt den pågående pyspunkan övergå i en implosion genom att fortsätta på det försvarsindustriella spåret.

3: Ta skeden i vacker hand och köp så småningom utifrån. F-18 och JSF är tänkbara alternativ.

Tunberg deklarerar att hans egen uppfattning är att utveckling av Super-Jas bör avbrytas och försvaret skall låtas komma i första rummet. Det innebär ingen nedläggning av flygindustrin. För att hålla liv i flygvapnets nuvarande Jas C/D kommer det att krävas kontinuerligt stöd under många år. Men det skulle innebära en avsevärd ambitionssänkning.

Jag skulle kanke kunna enas med Tunberg men först efter att minst två viktiga parametrar blivit bättre belysta och därvid befunna irrelevanta eller omöjliga att väga in.
Parameter ett är den enklaste att belysa, nämligen kostnaderna för att köpa ”över hyllan”, d v s F-35 JFS eller F-18 E/F. Det står redan nu klart att JSF inte bara försenas utan även drabbats av en kraftig kostnadsökning. Efter president Obamas nyligen presenterade budget med kraftiga nedskärningar bl a i försvarsanslagen torde inte JSF-programmet förbilligas jämfört med dagens redan mycket höga kostnader. Vidare kommer varken F-35 eller F-18 E/F i nuvarande versioner att vara moderna när det är dags att ersätta 39 C/D och då befintliga varianter torde inte bli billigare än dagens variant. Slutligen finns, som förhoppningsvis är bekant, ett politiskt pris som knappast gynnar svensk politisk självständighet.

Jag skrev att det ovanstående var det enklaste att belysa. Det följande är enklare att matematiskt belysa men förmodligen politiskt mycket svårt. Därför kallade jag det ovanstående det enklaste.

Parameter två har redan blivit vetenskapligt belyst, nämligen av professor emeritus vid KTH Gunnar Eliasson i en detaljerad studie av utvecklingen av Saab JAS 39 Gripen, ”ett projekt som involverat nyskapande av avancerad teknologi med både militära och civila användningar samt utnyttjande av ett globalt nätverk av specialiserade och konkurrerande underleverantörer”, påvisat att det är statsfinansiellt lönsamt med högteknologisk industri. Återigen ett bevis på att det är ett mycket trångt perspektiv att betrakta utveckling av stridsflygplan som något enbart av intresse för Försvarsmakten. När vi beslutar om försvarsmateriel som skall förbandsättas först om tio år kan vi rimligtvis inte enbart bry oss om vad som idag prognosticeras om den hotbild dessa förband skall verka i. Vi kan se tendenser i den tekniska utvecklingen i en hotbild men vi kan inte se hur stora förband eller förbandens gruppering i framtiden. Vi kan definitivt inte se vilken politisk vilja som styr vare sig vårt närområde eller världen i stort. Om man skall lära sig av historien (och det skall man) så är det just att ingen prickar rätt med prognoser, inte ens försvarsanalytiker. Slutsatsen är att Sverige måste ha en grundläggande förmåga att försvara landets integritet oavsett vad vi idag gissar om framtiden.

Ett av underlagen vid beslut om försvarsmateriel som kan förbandsättas först om tiotalet år skall givetvis vara FM prognos om behovet (vägt mot behov av andra förband och annan materiel) men måste till största del tas på andra grunder än de behov som försvaret ser idag. Tunbergers alternativ 1 bör alltså inte hoppas över så lättvindigt som han gör i sin artikel.

Kan en näringsminister som talar lyriskt om beslutet att förlägga ESS partikelaccelerator till Sverige låtsas att en utvecklande flygindustri inte skulle vara en statsfinansiellt lönsam investering så bör hon visa på felaktigheter i professor Gunnar Eliassons utredning eller åtminstone visa på att det är statsfinansiellt lönsammare med en annan investering.
En utvecklande flygindustri handlar alltså mer om teknikpolitik än om försvar. Som biprodukt får vi en mycket viktig byggsten i den grundläggande förmåga att försvara landets integritet som vi enligt ovanstående resonemang ändå måste ha. Som biprodukt torde det vara statsfinansiellt svårslaget jämfört med den ekonomiska kalkylen i parameter ett.

Jag har, som ni säkert förstår, inte färdiga papper på vare sig parameter ett eller två och kan alltså inte föra något i bevis. Jag tar mig dock friheten att protestera mot att ÖB och FöD ”i nära samarbete” skall lägga grunden till ett för Sveriges framtid så viktigt beslut. Att jag inte anser att försvarsutskottet har tillräcklig kompetens för att allsidigt bereda beslutet förstår ni säkert av det jag skrivit.

*) Tillägg 17 feb A: Om ni undrar varför jag skriver fyra alternativ men redovisar tre så undrar ni över samma sak som jag. Jag vet inte varför jag skrev fyra och inte varför jag inte upptäckte misstaget vid flera genomläsningar! För många och för höga g-belastningar under uppväxtåren?

B: Saknar ni papperstiningen Ny Teknik så finner ni Tunbergers artikel på nätet här

Centraleuropas luftstridskrafter

”Centrala Europa” är inget fast, klart definierat begrepp. Tänk er nu, för resonemangets sak, att vi definierar begreppet med en linje från Sassnitz till Frankfurt am Main och vidare söderut till strax öster Sardinien, vidare genom Italien till Trieste, Poznan i Polen och tillbaka till Sassnitz.

Om jag sedan säger er att detta ansenliga stycke europeiskt territorium luftförsvaras av två divisioner stridsflygplan baserade utanför Rom och två divisioner baserade utanför Poznan så skulle ni säkert inte tro mig. Än mindre skulle ni tro mig om jag säger att det inte är osannolikt att en av dessa divisioner läggs ned inom ett par år eftersom tre divisioner är tillfyllest enligt många politikers åsikt.

Ni gör rätt i att inte tro mig. Det skissade territoriet följer inga nationsgränser så det verkliga antalet stridsflygdivisioner går inte att räkna upp. Det är dock åtskilligt fler än fyra.

Det är svenskt territorium som jag i resonemangssyfte flyttat en bit söderut. Det beskrivna luftförsvaret gäller alltså Sverige, inte ett antal länder i centrala Europa. Vi är ju ett fredsälskande land som ingen vill något illa. Dessutom är vi ju glesbefolkade jämfört med motsvarande territorium i centrala Europa så varför behöver vi fler divisioner än tre á fyra……..?
Ja, vad anser ni själva, medborgare?

Tillbaka och framåt!

Jag fick för mig att jag skulle summera lite av mitt bloggande. Det har pågått drygt två år och har berört ett antal ämnesområden inom svensk säkerhetspolitik, främst sådant som rör militära stridskrafter och onekligen med tyngdpunkt på flygstridskrafterna. Det blir lätt så när man tillbringat nästan 40 år av sitt yrkesliv i eller i omedelbar närhet av Flygvapnet och har suttit i katapultstol drygt 3000 timmar (eller en bra bit utöver 3000 om man på NATO-vis räknar från då man kliver i till man kliver ur). Lägg se´n till GFU-tiden i J28 Vampire som inte hade katapultstol men som ju var utvecklat att vara stridsflygplan, inte som skolflygplan……..
Här följer några exempel som jag anser lika aktuella och angelägna idag som vid den tidpunkt jag skrev dem:

Internationella insatser kontra försvar av Sveriges och omgivande länders territoriella integritet.
I detta inlägg skrev jag bl a ”Att utvecklingen i Ryssland inte följt den väg vi förutsatte efter Sovjetunionens fall har som följd att de, som har ansvaret för rikets yttre säkerhet har all anledning att se över vad som behöver åtgärdas. Vi må numera ha gått mot ett försvar med högre beredskap än vad som var fallet under förra regeringen men sett mot bakgrund av att Sverige i praktiken försvarsmässigt idag är ett vacuum såvida vi inte erhåller en krigsförklaring minst ett år i förväg så är jag fortfarande lika oroad som förr”. Vidare beskrev jag vilka prioriteringar som jag anser skall styra dimensioneringen av vårt militära försvar:

1): Agera som stöd för vår utrikespolitik främst genom att tydligt demonstrera att Sverige inte är ett militärt vacuum.
2): Med vapenmakt motverka att Sveriges territorium kränks
3): Med vapenmakt kunna på begäran av resp land agera mot kränkning av våra närmaste grannländers respektive territorier
4): Ställa förband till EU förfogande genom att anmäla dem till styrkeregistret där högre prioritet inte engagerar förbandet.
5): Ställa förband till förfogande för operationer utanför EU om högre prioritet inte engagerar förbandet.

Sveriges förbehåll för deltagande i sådana operationer skall vara att vi har rätt att med två veckors varsel ombasera förbandets personal och delar av utrustningen till hemlandet om FM ställs inför uppgifter med högre prioritet.

Hotbild
Om någon skulle göra en prognos om t ex börsutvecklingen de närmaste fem åren framåt skulle han säkert läsas med intresse men få skulle ta den på allvar. Skulle prognosen utsträcka sig till tio år skulle vederbörande anses prata i nattmössan. Lite om detta skrev jag inledningsvis i detta inlägg.

Beslut om Försvarsmaktes utveckling sägs skall tas ”på grundval av vilka förmågor och förband som erfordras”. Organisatoriska ändringar kan dock kanske vara genomförda 5 till 10 år efter riksdagsbeslut och att realisera ett beslut om mer komplicerad materiel än strumpor och kalsonger tar (minst) 10 till 20 år. När vi designar morgondagens försvar kan vi alltså rimligtvis inte bry oss om vad vi idag tror om den hotbild dessa förband skall verka i. Vi kan se tendenser i den tekniska utvecklingen i en hotbild men vi kan inte se hur stora förband eller förbandens gruppering i framtiden. Vi kan definitivt inte se vilken politisk vilja som styr vare sig vårt närområde eller världen i stort. Om man skall lära sig av historien (och det skall man) så är det just att ingen prickar rätt med prognoser. Slutsatsen är att Sverige måste ha en grundläggande förmåga att försvara landets integritet oavsett vad vi idag gissar om framtiden. Ett av underlagen vid beslut om försvarsmateriel som kan förbandsättas först om tiotalet år skall givetvis vara FM prognos om behovet men måste till stor del tas på andra grunder än det behov som försvaret ser idag.

Slopandet av värnplikten.
Min grundinställning är att värnpliktstjänst är en form av statlig beskattning som tas ut i natura, d v s i samma typ av arbetsplikt som forna dagars torpare/arrendatorer hade gentemot godsägaren. Den går kanske att fördra om den drabbar alla lika. Drabbar den däremot endast ett fåtal, d v s på sätt som skedde efter den kraftiga minskningen av Försvaret som skedde efter kalla krigets slut, så är det svårt att rättfärdiga skatteuttaget därför att det blir näst intill slumpartat. Ett yrkesförsvar är från den synpunkten rättvisare men anställningsvillkoren måste givetvis vara konkurrenskraftiga mot övriga yrken. Om lönen inte förmår konkurrera måste något annat erbjudas som lockar till anställning. Ett förslag till lockelse som Försvaret borde kunna ställa upp på framförde jag här .
Utan att ha annat att locka med än som alternativ till långvarig arbetslöshet kommer Försvaret att hamna än mer utanför samhället än någonsin. Att slopa värnplikten var fel om inte något bättre ersätter den. Inget tyder för närvarande på att reformen var bra.

Anledningen att jag gjort denna tvåårs tillbakablick är att jag läst Chefsingenjörens referat av Wilhelm Agrells anförande vid Sälenkonferensen. Jag har alltid tyckt att Agrell var en klok, om än lite besvärlig analytiker och jag önskar att jag hade hans intellektuella skärpa och akademiska tyngd.

Gripenseminarium

Jag har nyligen i ett inlägg efterlyst att massmedia borde intressera sig mer för försvarsfrågor. Det börjar nu dra ihop sig till Folk och Försvars årliga konferens och det vore trevligt om den skulle resultera i mer än enstaka, oengagerat referat i massmedia.

Som inledning har Folk och Försvar hållit ett seminarium om Gripen och dess eventuella vidareutveckling kontra direktköp i utlandet – om stridsflyg över huvud taget skulle vara något som behövs bortom den tidpunkt då nuvarande Gripengeneration behöver ersättas. Den uppskattade bloggkollegan Chefsingenjören har refererat seminariet i ett välformulerat inlägg och som vanligt finns ett antal kommentarer till inlägget som också är tänkvärda. Även riksdagsmannen och försvarspolitiske talesmannen Allan Widman (fp) har bloggat om ärendet. Några reaktioner till CI´s blogg:

Om man inte tar beslut idag om vidareutveckling av JAS 39 men ändå håller öppet för en utveckling av NG/EF måste staten väl ändå betala för att upprätthålla en kompetent utvecklingsavdelning hos industrin såvida man inte accepterar att industrin, när beställningen väl kommer, startar upp en utvecklingsavdelning från näst intill scratch? Det låter varken billigt eller rationellt. Om staten således betalar för att det skall finnas kvar en nyutvecklingskompetens hos industrin så bör dom väl ha något att syssla med så staten får något utfört av den organisation man ändå köper?

Det vore även intressant att få veta hur mycket utvecklingen av samarbetsprojektet Typhoon/Eurofighter kostat varje deltagande land och inte minst, hur många kompromisser deltagarländerna måste göra för att jämka kraven till enighet. Som jag minns det så kom utvärderingen av våra alternativ F-16, F-18 och Gripen fram till att F-18 hade högre grad av kravuppfyllnad men Gripen hade ”tillräcklig” kravuppfyllnad vilket tillsammans med ett antal andra argument blev avgörande.  I ett samarbetsprojekt har man nog mindre grad av sådan frihet.

Alla tycks poängtera att det måste vara den militära hotbilden mot Sverige som styr beslut om flygplan. CI har visserligen citerat Håkan Juholt att det är ”Försvarsmaktens behov” som styr i första steget. Jag skulle vilja uttrycka det som ”Svenska statens behov” för hot mot rikets oberoende skall väl inte reduceras till en fråga för Försvarsmakten? Hoppas att Juholt är felciterad eller åtminstone att han inte riktigt begrundat vad han menar.
Självfallet menar även jag att det är omvärldens ambitioner, militärgeografin, omvärldens tekniska möjlighetr etc som skall styra beslut om FM utformning. Jag måste emellertid poängtera att var och en som gör anspråk på att ha en uppfattning om det militära hotet mot Sverige/Norden omkring 2020 måste ses som sittandes på Gud Fader Allsmäktigs högra sida, alternativt som pratandes i sin nattmössa. Beträffande tekniska möjligheter har vi dock lite mer kött på benen och Wiseman har därvid en god ansats angående flygstridskrafter, se avsnittet om hotsystem och stridsmiljö.
Ytterligare faktorer att beakta när hotbilden sammanställs är den oljeledning under Östersjön som spelar mycket stor roll för energiförsörjning av centrala Europa samt mycket viktig roll i Rysslands statsfinanser och därmed i deras politiska ambitioner.  Hur strategiskt viktiga Barents Hav och Nordkalotten blir om 10 – 15 år har väl ännu inte utkristalliserat sig men mycket tyder på att större intressen än idag kommer att rikta sig mot detta område. Därmed vill jag exemplifiera att det är svenska statens bekymmer, inte primärt Försvarsmaktens. Som jag sagt tidigare: Diplomati, liksom politisk makt generellt, måste backas upp av att alla alternativ till överenskommelse är obehagligare än att finna en överenskommelse. Ett lands militära försvar är främst till för att backa upp landets utrikespolitik när landets territoriella och politiska integritet hotas.

Som flera påpekar i debatten så består luftförsvar av ett antal komponenter som alla måste finnas och vara i balans. Flygplan med elektronik och avionik, utbildade och övade piloter och systemoperatörer, vapensystem mot luft- och markmål, baser med basförband, stridsledning med datakällor anpassade till hotmiljön, kommunikationssystem….  Det är lätt att inse att pengarna inte kommer att räcka till att återuppbygga vad som tillåtits försvinna av det som fanns 1990 – än mindre till att bygga 2020-talets system. Lyckligtvis behöver vi inte besluta om allt detta samtidigt och bums. Låt oss granska vad som har längst leadtime och vad som kan byggas upp på några enstaka år. Låt oss även konstatera att professor emeritus vid KTH Gunnar Eliasson i en detaljerad studie av utvecklingen av Saabs stridsflygplan JAS 39 Gripen, ”ett projekt som involverat nyskapande av avancerad teknologi med både militära och civila användningar samt utnyttjande av ett globalt nätverk av specialiserade och konkurrerande underleverantörer”,  påvisat att det är statsfinansiellt lönsamt  med högteknologisk industri. Återigen ett bevis på att det är ett mycket trångt perspektiv att betrakta utveckling av stridsflygplan som något enbart av intresse för Försvarsmakten.

Stridsledning av JAS 39 C/D – vad sker? Uppdaterad 2011-10-18

”Det är mycket på Högkvarteret. Inriktningsproppen är i faggorna, men man jobbar också med en skandal i vardande” skriver Claes Arvidsson i SvD
http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/artikel_2605191.svd

Vad SvD syftar på började med att folkpartiets försvarspolitiska talesman Allan Widman skrev en artikel i SvD Brännpunkt där han kritiserade brister i ett antal systemfunktioner i luftförsvaret som bristande beväpning, brister i pilotutbildningen och inte minst att infrastrukturen för ledning av flygstridskrafter inte byggts ut i erfordelig omfattning vilket får till följd att det ledningssystem Sverige idag har för JAS39 C och D-versionerna är föga bättre än vi hade för J29 Tunnan. Under Viggenepoken (och för JAS39 A och B som nu skrotas) hade vi ett ledningssystem som i många avseenden var överlägset det USA/NATO har idag. Den som inte är så insatt i benämningar och akronymer i försvarsmaktens system finner följande länk mycket förklarande: http://wisemanswisdoms.blogspot.com/2009/03/stridatalank-for-dummies.html
I stället för att bygga vidare på den infrastruktur som möjliggjort detta tekniska övertag vill Försvarsmakten bygga ett nytt ledningssystem på grundval av NATO-system. Vidare planerar Försvarsmakten att lägga ned våra nuvarande ledningscentraler, belägna i ett antal bergrum spridda över landet. Ersättningen blir en enda ledningscentral, belägen i en överjordsbyggnad.

Efter att mycket av den debatt som Allan Widman skapat ebbat ut har vi kunnat läsa vidare i detta ärende framför allt på två ställen.
Major Peter Neppelberg, en av de mycket få personer som är detaljinsatt såväl tekniskt som funktionsmässigt i vårt luftbevaknings- och stridsledningssystem har i ett öppet brev till Överbefälhavaren ställt ett antal frågor om flygets stridsledning. Det handlar om att Högkvarterets vägval innebär att stridsledningen kommer att fungera först tidigast 2015, att man agerar i strid med politikernas beställning och att beslutsunderlaget inte håller. Se vidare http://blogg.svd.se/ledarbloggen?id=12470

Det andra stället är den blogg som jag refererat till i mitt nedanstående inlägg ”Ledning av stridsflyg idag och i planerna” och rekommenderat till läsning av alla som är intresserade av politiska processer, hantering av skattemedel, prioritering av hur knappa medel skall täcka ett stort antal hål i försvarsbudgeten, av svenska försvaret eller av Flygvapnets användbarhet i största allmänhet. Även ägaren till den bloggen är synnerligen kunnig.
Nu är det emellertid för sent att läsa in sig med hjälp av denne kunnige och orädde person. Trots att han nyligen försäkrade i sin blogg att han inte skulle förtröttas i sin strävan att sprida ljus i ärendet har hans blogg nu upphört. Det finns inte ens ett avskedsbrev – allt är plötsligt mörkt. Är det därför Claes Arvidsson skriver ”det låter som skallet från en begraven hund” ?

Uppdatering: Personen jag refererar till härovan heter Peter Neppelberg. Han har på senare tid skrivit gästinlägg på bloggen Wiseman´s Wisdoms som är mycket belysande vad gäller ledning av stridsflygplan och andra enheter i Försvarsmakten.   http://wisemanswisdoms.blogspot.com/search/label/Ledningssystem  och

http://wisemanswisdoms.blogspot.com/2011/10/gastinlagg-del-2-kvarstar.html

Ledning av stridsflyg idag och i planerna

Efter att jag i ett tidigare inlägg kommenterat vad Folkpartiets försvarspolitiske talesman Allan Widman skrev i DN 8 dec med replik 18 dec bland annat angående brister i sambandssystemet mellan JAS 39 och ledningsfunktionen på marken så har just denna fråga blivit mycket aktiv och uppmärksammats i flera media.
Med stor glädje kan jag konstatera att en i dessa frågor mycket insatt person startat en blogg. Vare sig man är intresserad av politiska processer, hantering av skattemedel, prioritering av hur knappa medel skall täcka ett stort antal hål i försvarsbudgeten, av svenska försvaret eller av Flygvapnets användbarhet i största allmänhet så bör man följa bloggen http://www.stril.blogspot.com/
Gack I och gören sammalunda!

Tolgfors och Stoltenbergs utredning

På uppdrag av de fem nordiska ländernas utrikesministrar har den förre norske försvars- och utrikesministern Thorvald Stoltenberg genomfört en oberoende utredning med förslag till områden för gemensamt säkerhets- och försvarssamarbete täckande 10 – 15 år framåt. Att Carl Bildt varit med och utformat sådant uppdrag skall ses mot bakgrund av regeringens uttalade inriktning, att ”om det skulle riktas ett angrepp eller hot mot något annat nordiskt land eller något annat EU-land så är neutraliteten som vi hade förr i världen inte någon option”.
Stoltenbergs förslag avser inte ersätta ländernas säkerhetspolitiska förankring i NATO och/eller EU, utan kompletterar sådan förankring.
Målet för studien har alltså bl a varit att undersöka vilka möjligheter de nordiska länderna har att utveckla och fördjupa sitt utrikes- och säkerhetspolitiska samarbete samt att undersöka hur samarbete på bästa sätt kan bidra till att stärka gemensamma insatser när detta är aktuellt.

Förslagen omfattar inte bara militärt samarbete utan berör även samarbete kring havsövervakning såväl av Östersjön som av de arktiska mområdena, gemensam jakt på krigsförbrytare mm.
Innan de nordiska länderna diskuterat alla 13 punkterna och kommit till tillräcklig samsyn för att ta något formellt beslut torde rätt mycket sand hinna rinna genom timglasen men redan idag bör en del ärenden läggas i korgen för brådskande. En sådan fråga är huruvida de nordiska länderna gemensamt skall svara för luftövervakning av Island med närliggande vatten. Andra frågor med militär anknytning är upprättandet av en nordisk insatsenhet för militär och civil stabilisering i oroliga områden samt upprättandet av en gemensam nordisk amfibisk enhet.
Med tanke på att vi nu avser konkretisera en del av vad regeringen redan tidigare utfäst, nämligen att komma andra länder till militär hjälp, så förefaller det logiskt att låta Försvarsministern på nytt se över de planeringsinriktningar som legat till grund för Överbefälhavarens nyligen överlämnade förslag om Försvarsmaktens utformning. Det är väl inte så, att den Försvarsmakt som tillfredsställer vårt behov av territoriellt försvar och insatser i Afghanistan etc även är optimerat för de i Stoltenbergs utredning utpekade nya uppgifterna? Hur trovärdiga skulle vi då vara?
Försvarspropositionen är snart färdig att läggas men behandlar rimligen inte de förutsättningar som idag råder. Proppen behöver ytterigare beredning alternativt bör den behandla Försvarsmaktens utveckling endast ett à två år framåt och nya planeringförutsättningar arbetas fram.
Läs rapporten

”Pilots in the cockpits”

Ett slagord i debatten om det framtida försvaret har varit ”boots on the ground”. Det finns säkert flera tolkningsmöjlighetr och var och en kanske tolkar efter sina egna hjärtebarn. Jag tolkar det som att vi inte har nytta av förband som inte kan mobiliseras och sättas i strid innan kriget är över. Så tolkar jag även Försvarsministern i ett antal generella uttalanden.
Dess mer förvånad blir jag när jag läser de ”utläckta” uppgifterna som i press och TV beskriver vårt föreslagna, framtida försvar. Jag och uppenbarligen ett mycket stort antal seriösa debattörer utgår från att händelseförloppet i en konflikt där Sverige blir inblandat sannolikt blir mycket snabbt. Georgienkriget anförs som exempel på att ryska trupper inom två dagar grupperats inom Georgien vilket i praktiken avgjorde kriget även om hela förloppet tog en vecka.
Jag kan inte här utveckla hur en operation mot Sverige skulle starta utan hänvisar till exempelvis HÄR
eller vad som skrivs av Zico här

I sådana scenarios är en nyckelfråga hur lång tid i förväg vår regering startar mobilisering eller ens partiell mobilisering. Kravet på ett års mobiliseringstid är definitivt inte tillfyllest, vilket är fallet för ett stort antal förband idag. Är det en månad eller en vecka? Hur skall vi räkna utlandsstationerade förband; kan de och deras materiel avveckla uppdraget i exvis Afghanistan och sätta ”boots on the ground” i Sverige inom rimlig tidsram eller tar det ett flertal veckor? (jo, det tror jag att det gör! Och i så fall får dom väl inte räknas?)
Flygvapnet har under hela det kalla kriget kunnat sättas in direkt från fredsgrupperingarna i ”skarpa” uppdrag. Mobiliseringsorder har syftat till att öka uthålligheten till 7 dagar i veckan och 24 timmar om dygnet men förmågan till nästan omedelbara insatser finns alltså inbyggd även i dagens flygförband.

Förutom de uppdragstyper som luftförsvar, underrättelseinhämtning, attack mot fartyg till havs och attack mot sjötrafik inomskärs som krävdes av förra generationens flygplan så har dagens JAS 39 Gripen teknisk förmåga till armésamverkande attack mot markmål vilket exempelvis hörde till de egenskaper som den norska utvärderingen faktiskt berömde. Inom NATO och andra aktörer på världsarenan har man sedan länge insett att markförband som är beroende av att vänta på att artilleri och annan tung eldkraft skall hinna anlända och grupperas riskerar att bli överkörda i striden. Där har man för ändamålet en lednings- och samverkansorganisation och använder attackföretag där artilleri inte är gripbart.

Alltnog, min poäng är alltså att vi idag har fyra divisioner Gripen som är redo att utföra skarpa uppdrag endast ett fåtal timmar efter order och som efter kort mobiliseringstid kan fortsätta med god uthållighet (om än inte fullt så uthålligt som under kalla kriget). Förutom luftförsvar och underrättelseinhämtning har Gripen mycket god teknisk förmåga att direktstödja arméns strid i en tid när artilleriförbanden reduceras och f ö kan konstateras ta för lång tid att omgruppera över längre avstånd.

Därav min stora förvåning när jag läser de ”utläckta” uppgifterna som i press och TV beskriver vårt föreslagna, framtida försvar där en flygflottilj läggs ned och antalet flygplan och stridsflygare reduceras.

Vi som vill säkerställa ett försvar av svenskt territorium även i de nya hotbilderna som befriar oss från den stora sjöinvasionen men ställer stora krav på snabba rektioner i nära samverkan mellan armé- sjö- och flygstridskrafter bör alltså enas under slagordet Pilots in the cockpits!

PS: läs även mitt inlägg här nedan om det helt felaktiga beslutet att skrota ett redan betalt och ingalunda ”inhumant” vapensystem för Gripenförbanden!